Välkommen hit Jag tycker om din blogg. Den är lättsam att läsa. Det märks att du kan detta Jag har inte lyckats acceptera min as diagnos. Din blogg kanske kan hjälpa mig?

Ska ha min första föreläsning om autism och aspergers idag på Umeå Universitet, fyra timmar lång. Det är så spännande och så nervöst.

Finns det något jag skall fokusera extra på, något som är extra värt att ta upp/fråga om?

Eller är helt enkelt allt väldigt intressant?

Nervös.

Några förflugna tankar så här på morgonkvisten:

* Asperger är inte någon sjukdom och skall därför inte heller betraktas som en.

* Aspergare är väldigt olika sinsemellan.

* Samhället diskriminerar aspergare strukturellt genom att ställa kraven social kompetens - flexibilitet - kunna hålla många bollar i luften. Såväl inom utbildningsväsendet som på arbetsmarknaden är dessa begrepp honnörsord idag, vilket är direkt aspergerfientligt.

Nu vet jag inte hur din åhörarskara ser ut men detta är viktiga punkter att ta upp på en "basic" nivå. Om du vill ha en referens eller källhänvisning så vill jag också tipsa om OA, organiserade aspergare,
http://www.aspergare.org/

Lycka till!

Tycker punkterna som Krigis hade är bra!

Lycka till!

Känner mig tom på idéer men tror inte du är det. Till den här eller kommande föreläsningar.

Din blogg är jättebra, det jag har orkat läsa än. (Går långsamt. ) Fortsätt så och tack för att du gör det här!

Det jag kan säga omedelbart är väl att man aldrig kan trycka för mycket på mångfalden bland oss. Även om den "klassiska" bilden av aspergaren fortfarande är som den är, verkar det ju som om det som neurologiskt sett kännetecknar oss gör att vi kan tendera mot båda extremerna, såväl som vara "obegripligt" ojämna, i fråga om känslor, den förkättrade "empatin" och allt möjligt annat.

Samtidigt kräver ju det en hel del av att faktiskt möta rätt personer i rätt sammanhang för att få en konkret bild av. Det är inte lättare för en NT som har aspergare av ett visst slag runt sig än vad det är för någon av oss som själv är av ett visst slag och naturligt missar dem som är på motsatt sätt.

Oj vad långt det blev, och kanske verkar som kritik också. Det var det inte, bara en sak jag tycker är värd att vara uppmärksam på.

Vilken sak då?

KrigarSjäl skrev:Vilken sak då?

Mångfalden bland aspergare. Kan herrn inte läsa innantill!

Mångfald + svammel.

[mod]mnordgren:

Dina kommentarer av den här typen, ständigt riktade mot samma forumist, framstår som rent trakasseri.

Se även det här samt det här inlägget.[/mod]

Läste bloggen och kollade YouTube-videon i inlägget från den andra tråden. Kollade webbsidan och skrev ett brev till kärringen:

Dear Asperger Wife,

I stumbled upon your website after reading about the Youtube video, read almost all of it and just had to say something. I am tempted to just say that your website is sickening and tell you to, er, make romantic love to yourself, but decided to give you some of my thoughts from my own perspective.

First of all: I understand that living with an aspie can be difficult, and it's perfectly ok for you to be frustrated. Although I personally don't think you succeed very well in doing so, I also get the impression that you try to point out that it's not all terrible (it's very humble of you to admit that he sometimes checks the air pressure in your car tires) and admit that it's not ALL poor Steve's fault. I will give you that.

Furthermore, because of cultural, religious and neurological differences, you and I obviously have radically different ideas about love, marriage and romance. I will try to take this into consideration and avoid telling you what I think about your desire for moonlit walks, flowers and dancing in the rain. I will, however, be aspergically honest.

So, here are some thoughts from an undiagnosed but very obvious (female) aspie:

You say he doesn't understand your needs. Maybe he doesn't (or he's just not comfortable with them) - but frankly, you don't understand his needs either. You disapprove of his habit of shutting doors behind him. Have you ever considered that his need for solitude is a need too? Well it is, and it's just as real as your need for "romance".

Keeping up the routines I need is difficult. I need to muster ridiculous amounts of energy just to remember to take out the trash (in fact I have to schedule taking out the trash to avoid forgetting it) and keep the floors reasonably clean. If something else shows up, for example if I realize that I should also clean the cans and put new bags in them, or if I live with someone who will suffer if I can't keep up with everything, I get stressed beyond description and can't do anything at all. I understand that you don't want to do all of it yourself (and you shouldn't), but it breaks my heart when you describe his stare as "blank" when you ask him for something like that. If you could look inside of his head when he looks like that, you would probably find a hurricane.

