Känner att jag måste släppa ut lite tankar och eftersom det är arbetsrelaterat gör jag det här.

Jag har jagat diagnos i lite över ett år nu och äntligen fått lite kontakt, det var inte lätt men nu har jag fyllt i formulär i ett par dagar och väntar på att får träffa någon person som ska utvärdera mig. AS har jag, det sa redan förundersökningen, där fanns det inget tvivel tyckte de. Det kanske finns andra saker också, det skulle inte förvåna mig.

Till saken nu.
Åter igen har jag uppkallats till en chef för utfrågning om mitt uppträdande. Jag har tappat räkningen på vilken gång i ordningen det är men jag börjar bli trött på det. Jag får en eller flera anklagelser kastade på mig som jag förväntas förklara och det handlar alltid om att jag varit nonchalant eller otrevlig. Den sista gången var det nonchalans, jag höll mig borta i timmar, jag hade svarat olämpligt på tilltal och jag var lat. Förra gången var det nonchalans och hot, någon hade tydligen kännt sig hotad av mig utan att jag kan begripa varför.

Nonchalansen kan jag förstå, jag svarar inte alltid på retoriska frågor. Om någon ber mig hämta något så hämtar jag det och sen fortsätter jag med mitt men jag svarar inte sprudlande glatt 'javisst' och sen berättar om precis allt som hände på vägen som många NT verkar ha för vana att göra. Jag ser det inte som nonchalans utan snarare saklighet men NT väntar sig mängder av onödig information och uppfattar mig som nonchalant. Jag sitter för mig själv på rasterna, om jag ens tar rast, och väldigt ofta sitter jag med mina sudokun när de andra pratar. Det kanske kan ses som nonchalant kanske, jag vet inte men det är ju rast och inte arbetstid och rasten gör jag väl vad jag vill med?

Att jag håller mig borta kan jag ju bara instämma i för det gör jag medvetet. Jag har också ett jobb där jag är ensam och planerar mitt eget arbete vilket passar mig aldeles ypperligt. Jag servar ett par avdelningar med material och har hand om ett materiallager. (lagerjobb är ganska passande för en samlare som älskar symetri och struktur). De flesta andra på mitt jobb pratar med varandra mellan avdelningarna hela tiden och jag håller mig till mitt. Är det fel? Så länge jag gör mitt jobb kan de väl rimligtvis inte klaga? Att jag vill vara ifred påverkar inte mitt jobb då jag är ensam på min avdelning.

Att jag är lat har jag ingen som helst förståelse för. Jag har varit nära tvångssjukskrivning för att magen höll på att gå sönder pga stress. Mitt förra jobb jobbade jag 18 timmar om dagen 6 dagar i veckan, jobbet innan dess jobbade jag 2,5 skift (kväll+natt+halvdag) 7 dagar i veckan i 6 månader, sen däckade jag när de satte mig på ett skift. Jag har alltid jobbat för mycket, min fru och mina arbetskollegor säger att jag är en arbetsnarkoman, jag har fått göra drogtester för att de inte tror på att en normal männsika kan orka leva som jag gör. Och nu blir jag alltså kallad lat. Jag misstänker att många tror att jag inte gör något eftersom de inte ser vad jag gör, inom servicejobbet måste jag vara överallt samtidigt och det kan ju inte de andra hålla reda på. Jag tar sällan raster och jag gör minst 2 timmar övertid varje dag, hoppar alltid in när någon är sjuk osv.

Nu ska jag som sagt komma igång med min utredning men jag vill inte säga något till min chef. Det är lite komplicerat eftersom jag är bemanningsanställd och nu ska få en anställning på ett kundföretag. Att komma med en diagnos nu vore inte så lämpligt känner jag. Det mesta av det här kan jag dock hantera eftersom många vet precis hur jag jobbar och hur jag är. Tyvärr lyssnar ju chefer mest på skitsnackare.

