Sista veckan för terrakottaarmén
6 inlägg
• Sida 1 av 1
Sista veckan för terrakottaarmén
Ännu en utställning jag velat se men det är ju så kallt...
Men det är nu el aldrig, sista dagen är 20 februari:
http://www.smvk.se/smvk/jsp/polopoly.jsp?d=2413
Öppet 10-20 alla dagar. Kanske borde undvika lördag-söndag, då är det säkert mest folk. Tyvärr är det väldigt dyrt, 150 kr (men dyrare att åka till Xi-An i Kina).
Är det någon annan som funderar på att gå?
http://www.smvk.se/smvk/jsp/polopoly.jsp?d=2413&a=18049
Men det är nu el aldrig, sista dagen är 20 februari:
http://www.smvk.se/smvk/jsp/polopoly.jsp?d=2413
Öppet 10-20 alla dagar. Kanske borde undvika lördag-söndag, då är det säkert mest folk. Tyvärr är det väldigt dyrt, 150 kr (men dyrare att åka till Xi-An i Kina).
Är det någon annan som funderar på att gå?
http://www.smvk.se/smvk/jsp/polopoly.jsp?d=2413&a=18049
Det blir nog säkert en upplevelse, en av mänsklighetens stora verk. Men osäker på orken, vilken tid tänkte du? Jag kan tidigast efter 16.
Underbart att få läsa lite finlandssvenska där baketter, tack för den lilla meningen du har Men he e bäst ti sej nåt för aders blir he inget sakt...
Underbart att få läsa lite finlandssvenska där baketter, tack för den lilla meningen du har Men he e bäst ti sej nåt för aders blir he inget sakt...
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
Det var lagom att kolla på för mig och rätt mkt folk (antar det blir ännu värre lördag-söndag). Den formidable She Huang Di enade militärt de olika kinesiska rikena, så alla införlivades med Qin (därav Kina). Men ändå försvann hans dynasti kort efter hans död, och Han efterträdde. Det var också föremål ur Han-kejsares gravar. Dessa soldater var mycket mindre. De stora soldaterna var en smula "bigger than life", bortåt 2 m långa. Armborst fanns tydligen tusen år tidigare i Kina än i Europa. Avfyrningsmekanismen var i brons och fanns kvar, resten av trä som förmultnat.
Miljön i bergrummet var verkligen den rätta för dessa föremål, tänkta att försvara och tjäna kejsaren efter döden. Shi Huang Di sände också ut kineser att leta efter De odödligas öar. Hur mäktig han är var så var han dödlig och det ville han inte vara. Krossad jade kan ha varit ett försök att bli odödlig, men ironiskt nog kan det ha förkortat hans liv.
Även mat fanns med i terrakottaform: kor, grisar, får, getter, hundar och höns.
Miljön i bergrummet var verkligen den rätta för dessa föremål, tänkta att försvara och tjäna kejsaren efter döden. Shi Huang Di sände också ut kineser att leta efter De odödligas öar. Hur mäktig han är var så var han dödlig och det ville han inte vara. Krossad jade kan ha varit ett försök att bli odödlig, men ironiskt nog kan det ha förkortat hans liv.
Även mat fanns med i terrakottaform: kor, grisar, får, getter, hundar och höns.
Men dagen var en riktig pärs:
Kvällen innan hade jag på ett papper skrivit upp alla viktiga data: Busstider till och från Stockholm, busstider för 65:ans buss, telefonnumret till ma cousine, adressen till Govindas (om jag mot förmodan skulle hinna dit).
Dagen började med att jag försov mig och fick ta en senare buss än jag tänkt mig. Det var kallt att vänta på bussen till Stockholm, även om solen sken så blåste det också.
Givetvis anlände bussen inte exakt utlovad tid. Hade den gjort det och jag vetat precis var busshållplatsen var så hade jag hunnit precis. Nu gick jag åt fel håll ett kvarter innan jag insåg att jag skulle gått åt andra hållet. Stockholm kändes faktiskt ännu kallare än Uppsala. Jag gick tillbaka och var så frusen att jag gick in på stationen för att fråga i någon information. Hittade ingen information, bara en massa affärer. (Ack jag minns den ljuva tiden när det bara fanns SJ-personal på stationen.) Tänkte sätta mig ned ett ta. Alla bänkar var upptagna.
Gick ut igen. En massa jäkla plank skymde sikten men började gå på måfå åt motsatt håll som jag gått förut. Kom till hållplatsen. Väntade och var stelfrusen när den kom.
