Det du beskriver hör mestadels samman med diagnosen OCD "Obsessive–compulsive disorder" som inte nödvändigtvis behöver höra samman med en asperger diagnos.Tycker jag.Så det så!

Big Bang Theory - är det Asperger Anthem, eller?

Vi har pratat mycket om förhållandet och han tycker att han kompromissar väldigt mycket. Det är dock väldigt svårt att veta vad han egentligen tycker. Det är som att prata med en vägg, men får inget riktigt gensvar och vi missuppfattar varandra väldigt ofta.

Bara att jag är här är en stor kompromiss för honom tror jag. Mycket som jag tar för givet ser han som en väldigt stor grej. Som tex att gemensamt bestämma vad vi ska äta. Jag har förstått det som att han känner att allt som han inte bestämt till 100% har jag bestämt, även om vi kompromissat och jag inte heller fått min vilja igenom. På så sätt så kan jag förstå att det måste vara väldigt jobbigt för honom.

Vi flyttade faktiskt ihop till den här lägenheten så vi har inrett den från grunden tillsammans. Eller ja. Jag har ställt upp mina saker där jag vill eftersom han har noll intresse för inredning och inte kommer igång och får upp sina saker (och jag får absolut inte röra dom). Han vill inte göra något men blir väldigt upprörd när jag ändrar i lägenheten. (jag möblerade alltid om förut, men har försökt att inte göra det nu)

Särbo känns ju som en sista utväg, men det blir ju svårt i längden. Man kan ju aldrig riktigt skaffa familj (vilket han iofs inte vet om han vill så det får jag ju ta med i beräkningen över om det är ett förhållande värt att satsa på).

Det är viktiga saker som kommunikation som inte fungerar i er relation, tyvärr är det svårt för någon av oss att ge råd till dig gällande hur man skulle få honom mer funktionell då det alltid ändå handlar om att man inte kan ändra på ngn annan, bara sig själv. Han måste själv vilja och kan ni inte prata, vad kan du då göra?

Enligt relationsexperter är ultimatum inget konstruktivt, men om du berättar hur du upplever saker antingen muntligt eller genom att låta honom läsa en lista och bearbeta sig igenom den själv i lugn och ro och diskutera saker på listan efter hand tänker jag kunde vara nåt?

Fortsätt i varjefall att föra fram dina tankar, önskningar och känslor, men börjar inte vissa viktiga bitar fungera bättre så ska du inte stanna kvar i en sån nedbrytande relation. Finns oxå habiliteringen om han kan tänka sig gå på parrådgivning.

När det gäller kritik så säger experter att om man framför den i förhållandet 5 positiva kommentarer till en negativ så uppfattas inte kritiken så brutal. Jag uppskattar när du..., men önskar att du kunde...

Jag är ingen expert, kämpar själv med relationer, men hoppas mina tankar kan vara till hjälp.

Joanna är det viktigt att gemensamt bestämma vad ni ska äta? Måste ni äta samma sak och samtidigt? Att bo tillsammans i samma lägenhet kan man göra även om man inte äter alla måltider gemensamt. Man kan ju exempelvis ha olika tider och så.

Egentligen vill jag ju inte ändra på honom, och jag tror faktiskt inte det går. Det skulle dock vara skönt att på något sätt få honom att förstå hur jag ser på situationen. Kunna prata samma språk. Han ser ju inte problemet alls. Hade han kunnat inse/erkänna att han reagerar lite ologiskt ibland och har en del ovanliga vanor så hade det varit lite lättare att hantera. För jag förstår ju att han inte helt plötsligt ska "skärpa till sig" och bli social, spontan, börja prata MED mig och utan problem sätta sig på fel sida av soffan. Det funkar ju inte riktigt så.

Det där med listan låter som en riktigt bra idé, det ska jag nog testa! Tack! Måste bara försöka att inte göra så att kännas som att han får en lång lista med fel och klagomål. Känns som att det kan få lite motsatt effekt.

Nej, det där med maten är inte jätteviktigt. Det var bara ett exempel på sånt som är väldigt svårt för honom men som jag alltid sett som något självklart. Vi äter ofta olika mat och framförallt på olika tider, lite tråkigt enligt mig, men det kan jag leva med.

Om du gör en lista så behöver han ju säga hur han känner angående varje sak på listan. Kan han det så blir det ju lättare för er att gå vidare. Detta förutsatt att han ser dom som ett problem och vill göra en förändring. Ser han det inte som ett problem så går det iofs ändå att diskutera om det är någonting som går att förändra.

