Ta första steget på Alla hjärtans dag
32 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Ta första steget på Alla hjärtans dag
Jag känner för en teaterkompis som jag aldrig förr känt för någon annan. Jag är kär och det ordentligt. Jag har en känsla av att hon känner likadant för mig, men problemet är att jag inte vågar ta några som helst initiativ eftersom jag är så totalt LIVRÄDD att jag ska ha missuppfattat hennes signaler och att allt ska bli pannkaka
Nu är det ju som bekant Alla hjärtans dag på måndag och jag har bestämt mig för att försöka ta första steget då. Men hur sjutton ska jag göra?? Och hur ska jag våga? Nån som har några tips?
Nu är det ju som bekant Alla hjärtans dag på måndag och jag har bestämt mig för att försöka ta första steget då. Men hur sjutton ska jag göra?? Och hur ska jag våga? Nån som har några tips?
Jag vill så gärna hjälpa till när det blir så här för en del personer. Jag vet inte hur jag har lyckats, men jag är lite av en teaterapa - så även när jag är seriös tror folk att jag citerar en film.
Senast jag var inför en sådan här situation så sa jag exakt vad jag kände. Det var vinna eller försvinna, idag är hon min sambo - så det gick ju bra.
Enda sättet att våga är att "bryta isen" till samtal, och det är där det svåra ligger. Jag kunde gå i flera timmar, dagar och bara tänka på att jag måste berätta innan jag exploderar. Det är inte så lätt som man hoppas på, det måste ske på en lugn och samlad nivå. Jag skakade nästan sönder så ...
Fokusera på den första meningen och allt som kommer därefter går mycket enklare. Ett sätt är att öppna med att du skulle vilja "säga något" eller "berätta något". Då kommer du troligtvis känna dig bunden vid att berätta, och då har du även satt känslor och tankar i spinn - vilket är bra!
Senast jag var inför en sådan här situation så sa jag exakt vad jag kände. Det var vinna eller försvinna, idag är hon min sambo - så det gick ju bra.
Enda sättet att våga är att "bryta isen" till samtal, och det är där det svåra ligger. Jag kunde gå i flera timmar, dagar och bara tänka på att jag måste berätta innan jag exploderar. Det är inte så lätt som man hoppas på, det måste ske på en lugn och samlad nivå. Jag skakade nästan sönder så ...
Fokusera på den första meningen och allt som kommer därefter går mycket enklare. Ett sätt är att öppna med att du skulle vilja "säga något" eller "berätta något". Då kommer du troligtvis känna dig bunden vid att berätta, och då har du även satt känslor och tankar i spinn - vilket är bra!
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Ta och bjud ut henne dagen innan Valentines Day. Då har du en ursäkt att prata med henne. Säg att hon ser intressant ut och att du inte gillar "Alla Hjärtans Dag" på grund av dess grund i dess kommersiella historia. Ta en bio, middag eller en mini-golf-runda och då har ni iaf något att diskutera inför första encounter.
Säger hon nej vet du iaf vad hon tycker. Det kommer kännas bättre på ett sätt, mindre bättre på ett annat men du kommer iaf veta.
Säger hon nej vet du iaf vad hon tycker. Det kommer kännas bättre på ett sätt, mindre bättre på ett annat men du kommer iaf veta.
Re: Ta första steget på Alla hjärtans dag
Marabou skrev:Jag känner för en teaterkompis som jag aldrig förr känt för någon annan. Jag är kär och det ordentligt. Jag har en känsla av att hon känner likadant för mig, men problemet är att jag inte vågar ta några som helst initiativ eftersom jag är så totalt LIVRÄDD att jag ska ha missuppfattat hennes signaler och att allt ska bli pannkaka
Nu är det ju som bekant Alla hjärtans dag på måndag och jag har bestämt mig för att försöka ta första steget då. Men hur sjutton ska jag göra?? Och hur ska jag våga? Nån som har några tips?
Vad är det för signaler hon sänt ut?
Jag vet att hon är singel och jag tror att hon är bisexuell också. Det sistnämnda är jag dock osäker på, grundar det enbart på att hon angett "män och kvinnor" under "Intresserad av" på sin Facebooksida... men med det kan man ju mena kompisar också.