You wrote: "Instead, I have a veritable robot who has an obsessive/compulsive habit of kissing me (a quick peck) and saying, "I love you," two or three times before he leaves the house or before he heads to his den, leaving me to be by myself." (seems like his way of expressing his feelings in a way that he hopes will suit you… and you call him a robot. Nice).
I sometimes have trouble identifying my own feelings, and even when I know what I'm feeling, I usually have trouble making the appropriate facial expression. Furthermore, I usually don't quite understand the meaning of showing my emotions. This, however, doesn't mean that I have no feelings, nor does it mean that I am not affected by them or that I am oblivious to others' emotions.

I've had two live-in relationships before, both of them disastrous. When I was 18 years old, I met a guy and fell madly in love, and because I had previously never been happily in love, I believed that it was one of those once-in-a-lifetime things that some people like to believe in. When I moved to a different city after high school, he went with me. After a year of living together, it crashed. I then moved in with another man, we had a child, tried to manage for a few more years and eventually split up. Now I'm in a relationship that has lasted for almost two years, and it's just getting better. We don't, and never will, live together. Actually, we only see each other twice a month, which is perfect for both of us. My point: For someone who has little or no experience, it's fairly easy to believe that living together and getting married is something you should do when you fall in love. After having done that, I realized that it was absolutely not for me and that I will never try it again. Some (or most, I dare say) of us are simply not made for it. You say that your husband was 38, had only had one relationship and still lived with his parents when you started seeing each other. You, on the other hand, had been married twice. He was inexperienced and couldn't possibly know how hard it would be for him to live with a romantic partner - you, on the other hand, should have learned that feelings aren't everything. Even before you decided to get married, you noticed that he was far from matching your ideals, so why did you marry him? Did someone force you? We all make mistakes, but most of us get divorced rather than humiliate our partners on websites. (I hope Steve is not his real name, by the way..)

Finally, I will quote you again:

"To be brutally honest, Aspies do not make good spouses and the majority of Aspies never marry. It usually doesn't take a person as long as it did me to find out that an Aspie's personality traits are not suited to that of a marriage partner. They are too focused on themselves and their own needs to ever focus on anyone else. You will find it's all about THEM, rarely, if ever, about you."

Read that. Read it carefully, about ten times, and then ask yourself who lacks empathy.

I hope I could help - believe it or not, although I didn't sprinkle my words with rose petals and chocolates, that was actually what I tried to do.

And buy your own damn candy.

Sincerely,
**** ****

Hirnsäge skrev: Finally, I will quote you again:

"To be brutally honest, Aspies do not make good spouses and the majority of Aspies never marry. It usually doesn't take a person as long as it did me to find out that an Aspie's personality traits are not suited to that of a marriage partner. They are too focused on themselves and their own needs to ever focus on anyone else. You will find it's all about THEM, rarely, if ever, about you."

Read that. Read it carefully, about ten times, and then ask yourself who lacks empathy.

I hope I could help - believe it or not, although I didn't sprinkle my words with rose petals and chocolates, that was actually what I tried to do.

And buy your own damn candy.

Sincerely,
**** ****

Jag... vet inte vad jag ska säga. Jag är helt tagen av det du skrev till henne. Hands down något av det bästa jag har läst på länge... Du har så väldigt rätt, och det säger jag utan att ha ett endaste aspie-drag i mig (tror jag). Hatten av, bocka, niga, whatever. TACK FÖR DINA ORD!!!

Tack! :)

Hon skrev faktiskt ett blogginlägg efteråt... Dels verkar hon uppskatta de "hatiska" aspisarnas perspektiv (naturligtvis tror hon att det är HENNE vi spyr vårt hat över och att vi inte vill att man ska prata om det negativa), men missar också poängen. Det verkar också som att hon tror att hennes knasiga generaliseringar (baserade på helt subjektiva känslotolkningar) blir sanningar om hon kallar dem "brutal ärlighet".

Skrev ett personligt mail och förklarade att det var hennes vidrigt respektlösa och oempatiska formuleringar jag vände mig emot, får se om hon svarar.

Hirnsäge skrev:Tack!