Men då ska du nog enbart ta upp sådant du verkligen vill se en förändring av, och också. Att hålla nere antalet punkter på listan är nog också bra, inte rabbla up 5-10 saker, och om du gör det, gör klart för honom att det i princip räcker med att ni kan diskutera en av punkterna kanske?

Då kanske han kan välja vilken punkt också för att ge honom en chans/känsla av att kunna påvera det hela. Och att det inte bara blir du som styr över vad han måste förändra. Det är ett samarbete mellan er två som måste till och då måste båda två känna att de kan påverka situationen. Det samma gäller ju egentligen hela er relation.

Jag skulle nog frågat honom om vilka saker han tycker är bra i ert förhållande, vad får han av dig som han inte skulle få om han var ensam?

Kan ju vara lättare för honom att se att det inte bara är massa krav han måste leva upp till då, utan han har faktiskt egna skäl till varför han vill få er relation att fungera, även om han säkerligen har väldigt svårt att se det när det kommer till saker som är svåra att ändra på.

Men grunden bör nog iaf vara att han ska känna att det är han som styr förändringen, det är hans val, även om den är jobbig så gör han det för sin egna skull, och i slutändan blir det då bättre för er som ett par vilket är en väldigt fin bonus för er båda två.

Bjäbbmonstret skrev:Joanna är det viktigt att gemensamt bestämma vad ni ska äta? Måste ni äta samma sak och samtidigt? Att bo tillsammans i samma lägenhet kan man göra även om man inte äter alla måltider gemensamt. Man kan ju exempelvis ha olika tider och så.

Medhåll, det finns flera skäl till varför man inte alltid måste eller vill äta exakt samtidigt.

prodge64 skrev:Medhåll, det finns flera skäl till varför man inte alltid måste eller vill äta exakt samtidigt.

Nu är det så att jag personligen tycker att en stor del av värdet med att ha en sambo är att få sällskap när man äter men det behöver ju inte vara så för alla.

Bjäbbmonstret skrev:Nu är det så att jag personligen tycker att en stor del av värdet med att ha en sambo är att få sällskap när man äter men det behöver ju inte vara så för alla.

De flesta verkar vilja prata hela tiden när de ska "äta". Jag vill äta när jag äter.

Dessutom brukar folk inte vilja att man ska prata med mat i munnen, men de MÅSTE fråga när man precis stoppat in ett lass köttbullar!

Fenren skrev:Dessutom brukar folk inte vilja att man ska prata med mat i munnen, men de MÅSTE fråga när man precis stoppat in ett lass köttbullar!

Exakt!

prodge64 skrev:De flesta verkar vilja prata hela tiden när de ska "äta". Jag vill äta när jag äter.

Jag vill prata när jag äter och äta när jag pratar.

Läser just nu en bok där bl a förhållanden mellan NT (kvinnor) och aspergare (män) skildras:

Många NT-kvinnor beskriver sina AS-män som oerhört hängivna och uppvaktande tiden fram tills de gifte sig. Sedan verkade de tappa intresset. De var i mål och behövde inte anstränga sig.
---
Den som vill behålla sin partner måste anstränga sig. Man måste kompromissa, anpassa sig och göra sitt bästa för att möta den andres behov.
Ovanstående är inte lätt för människor som har AS och därmed brister i de exekutiva funktionerna. --- Brister i de exekutiva funktionerna gör att att man har svårt att styra sina impulser, svårt att tänka om och bryta invanda mönster.
---
Ett baskrav för att en relation ska fungera är att den präglas av känslomässig och sexuell intimitet. För många aspergare är intimitet ett vagt begrepp.
---
Aspergares tendens till rigiditet och egocentricitet gör att de ofta misslyckas med att förstå vad partnern vill. Om partnern tar på sig rollen att alltid vara den som tar initiativ till närhet är relationen i fara. Förr eller senare kommer han eller hon att bli frustrerad och tröttna på den ensidiga känslomässiga kommunikationen.
---
Männen med AS var väl medvetna om att deras partners inte hade förtroende för dem. Orsaken var, enligt dem, deras oförmåga att hantera vissa situationer, kriser och människor. I situationer med mycket stimuli kan aspergare nå en gräns där de inte orkar mer. De måste därifrån, bokstavligt eller bildligt. De reagerar med vrede, med att avlägsna sig, eller med att stänga av och gå in i sig själva.

Inger Jalakas: Sex, kärlek och Aspergers syndrom.

Bjäbbmonstret skrev:

prodge64 skrev:De flesta verkar vilja prata hela tiden när de ska "äta". Jag vill äta när jag äter.

Jag vill prata när jag äter och äta när jag pratar.

