Jag är så paranoid att det är äckligt! En kollega höll på och retades med mig och sade: "Det var nog inte Helen Sjöholm du fick prata med, det var en röstskådis!"
Fastän jag vet hur otroligt osannoligt det är, blev jag så här:
Dessutom går jag fortfarande och föreställer mig hur Helen efter intervjun kastade sig på telefonen och ringde sin man för att berätta om den sjuka fan som hon var tvungen att låta sig intervjuas av. Under konserten tänkte jag hela tiden att hon skulle berätta om "rikspuckot från radion".

Går jag och handlar glass/godis/fikabröd, tror jag att kassören/skan skall säga: "Skall du verkligen ha det, du som är så fet!"
På badhuset tror jag att folk går bakom min rygg och viskar: "Kolla fettot, fy fan, stor som en sjöelefant!"
Sedan får jag för mig att jag skall fastna som en kork i vattenrutchkanan och att de kommer att vara tvungna att SÅGA loss mig.
Jag får t.o.m. för mig att folk filmar mig på stan, att det sitter övervakningskameror överallt.
Jag får för mig att det skall börja tjuta när jag går ut från bibblan, för att någon bok inte skall vara ordentligt avkodad, och sedan skall bibliotekarierna komma rusande och skrika: "Jaså! Du försöker SNO något!" varpå de slänger ned mig på golvet, klär av mig naken och kroppsvisiterar mig.

Jag googlar mitt namn i kombination med "är sjuk i huvet" och dylikt, för att se hur många människor som har gjort hatsidor om mig. Jag får för mig att kompisar sitter och snackar skit om mig så fort jag har lämnat rummet och att allt de säger är falskt, att de egentligen föraktar mig.

Hur skall jag sluta vara så vansinnigt paranoid!?

Jag har haft en del liknande problem som du beskriver. Speciellt att kompisar skulle snacka skit osv. Detta är något som jag dock har tagit mig ur på nått sätt. Jag tror att det har mycket med självförtroende att göra, speciellt delen om att folk skulle säga något om att du är fet, vilket jag inte vet om du är eller inte, hade dock själv samma problem fast jag inte var speciellt överviktig överhuvudtaget. Som sagt så tror jag att det har mycket med självförtroendet att göra.

Försök att inte tänka så förbannat mycket på vad folk tycker och tänker! Jag vet att det är svårt, men det går faktiskt att styra sitt tankesätt till en viss del.

Om det är alltför farligt, så finns det medicin mot det. Jag får t.ex Haldol mot min paranoia (se min signatur). Men sen har jag märkt att ju mer öppen man är, desto mindre finns det att vara paranoid för.

T.ex på forumet Flashback, där i princip alla är anonyma, där har jag i över 14 000 inlägg skrivit i detalj om hur jag brukat och fått tag i droger, för att bara ta upp nått olagligt jag har gjort. Men sen är jag samtidigt öppen där, jag har postat bilder på mig själv o på min bil utan att maska reg-numret.

Kanske är det Haldolen som gjort att jag blivit för öppen. Men jag har inget att dölja! Det där med drogerna var längesen.

EDIT: Är jag utan Haldolen i 4-5 dagar, så tror jag att alla snackar skit om mig, går inte ut, öppnar inte dörren eller svarar inte i telefon.

Kahlokatt skrev:Jag får t.o.m. för mig att folk filmar mig på stan, att det sitter övervakningskameror överallt.
Jag får för mig att det skall börja tjuta när jag går ut från bibblan, för att någon bok inte skall vara ordentligt avkodad, och sedan skall bibliotekarierna komma rusande och skrika: "Jaså! Du försöker SNO något!" varpå de slänger ned mig på golvet, klär av mig naken och kroppsvisiterar mig.

Hur skall jag sluta vara så vansinnigt paranoid!?

Jag hoppas det finns övervakningskameror på stan, behövs om någon blir t ex misshandlad. Det lär vimla av sådana i England.

Det har hänt mig flera gånger, dvs att larmet tjutit när jag skulle gå ut från biblioteket. Men då är det bara att gå till receptionen, så får de göra om avkodningen. Tror det är rätt vanligt, så jag hoppas inte att folk tänker "bibliotekstjuv" om mig.

Det låter som du har livlig fantasi spetsad med OCD så att du fastnar i dina nojor. Jag vet inte vad du ska göra, om inte att tänka ut i förväg vad du ska göra/säga om något liknande skulle hända.

Jag känner igen mig ganska mycket, Kahlokatt. För ett par år sen var jag helt säker på att i princip alla människor i världen tyckte att jag var korkad, ful, en idiot osv. Jag hatade att gå och handla eftersom jag trodde att personalen i affären alltid tänkte "jaha, där kommer hon där DÄR" och att de tyckte att jag var helkonstig. Detta gällde alla affärer, men det var främst en affär (en sån där "har-allting-extra-billigt-affär") som jag helst undvek att gå till eftersom jag trodde att jag var ökänd just där.

