Fan vad jag hatar att ha as ibland.

Har just nu praktik inom mitt nya yrke, som "NT" och det går nästan hela vägen, men ändå inte riktigt.

Mitt "arbetshandikapp" är egentligen inte av någon större betydelse för min förmåga att utföra arbetsuppgifterna , men betydligt mer komplicerat när det kommer till att förklara- och få förståelse från andra människor.

Arbetsuppgifterna reder jag ut lika bra som en NT och det är inget fel på min intelligens eller mina teoretiska kunskaper heller.

Det som ställer till det för mig är främst två saker:

1. Ett extremt trygghetsbehov, t.o.m. för att vara aspie.

Det står även i min diagnos och har bl.a. lett till att jag fått "fribrev" från att tvingas söka jobb som innebär att jag måste flytta. Rent praktiskt innebär det också att jag har väldigt stort behov av bekräftelse och rak, konstruktiv feedback, för att kunna känna tryggheten i att vet exakt hur jag ligger till. Annars är risken mycket stor att jag nojjar mig för att inte räcka till i så hög grad att jag bryter ihop och överhuvudtaget inte orkar ta mig till jobbet alternativt virrar till allting och klantar mig, därför att tankarna är på annat håll (jag reflekterar fram och tillbaka över det som oroar mig, istället för att vara mentalt närvarande och saknar förmågan att kontrollera detta, varför råd om att slå bort dessa tankar är totalt överflödiga).

Just nu är jag hemma från prakiken, just av ovanstående anledning: nojjorna över att inte räcka till/få ett dåligt omdöme gav mig två rejäla psykbryt, såväl igår kväll, som i förrgår, varav det ena brytet var så kraftigt att det var på gränsen till psykos. Officiellt är jag hemma för att jag är sjuk och praktikplatsen är i god tro, så därför är det lugnt (behovet av en time out p.ga. psykisk ohälsa är förvisso även det en giltig anledning till att vara hemma, men fysisk sjukdom "låter bättre").

2. Att jag ger sken av att vara mer disträ och förvirrad än vad jag egentligen är.

Det gör att jag har svårt att få andras fulla förtroende, trots att skenet, som sagt ofta bedrar, då jag har bättre koll än vad det verkar utifrån sätt, under förutsättning att jag får utföra arbetet i min egen takt.
Det är först när tempot blir för upptrissat som jag de facto slutar ha koll på läget även i verkligheten (dock innebär detta att jag generellt sett behöver hålla ett lägre arbetstempo.

Detta, fick jag också bekräftat min förra chef, efter att han lärt känna mig bättre, så det är inte bara min egen uppfattning.


-Bortsett från dessa detaljer så gör jag egentligen ett utmärkt jobb och har inga som helst problem med att utföra någon form av arbetsuppgifter (vare sig praktiska, mellanmänskliga eller mera administrativa) om jag får hålla min egen takt.

Problemet ligger mer i att få andra människors förståelse och acceptans för:

-Att jag överhuvdtaget inte klarar av (rent psykiskt) att i någon form sväva i ovisshet på ett sätt som får mig att känna mig hotad eller otrygg och att jag därför måste kunna få konstruktiv kritik när jag gör något dåligt samt beröm när jag gör något bra, men även rak och ärlig feedback på alla viktiga frågor jag kan tänkas ställa.

-Att jag inte är lat, utan helt enkelt måste hålla ett lägre tempo,

-Samt för det faktum att jag ger sken av att vara mer disträ än vad jag egentligen är, genom mitt allmänna sätt att vara på (=min personlighet).

-Vad göra?

Det finns kanske en ljusning i att det där ju väl främst är sekundära problem - väldigt trygghetsbehov kommer sig väl rimligen av att först (p.g.a. att man var udda (händelsevis aspig i ditt fall)) lidit en massa brist på bekräftelse.

Alltså är det ett problem som varje medkännande människa borde känna igen från alla möjliga håll och ha förståelse för. Så, på ett eller annat sätt, genom mumlanden eller genom att ta upp saken direkt, kan du låta chefen och arbetskompisarna veta att du behöver särskilt konkret bekräftelse; är det vettiga människor du jobbar med så tar de det naturligt och börjar hjälpa dig med saken så gott de förmår.

