Jag har alltid funderat på om det råder lite inflation på diagnoser, eller om flera av dom diagnoserna är samma diagnoser fast med olika symptom, eller om läkarna helt enkelt ställer fel diagnoser..
Jag känner en familj där lillebrorsan har diagnosen "Högfungerande Autism", storasyster har "Aspergers syndrom" samt mellansyrran, som är kompis till mig har dom fått för sig att ställa diagnosen "ADD" på?

Vad är ADD då? Ibland börjag jag undra om det inte är en diagnos som egentligen bygger på samma problematik, som vid Autism/Asperger.

Det är oftast tjejer som får diagnosen ADD, och vad jag har fattar vanligt att andra i familjen samtidigt kan ha autism/Asperger..
Tjejer är mindre benägna att få Autism/Asperger-diagnoser samtidigt som dom är mer benägna att få ADD-diagnos? Det tycker jag är skumt..

Hon som jag syftar på, alltså min kompis, som har ADD-diagnos är 18 år, åker gärna 60 mil med sin mamma/pappa till någon konstutställning för att titta på tavlor av Picasso eller Zorn.. Hur vanligt är det när man är 18 år gammal?

I helgen skulle jag till en kompis (hennes lillbrorsa), och mötte henne utanför porten. Hon vägrade gå upp, för klockan var typ tio i, alltså tio minuter innan hon hade bestämt att hon skulle umgås med min kompis syrra.. Sedan nästan exakt korrekt klockslag kom hon dock upp..
Snälla nån, är läkare så dumma att dom ställer Asperger/Autismdiagnos på hela familjen och sen ADD på henne?? ÄR DOM BLINDA ALLA PSYKOLOGER, eller är ADD något liknande eller SAMMA SAK?


Moderator: förtydligat rubriken.

Att hon gillar konstutställningar och har dålig tidsuppfattning (?) gör väl henne inte autistisk?

Det finns mängder av övriga trådar om just detta. Det är inte på något sätt meningen att nedvärdera din tråd dock, även om det kan låta som det.

Problemet är bekant, och man kan spekulera över varför det ser ut som det gör. Är det för att olika läkare/län bedömmer olika, trots den gemensamt satta kriterien, är det för att man faktiskt utreder diagnoser, till skillnad från t.ex c.a 15 år sedan.

På senaste tiden har det även diskuterats, vad är egentligen skillnaden mellan olika diagnoser. Många diagnoser är lika varandra. De kanske har liknande kriterier i 5/10 frågor, men det är de sista 5 som specificerar vad för diagnos det blir. Skillnaden mellan HFA eller AS är hårfin enligt mig, t.ex. Sen vad läkare 1 säger, kommer antagligen inte stämma överense med vad läkare 2 säger. Och inget utav det kommer stämma överense över det jag tänker.

Svårt ämne, och det verkar stå i en balansakt i hur man bedömmer.

AS kriterierna är skrivna och forskade historiskt på pojkar. Tjejer har ofta andra symtom.

Jag skulle tro att ADHD är vanligast bland killar, "ADD" (ADHD med främst koncentrationssvårigheter) är koncentrationssvårigheter utan hyper/impulsiv, vilket generellt äär mer feminint. Få tjejer är hyper.

MsTibbs skrev:AS kriterierna är skrivna och forskade historiskt på pojkar. Tjejer har ofta andra symtom.

Jag skulle tro att ADHD är vanligast bland killar, "ADD" (ADHD med främst koncentrationssvårigheter) är koncentrationssvårigheter utan hyper/impulsiv, vilket generellt äär mer feminint. Få tjejer är hyper.

Fast jag har förstått det som att ADHD med hyperaktivitet i allt större utsträckning ställs även på tjejer. De är hyperaktiva, men inte lika märkbart som killarna. De är inte lika utåtagerande och rastlösheten kan ta sig uttryck i t ex överdrivet pratande och impulsiviteten i hastigt inledda relationer eller ätstörningar.

