Jag har länge velat utbilda mig till psykolog/läsa psykologi eftersom ett av mina specialintressen är psykologi och psykiska sjukdomar. Eftersom jag förmodligen har diagnosen asperger så är jag nu osäker på om jag skulle passa som psykolog.

Visserligen kan jag säkert enklare utreda och förstå personer med asperger, men samtidigt har jag ingen jättestor empati och kan tycka att det är svårt att sätta mig in i andra människors situation. Vet ni hur teoretiskt psykolog-arbetet är? Tror ni att det är ett misstag att bli psykolog om man har (svag) asperger?

Kram Whitney :O)

Det där "trots asperger" tror jag är en fördom bland de andra. Som att aspergare inte kan ha ordentliga känslor. Både enter och aspergare kan bli både bra och dåliga psykologer. Det beror på hurdan man är som person, hur medveten man gör sig om det, och hur man sedan bygger vidare på de förutsättningarna.

Men jag kan tänka mig att det kan vara litet olika saker som aspies och enter i allmänhet har lättare eller svårare för.

En stötesten jag kan tänka mig för många aspergare är att antingen är man för rigid, vill kontrollera och har svårt att ta andras perspektiv, eller också ser man för många möjligheter och förstår så väl att de har svårt att ta ett eget perspektiv. Gemensamt för båda är att man kanske får jobba mer än en hypotetisk normal-ent med att ta sig ur sin egen ytterlighet och dra sig mot fastare mark i mitten.

En sak jag kan tänka mig att man som intresserad och reflekterande aspergare kan ha lättare för än "normal-enten" är att man inte har kunnat ta saker i mänskligt liv och samspel för givna så som enten har, varken för sin egen del eller allmänt, utan har tvingats reflektera och bygga upp en medveten förståelse — som sedan förstås också kan vara lättare att använda medvetet.

Jag hoppade av psykologkursen redan i början när det skulle analyseras freud.
Den psykoanalytiska delen skär sig totalt ifrån min värld så det gick helt enkelt inte sitta i grupp och ens försöka förstå skiten.

Idag skulle jag nog fixat det då jag känner till min AS. Därmed har jag mer kött på benen om varför hans ideer suger vilket jag inte hade då.

Jag har läst psykologi på universitetsnivå och tyckte det var jätteintressant och givande! Hade samma funderingar som du, Whitney, och har det delvis fortfarande. Men funderar på att vidareutbilda mig nu inom psykologi-området.

Jag har AS och mitt stora intresse är psykologi och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag vill inte syssla med något annat än att stödja människor med olika typer av problem.
Jag tror framförallt att vi med AS som väljer att bli psykologer kan vara en stor tillgång när andra personer ska utredas för AS-diagnos.

Själva psykolog-arbetet vet jag inte så mycket om men utbildningen är väldigt teoretisk. Sen är det ju en del grupparbeten också men mest eget arbete, iallafall när jag läste psykologi för 2 år sedan.
Jag tycker inte alls det skulle vara ett misstag att prova på psykologi-ämnet och se vad du tycker om det. Det är ju det enda sättet att veta om det är nåt för dig! Lycka till!

@ Whitney:

Först och främst tror jag inte en eventuell diagnos eller inte sätter stopp för att utbilda sig till ett yrke eftersom det är lika mycket individualitet mellan NT´s och AS. Det är säkert så att vissa aspies inte är lämpliga för yrket precis som rätt många entisar inte heller är det.

Du måste alltså fundera på om just du är rätt för det. Min vanliga filosofi är: Du vet inte förrän du har provat

Dessutom är psykologyrket ganska brett men jag föreställer mig att det var terapi el. dyl. som du avsåg vara intresserad av.

Empati är viktigt i sammanhanget. Dock förväxlas empati ofta med sympati. Empati är när man kan sätta sig in i någon annans situation men ändå se den utifrån. Sympati är när man "känner" det som den andra känner, och själv blir berörd.

En psykolog, läkare, sjuksköterska, vårdare etc skall lämpligen ha empati men inte så mycket sympati. Det skulle ju bli ganska konstigt om vårdaren t.ex grät varje gång man gav ett svårt besked om sjukdom eller om kirurgen kände smärta vid operation...

Frågan blir då: Tycker du själv att du kan lyssna och läsa av människor tillräckligt väl för att kunna uppfatta A) Vad de säger och B) Vad de menar.