/ J

jonsch skrev:Det finns kanske en ljusning i att det där ju väl främst är sekundära problem - väldigt trygghetsbehov kommer sig väl rimligen av att först (p.g.a. att man var udda (händelsevis aspig i ditt fall)) lidit en massa brist på bekräftelse.

Alltså är det ett problem som varje medkännande människa borde känna igen från alla möjliga håll och ha förståelse för. Så, på ett eller annat sätt, genom mumlanden eller genom att ta upp saken direkt, kan du låta chefen och arbetskompisarna veta att du behöver särskilt konkret bekräftelse; är det vettiga människor du jobbar med så tar de det naturligt och börjar hjälpa dig med saken så gott de förmår.

/ J

Det är lite det du säger, men det här med trygghetsbehovet handlar också om att jag inte klarar av att leva i ovisshet, när det gäller saker som jag upplever som allvarliga hot mot min tillvaro. Som jag skev tidigare såleder sådan ovisshet till att ångesten och funderingarna tar upp 95% av mitt fokus dygnet runt, utan att jag kan göra något som helst åt det och i de fall då hoten känns särskilt stora kan reaktionerna bli på gränsen till pykotiska, med hysteriskt ältande, okontaktbarhet och fruktansvärda vredesutbrott, som i extrema fall kan ta sig våldsamma uttryck mot saker och inventarier.

Det är med andra ord lite allvarligare än så...

Du har rätt. Det är låg acceptans för sånt där. Vad kan lugna ångesten? Har du någon som helst möjlighet att:
- Skilja ut situationer och arbetsuppgifter som du känner dig säker på dem och fokusera på dem när nojorna håller på att ta över?
- översätta dina förmodligen rätt stora nojor till parallellförklaringar som är åt samma håll men nedtonade.
Jag tänker exempelvis på att man kan säga att du har svårt att hålla reda på allt i början och att det brukar ta lång tid att få grepp om allt men att det brukar gå bättre sen.

Bjäbbmonstret skrev:Du har rätt. Det är låg acceptans för sånt där. Vad kan lugna ångesten? Har du någon som helst möjlighet att:
- Skilja ut situationer och arbetsuppgifter som du känner dig säker på dem och fokusera på dem när nojorna håller på att ta över?
- översätta dina förmodligen rätt stora nojor till parallellförklaringar som är åt samma håll men nedtonade.
Jag tänker exempelvis på att man kan säga att du har svårt att hålla reda på allt i början och att det brukar ta lång tid att få grepp om allt men att det brukar gå bättre sen.

Jag har inte klassiskt "as-trygghetsbehov" av att ha fasta rutiner, scheman och sånt.
Det är mera direkta hot mot min hälsa, tillvaro och/eller försörjning (verkliga eller upplevda) som jag överhuvudtaget inte klarar av att hantera, vilket också står i min diagnos.

Det är alltså inte så mycket otryggheten i att inte veta om jag klarar en arbetsuppgift som får mig att må dåligt, utan snarare otryggheten i att inte veta om jag håller måttet och därmed om jag kommer att få bra, eller dåliga referenser, samt om jag kommer att behålla eller få (om det är på en praktikplats) jobbet, baserat på det jag presterar, men även oron för om jag duger i andras ögon, eller om jag riskerar skitsncak, diskirminering och social utfrysning.

Låter som att det kan röra sig om en arbetsskada pga. att du är en säsongsarbetare.

Det har förföljt mig genom hela mitt liv, det var till stora delar detta trygghetsbehov som orsakade att jag kraschade, så att förra (inte den senaste, som jag klarade) utbildning sket sig.

Införandet av fas 3, samt det nya sättet att beräkna a-kassan på, som kan göra dig till socialfall om du får en anställning på mindre än 12 mån och därefter blir arbetslös har verkligen inte gjort det lättare för mig, att hantera den här typen av ångest.

Lönebidrag eller ej?

Vad är det som är hemskt med att vara socialfall? Har du räknat på om det är värt att gå med ångest för ett tillfälligt socberoende? Arbeten finns och kommer alltid att göra så länge det finns arbetsföra människor och något produktivt att göra.. Fast ju mer utbildad man är desto oftare sitter de bara och dricker kaffe.

