KBT-terror

Dvs släpp inte tills förrän han har slängt sina smålappar och vad det mer är du inte är nöjd med. Kunde de avsluta ett krig på det sättet så lär det funka i er lägenhet oxå.

Jag vet inte om det hjälper så mycket om han skulle ha asperger...

Flawed skrev:Jag vet inte om det hjälper så mycket om han skulle ha asperger...

Du menar väl om han är homo eller asexuell.

Varför skulle inte en aspergare anpassa sig efter de krav som finns för att få f*tta?

Det är väl inte omöjligt att han har AS. Hoppas för din skull att han har några bra egenskaper...

Parvlon skrev:

Flawed skrev:Jag vet inte om det hjälper så mycket om han skulle ha asperger...

Du menar väl om han är homo eller asexuell.

Varför skulle inte en aspergare anpassa sig efter de krav som finns för att få f*tta?

Det funkar faktiskt lite sådär. Har redan testat. Sist jag ställde riktiga krav så gjorde han slut. Han har, enligt honom själv, inga problem med att vara ensam (han är 32 och det här är hans första riktiga förhållande..) Han är rätt van vid att vara själv med andra ord..

Joanna skrev:

Parvlon skrev:

Flawed skrev:Jag vet inte om det hjälper så mycket om han skulle ha asperger...

Du menar väl om han är homo eller asexuell.

Varför skulle inte en aspergare anpassa sig efter de krav som finns för att få f*tta?

Det funkar faktiskt lite sådär. Har redan testat. Sist jag ställde riktiga krav så gjorde han slut. Han har, enligt honom själv, inga problem med att vara ensam (han är 32 och det här är hans första riktiga förhållande..) Han är rätt van vid att vara själv med andra ord..

Vad var det för "riktiga" krav?

Parvlon skrev:

Joanna skrev:

Parvlon skrev:

Flawed skrev:Jag vet inte om det hjälper så mycket om han skulle ha asperger...

Du menar väl om han är homo eller asexuell.

Varför skulle inte en aspergare anpassa sig efter de krav som finns för att få f*tta?

Det funkar faktiskt lite sådär. Har redan testat. Sist jag ställde riktiga krav så gjorde han slut. Han har, enligt honom själv, inga problem med att vara ensam (han är 32 och det här är hans första riktiga förhållande..) Han är rätt van vid att vara själv med andra ord..

Vad var det för "riktiga" krav?

Att han var tvungen att hjälpa till hemma. Försökte få ihop något slags städ-/disk-/mat-/tvättschema..få någon rutin på det. Jag "hotade" inte med något speciellt eller så utan förklarade bara att det inte funkade som det var..

Asperger eller inte, det duger iallafall inte som ensam etikett på det du beskriver. Tvång (http://sv.wikipedia.org/wiki/Tvångssyndrom), allmän omognad, vad vet jag; uppenbart oförmögen eller otränad att bedöma och avväga vad som är rimligt i förhållande till andra verkar han iallafall. I den mån din beskrivning ger en tillräckligt allsidig bild av problemen alltså.

Mina spontana tankar, ungefär, utöver vad som är ditt bidrag till problemen: "Vad ser du för gott i förhållandet som uppväger det där?" och "Är det bra för honom med ett förhållande, eller samboskap, innan han har fått det där upptränat någon annanstans? Kan det bli annat än morsa och barn?".

Som sagt tidigare i tråden: Vad ser du hos honom som du gillar?

du har bara berättat hur hemsk han är att leva med och hur äcklig han är...

Jag har läst texten några gånger nu och förundras över vad mycket fördomar du verkar ha om Asperger. Du rabblar upp hundraelva negativa saker om honom som alla ska ha med AS att göra. Hör du inte hur du själv låter? Utifrån den info du har gett mig låter det snarare som att han inte respekterar dig alls (och att det inte har nåt med diagnos att göra)...

Parvlon skrev:

Flawed skrev:Jag vet inte om det hjälper så mycket om han skulle ha asperger...

Du menar väl om han är homo eller asexuell.

Varför skulle inte en aspergare anpassa sig efter de krav som finns för att få f*tta?

Jag vet inte om man behöver ha asperger för att vara så där.
OCD kanske?Depression?Allmän oduglighet?Generaliserat unkarlsyndrom?

Jag tror att pedantiska människor som inte kan anpassa sig till en partner överhuvudtaget oavsett diagnos har väldigt svårt att få ihop långvarigare förhållanden.

Flawed skrev:Jag vet inte om man behöver ha asperger för att vara så där.
OCD kanske?Depression?Allmän oduglighet?Generaliserat unkarlsyndrom?

Jag tror att pedantiska människor som inte kan anpassa sig till en partner överhuvudtaget oavsett diagnos har väldigt svårt att få ihop långvarigare förhållanden.

Tror jag med. TS skriver att "han inte märker av när hon mår dåligt" som i att han har dålig förståelse, men det kan lika gärna vara han som skiter i det.

Parvlon skrev:

Flawed skrev:Jag vet inte om man behöver ha asperger för att vara så där.
OCD kanske?Depression?Allmän oduglighet?Generaliserat unkarlsyndrom?

Jag tror att pedantiska människor som inte kan anpassa sig till en partner överhuvudtaget oavsett diagnos har väldigt svårt att få ihop långvarigare förhållanden.

Tror jag med. TS skriver att "han inte märker av när hon mår dåligt" som i att han har dålig förståelse, men det kan lika gärna vara han som skiter i det.

Javisst.

Varför bor han ihop med dig? Varför bor du ihop med honom?

Oavsett om man är AS el NT får man ta hänsyn till varandra och försöka kompromissa. Om han lika gärna bor ensam, men inte du, så är du i underläge. Du måste bestämma dig för vad du vill stå ut med och vad inte. Och vill han inte göra något alls för att du ska må bättre, så är det lika bra att göra slut. Eller att ni blir särbos.

