Jag har alltid haft en känsla, så länge jag kan minnas, att ALLT eller det mesta känns jävligt löjligt. Vet inte hur jag ska förklara mer ingående, men t.ex. redan i 3-årsåldern kunde jag kolla på ett barnprogram men tycka att de betedde sig "töntigt" eller löjligt på något vis och skämmas så mycket över deras beteende att jag var tvungen att stänga av tvn ifall mina föräldrar såg att jag kollade på det, så de inte skulle tro att jag gillade sån skit.

Sen har det hela alltid suttit i mer eller mindre, jag kan liksom skämmas över andra människors handlingar så mycket att jag måste skratta för att det känns så pinsamt. Exempelvis, en tjej jag ogillar som är sådär patetiskt "girlygirl" började prata om att hon dansade Zumba, alla andra tyckte det verkade lite småkul och ville också testa.
Då sitter jag där och liksom "WTF " Samtidigt som jag bara känner för att hånskratta åt dem för att de ser så löjliga ut.

Annars så har jag alltid i allmänhet skämts över människor, speciellt vissa beteenden. Jag skäms när folk ler och småpratar om ingenting, jag skäms när jag ser folk som dansar, jag skäms när jag ser folk som skriver töntiga statusuppdaterinar på facebook, jag skäms när folk i allmänhet framstår som så jävla hjärndöda.

I vissa perioder av mitt liv när jag försökt verka "normal" så har jag även skämts fruktansvärt mycket över mig själv. Känner mig obehaglig, äcklig och som om jag inte kan vara sådär naturligt. Eller är det naturligt för precis alla andra att bete sig sådär "fjolligt" och "socialt"?

Jag menar, jag har egentligen inget problem med att bete mig socialt men jag använder ju inte lika mycket mimik, jag är mer "stel", jag kollar inte folk lika mycket i ögonen, jag undviker att småprata med folk jag inte känner osv. Men om det väl kommer fram en person och vill disktuera något med mig så då triggar det verkligen igång mitt "sociala", såvida det är något som intresserar mig.
Men allt det där andra känns så fruktansvärt onödigt, patetiskt och bara framstår som löjligt/pinsamt i mina ögon och jag kan inte förstå hur folk vill vara så.

Men jag har lärt mig att acceptera folks beteenden, men de har inte lärt sig att acceptera mitt. Det är inte JAG som står och berättar för dem hur de ska vara, utan det är snarare dom som undrar varför jag inte sitter där och fjollar mig med dem. Men jag kan bara inte.
Jag är inte torr, humorbefriad och seriös på det sättet heller. Tvärtom. Det är bara det att jag oftast har en helt annan uppfattning om vad som är roligt och har en väldigt brutal humor i jämförelse.

Men jag har exempelvis INGEN ANING om varför de skrattar eller tycker det dom gör är så fruktansvärt roligt...
Men sen har jag märkt att jag väldigt sällan kommer överens med tjejer överlag också. Jag kan inte bete mig "tjejigt".
Jag är inte ett dugg kvinnlig i min personlighet, även om jag kanske gillar en del "kvinnliga" saker. Jag är mer könsneutral, men jag delar exempelvis min humor mer med det manliga könet, mitt beteende osv.
För oftast så är det kvinnor jag stör mig allra mest på...

Haha, fan vad jag känner igen mig!

Fast jag skulle inte säga att jag "skäms", det jag känner är snarare något annat som är lite svårt att definiera. Det liknar dock att skämmas, väldigt mycket.
Har du testat teater någon gång?
När jag gick i skolan (gymnasiet) så ingick lite teater, och då kändes det exakt sådär; "vadfan ska det där vara bra för?".
...Men när man stått där och surat ett litet tag, så gick det upp för åtminstone mig att det var ju fan ännu löjligare att bara stå där och vara skitnödig. Det kändes liksom inte värt det att försöka "hålla kvar sin värdighet".
När jag kunde släppa det så var de där lektionerna faktiskt ganska roliga, det kändes mer som någon sorts självrannsakan, som om jag utan anledning motsatte mig sådant "trams" bara för att det mestadels var onödigt - d.v.s. i verkliga livet är det onödigt.
Att köra teaterövningar är en helt annat sak, och det kanske kan ge lite perspektiv.