En sista sak jag anklagas för är mitt språk. Jag fick en reprimand för att jag använder ett alldeles för grovt och ovårdat språk. Jag svär mycket och har nog ett ganska grovt språkbruk i vanligt tal, det funkar på golvet i industrin men det funkar sällan på kontoret. När jag tänker på det så kan jag kanske förstå hur ett grovt språk kan uppfattas från en med ett ansikte hugget i sten. Jag blir lätt irriterad på saker som inte fungerar (personer t.ex.) och pratar mycket för mig själv. Jag har märkt att när jag blir avbruten i ett samtal med mig själv så kan jag uppfattas som väldigt arg, det tar en stund att förflytta fokus från mina egna resonemang till vad den pratar om som avbröt och när jag koncentrerar mig så stirrar jag folk i ögonen. Detta stirrande och en irritation över avbrottet kan jag tänka mig kan uppfattas som både ohyfsat och burdust. Jag har dessutom en ganska grov humor som kanske kan missförstås. Det blir lätt så när man jobbat i industrin länge.

Jag fattar och jag vet vad de menar men vad gör jag åt det?
Jag kommer på mig själv med att göra klassiska aspiesaker som att när någon frågar om vi har det eller det materialet i lager så svarar jag ja och gör något annat utan att fatta direkt att de vill ha det levererat. Det fattar ju jag också i retrospektiv att det ses som nonchalans. Vad gör man? Hur hanterar man det här? Jag kommer att mista ett jobb till om jag inte lär mig att prata NT snart. Det är ju klart och tydligt att det är jag som ska anpassa mig och inte de. Saken är den att jag inte vill anpassa mig och det kanske ligger i vägen för en förändring men det är så här jag är. Jag respekterar andra men får ingen respekt tilbaka. Jag är bara 'arga farbrorn' eller stoneface som jag också kallas.

Ni som har gått igenom allt och fått råd och lärdomar på vägen, hur hanterar man att inte kunna vara sig själv utan att få skit för det? Är det meningen att jag ska spela teater hela dagarna för att göra andra nöjda medan jag själv mår dåligt? Jag kan inte slappna av en sekund utan att något blir fel. Är jag på helspänn hela tiden så kan jag få det att funka men det orkar jag inte, jag blir mer utmattad av det än att jobba tre dygn i sträck.

Jag ber om ursäkt om det här låter lite desperat, jag ville bara få ur mig lite. Det är påfrestande och jag kan inte sluta tänka på det, jag blir förbannad och jag kan inte dölja det. Det förbättrar ju inte min situation precis. Frustrationen börjar bli panik och det kommer inte att hjälpa heller. Jag har fått ångestattacker på jobbet tidigare och det var ingen höjdare att försöka förklara det efteråt.. Till saken hör att jag har ett extremt motstånd till auktoriteter vilket gör att även om jag vet att jag är oskyldigt anklagad så verkar jag skyldig eftersom jag känner mig hotad av chefer.

Några råd?

Blashyrkh skrev:Några råd?

Om du är med i facket dra in dom, berätta din historia och låt fackansvarig på företaget göra sin bedömning. Är du inte med i facket gå med i facket och sen dra in dom.

Finner fackansvarige "ingenting" så kommer främst din chef få facket mot sig eftersom det är bara du som är illa bemött av företaget.

Vad facket kommer göra är att skapa en dialog mellan dig och alla berörda för att reda ut vad som är problemet.

I samtalet ska du berätta att du sköter ditt arbete långt över vad som krävs av dig, du arbetar till och med övertid för att tillfredsställa alla önskemål osv.

När de påpekar "finns det i lagret?"-frågan kan du svara med att när du är upptagen med arbetsuppgifter och hinner inte med att springa för varenda liten sak.

Sudokon använder du för att koppla av så att du kan sköta ditt arbete då det inte är rast (för de har inte ett skit med att göra med vad du gör den tid de inte betalar lön för).

Och är du med i facket, ta med en representant till mötet och spela gärna in samtalet (går att göra med de flesta MP3-spelare).

Jag kan inte dra in facket. Ingen vet om min problematik och jag har ingen diagnos än. Hade jag kunnat dra in facket hade jag gjort det för länge sedan. Jag försökte för några år sedan då det hände förra gången och svaret jag fick var att man måste anstränga sig lite själv också och inte bara tycka att alla andra ska anpassa sig. Bra stöd, inte sant? Jag ska byta fack i alla fall nu..