Hon skrev faktiskt ett blogginlägg efteråt... Dels verkar hon uppskatta de "hatiska" aspisarnas perspektiv (naturligtvis tror hon att det är HENNE vi spyr vårt hat över och att vi inte vill att man ska prata om det negativa), men missar också poängen. Det verkar också som att hon tror att hennes knasiga generaliseringar (baserade på helt subjektiva känslotolkningar) blir sanningar om hon kallar dem "brutal ärlighet".

Skrev ett personligt mail och förklarade att det var hennes vidrigt respektlösa och oempatiska formuleringar jag vände mig emot, får se om hon svarar.

Jag står fortfarande helt på din sida och tycker du gör en insats som orkar ta dig an henne lite.

Kolla gärna in min nya tråd "entie <3 aspie"

*turning cart-wheels for Hirnsäge*

Devon skrev:

Hirnsäge skrev:
Finally, I will quote you again:

"To be brutally honest, Aspies do not make good spouses and the majority of Aspies never marry. It usually doesn't take a person as long as it did me to find out that an Aspie's personality traits are not suited to that of a marriage partner. They are too focused on themselves and their own needs to ever focus on anyone else. You will find it's all about THEM, rarely, if ever, about you."

Read that. Read it carefully, about ten times, and then ask yourself who lacks empathy.

I hope I could help - believe it or not, although I didn't sprinkle my words with rose petals and chocolates, that was actually what I tried to do.

And buy your own damn candy.

Sincerely,
**** ****

Jag... vet inte vad jag ska säga. Jag är helt tagen av det du skrev till henne. Hands down något av det bästa jag har läst på länge... Du har så väldigt rätt, och det säger jag utan att ha ett endaste aspie-drag i mig (tror jag). Hatten av, bocka, niga, whatever. TACK FÖR DINA ORD!!!

+1

/romantisk känslofull aspergare som säkert hade kunnat bli hennes drömpartner

Funderar på att starta en "motblogg": "For the Asperger Wives".

Det verkar ju vara lite av ett fenomen (speciellt bland amerikanska hemmafruar, haha) att skriva snyftbloggar om det fruktansvärda livet med AS-män. Fullt av nedvärderingar, fördomar och allmänt blaj som mest verkar handla om att de inte kan tänka utanför sin lilla låda med romantisk kiosklitteratur. Och samtidigt som de snyftar över att de inte förstår envisas de med att tolka all kritik mot deras vidriga formuleringar som hatbrev från censurkåta aspergare. Tänkte att man kanske kunde hjälpa de stackarna (främst deras partners, då)...

Jag skulle nog aldrig kunna bli som henne fastän jag är ett enda stort känslosvall, hela jag.

Hirnsäge skrev:Funderar på att starta en "motblogg": "For the Asperger Wives".

Det verkar ju vara lite av ett fenomen (speciellt bland amerikanska hemmafruar, haha) att skriva snyftbloggar om det fruktansvärda livet med AS-män. Fullt av nedvärderingar, fördomar och allmänt blaj som mest verkar handla om att de inte kan tänka utanför sin lilla låda med romantisk kiosklitteratur. Och samtidigt som de snyftar över att de inte förstår envisas de med att tolka all kritik mot deras vidriga formuleringar som hatbrev från censurkåta aspergare. Tänkte att man kanske kunde hjälpa de stackarna (främst deras partners, då)...

Nej... Hade det varit klagomål i stil med "det kärleksfulla, sentimentala sexmonstret förändrades totalt när vi flyttade ihop" hade jag förstått det mer. Då hade violinerna och de gråtande Betty Boop-figurerna varit en fråga om dålig smak, enbart. Men när man går in och läser historien ser man ju att det inte alls var så - hon blev tjurig för att han aldrig gav henne blommor och presenter när de dejtade, hon gav honom en bok med 100 sätt att vara romantisk och blev sur för att han inte läste den, hon försökte säga till honom att han borde ha en bild av henne i plånboken för att visa sina polare (betänk att hon var över 40 då) och hon fick till slut berätta för honom hur han skulle fria till henne på ett storslaget sätt (och tjurade självklart över att han inte kom på det själv). Är det så det går till sitter man inte och grinar över att han inte är någonting han aldrig har varit och som hon aldrig lyckades få honom att låtsas vara. Man skiljer sig eller så skyller man sig själv och håller käft. (tycker jag, tralala).

SNYGGT, Hirnsäge!