...Om du nu ville ha perspektiv, det vet ju inte jag.

Är du i allmänhet rädd för att göra fel, om man får undra?

Men förstår du inte att löjliga personer får mer uppmärksamhet av sin omgivning? Och har fler vänner! Märker du inte att "normala" människor är programmerade att gilla andra "normala" människor? Sticker man ut från mängden vad gäller social interaktion, humor och följer man inte de osynliga reglerna och "lagarna" som finns, då blir man inte omtyckt!

Har ett exempel: En person pratar om kläder, blommor och väder. En annan pratar om filosofi, astrofysik, evolution och ifrågasätter andra människors beteenden. Tror du att den senare personen får mer uppmärksamhet? Nej! 95% av alla människor är intresserade av "löjligheter", det gäller bara att finna de sista 5%:en!

roto: Exakt, man ska omge sig med rätt personer. Alla är intressanta, men i olika kretsar.

Haha, sån är jag också! Känner verkligen igen det där med tv-programmen. Usch.

Det finns en hel del saker jag "skäms" över. Till exempel blir jag omåttligt generad av trubadurer (alltså typen som sitter och sjunger i ett hörn på en sunkig after work och som ingen lyssnar på). Teater är också ganska genant, särskilt när det är i stil med grupper som reser runt och spelar i skolor för att tala om att det är dumt med knark och rasism.

Töntiga träningsformer skäms jag också över. Zumba verkar vara ett utmärkt exempel, men det har jag inte provat. Men det här som det plötsligt är reklam för överallt, Body Combat, tar priset. Det är samma gamla vanliga studsa-runt-till-skitmusik, fast med en ledare som står och flåsar om hur man ska parera slag och hur man överlever en strid, som om det var en jävla MMA-träning. Dessutom har de som uppgift att med jämna mellanrum skrika att man ska se tuff och arg ut. Jag har provat en gång och tyckte ledarens löjlighet var mer beklämmande än det faktum att det stod cirka 10 svettiga killar ute i gymmet och tittade på genom glasväggen. Man kan nog säga att ALLT, oavsett sammanhang, som innebär att någon ropar "kom igen då!" får mig att rodna och vilja dö, oavsett om jag deltar eller inte.

Det finns en obeskrivligt motbjudande video som jag kan leta upp om någon är intresserad. I den står ett gäng sliskiga säljartyper och gör raketen tillsammans på kontoret på morgonen för att peppa varandra att kränga riktigt mycket skit under dagen. Den typen av företagskultur skäms jag över. Jag skäms nog över att det finns äckliga saker.

Jag håller med: allt är löjligt. Allt i hela världen. Världen i sig är ganska genant den också. Usch! :roll:

+1 på hela tråden.

rejected_doll skrev:Jag är inte torr, humorbefriad och seriös på det sättet heller. Tvärtom. Det är bara det att jag oftast har en helt annan uppfattning om vad som är roligt och har en väldigt brutal humor i jämförelse.

Men jag har exempelvis INGEN ANING om varför de skrattar eller tycker det dom gör är så fruktansvärt roligt...
Men sen har jag märkt att jag väldigt sällan kommer överens med tjejer överlag också. Jag kan inte bete mig "tjejigt".
Jag är inte ett dugg kvinnlig i min personlighet, även om jag kanske gillar en del "kvinnliga" saker. Jag är mer könsneutral, men jag delar exempelvis min humor mer med det manliga könet, mitt beteende osv.
För oftast så är det kvinnor jag stör mig allra mest på...

Jag fattar inte heller vad det är som är så jävla roligt hela tiden!