Jag har fått en remiss skickad till habiliteringen från psykiatrin så jag borde också få min neuropsykiatriska diagnos snart antar jag. Psykiatrin sa att alla mina psykiatriska diagnoser kan avskrivas och förklaras som symptom på en odiagnostiserad neuropsykiatrisk diagnos. Detta skulle de aldrig ha gjort för 20 år sedan. Så klart att fler diagnostiseras neuropsykiatriskt desto mer medvetna psykiatriker blir om neuropsykiatri.

Jag håller inte med om att det går inflation i diagnoser. Man vet mer nu om neuropsykiatriska tillstånd. Jag var över 30 när jag fick min diagnos och det är så för många vuxna som har stretat sig genom livet.

Ms Tibbs har rätt i att det manifesteras olika bland pojkar och flickor. Traditionellt har mestadelen av medicinsk forskning utförts bland män. Det är i princip bara under de senaste åren som man börjar inse att det finns medicinska tillstånd som i stort bara drabbar kvinnor och att, t ex, hjärt- och kärlsjukdom yttrar sig annorlunda hos kvinnor än hos män.

Detta sagt, innan jag fick min egen diagnos så undrade jag ibland över en del diagnoser. Trotssyndrom?

Sedan ställs inte diagnoser så snabbt som många tror. Min egen utredning tog tre månader om man räknar bort tid för sommarsemester.

ADD är ju som sagt ADHD men utan hyperaktivitet.
alltså, svåra problem med koncentration, fokus, uppmärksamhet.
aspie är ju en lite annan sak (där givetvis detta kan ingå).
det är ju också väldigt vanligt att dessa två (tre)diagnoser går hand i hand, vanligt att de med adhd också har aspie etc.

även människor utan aspie kan ha specialintressen, sådant man verkligen brinner för och att vägra gå upp för att det är 10 min kvar till en avtalad tid, kan helt enkelt handla om enorm trötthet eller nåt.

jag tycker inte det är inflation i diagnoser. däremot anser jag att de flesta inom vården är helvetesdåliga på att sätta rätt diagnos. själv gick jag med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning i 6 år (!) innan jag tjatade mig till en neuropsykiatrisk utredning.
många läkare skiter i patienten, de sätter en bekvämlighetsdiagnos, av vilken sort den än må vara, som övergripande täcker de symptom som paitenten tydligast visar.
det är nog där problemet ligger, snarare än att det finns för många diagnoser.

jag tycker helt ärligt det är bra med många olika diagnoser, eller ska vi säga benämningar? diagnos låter automatiskt som en "sjukstämpel".

jag menar, var sak har sitt ord? det är bra när det är exakt.
en viss sorts kombination av egenheter, symptom etc ska kallas för en sak och en annan kombination för en annan. då situationen och tillvaron kan skilja sig något enormt för två människor med snarlika problemtik. det som funkar för den ena funkar inte för den andra.
och att få hjälp helt utan en "benämning" är ju rätt omöjligt i det här landet.

det är det jag gillar med en diagnos, att den öppnar dörren för hjälp, vård, etc. diagnosen i sig kan väl vara skitsamma. men rätt ska vara rätt, så att man har nån nytta av att vara si eller sån.

Angelic Fruitcake skrev:

MsTibbs skrev:AS kriterierna är skrivna och forskade historiskt på pojkar. Tjejer har ofta andra symtom.

Jag skulle tro att ADHD är vanligast bland killar, "ADD" (ADHD med främst koncentrationssvårigheter) är koncentrationssvårigheter utan hyper/impulsiv, vilket generellt äär mer feminint. Få tjejer är hyper.

Fast jag har förstått det som att ADHD med hyperaktivitet i allt större utsträckning ställs även på tjejer. De är hyperaktiva, men inte lika märkbart som killarna. De är inte lika utåtagerande och rastlösheten kan ta sig uttryck i t ex överdrivet pratande och impulsiviteten i hastigt inledda relationer eller ätstörningar.

Det kan jag hålla med om. Jag har tankar i hundratio, tappar fokus, åker iväg på saker som är stolliga utan att tänka efter.

Äääh.
NVM.

Identitet skrev:själv gick jag med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning i 6 år (!) innan jag tjatade mig till en neuropsykiatrisk utredning.

Identitet, du behöver inte svara om det är en för närgången fråga, men jag undrar om du fick någon npf-diagnos, och vilken? Och blev din EIP avskriven då?

