Att bli diagnosticerad är en av dom drygaste saker jag har gjort.
Någon som håller med?

Jag hatade det före "vem är ni som ska komma hit och säga att jag är konstig??", men när den väl kom igång tyckte jag det var jättekul!

Jag tyckte att utredningarna var väldigt roliga.

Jag tyckte att min utredning var jobbig. Eftersom jag har så extremt svårt att identifiera och berätta om vad jag har problem med. Jag lär ju framstå som en idiot om jag sitter där och sedan inte har en aning vad jag ska säga då jag ska berätta om mina problem.

Är det ingen annan som känner så?

Nu med borderlineutredningen var det svårare, då jag inte visste vad som var relevant i sammanhanget.

Min utredning pågår, eller vad den nu gör...

Ja, som ni nog förstår anser jag den alltså vara pest & pina, eftersom jag inte precis känner att psykologen bemöter mig på ett ok sätt, men kanske är det mitt "fel"!?

Nej, det är det fasiken inte, men den där känslan finns ändå där, eftersom man är så förtrogen med den och att lära "gamla hundar sitta"...

Psykologen i mitt fall "sköter sig" faktiskt inte helt ok, testsituationerna har t.ex. varit under all kritik på många sätt hittills, men det är som det är...

Vet i fasiken vad detta ska mynna ut i och det skrämmer mig lite ska erkännas.

Jag håller på med min utredning nu.. Och det tär så in i helvetet på mig. Det går rätt lång tid mellan gångerna, det är nog det jobbigaste. Väntan.
Och testerna i sig ställer inte till med problem, utan oron över att resultaten tyder på att jag inte har AS. Funderar mycket kring mina svar; var det meningen att jag skulle se det där sammanhanget? Skulle jag vara bra på det testet, eller inte? Skulle jag ha svarat annorlunda? Mycket oro och förvirring kring det, just för att en diagnos vore otroligt viktig för mig.

Jag har under en längre tid pratat om mina problem med min terapeut, så jag vet hur jag ska förklara för psykologen, tack o lov. Och så har jag turen att ha en bra utredande psykolog.

Det var jobbigt för att jag kom ihåg så mycket smärtsamma saker, men jag gillar ju intelligenstest så resten var rätt kul. Framför allt var det skönt att någon förstod och tog mig på allvar över saker som alltid annars antingen inte pratats om eller bara viftats bort.

Jag hade ett väldigt bra utredningsteam. Jag kastades in i alltsammans av min då nya psykiater. Hon såg uppenbarligen något mer i mina "egenheter" än vad jag någonsin hade gjort.
Så lite överraskande sa hon att jag remitterar dig till en neuropsykiatrisk utredning. Eh... um... okej. Jag har bipolär sjukdom och vad man än gjorde, alla mediciner, terapi etc., ingenting funkade fullt ut så med en neuropsykiatrisk utredning så hade man verkligen täckt upp allting.
Den visade att jag hade Asperger och beskedet kom verkigen som en blixt från klar himmel, ändå visste jag från början att diagnosen var korrekt.
Sedan dess har jag fått många fler verktyg för att fungera. Har lärt mig att bli snällare mot mig själv. Detta sagt, det har inte varit helt enkelt även om jag vet att det här är rätt ändå.. Och utredningen var inte heller enkel. Helt plötsligt stod jag mitt uppe i taskigt arbetsminne, såg alla mina "egenheter" som skulle ses i ett större perspektiv etc.

Lordthj skrev:Jag tyckte att min utredning var jobbig. Eftersom jag har så extremt svårt att identifiera och berätta om vad jag har problem med. Jag lär ju framstå som en idiot om jag sitter där och sedan inte har en aning vad jag ska säga då jag ska berätta om mina problem.

Är det ingen annan som känner så?

Jag känner också så. Svårt att hitta rätt ord, glömde berätta saker men diagnos fick jag ändå.

Ska man berätta om sina problem när man gör utredning?
Om man har problem med att uttrycka sig om det, vad gör de då?

chibibotto skrev:Ska man berätta om sina problem när man gör utredning?
Om man har problem med att uttrycka sig om det, vad gör de då?

Då säger man det.

Juddy skrev:

chibibotto skrev:Ska man berätta om sina problem när man gör utredning?
Om man har problem med att uttrycka sig om det, vad gör de då?

Då säger man det.