Själv jobbar jag inom vården och upplever mina "aspiedrag" som positiva. Eftersom jag har tekniskt/aktivt/strukturerat lärt mig läsa av människor (och också är mycket intresserad av det) har jag i vissa fall lättare för det än någon som gör det "automatiskt" men inte tänker på vad de gör. Jag är även hela tiden medveten om mitt eget kroppsspråk och kan använda det för att visa lugn/trygghet/humor eller vad situationen kräver.

...

Kanske hjälper detta dig...eller inte Är något oklart kan jag förklara mer.
"Den som inte hoppar får inte flyga - även om det så bara är ner till marken"

/Xol

Jag tror att människor med AS eller andra neuropsykiatriska diagnoser ofta har stor förståelse för att alla människor är olika samt är bra på att tänka utanför ramarna för hur man "ska" vara. Detta är helt klart ett jätteplus hos en psykolog!

Det som är negativt för en psykolog är om man lätt missförstår andra och har svårt med empati. Då kan det bli väldigt tokigt. Samtidigt har man ju som psykolog en professionell relation till patienterna och inte en vänskapsrelation, vilket gör att man får en helt annan distans till de människor man träffar. Detta kanske kan underlätta för dig Whitney, om du tycker att vissa saker är svåra.

Jag tycker absolut att du ska prova! Man ska inte ge upp en ambition bara för att man har en diagnos för det man vill göra kan funka jättebra ändå. Jag är övertygad om att det finns AS-människor som är mycket bättre psykologer än vissa NT:s. Jag har träffat aspisar som är jättebra på att förstå andra människor och jag har stött på NT:s som är stenhårda och har noll förståelse för andra. Så en AS-diagnos behöver absolut inte vara något hinder för att bli en bra psykolog!

Om du är osäker på om psykologyrket är något för dig så kan du ju läsa några fristående kurser i psykologi, innan du isåfall söker in till psykologprogrammet.

Go for it och lycka till!!

Jag har läst beteendevetenskap i några år. När jag började var det med ambitionen att hjälpa människor. Jag förnekade mina aspergerrelaterade problem på den tiden men så småningom tvingades jag acceptera att jag till exempel inte kan hantera människor i grupper. Att arbeta med ungdomar på skolor, som jag ville, skulle jag helt enkelt inte klara av särskilt länge. Jag skulle bli utbränd på nolltid.

Psykolog är ju en helt annan sak ofta. Jag hade nog kunnat klara det hyfsat bra, men det finns en risk att jag hade kunnat säga lite plumpa saker och att jag hade blivit irriterad när människor beter sig ologiskt. Men sådant kan man lära sig av med. Jag lärde mig mycket under utbildningen, till exempel metoder inom samtalsmetodik som jag använder i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Om du inte blir uttröttad av att prata med människor tycker jag absolut att du ska satsa på att bli psykolog om det är det du vill. Mycket av det du behöver kunna kommer du ju faktiskt att lära dig medan du utbildar dig. Du kommer att lära dig att ta andras perspektiv. Kanske inte på det sätt som de flesta andra gör, utan mer på ett logiskt och analytiskt "aspiesätt", men likt förbaskat kommer du att kunna ta andras perspektiv. Jag tror till och med att aspiesättet kan vara en fördel. Det kan innebära att du inte blir för känslomässigt engagerad och att du kan tänka klart och hyfsat objektivt på saker.

Dessutom, om du skulle utbilda dig till psykolog men det visar sig att du inte klarar av att jobba med terapi finns det många fler vägar att gå. Du kan till exempel forska eller på något sätt jobba <i>om</i> människor snarare än <i>med</i>. Är du intresserad av psykologi tycker jag helt klart att du ska läsa till psykolog. Min erfarenhet är att aspies ska hålla på med sina specialintressen. Det brukar bli bäst så.

Laika skrev:Min erfarenhet är att aspies ska hålla på med sina specialintressen. Det brukar bli bäst så.

Ja. Det där med att lita på sin inre kompass kanske behöver påpekas ännu mer för aspergare än för många andra, eftersom vi får så mycket input som går ut på att vi (säkert eller troligen) inte duger.

Du har ju beskrivit lite här i andra trådar om dig själv och hur du fungerar. Om du får AS-diagnos eller inte spelar inte så stor roll, utan vad det är i ditt personliga fungerande som leder fram till den diagnosen, och om detta kan bli en tillgång eller ett hinder i ett yrke.