Jag är inte kvinna, så jag kan inte uttala mig om den delen. Men i helhet så ser jag ned på det mesta som människor gör. Det handlar om att jag relaterar det de gör, till en svaghet i deras personlighet. Som fighter tror jag att det ligger i min natur att omgående avgöra människors motiv efter väldigt subtila signaler och att söka efter svagheter.

Jag ser inte endast ned på de som skriver "statusuppdateringar på facebook".
Jag ser även ned på de som använder facebook över huvud taget.

Hirnsäge skrev:Det finns en obeskrivligt motbjudande video som jag kan leta upp om någon är intresserad. I den står ett gäng sliskiga säljartyper och gör raketen tillsammans på kontoret på morgonen för att peppa varandra att kränga riktigt mycket skit under dagen. Den typen av företagskultur skäms jag över. Jag skäms nog över att det finns äckliga saker.

Hihi jag hade en sådan chef när jag provade ett säljjobb under två månader.
Man skulle ju ringa i en jäkla klocka så fort man sålt något och jag blev uppmuntrad att göra det.
Till slut tänkte jag att "jaja jag ringer väl i den där jäkla klockan, jag tar i så det räcker för fem veckor frammåt" jag tog tag i snöret o drog till ordenkligt KLIPPANNNNNGGG sade det o alltihop rasade ned från väggen.
Chefen hejade på i alla fall.

@dotxthree

Du är så osannolikt lik en person jag känner i dina attityder så det är sanslöst!
En del av det du säger håller inte av den anledningen att man inte alltid kan mäta andra människor efter sin egen måttstock om man har någon som helst ambition att förstå dem.

Bjäbbmonstret skrev:@dotxthree

Du är så osannolikt lik en person jag känner i dina attityder så det är sanslöst!
En del av det du säger håller inte av den anledningen att man inte alltid kan mäta andra människor efter sin egen måttstock om man har någon som helst ambition att förstå dem.

Hehehe. Oddsen är nog att du missförstår mig och inkorrekt jämför mig med den personen. Jag säger inte att det är absolut. Jag känner dock bara till en person som är som jag. Nyfiken har du ju gjort mig iaf.

Man kan ju endast göra bedömningar efter sin personliga uppfattning. Ambitionen är väl att utveckla sin personliga uppfattning. Utvecklingen begränsas efter produkten av uppfattningar man hinner få innan man gör bedömningen. En bedömning är dock nödvändig för att en uppfattning ska leda till handling. Det är de specifika situationerna som avgör hur snart man behöver göra en bedömning. Med mer tid att göra en bedömning så gör man mer kvalitativa bedömningar. I en defensiv situation så prioriteras dock uppfattningen av kvantiteten över kvaliteten. Det betyder att varje del i kvantiteten har en begränsad tid att bedömas på bekostnad av kvaliteten. Pga specifika omständigheter så är jag en defensiv person. Jag är dock tränad att minimera bekostnad av kvalitet i en defensiv situation, då jag som fighter måste göra kvicka bedömningar. Produkten av kvalitet*kvantitet i mina uppfattningar är därför mer omfattande än för många andra. Jag ser därför inget fel i att jag gör kvicka bedömningar, när många andra personer bedömer enskilda saker mer kvalitativt, dock gör det på bekostnad av att de bedömer andra saker mindre kvalitativt.

rejected_doll


Det tar på en att erkänna, att jag ibland har känt/ känner likadant, men visst känner jag igen mig i det du skriver. Jag försöker dock att acceptera både mig själv och andra, så mycket jag bara kan. Det har också kommit med åldern att jag blivit bättre på det.

Men du vet, jag är så jädrans konservativ när det gäller mycket, och när det blir sådana kollisioner med dagens moderna samhälle, så då är det inte alltid lätt att hantera det hela. Det är svårt både för mig själv och andra.

Men mest brukar jag säga vad jag tycker utan att provocera alltför mycket, och jag möts mest med skratt eller gliringar. Så dom som är olik en annan, brukar jag ändå komma överens med i slutändan.