Zombie skrev:och säkert många fler av oss, kan ha rätt tydliga skillnader mellan grundpersonlighet och dysfunktionssymptom? Rastlöshet (ADHD?), ångest, överfull ansvarskorg och annat är ingen bra miljö för en lyhörd grundpersonlighet.

Det här har jag funderat på i många år.
Jag kan ju onekligen prata som en kulspruta. Men folk blir lite förvånade när jag kan återge nästan allt vad dom sagt sista timmarna. Speciellt om man bara pratar med bara en person. Lite svårare när det är flera som pratar samtidigt. Helt klart har jag tänkt att jag är bra på att höra vad andra säger. Sen verkar det inte så bakom allt pladder.
Kan ta lite tid att bearbeta vad folk säger innan jag replikerar. Huvudet går ju minst tio gånger så fort som käften och det tar ju också plats.

Jag är tystlåten och lider inte av det när jag är med rätt person. I vissa situationer känns det krystat när jag egentligen vill säga något men inte kan. Tankarna jobbar fortare än munnen. Jag vet vad jag vill säga men får inte ut orden.

Om det är flera personer som pratar och samtalet går i ett högt tempo så är det omöjligt för mig att hinna säga något. Jag lyssnar och hänger med i samtalet inombords hela tiden även om jag inte säger något.

När jag är med någon eller några (helst max 4-5 personer) som är på samma nivå som jag så har jag inga problem alls.

Jag kan till och med vara en pratkvarn när jag är på humör för det.

Jag är pratsam, genom födsel (kultur plus bokstäver) och ohejdad vana. Kan dock lyssna, faktiskt. Det beror på dagsform, vem som pratar, vad den pratar om, hur äkta det är, hur angelägen jag är om att ge den plats om den inte tar plats själv, hur pratnödig jag själv är osv.

Tycker att tysthet-kulten som finns är överdriven, man blir inte automagiskt en spännande person för att man är tyst och hemlig. Och att prata lite betyder inte att prata intressant, vettigt, tankeväckande, berörande eller nåt. Prata mycket betyder å andra sidan inte heller att det måste innehålla x procent nytta och nöje för den som lyssnar.

Det jag möjligtvis kan önska ibland är att jag vore bättre på att känna av när folk faktiskt vill veta det de frågar om och när de bara är artiga, så jag kunde hålla inne med somligt jag sagt som landat helt fel och inte kunnat tas emot för att den som pratat om det inte tänkte på att den kunde få ett ärligt svar.

Dvs, jag önskar jag var bättre på att hantera att andra är kassa på att hantera somligt. Egentligen. Men ofta är jag ganska nöjd med den där förvuxna barnigheten. Direktheten och naiviteten. Alternativkablaget. Och det är ju bäst att vara nöjd med det, när man nu ändå är sån.

Arkimedes skrev:Jag är tystlåten och lider inte av det när jag är med rätt person. I vissa situationer känns det krystat när jag egentligen vill säga något men inte kan. Tankarna jobbar fortare än munnen. Jag vet vad jag vill säga men får inte ut orden.

Om det är flera personer som pratar och samtalet går i ett högt tempo så är det omöjligt för mig att hinna säga något. Jag lyssnar och hänger med i samtalet inombords hela tiden även om jag inte säger något.

+1

Kort sagt: Det beror helt på vem jag pratar med och vilket ämne det handlar om.

Oskar skrev:Kort sagt: Det beror helt på vem jag pratar med och vilket ämne det handlar om.

+1

@alfapetsmamma:

pratnödig!

Den måste jag lägga på minnet.

Jag är intresserad eller ointresserad, babblar i så in i helsike eller håller truten helt. Det märks snabbt vilket läget är (intresse eller inte). Det kanske är 1 till 5 av antalet gånger med folk (20% babbel alltså). Ibland snackar jag oavbrutet tills jag kommer på att jag snackar för mycket. Då håller jag käften så länge det går för att kompensera. Kan bli aningen konstigt ibland Samma med debatterande, tänker att jag ska diskutera lite lagom... Och så går jag igång som fasiken på alla cylindrar.

Folk fattar inte vad jag menar riktigt heller, jag associerar för mycket och har inget vidare sammanhang (enligt andra) i det jag förklarar eller uttrycker. Efter 40 år kan jag kanske hålla med lite om att det är så.

Tyvärr extremt introvert och tystlåten vilket jag lider rejält av. Avskyr att vara så men att ändra på det faktumet är inte så lätt gjort. Eller rättare sagt lätt i teorin, men allmänt hopplöst i praktiken.

vallesmamma skrev:Jag är den tystlåtne. Lider av att inte veta vad jag ska säga. Däremot tänker jag mycket, tankar i huvudet hela tiden.

Jag är precis likadan. Tar långt för mig från tanke till munnen. Har alltid haft svårt att hänga med i samtal. Jag missförstår vad de säger och när jag förstår rätt tar det för lång till för mig att svara och då har den andra personen börjat prata om nåt nytt ämne så jag hamnar hela tiden längre och längre efter i samtalet. När jag till slut svarar är kan det bli om tredje eller fjärde ämnet tillbaka så då blir det fel.
När vi till slut pratat klart känner jag mig yr i huvudet. Därför försöker jag hålla samtalen korta.

Ja, jag behöver ju inte precis anstränga mig för att inte säga något.

atoms skrev:Ja, jag behöver ju inte precis anstränga mig för att inte säga något.

Det behöver jag :/

Miche skrev:Väldigt pratig ibland när jag känner mig socialt trygg, men när jag är otrygg har jag extremt svårt att öppna käften.

+1

Jag är i regel tystlåten av mig, pratar mycket gör jag bara med mina föräldrar.
Däremot har jag långa konservationer med mig själv inne i huvudet.

Oskar skrev:Kort sagt: Det beror helt på vem jag pratar med och vilket ämne det handlar om.

+10

Om jag är nervös snackar jag på utan bara tusan. Har blivit opererad under lokalbedövning några gånger och tjattrade på om allt och inget. Det höll nervositeten borta.

det varierar så väldigt med mig. humör, personer jag umgås med, behov, etc.
kan inte säga att jag är antingen det ena eller det andra.

Miche skrev:Väldigt pratig ibland när jag känner mig socialt trygg, men när jag är otrygg har jag extremt svårt att öppna käften.

+1

Arkimedes skrev:Jag är tystlåten och lider inte av det när jag är med rätt person. I vissa situationer känns det krystat när jag egentligen vill säga något men inte kan. Tankarna jobbar fortare än munnen. Jag vet vad jag vill säga men får inte ut orden.

Om det är flera personer som pratar och samtalet går i ett högt tempo så är det omöjligt för mig att hinna säga något. Jag lyssnar och hänger med i samtalet inombords hela tiden även om jag inte säger något.

När jag är med någon eller några (helst max 4-5 personer) som är på samma nivå som jag så har jag inga problem alls.

Jag kan till och med vara en pratkvarn när jag är på humör för det.

+1

Är jag med vänner pratar jag ganska mycket, men kan lika gärna sitta helt tyst. Bland främlingar pratar jag också mycket, men skulle vilja sitta helt tyst.

Jag pratar ofta och mycket om det som intresserar mig. Men om jag hamnar i en ny situation med nya människor så brukar jag mest känna av stämningen och omgivningen innan jag säger något.

Precis som några andra sagt så önskar jag ibland att jag inte pratade så mycket. Det känns ibland som att jag tar för mycket plats. Jag blir också väldigt trött av att prata, det är en av anledningarna till varför jag undviker sociala situationer.