(Betr underkläderna skulle jag passa på och gömma dem i tvättkorgen när han klätt av sig. Såvida han inte sover i dem också. Dessutom skulle jag vägra ha sex med honom tills han duschat, men han kanske inte bryr sig så mycket om sex.)

Några bra egenskaper har han säkert annars skulle de väl inte vara ihop. Han kanske bara inte klarar att bo ihop med folk, det skulle inte jag heller (fast jag skulle vara 10 gånger värre).
Leva som särbos tycker jag låter som en bra idé om de forfarande tycker om varandra.

Sporten är förstås viktigast!

Jag hoppas att TS (dvs Joanna) kommer tillbaka hit och fortsätter att skriva, fram tills dess kanske vi ska lugna oss lite.

Varför lever du med honom?

Självklart har han väldigt många bra sidor. Här tog jag bara upp problemet, jag gjorde inte någon beskriving på hela hans personlighet. Han har även många andra (enligt mig) knasiga saker för sig, men som jag tycker är onödiga att ta upp eftersom det inte stör våran relation. Är han bekväm i situationen/får göra saker på sitt sätt så gillar jag verkligen att umgås med honom.

Jag säger inte att han har Asperger. En kompis som arbetar med barn i behov av stöd (däribland flera med asperger) nämnde att han påminde om flera utav dom och då började jag läsa på. Många utav hans "egenheter" stämmer in på beskrivningar utav det. Asperger eller inte, men jag tänkte att om det är vanligt att människor med asperger beter sig så så borde det finnas någon här som varit med om det/käner igen det och kanske har en lösning på det.

Sen ska jag väl erkänna att jag hoppas lite att det finns en anledning till att han beter sig som han gör. Det skulle vara lite lättare att förstå honom. Just nu ser jag inte logiken i att tex bli väldigt upprörd över att jag flyttar på TVn lite, eftersom han skulle behöva sätta sig på andra sidan soffan för att se den ur samma vinkel som innan, och att flytta sig är helt otänkbart (han tittade på mig som om jag var dum i huvudet är jag sa att han kunde sätta sig på andra sidan), han måste ju sitta på sin plats!

Jag tror faktiskt inte att han bara är nonchalant och inte bryr sig, jag får inte den känslan.

Jag hoppas att ingen tar illa upp utav det jag skriver/har skrivit. Det kan verka som att jag har mycket fördomar, men det var inte meningen att lägga fram det på det sättet. Jag blev bara väldigt ..jag vet inte vilket ord jag ska använda.. När jag började läsa om asperger (jag har googlat runt och hittat rena beskrivnigar på det, berättelser från/om människor som har det osv) så var det som att alla skrev om min sambo. Jag har aldrig träffat eller hört om någon som betett sig som honom tidigare och att läsa allt sådär kändes väldigt konstigt. Kanske kunde han inte rå för att han "är som han är". Kanske fanns det ett sätt att få relationen att funka som jag inte har vetat om. Jag blev lite "ivrig" bara..

Jag tror att det är vanligt att man är väldigt självcentrerad som aspergare och ser allt enbart ur sin egen synvinkel (så var det för mig). Följaktligen ser man andra som dumma, elaka el orimligt krävande. Det är lättare om man har diagnos och då fattar att omvärlden är som den är pga den består till största delen av NT:s. Man inser då att man måste anpassa sig efter majoriteten till en viss del, iaf om man ska bo ihop med en NT (el en aspergare som har helt andra vanor).

Det där med att han har sin bestämda plats i soffan och inte vill byta får mig att tänka på ett visst avsnitt i The Big Bang Theory. Sheldon (som verkar rätt aspig) har likaledes "sin plats" i soffan och sätter sig någon annan där får den vackert flytta på sig. Har ni sett den serien? Om ni sitter i samma soffa (med sambon på sin vanliga plats förstås) så kan du påpeka ev likheter mellan sambon och Sheldon.

Har han aldrig haft något riktigt förhållande så har han aldrig behövt anpassa sig och fattar inte vilka krav ett förhållande ställer. Man får ta det onda (att kompromissa med vad man själv vill) med det goda (som han borde fundera över). Det kan inte vara så att enbart du ska kompromissa. Men kanske tycker han att han kompromissar, har du frågat honom om det?

Jag orkar inte läsa några enorma inlägg, så jag plockade bara det första jag reagerade på helt enkelt.

Joanna skrev:Han är extremt påfrestande att bo med.

Flytta isär då?

prodge64 skrev:Jag orkar inte läsa några enorma inlägg, så jag plockade bara det första jag reagerade på helt enkelt.

Joanna skrev:Han är extremt påfrestande att bo med.

Flytta isär då?

+1

Håller med Alien här. Du upplever ert förhållande på ett sätt och han på ett annat. Det kan ju vara så att han upplever att han kompromissar med andra saker som du inte tänker på.

Och som i alla relationer är det ju inte bara den ena individen som ska anpassa sig, om man nu inte anser att förhållandet är värt de uppoffringar man i så fall får göra.

Ett alternativ är givetvis som andra redan föreslagit att ha ett särboförhållande. Vilket ju kan vara nog så svårt, någon enkel lösning finns det nog inte. Vill han inte ens försöka ta hänsyn till hur du upplever er relation så får du helt enkelt göra en bedömning om det är värt det.

Hoppas ni kan prata om det och hittar en lösning som passar båda.

Är det du som har flyttat in hos honom? Det känns nästan så. Kanske kan det i så fall vara lättare om ni tillsammans bestämmer er för att flytta in i en ny lägenhet och planerar den ihop från början?