Om man inte har berättat om sina problem kan man inte bara dra in facket hur som helst. Jag vill inte berätta för min förhoppningsvis nya chef eftersom de kanske inte vill anställa mig då och jag vill inte berätta för min nuvarande chef eftersom vi redan har problem att komma överens. Jag kan inte berätta för facket utan att säga något till arbetsgivaren, det är att undanhålla fakta och jag lär ändå aldrig få en anställning om jag drar in facket innan jag ens skrivit på kontraktet.

Mitt huvudproblem är hur man ska göra för att klara av charaderna man måste syssla med dagligen för att 'passa in' och vara 'normal'. Ska jag hålla mig ännu mer för mig själv eller ska jag ge mig in i smeten och däcka varje kväll efter jobbet av mental utmattning och NT-överdos?

När jag fått diagnosen, vilket jag inte det minsta tvekar på att jag får, så kan jag berätta och ge några förklaringar och förhoppningsvis försvinner de flesta problemen också i och med det men fram till dess då?

Jag känner igen mig precis i det du skriver. Har också blivit uppkallad till chefen flera gånger pga mitt "otrevliga" beteende (glömmer att säja hej, hej då mm hemska saker.....).
Jag har varit förtvivlad över detta eftersom jag inte vetat exakt när jag ska göra och säga si och så, och att gå på helspänn och försöka göra rätt hela tiden är otroligt ansträngande.
Nu när jag fått diagnosen kan jag ju förstå vad som var problemet, vilket känns väldigt skönt. Det finns en förklaring till varför folk uppfattat mig som otrevlig trots att jag alltid gjort mitt bästa, jobbat övertid osv.

Men hur man ska lösa det kan jag inte säga.
Jag vågar inte mer gå tillbaka som anställd efter allt som varit.
Så därför har jag eget företag nu.

Hoppas det löser sig för dig.

Kan du inte kontakta facket utan att prata om någon ev diagnos?

Alltså gå in på att du anser dig orättvist anklagad: Du är inte lat och inte medvetet nonchalant, du försöker bara sköta ditt jobb så bra som möjligt. Du är inte mycket för kallprat, och det borde arbetgivaren vara glad över; desto mer hinner du jobba. Och att vara social och pratglad kan passa en försäljare, de kan inte kräva det av en med ditt jobb.

Likaså är du inte på arbetet för att umgås, de andra borde klara sig utan den bekräftelsen från dig.

Om du är omöjlig att få tag på så får du fixa det, annars tror folk tydligen det värsta (att du latar dig nånstans).

Allt detta borde du kunna säga direkt till chefen, men många NT/chefer är så prestigefyllda och kan ta illa upp av alltiing. Därför kan det vara bättre om en facklig repr, som också är NT, snackar med chefen.

När det gäller "ditt grova språk" så får du väl i så fall prata ännu mindre. Dvs prata sakligt och korrekt med alla som inte tål ditt språk

Det är alltid minoriteten som ska anpassa sig till majoriteten. Men de kan väl inte avskeda dig för de där sakerna? Du behöver ett fack som är beredd att hota med AD i så fall.

Jag känner igen mig i din problematik (förutom det grova språket då). I mitt fall har jag fått tillsägelser för att jag inte varit tillräckligt "serviceminded" utan att få veta på vilket sätt. Det är sådant som gör en ännu mer stressad. Jag gjorde mitt bästa och försökte jobba extra mycket för att s a s bli förlåten att jag "var fel". Slutade med att jag blev utbränd.

Vad du kanske kan göra även om inte facket lokalt ingriper är att ringa någon ombudsman och ta reda på vilka rättigheter du har. Det ska de kunna upplysa dig om även om de inte kan ställa upp med någon som sitter med vid samtal och sådant. Det kan vara ett problem att du är bemanningsanställd. Jag vet exempelvis att reglerna för hur arbetsgivaren måste agera i sådana fall vid fast anställning är väldigt noggranna och de är skyldiga att dra in facket i vissa fall. Ett skäl att ha kommunikation med facket om det finns något konkret att säga är att arbetsgivaren annars kan dra in facket och sedan förhandlar de över ditt huvud.