Vi brukar prata en del när vi går hem efter teaterrepen (vi bor två hus ifrån varandra) och det går lättare och lättare för oss båda. I början var det väldigt stelt och på gränsen till jobbigt, men med tiden har vi börjat prata om allt djupare saker och jag känner inte att jag måste vakta min tunga, vilket jag i olika utsträckning känner med de flesta andra i min bekantskapskrets.
Jag har också märkt att hon beter sig annorlunda tillsammans med mig, speciellt om vi sitter bredvid varandra någonstans. Hon blir liksom mjukare (kan vara ganska hårdhudad annars) och skrattar mer.
Igår var vi några från teatergruppen, däribland hon, som såg en pjäs tillsammans inne i stan. Hon hade bokat biljetterna, som satt fast i varandra. Hon tog en till sig själv först, sen räckte hon remsan till mig, men hon vände den i sista sekund så att jag fick biljetten med platsen bredvid henne.
När föreställningen pågått en stund kom jag på att jag skulle lägga handen närmast henne på låret, eftersom föreställningen handlade ganska mycket om kärlek och lycka. Jag såg ganska snart att hon hade gjort likadant med sin hand, men jag låtsades som ingenting för jag var så rädd att jag hade inbillat mig alla "tecken".
Det är det som är grejen, jag är så fruktansvärt rädd att jag INBILLAR mig allting, att alla tecken från henne inte är några tecken på att hon tycker om mig utan att hon gör som hon gör av helt andra orsaker.
Det har varit såhär vid tidigare förälskelser också, att jag inte vågat lita på de tecken jag tyckt mig få, så troligtvis har jag missat en och annan på det viset.
Jag har inte alltid varit så rädd, utan det kom i senare tonåren på grund av att en tjej la i väldigt stora växlar när jag berättade att jag tyckte om henne (jag hade då inte tyckt mig få några tecken, utan jag chansade eftersom jag var betydligt modigare på den tiden) och det blev väldigt jobbigt en lång tid efter det. Sen dess är jag rädd för att visa någon vad jag känner.
Vi brukar prata en del när vi går hem efter teaterrepen (vi bor två hus ifrån varandra) och det går lättare och lättare för oss båda. I början var det väldigt stelt och på gränsen till jobbigt, men med tiden har vi börjat prata om allt djupare saker och jag känner inte att jag måste vakta min tunga, vilket jag i olika utsträckning känner med de flesta andra i min bekantskapskrets.
Jag har också märkt att hon beter sig annorlunda tillsammans med mig, speciellt om vi sitter bredvid varandra någonstans. Hon blir liksom mjukare (kan vara ganska hårdhudad annars) och skrattar mer.
Igår var vi några från teatergruppen, däribland hon, som såg en pjäs tillsammans inne i stan. Hon hade bokat biljetterna, som satt fast i varandra. Hon tog en till sig själv först, sen räckte hon remsan till mig, men hon vände den i sista sekund så att jag fick biljetten med platsen bredvid henne.
När föreställningen pågått en stund kom jag på att jag skulle lägga handen närmast henne på låret, eftersom föreställningen handlade ganska mycket om kärlek och lycka. Jag såg ganska snart att hon hade gjort likadant med sin hand, men jag låtsades som ingenting för jag var så rädd att jag hade inbillat mig alla "tecken".
Det är det som är grejen, jag är så fruktansvärt rädd att jag INBILLAR mig allting, att alla tecken från henne inte är några tecken på att hon tycker om mig utan att hon gör som hon gör av helt andra orsaker.
Det har varit såhär vid tidigare förälskelser också, att jag inte vågat lita på de tecken jag tyckt mig få, så troligtvis har jag missat en och annan på det viset.
Jag har inte alltid varit så rädd, utan det kom i senare tonåren på grund av att en tjej la i väldigt stora växlar när jag berättade att jag tyckte om henne (jag hade då inte tyckt mig få några tecken, utan jag chansade eftersom jag var betydligt modigare på den tiden) och det blev väldigt jobbigt en lång tid efter det. Sen dess är jag rädd för att visa någon vad jag känner.
Köp en ask choklad eller gelehjärtan till henne, tillräckligt tydligt för att inte kunna missförstås (men bara om du vet att hon inte är anti mot godis, är hon vegetarian så ge henne inte gelehjärtan som innehåller [WikiSve]gelatin[/WikiSve]).