Jo, men tar de fet vidare? Liksom hjälper en på något sätt så man kan få ut det man tänker på.

chibibotto skrev:

Juddy skrev:

chibibotto skrev:Ska man berätta om sina problem när man gör utredning?
Om man har problem med att uttrycka sig om det, vad gör de då?

Då säger man det.

Jo, men tar de fet vidare? Liksom hjälper en på något sätt så man kan få ut det man tänker på.

Ens kognitiva bearbetningsvägar är också en del av diagnosen.

Ah okay bra att veta.

(Såg att jag skrivit fel menar såklart det och inte fet, sitter med ipoden).

jag tyckte om utredningen. vissa saker var såklart jobbiga och svåra, men det mesta tyckte jag var roligt, intresseant, givande.
pyssligt, klurigt, hjälpte mig att fundera om mig själv.
när jag bad om utredningen var jag själv mest inne på att jag skulle ha ADD, men under utredningens gång insåg jag att den nog skulle visa på asperger.

Skoj att höra att flera i den här tråden har så positiva erfarenheter av sina utredningar Min utredning startar nästa vecka och nu när jag har läst här så ser jag bara ännu mera fram emot den Jag hoppas också på att lära mig en massa saker om mig själv.

Till gummisko: Hoppas att det åtminstone kommer att kännas bra när utredningen är klar!

chibibotto skrev:Ah okay bra att veta.

(Såg att jag skrivit fel menar såklart det och inte fet, sitter med ipoden).

Jag har, t ex, dåligt arbetsminne. Jag har alltid behövt fundera på saker för att ge ett genomtänkt svar. Några gånger sa psykologen eller arbetsterapeuten några saker som jag sedan gick tillbaka till och så tog vi om det igen. Det var också en del av alltihop. Och de tyckte inte att det var något konstigt.

Den var jobbig, utredningen, men det var värt det. Det var tröttsamt att testas för kognitiva svagheter etc. Dessutom tog den tid, tre månader lite drygt. Först träffades vi ofta (en gång i veckan med tider mellan 1 - 2 timmar), sedan gick de igenom alla utredningsresultat och skrev sitt remissvar.

Juddy skrev:

chibibotto skrev:Ah okay bra att veta.

(Såg att jag skrivit fel menar såklart det och inte fet, sitter med ipoden).

Jag har, t ex, dåligt arbetsminne. Jag har alltid behövt fundera på saker för att ge ett genomtänkt svar. Några gånger sa psykologen eller arbetsterapeuten några saker som jag sedan gick tillbaka till och så tog vi om det igen. Det var också en del av alltihop. Och de tyckte inte att det var något konstigt.

Den var jobbig, utredningen, men det var värt det. Det var tröttsamt att testas för kognitiva svagheter etc. Dessutom tog den tid, tre månader lite drygt. Först träffades vi ofta (en gång i veckan med tider mellan 1 - 2 timmar), sedan gick de igenom alla utredningsresultat och skrev sitt remissvar.

Jo jag måste också fundera på saker för att kunna ge svar.
3 månader låter långt. jag skulle gå runt och tänka tankar om utredningen hela tiden, + alla andra tankar som jag tänker normalt. Jag får se om jag ställer mig i kö till utredning när jag flyttar tillbaks till Sverige.

chibibotto skrev:
Jo jag måste också fundera på saker för att kunna ge svar.
3 månader låter långt. jag skulle gå runt och tänka tankar om utredningen hela tiden, + alla andra tankar som jag tänker normalt. Jag får se om jag ställer mig i kö till utredning när jag flyttar tillbaks till Sverige.

De har hört allt. Eller det mesta åtminstone. Det kändes bra.

men shit vad lång tid!
min tog två veckor, drygt.
hade mitt informationssamtal en vecka, veckan efter var jag där för att intervjuas om min barndom, det jag mindes om hur jag fungerat, min mamma kallades för intervju och jag gjorde läkarbedömningen den veckan. andra veckan hade jag flera samtal/tester per dag, men bara 3 dagar den veckan. men efter det var det färdigt. två evckor efter det fick jag resultatet, och det skulle kommit efter en vecka egentligen, men scheman krockade.

skitjobbigt att den tog tre månader för dig ju!
det måste vara olika i olika landsting helt enkelt.

Jag har inget minne av utredningen, inget ett endaste dugg =/

Hur kan det komma sig egentligen?
Fick diagnosen 2001.