Håll dig utanför tråden om diu inte har något konstruktivt att tillföra

Fy fan vad jag känner igen mig i ditt första inlägg, Ford! Bland annat det där med att noja och virra till det ifall jag känner mig osäker i vetskapen att svagheter, exempelvis viss långsamhet, tolereras mindre och mindre numera.

Vet inte mer vad jag ska skriva precis nu. Men bra att du inte tvingar dig själv utan tar en timeout. Ett jobb är bara ett jobb. Inget jobb är värt att man knäcker sig, blir psykotisk m.m.

barracuber skrev:Fy fan vad jag känner igen mig i ditt första inlägg, Ford! Bland annat det där med att noja och virra till det ifall jag känner mig osäker i vetskapen att svagheter, exempelvis viss långsamhet, tolereras mindre och mindre numera.

Vet inte mer vad jag ska skriva precis nu. Men bra att du inte tvingar dig själv utan tar en timeout. Ett jobb är bara ett jobb. Inget jobb är värt att man knäcker sig, blir psykotisk m.m.

Men det du inte förstår är att arbetslös + funktionshindrad ofta leder till fas 3 (=livslångt slavarbete, dessutom med socialbidrag, ifall du har "turen" att dessförinnan fått ett inhopp på mer än 6, men mindre än tolv månader).

ford skrev:

barracuber skrev:Fy fan vad jag känner igen mig i ditt första inlägg, Ford! Bland annat det där med att noja och virra till det ifall jag känner mig osäker i vetskapen att svagheter, exempelvis viss långsamhet, tolereras mindre och mindre numera.

Vet inte mer vad jag ska skriva precis nu. Men bra att du inte tvingar dig själv utan tar en timeout. Ett jobb är bara ett jobb. Inget jobb är värt att man knäcker sig, blir psykotisk m.m.

Men det du inte förstår är att arbetslös + funktionshindrad ofta leder till fas 3 (=livslångt slavarbete, dessutom med socialbidrag, ifall du har "turen" att dessförinnan fått ett inhopp på mer än 6, men mindre än tolv månader).

Fas 3 vet jag vad det vill säga - även om jag inte varit där själv (ännu) - skrev inlägg om det innan idag.

Det där du skriver nämnde imperativ (tror jag det var) för bara 1-2 timmar sedan i en annan tråd här. Jag är ju äldre än er - 49 - medan ni är väl 25-30 som jag fattat det. Nej, jag kände inte till att det gäller andra regler för yngre än mig själv.

EDIT1: <a target="_blank" href="http://www.aspergerforum.se/post510626.html#510626">Mitt inlägg om Fas 3 idag</a> (+ inlägget efter).

EDIT2: imperativs inlägg ligger efter mina.

Nu förstår jag inte?

Jag har väl inte skrivit något om ålder?

-Skall kolla din länk.

-Gott folk, försök nu hålla er till trådämnet.

Du läser för mycket kvällsblaskor, ford. Livslånga slavarbeten och sjuka människor som blir utslängda på gatan är exempel på uttryck från dig. Sen ska du tydligen bli tvungen att flytta till en lägenhet som är billigare och de tar bort din rätt att äga eller använda en dator om du inte lyckas att få en anställning som varar längre än ett år. Rena tokerier. I min grannkommun så får socialbidragstagare datorer ifall de inte har någon.

ford skrev:Nu förstår jag inte?

Jag har väl inte skrivit något om ålder?

Jag ville bara visa på att jag är äldre och, enligt er själva, gäller tydligen gäller olika regler för olika åldrar.

ford skrev:-Gott folk, försök nu hålla er till trådämnet.

Will do.

ford skrev:-Vad göra?

Jag brukar också få ångest och bli orolig och nojig och så gör själva nojandet över min ineffektivitet att jag blir ännu ineffektivare. Det gäller i alla möjliga sammanhang, speciellt på jobbet men även privat.

Och det enda som hjälper för mig är att tänka att jaha, även om jag totalfailar så är det inte troligt att jag kommer att svälta ihjäl eller att mina barn måste leva på gatan eller så. Det värsta som kan hända är att jag blir väldigt, väldigt pank och det kan jag faktiskt hantera (been there, done that). Vet inte om det är till någon hjälp för dig men för mig hjälper det faktiskt att tänka så.

ford skrev:Håll dig utanför tråden om diu inte har något konstruktivt att tillföra

Vad är det för nya krav? Jag är som du för övrigt.