Tecknen ni visade varandra på teatern var tillräckligt tydliga, hon verkar mest vara osäker på om du gillar tjejer...
Tecknen ni visade varandra på teatern var tillräckligt tydliga, hon verkar mest vara osäker på om du gillar tjejer...
Jag får se om jag vågar säga något till henne imorgon. Att bara säga något, utan att ge något eller så, känns som det lämpligaste. Jag hoppas att jag ska våga. Någon skrev att jag inte ska vara rädd för svaret, men tyvärr är det ju just det jag är... detta beror på tidigare dåliga erfarenheter. Men kanske, kanske vågar jag...
Re: Alla är vi rädda
Devon skrev:Alla är vi rädda för svaret! Men om du verkligen vill så måste du ju?
Sant. Jag ska försöka våga!
Re: lycka till
Devon skrev:Berätta hur det gick sen!
Jag lovar! Kanske väntar med att berätta tills på tisdag då jag träffar henne IRL. Sen underrättar jag er här på forumet
Igenkänning.Marabou skrev:Det är det som är grejen, jag är så fruktansvärt rädd att jag INBILLAR mig allting, att alla tecken från henne inte är några tecken på att hon tycker om mig utan att hon gör som hon gör av helt andra orsaker.
Men man får ensidigt tycka om någon, det behöver man inte den andres tillstånd för, men för att tex bli ihop med någon så behöver man dennes tillstånd.
nano skrev:Igenkänning.Marabou skrev:Det är det som är grejen, jag är så fruktansvärt rädd att jag INBILLAR mig allting, att alla tecken från henne inte är några tecken på att hon tycker om mig utan att hon gör som hon gör av helt andra orsaker.
Men man får ensidigt tycka om någon, det behöver man inte den andres tillstånd för, men för att tex bli ihop med någon så behöver man dennes tillstånd.
Haha, det där var extremt enkelt förklarat men du har ju rätt Egentligen är det ju inte svårare än så.
Vi får se om jag vågar när jag träffar henne ikväll då och vi vandrar hem från teatern ensamma...
Det gick inte bra ikväll. Eller rättare sagt, det gick inte alls Jag hade laddat i flera dagar för att inte vara så stel och framför allt våga se henne i ögonen. Det gick åt skogen. Jag var precis lika stel som vanligt, inte avslappnad för fem öre och jag tittade ner i backen mest hela tiden.
Jag blir så arg på mig själv!!! Det kan ALDRIG bli något med NÅGON om jag ska vara så här stel och inte vågar visa att jag är intresserad! Men ändå så GÅR det inte, fastän jag VILL! Aaaaaaarrrrrrgggggghhhhh!!!!!!!!!!!!!! Måste verkligen ta upp det här under utredningen som, tack gode gud, börjar nästa vecka...
Jag blir så arg på mig själv!!! Det kan ALDRIG bli något med NÅGON om jag ska vara så här stel och inte vågar visa att jag är intresserad! Men ändå så GÅR det inte, fastän jag VILL! Aaaaaaarrrrrrgggggghhhhh!!!!!!!!!!!!!! Måste verkligen ta upp det här under utredningen som, tack gode gud, börjar nästa vecka...
Vad tråkigt att det blev så. Jag hoppas att du kan få stöd i din blyghet för du verkar ha så mycket fina känslor och det vore synd om du inte hade möjligheten någonsin att få dela med dig av dom. Du skulle kunna göra någon otroligt glad med din ömhet. Kämpa kämpa kämpa.
Marabou skrev:Det gick inte bra ikväll. Eller rättare sagt, det gick inte alls Jag hade laddat i flera dagar för att inte vara så stel och framför allt våga se henne i ögonen. Det gick åt skogen. Jag var precis lika stel som vanligt, inte avslappnad för fem öre och jag tittade ner i backen mest hela tiden.
Jag blir så arg på mig själv!!! Det kan ALDRIG bli något med NÅGON om jag ska vara så här stel och inte vågar visa att jag är intresserad! Men ändå så GÅR det inte, fastän jag VILL! Aaaaaaarrrrrrgggggghhhhh!!!!!!!!!!!!!! Måste verkligen ta upp det här under utredningen som, tack gode gud, börjar nästa vecka...
Återgå till Övriga Aspergerfrågor