Steg av vid hållplats Östasiatiska museet. Det var evigheter sedan jag var där men visst var det ett gult hus. Såg ett litet gult hus men det stod något annat på det. Men det fanns en informationstavla. Det verkade som Östasiatiska fanns långt bort åt samma håll som bussen fortsatte. men varför kallades då detta för Östasiatiska? Började iaf gå på den vägen. Såg en skylt som visade Östasiatiska till vänster. Gick dit men hamnade hos Arkitekturmuseet. Hittade till slut det gula huset och gick länge innan jag kom till entréen. Men väl där så skulle jag gå ut igen och nedför en trappa. Gjorde det och bakom det lilla gula huset fanns ingången.
Nu hade jag lyckats gå fel två ggr i Sthlm.
När jag var färdig gick och ställde mig och väntade på bussen och frös igen. Insåg att det inte var någon idé med Govindas utan beslöt mig för att åka direkt till Odenplan. Väl där hade jag samma problem som alltid: "vilket håll ska jag gå åt?" Började gå åt ett håll och när jag såg Stadsbiblioteket visste jag att jag gått åt rätt håll.
När jag stod i hissen upp till min kusins lägenhet såg jag att jag var illröd i ansiktet av kylan. Fick te och smörgås hos henne och tinade upp. Så var det dags att åka hem. Min oroliga kusin bad mig ringa när jag satt på bussen, så hon visste att inget hänt mig. Jag skulle ta T-banan från Odenplan och undvika den skumma Sveavägen.
När jag skulle korsa Sveavägen insåg jag att jag inte hamnat på Odengatan. Vilket håll skulle jag gå åt? Började gå åt ett håll. Det är så svårt att hitta i Stockholm, bara en massa hus och bilar, inget som säger var jag är. Så kom jag till Frejgatan. Nej, det var nog fel. Gick tillbaka och kom till slut till Odengatan.
Nu var jag både trött och frusen. Äntligen såg jag T-symbolen. Men ett stort jäkla blått plank spärrade vägen till ingången. Började gå åt vänster för att hitta en ingång. Nej, det var fel, fick vända. Nu hade jag lyckats gå fel fyra gånger i Stockholm. Frågan är om jag borde resa till Stockholm mera, iaf inte när det är vinter.
När jag kom till stationen följde jag skylt till "Bussterminalen". Hamnade i "pelarsalen". Nej, förra gången kom jag helt fel där, den undviker jag. Vände och gick ut stora utgången så jag gick den kända vägen till terminalen.
När jag kom dit så gick just bussen, som jag skulle hunnit med om jag inte gått vilse. Nästa buss skulle gå 23.10. Där det borde funnits ett fönster fanns det bara en spegelvägg, så man måste gå ut varje gång man ville kolla om bussen kommit. Tänkte att ma cousine säkert var orolig och ringde henne och sa att jag var i tryggt förvar på terminalen men att jag måste vänta, eftersom jag missat bussen. Hon hade redan undrat varför jag inte ringt.
Sedan skulle jag ringa min man när jag kom hem (han skulle hämta mig). Pappret med tiderna hade försvunnit på något mystiskt sätt, så jag visste bara när bussen avgår, inte när den kommer fram. "Det finns för litet pengar kvar", sade en röst. Det gick alltså inte att ringa. Hjälp, min man kommer att bli orolig om jag inte hör av mig. Och han kommer också att bli arg.
Gick runt och letade efter en gammaldags telefonbox. Hittade ingen. Men Pressbyrån var fortfarande öppen så jag frågade där. Jo, det fanns en telefon en trappa upp. For dit och tog fram mitt telefonkort. "För liten kredit" stod det i displayen. Men tack och lov tog den mynt.
Hämtad av maken och hunden. Maken morrade över varför jag skulle åka till Stockholm i denna kyla. Hunden gnällde, det verkade som även hon tyckte det var för kallt.
Jag borde ha åkt tidigare på utställningen. Men det är inte sådan jag är; jag gör alltid allting i sista minuten.
Kvällen innan hade jag på ett papper skrivit upp alla viktiga data: Busstider till och från Stockholm, busstider för 65:ans buss, telefonnumret till ma cousine, adressen till Govindas (om jag mot förmodan skulle hinna dit).
Dagen började med att jag försov mig och fick ta en senare buss än jag tänkt mig. Det var kallt att vänta på bussen till Stockholm, även om solen sken så blåste det också.