Nu har ju inte jag AS och de särskilda svårigheter som följer med det så du får svaret utifrån vad jag skulle säga till vem som helst i en liknande situation utifrån mina egna erfarenheter så får du själv bedöma om det öht är användbart eller inte.

Du måste försöka korta tidsperspektivet Ford. Om du håller måttet eller inte hör inte hit. Vad det handlar är om att klara varje liten arbetsuppgift för sig och att bena ut det i flera högar. Situationer du reder, situationer du inte reder eller vet hur du ska reda och situationer du reder om X Y och Z är uppfyllt. Den långsiktiga oron lägger du i en särskild hög, kanske tillsammans med annat du inte reder och bestämmer att du får hänge dig åt den fritt på vissa platser och vid vissa tidpunkter men annars inte.

Och i allt detta. Släpp inte taget om livet utanför jobbet. Det är viktigt att ha ifall det ändå skulle gå åt pipan. Men jag tycker att det låter som att du är så medveten om alla dessa faktorer att det borde öka chansen för dig att klara det.

Bjäbbmonstret skrev:Nu har ju inte jag AS och de särskilda svårigheter som följer med det så du får svaret utifrån vad jag skulle säga till vem som helst i en liknande situation utifrån mina egna erfarenheter så får du själv bedöma om det öht är användbart eller inte.

Du måste försöka korta tidsperspektivet Ford. Om du håller måttet eller inte hör inte hit. Vad det handlar är om att klara varje liten arbetsuppgift för sig och att bena ut det i flera högar. Situationer du reder, situationer du inte reder eller vet hur du ska reda och situationer du reder om X Y och Z är uppfyllt. Den långsiktiga oron lägger du i en särskild hög, kanske tillsammans med annat du inte reder och bestämmer att du får hänge dig åt den fritt på vissa platser och vid vissa tidpunkter men annars inte.

Och i allt detta. Släpp inte taget om livet utanför jobbet. Det är viktigt att ha ifall det ändå skulle gå åt pipan. Men jag tycker att det låter som att du är så medveten om alla dessa faktorer att det borde öka chansen för dig att klara det.

Problemet är att en väldigt viktig del av livet utanför jobbet försvinner om jag blir arbetslös och därefter får ett nytt arbetsvillkor på 6-7 mån, nämligen vår älskade lägenhet, som vi äntligen fått råd att börja göra fin och renovera.
Hyran på 6500 kr/mån för två personer utan barn är med största säkerhet för hög, för att socialen inte skall börja bedriva påtryckningar om att vi skall byta ner oss, ifall vi hamnar i deras klor och efter Tess så är faktiskt vårt hem något av det som betyder absolut mest i mitt liv.

Sedan har vi dessutom fas3, med livslångt slavarbete, som lurar bakom dörren, om man har riktigt otur: den förnedringen, hopplösheten och stigmatiseringen är betydligt värre än att endast ha dåligt ekonomi.

Okej jag förstår problemet med lägenheten. Ett sånt problem är av sådan art att det kan vara värt att prioritera ned livet utanför jobbet en tid för att få ha den kvar. Att jag sa detta med livet utanför jobbet är på grund av egna erfarenheter som är lite annorlunda.

ford skrev:Lönebidrag eller ej?

Tipsar om det jag skrev här:
http://www.aspergerforum.se/post510917.html#510917

Det finns inga mediciner du kan ta för att motverkar att nojorna tar över?

Går det att förklara för din chef att du behöver feedback för att få veta hur du ligger till. Du behöver veta om du gör något fel (så du kan rätta till det). Likaså att när du gör rätt. Dvs du berättar att du behöver det för att du annars blir nervös och oroar dig. Kort sagt, en nedtonad version av sanningen.

Bara för att halva det här forumet tar knark så tänker inte jag börja med det. Jag hade inte haft dessa nojor om jag inte råkat ut för en massa skaer som givit mig nojjorna och då skall inte smahället komma undan genom att droga ner mig, när det är de som har orsakat att jag har lätt att nojja upp mig.

De "mediciner" som skrivs ut åt forden åker raka vägen ner i WC stolen.

Det är bl.a. genom att hålla mig drogfri som jag lyckats komma så långt som jag gjort i livet och då tar jag hellre lite nojjor ibland.