Många vill bli mycket, ofta något man är väldigt intresserad av. Det är naturligt, då är man ju som mest motiverad.

Men ska man välja rätt och kunna fungera i ett yrke, så räcker det inte att vara "bara" intresserad. man behöver ju också ha tillräckligt med personliga förutsättningar för det.

Psykologyrket är oerhört krävande om man vill arbeta direkt med människor. Sen finns det andra inriktningar inom psykologin som kan vara "lättare" på så sätt att de inte kräver samma förmåga att relatera till andra.

Jag har tyvärr stött på många inom yrket som inte borde ha valt det pga att deras personliga förutsättningar inte räckt till.

Om du ska fundera på ett yrke så bör du överväga hur just din person kan klara av det så att du blir en tillgång i ditt arbete. Mao så tror jag inte diagnosen i sig har störst betydelse, utan hur du fungerar i olika sammanhang, hur din anpassningsförmåga ser ut och hur du klarar av att förhålla dig på ett flexibelt sätt till de människor och situationer du möter i ett yrke.

Min plan är att bli psykolog, har intresserat mig för psykologi sen jag var 10, spreciellt olika diagnoser.. Jag frågade min terapeut om det vore möjligt för mig, med stora svårigheter i känslomässiga och sociala sammanhang, att bli psykolog, och hon svarade att jag absolut kan bli psykolog!

Så aspergers hindrar dig inte från att bli psykolog rent teoretiskt. Sen kan det ju uppstå situationer som där AS är blir till en nackdel, men det är väl få yrken där såna situationer inte uppstår..

Jag har också funderat många gånger på att bli psykolog, men sedan jag kom på att jag troligtvis har Asperger så har jag också tänkt att det inte skulle vara en bra kombination. Men man kan ju som sagt till exempel forska, vilket jag tror skulle passa mig utmärkt. Jag har dock hört att jag är bra med människor, men jag tror det har med att göra att jag själv är väldigt annorlunda och således accepterar jag alla former av oliktänkande.

Jag har förresten en kompis med ADHD som läser till psykolog och det verkar fungera bra.

En annan aspekt i sammanhanget, förutom frågan om du passar till psykolog, är att även fundera över vad studierna på uni kommer att kräva. Har du varit student vet du naturligtvis vad jag menar. Att hantera grupparbeten, redovisningar, deadlines, kursare, lärare etc.

Studenthälsan har metoder för att underlätta för NPF´s, personer med dyslexi eller funktionshinder. Är man intresserad kan man maila dem på orten man funderar på att söka och höra vilken hjälp de kan ge. Kan vara saker som att ha en mentor som hjälper med struktur och planering, anteckningshjälp, få tentera i en avskild sal, muntliga tentor osv.

/Xol

Har läst bara lite i tråden (superokoncentrerad idag :/ ), men jag tänker som andra redan uttryckt:

AS är inte ett hinder i sig. A skrev en hel del intressanta saker om vad som behövs och är viktigare att överväga än en diagnos.
Tycker man att det är jobbigt med för mycket daglig och krävande människokontakt (typ som inom psykiatri), kan man dessutom jobba inom inriktningar som kräver mindre av sådant, eller ägna sig åt forskning och nörda sig in i något. Som psykolog kan man ju jobba på massor med olika ställen, med massor med olika saker. Håller med Laika, "Är du intresserad av
psykologi tycker jag helt klart att du ska läsa till psykolog."

Satsa på att lära känna dig själv så bra du bara kan, utnyttja dina goda egenskaper och talanger, hitta kompensatoriska strategier och/eller träna upp det som inte riktigt funkar.

Kom ihåg: Att vara NT innebär inte per automatik att man bli en bra psykolog. Det finns goda och dåliga sådana, både med och utan AS.

Kör på det! Vill du plugga psykologi så gör det.
Jag läste juridik och beteendevetenskap. Jag är en bra beteendevetare för jag har förmågan att "titta på" utifrån på mänskligt beteende. Nu tror jag att jag läste beteendevetenskap för att få egna verktyg i att förstå social samverkan. Som en bruksanvisning eller vad man ska kalla det. Juridik var intressant för det tilltalade mitt analytiska sinne, i att det fanns/finns ramar, regler och riktlinjer.