Givetvis anlände bussen inte exakt utlovad tid. Hade den gjort det och jag vetat precis var busshållplatsen var så hade jag hunnit precis. Nu gick jag åt fel håll ett kvarter innan jag insåg att jag skulle gått åt andra hållet. Stockholm kändes faktiskt ännu kallare än Uppsala. Jag gick tillbaka och var så frusen att jag gick in på stationen för att fråga i någon information. Hittade ingen information, bara en massa affärer. (Ack jag minns den ljuva tiden när det bara fanns SJ-personal på stationen.) Tänkte sätta mig ned ett ta. Alla bänkar var upptagna.
Gick ut igen. En massa jäkla plank skymde sikten men började gå på måfå åt motsatt håll som jag gått förut. Kom till hållplatsen. Väntade och var stelfrusen när den kom.
Steg av vid hållplats Östasiatiska museet. Det var evigheter sedan jag var där men visst var det ett gult hus. Såg ett litet gult hus men det stod något annat på det. Men det fanns en informationstavla. Det verkade som Östasiatiska fanns långt bort åt samma håll som bussen fortsatte. men varför kallades då detta för Östasiatiska? Började iaf gå på den vägen. Såg en skylt som visade Östasiatiska till vänster. Gick dit men hamnade hos Arkitekturmuseet. Hittade till slut det gula huset och gick länge innan jag kom till entréen. Men väl där så skulle jag gå ut igen och nedför en trappa. Gjorde det och bakom det lilla gula huset fanns ingången.
Nu hade jag lyckats gå fel två ggr i Sthlm.
När jag var färdig gick och ställde mig och väntade på bussen och frös igen. Insåg att det inte var någon idé med Govindas utan beslöt mig för att åka direkt till Odenplan. Väl där hade jag samma problem som alltid: "vilket håll ska jag gå åt?" Började gå åt ett håll och när jag såg Stadsbiblioteket visste jag att jag gått åt rätt håll.
När jag stod i hissen upp till min kusins lägenhet såg jag att jag var illröd i ansiktet av kylan. Fick te och smörgås hos henne och tinade upp. Så var det dags att åka hem. Min oroliga kusin bad mig ringa när jag satt på bussen, så hon visste att inget hänt mig. Jag skulle ta T-banan från Odenplan och undvika den skumma Sveavägen.
När jag skulle korsa Sveavägen insåg jag att jag inte hamnat på Odengatan. Vilket håll skulle jag gå åt? Började gå åt ett håll. Det är så svårt att hitta i Stockholm, bara en massa hus och bilar, inget som säger var jag är. Så kom jag till Frejgatan. Nej, det var nog fel. Gick tillbaka och kom till slut till Odengatan.
Nu var jag både trött och frusen. Äntligen såg jag T-symbolen. Men ett stort jäkla blått plank spärrade vägen till ingången. Började gå åt vänster för att hitta en ingång. Nej, det var fel, fick vända. Nu hade jag lyckats gå fel fyra gånger i Stockholm. Frågan är om jag borde resa till Stockholm mera, iaf inte när det är vinter.
När jag kom till stationen följde jag skylt till "Bussterminalen". Hamnade i "pelarsalen". Nej, förra gången kom jag helt fel där, den undviker jag. Vände och gick ut stora utgången så jag gick den kända vägen till terminalen.
När jag kom dit så gick just bussen, som jag skulle hunnit med om jag inte gått vilse. Nästa buss skulle gå 23.10. Där det borde funnits ett fönster fanns det bara en spegelvägg, så man måste gå ut varje gång man ville kolla om bussen kommit. Tänkte att ma cousine säkert var orolig och ringde henne och sa att jag var i tryggt förvar på terminalen men att jag måste vänta, eftersom jag missat bussen. Hon hade redan undrat varför jag inte ringt.
Sedan skulle jag ringa min man när jag kom hem (han skulle hämta mig). Pappret med tiderna hade försvunnit på något mystiskt sätt, så jag visste bara när bussen avgår, inte när den kommer fram. "Det finns för litet pengar kvar", sade en röst. Det gick alltså inte att ringa. Hjälp, min man kommer att bli orolig om jag inte hör av mig. Och han kommer också att bli arg.
Gick runt och letade efter en gammaldags telefonbox. Hittade ingen. Men Pressbyrån var fortfarande öppen så jag frågade där. Jo, det fanns en telefon en trappa upp. For dit och tog fram mitt telefonkort. "För liten kredit" stod det i displayen. Men tack och lov tog den mynt.
Hämtad av maken och hunden. Maken morrade över varför jag skulle åka till Stockholm i denna kyla. Hunden gnällde, det verkade som även hon tyckte det var för kallt.
Jag borde ha åkt tidigare på utställningen. Men det är inte sådan jag är; jag gör alltid allting i sista minuten.