Vad det gäller samtal beror det mycket på hur din relation till arbetsgivaren ser ut. Rent allmänt så är konsten på en arbetsplats av det här slaget att man bör uttrycka förståelse för arbetsgivarens synpunkter men samtidigt inte lägga sig helt platt med sina egna och det är inte lätt.
Men du kan väl säga du inte har menat att vara nonchalant eller vad det är utan föredrar om personen som känner sig drabbad pratar direkt med dig så att du förstår vad det handlar om.

Miches råd hur man ska svara på frågan om det finns i lagret skulle jag betrakta som direkt olämpligt. Vad det handlar om tror jag är att du måste bekräfta personen som vill ha prylen så att denne känner sig trygg och förvissad om att problemet kommer att lösas.
Kanske något i stil med:
- Jag vet inte men jag ska kolla upp det så snart jag får tillfälle. Är det bråttom?

Tack Bjäbbis, precis sånt jag vill veta. Jag vet att man ska bekräfta varandra men jag har aldrig fattat hur. De sätt jag försöker verkar inte funka.

Jo, jag kan faktiskt bli av med jobbet för en sån här sak. Facket vet inte hur de ska hantera bemanningsföretag i alla lägen, bemanningsavtalet säger inte så mycket egentligen, och de i sin tur agerar så fort så facket hinner inte med. Dessutom är facktillhörigheten osäker eftersom bemanningsföretag är anslutna per region och inte per branch. Det prioriteras inte när en inhyrd hamnar i klammeri kan man säga. De kan inte kicka för nonchalans men de kan kicka för arbetsvägran och skilnaden är hårfin. Jag kommer dock att ta fighten om det kommer dit och då kommer jag att vinna. Det är tiden däremellan som behöver hanteras. Jag är trött på att alltid hamna i den här situationen, jag skulle vilja lära mig undvika det. Att starta eget har föresvävat mig mången gång..

Sluta jobba över. 18h om dagen 6 dagar i veckan är inte hälsosamt, det är direkt farligt. Man får inget i gengäld för att man sliter ut sig, inte respekt från någon chef och absolut inget i status för att man sliter ihjäl sig. Om du istället jobbar så lite som möjligt får du mer energi över till ansträngande sociala arbetsuppgifter.

Jag vet att det inte är hälsosamt, i synnerhet inte då jag dessutom glömmer att äta om dagarna. Jag försöker lugna ner mig och får jag det här jobbet jag vill ha nu så kommer jag inte behöva jobba över alls.

Hej, har skummat tråden men lite råd kan jag absolut ge.

1. Som jag förstår är du med i facket, kan det vara IF/METALL. I sånna fall tycker jag att du ska gå in på http://fackligutbildning.se klicka in vart du bor i Sverige och sen vilket fackförbund du tillhör. Välj i menyn, Nej, jag är medlem. Leta sedan upp en kurs du tycker låter intressant att gå. Och anmäl dig.

Facket består av sina medlemmar, det är vi som bestämmer driver och är vårt fackförbund. Men det kräver att du som jag ser till att ta vårt ansvar och engagerar oss.

Alltså istället för att någon ska företräda dig, gå olika kurser så du känner att du kan företräda dig själv istället och inte bara det, du kan då även hjälpa dina arbetskamrater på sitt arbete.

2. Någon pratade om att dra det till AD (arbetsdomstolen) ett tips e att inte börja prata vad du har rätt till enligt lag och avtal. Då låser man bara situationen. Dessutom är det tyvär i princip omöjligt att få rätt i ett diskrimmineringsärende. I arbetslivet förhandlar man och diskuterar, att dra något till domstol löser sällan något.

3. Om du mot förmodan känner att någon vill bli av med dig på jobbet så finns det några saker man ska tänka på,

Det är arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet DVS. Gör det jobb som arbetsgivaren säger. Annars kan han lätt säga upp dig av personliga skäl.

Och kom i tid till jobbet, då det även det kan va ett personligt skäl.