Värdet i kunskap är högt. Även om man inte kan använda det i arbetsliv el dyligt så berikar det ens liv. Du behöver inte ens säga att du har AS. Den första terminen på psykologi-kursen så hamnar många studenter i något sorts självanalys-läge. Alla vill berätta om sina psykologiska problem från personlighetsstörningar till vad det nu kan vara. Det behöver man inte delta i, att berätta för alla att man har AS alltså.

Man får bra studieresultat om man pluggar sånt man är intresserad av. Det finns inget som gör dig till summan av AS utan sök till utbildningen/kurserna och se vart du hamnar.

TheBoxSaysNo skrev:Kom ihåg: Att vara NT innebär inte per automatik att man bli en bra psykolog. Det finns goda och dåliga sådana, både med och utan AS.

Precis, ibland verkar det som om människor pluggar till något men inte har någon som helst skicklighet. Som den nyutbildade veterinären som trots allt inte kan se skillnad på en kamel och en giraff.

Som jag lade ut som statusrad på Facebook tidigare i kväll:

Den viktigaste sanningen att slå fram om skillnaderna mellan s k "normala" och oss avvikande med NPF-tillstånd måste väl ändå vara att det är de "normala" om några som har svårt med affektiv empati; att förstå hur andra kan tänka och fungera, att leva sig in i att andra kan vara på ett annat sätt än man själv...

Hur svårt kan det vara?

Humma, nicka och se medömkande ut.

Ställ frågor som:

Hur kändes det då?

Berätta?

Vad kunde du gjort annorlunda?

Återupprepa vad patienten säger.

Omformulera det till en fråga.

Använd plattityder som:

"Jag förstår att det är jobbigt för dig att berätta det här för mig, men jag tycker det är starkt av dig."

Köp också ett anteckningsblock, du kan rita roliga gubbar eller vad som helst, så länge patienten inte märker det. Anteckningsblocket gör att du verkar viktig, vad patienten säger är inte så viktigt.

Men glöm inte att humma och nicka…

Juddy skrev:
Värdet i kunskap är högt. Även om man inte kan använda det i arbetsliv el dyligt så berikar det ens liv.

Tack! Det där är det ytterst få som vågar säga idag!


(Fast det heter dylikt...)

Har en bekant som fick diagnos vid rätt unga år. Han läser till psykolog för fullt just nu - fungerar skitbra.

Vill du - go for it. Så enkelt är det faktiskt.

ragnevi skrev:Hur svårt kan det vara?

Humma, nicka och se medömkande ut.

Ställ frågor som:

Hur kändes det då?

Berätta?

Vad kunde du gjort annorlunda?

Återupprepa vad patienten säger.

Omformulera det till en fråga.

Använd plattityder som:

"Jag förstår att det är jobbigt för dig att berätta det här för mig, men jag tycker det är starkt av dig."

Köp också ett anteckningsblock, du kan rita roliga gubbar eller vad som helst, så länge patienten inte märker det. Anteckningsblocket gör att du verkar viktig, vad patienten säger är inte så viktigt.

Men glöm inte att humma och nicka…

Eftersom så många inte vet eller inte tänker på det så tål det nog att upprepas: de flesta psykologer är inte psykoterapeuter. Särskilt inte psykoanalytiskt inriktade: psykoanalysen är i själva verket en liten och mycket avvikande gren på trädet, och oavsett vad man må tycka om dess andra förtjänster* en på många sätt erkänt ovetenskaplig. Många arbetar inte direkt med människor, andra med dem bara i laboratoriemiljö och dylikt.

------------
* "Vilka förtjänster"? frågar då många härinne. Det kan man ju tycka en hel del om, men dess enorma inflytande på olika aspekter av vår kultur kan man inte förneka. Bara för att klargöra litet vad jag menar.

Psykoterapeut är ju en vidareutbildning. Man kan då t ex ha psykologutbildning som grund.

Psykoanalytiker TROR jag oftast är psykiatriker "i botten." Det är i alla fall säkert en utmärkt terapiform. Man får ligga på en divan och prata...

Men psykologer/psykoterapeuter/psykiatriker/psykoanalytiker är vanligt förekommande i populärkulturen. De dyker upp i teveserier titt som tätt.

Och Ragnevi skrev ett kul porträtt i den traditionen. Om en psykodynamiskt inriktad psykoterapeut, uppfattade jag det som. Nuförtiden är det nog vanligast med KBT (kognitiv beteende terapi).

Tack för skrattet, i alla fall.

Och jag önskar trådstartaren lycka till med studierna. Det går nog bra!