Ja bara det inte går för fort.

Citat från Aliens citat:

Inger Jalakas: Sex, kärlek och Aspergers syndrom skrev:Många NT-kvinnor beskriver sina AS-män som oerhört hängivna och uppvaktande tiden fram tills de gifte sig. Sedan verkade de tappa intresset. De var i mål och behövde inte anstränga sig.

Jag nådde inte ända fram, jag kämpade länge för att nå dit men plötsligt tog kärleken slut (av orsaker jag inte vill gå in på här).

Inger Jalakas: Sex, kärlek och Aspergers syndrom skrev:Den som vill behålla sin partner måste anstränga sig. Man måste kompromissa, anpassa sig och göra sitt bästa för att möta den andres behov.

Hon påstod att hon kompromissade, jag märkte inte mycket av det...

Inger Jalakas: Sex, kärlek och Aspergers syndrom skrev:De måste därifrån, bokstavligt eller bildligt. De reagerar med vrede, med att avlägsna sig, eller med att stänga av och gå in i sig själva.

Det känner jag mycket väl igen, jag har har reagerat med alla tre varianterna (dock inte samtidigt).

@ Joanna:

Jag tror att det är svårt att få en person som har de kommunikationssvårigheterna som du beskriver att ändra sig i någon större omfattning. Kanske han utvecklas som person genom åren och förändras därigenom, men jag tror inte att du kan göra så värst mycket för att få honom att ändra på sig. Att ändra på sin partner brukar inte funka speciellt bra ens om personen ifråga är NT. Att få en person med grava kommunikationsproblem att ändra sitt beteende brukar vara ännu mycket svårare. Så jag tror att du får välja: ta honom som han är och försöka hitta strategier som gör livet uthärdligt trots hans mindre goda sidor. Eller ge upp och lämna honom.

nano skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag vill prata när jag äter och äta när jag pratar.

Ja bara det inte går för fort.

Att prata medan man äter är ett bra sätt att hindra sig från att äta för fort.


Moderator: lagade ett trasigt citat.

Bjäbbmonstret skrev:Att prata medan man äter är ett bra sätt att hindra sig från att äta för fort.

Har jag ingen att prata med måste jag antingen sitta vid datorn eller ha något att läsa, annars äter jag för fort och mår ofta dåligt efteråt.

Jag känner mej lite dum nu, men jag måste få göra ett inlägg här. Jag har själv AS, o min flickvän är väl "normal". O jag VET att jag har problem med att hålla ordning.
Till saken hör att hon vill (naturligtvis) ha hjälp med hemmet, så från att städat (när jag bodde singel) en gång om året ca, diskat en gång i månaden osv. osv.. så har jag nu, inte på hennes önskan utan för att få lite struktur i mitt egna liv, börjat diska dagligen, springer en runda med snabeldraken, någon gång i veckan. Tyvär är jag väldigt disträ när det gäller undanplokning o sånt, så det klarar jag inte än .....

O detta gör jag för att jag känner att jag tycker väldigt mycke om henne, vissa skulle nog säga att jag älskar henne ... (men min mc:n älskar jag, den skullle aldrig få för sej o höja rösten mot mej ... så den är pålitlig iaf)

Ok hon frågade långt innan vi flyttade ihop, om jag kunde ta disken 1 sak i hushållet, o det kunde jag ställa upp på för det var EN sak, o blir det för många saker på önskelistan ... så får jag panik o får inte gjort ngt alls.

Kanske lite rörigt skrivet men det är tyvär så.

MVH Peter

Hej alla,

Ny här, i hopp om att få svar på min gåta. (Jag = kvinna 25, Han = man 33)

För en tid sen träffade jag en underbar människa som vände upp och ner på mitt liv.

Jag var tidigare väldigt destruktiv, vilket han också hade varit. Allt det la vi av med när vi träffades. Jag har aldrig varit med om något liknande, båda hade en otroligt fin och läkande effekt på varandra. Jag vet inte hur jag ska förklara våran resa, men det var 4 underbara månader som vi spenderade väldigt nära och väldigt intimt med varandra. Tyvärr har jag inte ag, utan misstänker att han kan ha en släng av det. Jag skriver tyvärr, eftersom mina gamla erfarenheter från tidigare förhållanden påverkar mig i mycket större utsträckning än vad jag tror att hans gör.

Jag misstänker alltså att han har en släng av ag. Han har hela tiden sagt att han är väldigt okonventionell när det kommer till relationer och jag tog honom på orden. Men det visade sig efter ett tag att hans nuvarande boendesituation gör honom miserabel. Mina tankegångar var således, jag har träffat en underbar man som lider otroligt av sin boendesituation och frågade därför om han hade lekt med tanken om att vi en dag skulle bo ihop. Varav han svarade att han jättegärna skulle vilja det.