Några småsaker, hoppas nått kan hjälpa, o än en gång, gå fackliga utbildningar, det e svinkul dessutom

Fredrik

Tack för det.

Jag har varit med i facket i över tjugo år, även If Metall (avd 12) men nu är jag med i ett annat fack, ska snart byta då jag byter bransch igen. (vilket påminner mig om att jag har glömt skicka handlingarna)

Jag tackar för alla bra svar men ni verkar ha fastnat i fackfrågorna. Det är inte där problematiken ligger. Jättebra tips och råd av er allihop, ni kan det här med fackliga frågor, det gör en arbetare stolt.

Jag kanske uttryckte mig rörigt från början.
Problemet är att jag inte tycks kunna lära mig NT-språket. Jag förstår inte vad det är de vill att jag ska göra, hur jag ska vara, hur man ska interagera osv. Jag skulle vilja ha en parlör mellan Aspie och NT så att man kan översätta. Nu vet jag att det inte går, kanske går det med samtal och stöd efter en tid men jag är inte där än. Jag vill ha råd om hur man står ut med att bli konstant missförstådd utan att bränna ut sig.

Det här med att svara på frågor fel händer hela tiden och det finns en fördröjning hos mig/oss innan man kopplar vad det var de ville, dvs man måste tolka. Med tiden och med rätt stöd kanske man blir bättre på det. Hur vet man när det är okej att prata och när man ska vara tyst, hur vet man vilka frågor de vill ha besvarade och inte. Hur gör man för att få vara ifred utan att bli ansedd som udda etc. För mig är jobb avkopplande, det är systematiserat och kontrollerat, man behöver inte tänka så mycket eftersom man vet vad som gäller. Det finns regler och ramar att hålla sig inom. Det är avkopplande och jag går in i jobbet och mår bra av det. Det är de sociala interaktionerna jag inte klarar av. Att höra på meningslöst babbel på rasterna, att få frågor som man inte kan ge rätt svar på, att prata om det ack så intressanta vädret t.ex. är så ointressant och meningslöst det bara kan bli. Att lyssna på vad folk har gjort på fyllan är ännu värre och man får inte reagera fel, man måste skratta till dåliga vitsar och liknande. Det sliter på mig mer än att jobba och jag är helt slut när jag kommer hem, inte av jobbet utan av allt socialt nonsens.

Är man inte inne i det sociala, som jag själv inte anser har med jobbet att göra, så blir man snart utpekad som udda och någon försöker förr eller senare göra livet surt för en. Det är det som har hänt nu igen. Vid en konfrontation eller vid samtal med chefer så är jag ärlig och saklig och kan redogöra för allt jag gör och kan förklara alla situationer men att hela tiden påpeka att andra har missförstått känns inte hållbart i längden hur sant det än är.

Mina egna erfarenheter av facket är begränsade så där är Fredrik antagligen mycket klokare. Jag tillhör ett svagt tjänstemannafack och några fackliga utbildningar har jag aldrig hört talas om. Jag brukar ringa till expen och fråga om det är något jag behöver veta.

Jag tror inte heller att man ska börja prata om vad man har rätt till men däremot så är det väldigt bra att känna till det själv. Annars kan det bli ett sluttande plan där man går med på mer än vad som är rimligt och jag tycker det känns som att du redan har försatt dig där eftersom du är obenägen att sätta upp gränser mot jobbet. De du träffar på jobbet känner antagligen också till det och det riskerar i sig att skapa negativa attityder eftersom om du lägger ner mer tid på jobbet än vad som är rimligt så kommer de att känna ett tryck på sig att göra det och det kan de inte leva upp till. För dem är jobbet antagligen inte avkopplande utan jobb.

När det gäller interaktion. Kan du lokalisera någon eller några personer som kontakten fungerar bättre med än de andra och försöka fråga dem vad det är som funkar och inte funkar?

Jo, jag har några som jag kommer mycket bra överens med och de står på min sida och försvarar mig så gott de kan. De ser ju att jag gör ett bra jobb och tycker att det är det viktiga. De brukar också tjata på mig att jag glömmer raster och sånt. De ger mig tips och råd som jag försöker följa, de anar nog att något inte stämmer.