Jag har nämligen hört att aspies kan bli feldiagnosticerade med emotionellt instabil personlighetsstörning/borderline men har svårt att förstå hur man kan blanda ihop de båda - de verkar så olika?

Fröken Fräken skrev:

Identitet skrev:själv gick jag med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning i 6 år (!) innan jag tjatade mig till en neuropsykiatrisk utredning.

Identitet, du behöver inte svara om det är en för närgången fråga, men jag undrar om du fick någon npf-diagnos, och vilken? Och blev din EIP avskriven då?

Jag har nämligen hört att aspies kan bli feldiagnosticerade med emotionellt instabil personlighetsstörning/borderline men har svårt att förstå hur man kan blanda ihop de båda - de verkar så olika?

ja, jag fick i måndags reda på att jag har Asperger.

grejen var den att jag aldrig blev utredd för borderline. det var en läkare som satte den diagnosen efter att ha träffat mig 2 ggr (helt vanliga samtal när jag nyss flyttat till en ny stad, alltså hej här är jag och jag har dessa problem) och han hade "försökt läsa min journal" (ja, han SA så) och sen slängt ett öga på 5 olika sjukintyg jag hade med mig från 5 olika läkare med 5 olika "diagnoser"

de problem jag hade på den tiden kan man helt klart betrakta som borderline-problematik. ångest, självdestruktivt beteende, djupa depressioner, ilske-utbrott, problem med relationer, "svart/vitt-tänkande" etc.
samma problem som en aspie kan få när allt verkligen kör ihop sig. hade man utrett, gått på djupet, hade man nog dock kunnat se vad dessa problem i sig bottnade i, mina relationsproblem, konflikterna handlar om att jag inte förstår mig på folk och de förstår sig inte på mig. ilskan handlar om frustration över att inte begripa hur saker o ting går till (eftersom jag anser att de rent logiskt borde gå till på ett helt annat sätt) inte bli tagen på allvar etc, och ja, massa annat.
men som det var nu ville väl läkaren bara bli av med mig, så att säga, så han satte sin bekvämlighetsdiagnos som bäst täckte upp de problem jag visade tydligast.

på grund av den extrema ångest och de extrema självskadeproblem jag hade då, tror jag verkligen att det var väldigt svårt att se att det egentligen rörde sig om något annat. ingen ursäkt, bara ett försök att förstå.
men det är skamligt hur jag behandlats. en läkare borde verkligen inte få sätta någon diagnos alls på såna grunder. en diagnos ska utredas, men många fler läkare än bara den jag hade då, gör på det här viset, och alltså blir det ofta fel, och därmed förstår jag hur man kan tänka att det går inflation i diagnoser.

och ja, EIPS är borttagen.

Identitet skrev:men det är skamligt hur jag behandlats. en läkare borde verkligen inte få sätta någon diagnos alls på såna grunder. en diagnos ska utredas, men många fler läkare än bara den jag hade då, gör på det här viset, och alltså blir det ofta fel, och därmed förstår jag hur man kan tänka att det går inflation i diagnoser.

Precis. Det borde öht inte vara tillåtet att sätta diagnoser efter bara ett par samtal!

Gillar fö inte ordet "inflation" i det här sammanhanget. Det betyder ju faktiskt värdeminskning Har inte läst hela tråden men antar att folk med uttrycket "inflation i diagnoser" syftar på att antalet diagnostiserade bokstäver på människor blivit fler inom framför allt neuropsykatrin.

Men faktum är att bokstäverna ofta, som vi hört ovan, ersatt äldre, omoderna och ibland uppenbarligen rent felaktiga diagnoser.

Sedan har väl antalet neuropsykiatriska utredningar ökat på senare år. Det tycker jag är bra om man kan fånga upp fler problem med dessa synsätt.

Problemet är bara när eftervården, habiliteringen och socialförsäkringarna (dvs välfärdspolitiken) inte ligger jämsides utan tvärtom, som i Försäkringskassans fall, på ren stridskurs.