Det gick några dagar. Jag funderade ytterligare och här blev det fel. Jag var inte redo, inte på riktigt. För när jag hade sagt till honom att fundera på det och att han var välkommen att flytta in, så kände jag direkt att jag var otroligt sårbar. Allt kändes helt plötsligt väldigt riskabelt, eftersom jag hela tiden drog paralleller till mitt tidigare förhållande då mitt ex våldfört sig på mig efter några månader. Det blev ännu värre när han på kvällen inte ville vara intim med mig och jag fick mens samma natt. Mina hormoner var nu på topp och min reaktion utgick enbart utifrån mitt känslotillstånd. Han sa att han hade funderat på att flytta till en annan stad för att söka sig till en utbildning, men klagade på att staden var så himla tråkig. I denna stund kände jag att bägaren hade runnit över för min del. Jag tänkte: "Här har jag spenderat 4 månader till att göra allt i min kraft för att visa denna person att jag verkligen tycker om honom och i hans uträkning om framtiden finns jag inte ens med utan han tänker enbart på hur tråkig platsen är han ska flytta till."

Han förstod inte min reaktion alls, frågade varför jag betedde mig som att han hade skändat min familj. Men jag hade ju riskerat så himla mycket och var blottad inför honom. Jag hade satsat mina känslor för att jag tycker om honom och nu tolkade jag det som att han inte gjorde detsamma. Jag tvivlade nästan helt på att han tyckte om mig över huvud taget. Jag sa att han skulle lämna tillbaka mina nycklar och ta sig en funderare på vad han verkligen vill. Jag tror att han tolkade det som att jag definitivt ville avsluta allt eller blev rädd för min reaktion. 2 dagar innan hade han uttryckt att han verkligen tycker om mig och jag vet att vi kompletterar varandra skitbra. Han är mycket i sitt sinne medan jag följer min intuition fast ändå är/kan vara väldigt pragmatisk och saklig. Jag studerar på universitet och är inte dum men har väl lite svårt att hänga med när han väljer att tala med akademiska krångliga ord.

Han har sedan dess sagt att han nog inte är redo för ett förhållande. Jag har frågat vad jag har gjort för fel, vad jag har gjort annorlunda varpå han svarade "ingenting". Men någonting är det ju tydligen. Han sa att han inte tycker att vi har liknande intressen, men ett av mina stora intressen är musik, bara det att jag inte har tiden till att intressera mig lika detaljerat som han har. Dessutom har han tidigare sagt att han känner sig väldigt lugn när han är med mig och att han inte irriterade sig på någonting som jag gjorde.

Jag är inte säker på hans diagnos och vill egentligen inte ställa någon för att jag älskar/tycker mycket om honom för den han är. Diagnoser kan vara så flyktiga och jag ogillar stämpla människor. Vill gärna tro att en människa inte ÄR någonting hela tiden. Vi utvecklas och förändras ständigt med tiden, så varför låsa in sig själv i ett litet rum med begränsningar. Tror inte alltid att det är helt rätt. MEN som sagt mycket av det jag läst om as stämmer in på honom och jag är genuint intresserad av era svar.

Vad tror ni, finns det någonting jag kan säga eller göra eller är det för sent, har han bestämt sig? Det känns som om att han är rädd..Vi ska träffas och prata om 2 veckor.
Ber om ursäkt om jag blev långrandig. Han är så underbar, vill inte förlora honom.

Moderator Justerade rubriken samt justerade i texten efter medgivande av TS.
Slog senare ihop med en tidigare tråd om samma ämne.

Det var ett väldigt svamlande. Vi kan ju börja med att reda ut ett par saker.

1. Diagnoser är inte "flyktiga".
2. Prata klarspråk med varandra - det har du rätt att kräva av honom - och försök få fram din vilja i vettiga konkreta ordalag istället för att som nu bränna av en känslosvada. Ta reda på vad han tycker och vill, ta sen reda på vad du tycker och vill och utgå ifrån detta.
3. Det är bara idiotiskt att spekulera om vad någon annan tycker, tror och känner egentligen.
Prata ut istället. Utan inlindade budskap och långa svamlande haranger - är han aspie så lär det gå lättare då.

Jag förstår din åsikt om att diagnoser inte är flyktiga. Men jag får ändå känslan av att vi väldigt gärna vill sätta varandra i fack trots att människor är väldigt dynamiska och föränderliga. Förlåt för mitt svammel...