Det är rent mänskligt att vilja förstå orsakssamband. Desto mer så för någon med AS.
Jag lyckades rationalisera så många av de problem jag hade. Det var bra i och för sig. Jag klarade mig väldigt bra akademiskt men har haft depressioner sedan jag var 15, ångest sedan jag var 8.

Socialt funkar jag inte alls. När andra berättar om kompisar och hur de träffas etc., då blir jag lätt avundsjuk för jag har inte ett sådant umgänge. Jag ORKAR inte ha ett sådant umgänge. Om jag träffar människor, som för att umgås, två dagar i veckan så är jag helt slut.

Jag var 33 när jag fick diagnosen (blir 35 i år) och jag frsöker att inte låta diagnos som så begränsa mig. Jag är fortfarande den jag var tidigare, jag vet bara mer om mina svårigheter nu, och bra mycket viktigare mina starka sidor. Det där fotografiska minnet som sätter in när jag är intresserad av något, det är väldigt bra.

Barracuber: läs bara första inlägget. då kommer du förstå vad som menas med "inflation" i den här tråden.

barracuber skrev:

Identitet skrev:men det är skamligt hur jag behandlats. en läkare borde verkligen inte få sätta någon diagnos alls på såna grunder. en diagnos ska utredas, men många fler läkare än bara den jag hade då, gör på det här viset, och alltså blir det ofta fel, och därmed förstår jag hur man kan tänka att det går inflation i diagnoser.

Precis. Det borde öht inte vara tillåtet att sätta diagnoser efter bara ett par samtal!

Gillar fö inte ordet "inflation" i det här sammanhanget. Det betyder ju faktiskt värdeminskning Har inte läst hela tråden men antar att folk med uttrycket "inflation i diagnoser" syftar på att antalet diagnostiserade bokstäver på människor blivit fler inom framför allt neuropsykatrin.

Men faktum är att bokstäverna ofta, som vi hört ovan, ersatt äldre, omoderna och ibland uppenbarligen rent felaktiga diagnoser.

Sedan har väl antalet neuropsykiatriska utredningar ökat på senare år. Det tycker jag är bra om man kan fånga upp fler problem med dessa synsätt.

Problemet är bara när eftervården, habiliteringen och socialförsäkringarna (dvs välfärdspolitiken) inte ligger jämsides utan tvärtom, som i Försäkringskassans fall, på ren stridskurs.

Sedan är det också viktigt att minnas att man vet mer nu. Jag vet många i min ålder (över 30) som får sina diagnoser nu. Man visste inget om AS och/eller liknande diagnoser på åttio- och tidigare delen av nittiotalet. Nu finns det mer och vidare kunskap och därför kan det tyckas att var och varannan får en neuropsykiatrisk diagnos när det nog snarare är så att det har funnits en underförmåga till korrekta diagnoser tidigare.

håller med

Juddy skrev:Det är rent mänskligt att vilja förstå orsakssamband. Desto mer så för någon med AS.

precis. det är ju därför man vill ha svar!
många har sagt i samband med att jag pratat öppet om hur vilsen jag är och att jag fan vill ha rätt diagnos: vad betyder en diagnos, etc, du är inte sjuk, etc, du är du och det räcker etc, alla har sina små tics och störningar, ingen är bättre eller sämre än nån annan.

enligt mig är det mest plattityder.
jag vill ha en diagnos för att jag vill veta vad det är som inte funkar. för att jag vill ha specifik hjälp med mina problem. borderline var inte rätt diagnos, alltså fick jag inte helt rätt hjälp. jag kan aldrig få helt rätt hjälp utan helt rätt diagnos.

att bara ha en förklaring till varför man är som man är, är lugnande. man blir inte en annan person av en diagnos, man får bara möjlighet att förstå sig själv så bra som möjligt.

det är lätt för människor utan handikappande problem att säga att diagnoser är onödigt (allt det jag räknat upp)
de är inte i samma desperata behov av att få svart på vitt, en konkret förkaring till varför livet är så jävla jobbigt.[/quote]

Jag tror det mer och mer kommer bli en samhällsekonomisk fråga det där med diagnoser, antingen skapar vi fler, men mindre hjälp till var oh en, eller så fokuserar man på de svårast sjuka. Eller så ser man det som en investering i samhället att framför allt behandla ADHD tidigt, då hälften (?) i fängelserna har ADHD och inte hade behövt komma så fel.

Vi väljer mellan två (2) vägar här...

Personligen, tillsammans med många andra på forumet, så väljer jag motorvägen som leder till Sanningsköping.
I denna fiktiva stad så hjälper man de med stora problem vad gäller social interaktion. Problem med social interaktion är a och o för att få hjälp. Vissa med tendenser mot diagnos som inte har problem med social interaktion är inte välkomna. Just de som leker med brinnande facklor är de tysta som behöver mest hjälp. I vår görs valet, göddans leker i vattnet, och solen rör sig i det blå. Här hjälps alla åt, och de med största problemen (som inte enstaka personer kan rå på) får diagnos och stöd.

Andra, å andra sidan, väljer att svänga in på grusvägen som leder till en återvändsgränd.
De vill att alla som vill ha diagnos ska få det. Alla har rätt till diagnos. Fler ska få diagnos och hjälp vilket leder till att de med minst behov av hjälp får de största insatserna medan de med stora problem står kvar oförstående om vad som hänt.

För mig är valet enkelt. För andra (ni vet vilka ni är) är valet också enkelt, men felaktigt!

Identitet skrev:att bara ha en förklaring till varför man är som man är, är lugnande. man blir inte en annan person av en diagnos, man får bara möjlighet att förstå sig själv så bra som möjligt.

+1

Och i mitt fall; om det inte är AS så kanske det är något som går att träna bort. För mig handlar det om att få reda på vad det är som gör att jag har mina bekymmer och vad man kan göra åt saken. Felsökning och problemlösning helt enkelt.

roto skrev:Vi väljer mellan två (2) vägar här...

Personligen, tillsammans med många andra på forumet, så väljer jag motorvägen som leder till Sanningsköping.

Ja, vilken tur att problemet är så enkelt och Sanningen så lätt att se. Särskilt (se nedan:) Sanningen om andra än en själv, Sanningen om hur stora sociala problem de har, Sanningen om vad sociala problem är och Sanningen att det bara är de problemen som är relevanta.

Jag ser fram emot när vi har lärt oss att göra Brainsanning för en billig peng.

roto skrev:I denna fiktiva stad så hjälper man de med stora problem vad gäller social interaktion. Problem med social interaktion är a och o för att få hjälp. Vissa med tendenser mot diagnos som inte har problem med social interaktion är inte välkomna. Just de som leker med brinnande facklor är de tysta som behöver mest hjälp. I vår görs valet, göddans leker i vattnet, och solen rör sig i det blå. Här hjälps alla åt, och de med största problemen (som inte enstaka personer kan rå på) får diagnos och stöd.

Och de Andra är inte välkomna — de som vi kan se har irrelevanta problem? Bra det. Vi vet ju alla att det inte finns Tillräckligt Med Resurser (har Inte Funnits på snart trettio år), så vi svaga måste slåss inbördes om dem som finns. De som är svaga på riktigt måste vinna över dem som bara låtsas svaga för att vinna fördelar. Eller som bara inte är svaga nog? Brukar hursomhelst vara ett bra sätt att åstadkomma förändringar i samhället, särskilt för dem som är för svaga att orka slåss.

roto skrev:Andra, å andra sidan, väljer att svänga in på grusvägen som leder till en återvändsgränd.
De vill att alla som vill ha diagnos ska få det. Alla har rätt till diagnos. Fler ska få diagnos och hjälp vilket leder till att de med minst behov av hjälp får de största insatserna medan de med stora problem står kvar oförstående om vad som hänt.

För mig är valet enkelt. För andra (ni vet vilka ni är) är valet också enkelt, men felaktigt!

Jag vet inte vilka de är.

Diagnos på vad, till att börja med?

Var finns de ställen där folk har sagt att alla som vill ska ha en sådan diagnos?

Var finns vittnesbörden om, eller beläggen för, att diagnoser åt flera leder till att hjälpen blir sämre åt dem som bäst behöver den, medan de som redan surfar på räkmackor dessutom får hjälp till det?

De båda första styckena:

Bra sagt Zombie!