Varje gång jag mötte någon på gatan så tyckte jag att han/hon stirrade på mig och att det var för att han/hon tyckte att jag var så fruktansvärt ful. Jag hatade både min personlighet och mitt utseende på den tiden. Det där med utseendet sitter väl i lite fortfarande, men det har blivit bättre.

När jag började må bättre och kunde se verkligheten klarare så insåg jag ju att folk inte alls stirrade på mig, att jag inte var fulast i hela världen och framför allt att jag inte var ökänd någonstans.

Det handlar om paranoia, hoppas att du kan få hjälp mot det!

Kram!

Marabou skrev:Jag känner igen mig ganska mycket, Kahlokatt. För ett par år sen var jag helt säker på att i princip alla människor i världen tyckte att jag var korkad, ful, en idiot osv. Jag hatade att gå och handla eftersom jag trodde att personalen i affären alltid tänkte "jaha, där kommer hon där DÄR" och att de tyckte att jag var helkonstig. Detta gällde alla affärer, men det var främst en affär (en sån där "har-allting-extra-billigt-affär") som jag helst undvek att gå till eftersom jag trodde att jag var ökänd just där.

Varje gång jag mötte någon på gatan så tyckte jag att han/hon stirrade på mig och att det var för att han/hon tyckte att jag var så fruktansvärt ful. Jag hatade både min personlighet och mitt utseende på den tiden. Det där med utseendet sitter väl i lite fortfarande, men det har blivit bättre.

När jag började må bättre och kunde se verkligheten klarare så insåg jag ju att folk inte alls stirrade på mig, att jag inte var fulast i hela världen och framför allt att jag inte var ökänd någonstans.

Det handlar om paranoia, hoppas att du kan få hjälp mot det!

Kram!

Med andra ord. Paranoia kände du bara när du mådde dåligt. Den försvann när du började må bättre.

Tack!

barracuber skrev:

Marabou skrev:Jag känner igen mig ganska mycket, Kahlokatt. För ett par år sen var jag helt säker på att i princip alla människor i världen tyckte att jag var korkad, ful, en idiot osv. Jag hatade att gå och handla eftersom jag trodde att personalen i affären alltid tänkte "jaha, där kommer hon där DÄR" och att de tyckte att jag var helkonstig. Detta gällde alla affärer, men det var främst en affär (en sån där "har-allting-extra-billigt-affär") som jag helst undvek att gå till eftersom jag trodde att jag var ökänd just där.

Varje gång jag mötte någon på gatan så tyckte jag att han/hon stirrade på mig och att det var för att han/hon tyckte att jag var så fruktansvärt ful. Jag hatade både min personlighet och mitt utseende på den tiden. Det där med utseendet sitter väl i lite fortfarande, men det har blivit bättre.

När jag började må bättre och kunde se verkligheten klarare så insåg jag ju att folk inte alls stirrade på mig, att jag inte var fulast i hela världen och framför allt att jag inte var ökänd någonstans.

Det handlar om paranoia, hoppas att du kan få hjälp mot det!

Kram!

Med andra ord. Paranoia kände du bara när du mådde dåligt. Den försvann när du började må bättre.

Tack!

Ja, det gjorde den. I mitt fall kom dåligmåendet först och paranoian sen, men det kan säkert vara tvärtom också, att det är paranoian som är roten till det onda.

Går inte att göra så mkt åt tycker jag utöver att bara med tankens kraft försöka inse att det inte finns något farligt där =)

Så tänker jag i princip också, rätt ofta.

Tänker också att folk förföljer mig om de går av samma busshållsplats ibland, eller att nån random människa ska råna/våldta/kidnappa mig.

Det är ju jättebra att du i alla fall kan identifiera att du är paranoid! Att du någonstans vet att dina paranoida tankar inte är sanning.

Jag har stressrelaterad paranoia. Jag har lätt att bli orolig och stressad, och i värsta fall stregras oron till paranoia. Det är hemskt, även om det går över relativt snabbt. Jag brukar tro att folk förföljer mig och vill skada mig och att jag är döende. Och andra helt bisarra saker.

Det här blivit mycket bättre, tack vare att jag fått så bra hjälp av en psykolog! Jag blir fortfarande paranoid, men nu vet jag att det är paranoia det handlar om och bara den vetskapen har gjort det hela lättare att hantera. Jag vet att stress och sömnbrist är saker som ökar risken för paranoia.

En sak som hjälpt mig är att jag döpt min paranoia till Krösa-Maja. Du vet den där tanten i Emil i Lönneberga, hon som är en riktig olyckskorp och alltid tror att allt kommer gå dåligt? Nu när nojan sätter igång kan jag säga högt "Men sluta nu, Krösa-Maja" och det hjälper faktiskt, det tar mig tillbaka till verkligheten och ibland kan jag nästan skratta åt mig själv.

"Bara för att du är paranoid betyder inte att de inte förföljer dig."

Jag har haft problem med paranoia ganska länge. Jag har också märkt vad som hjälper respektive inte hjälper.

Jag har inte problem med att jag tror att folk snackar skit om mig, det får de gärna göra. Mina problem är bland annat att jag tror att jag är övervakad. T ex att polisen har kameraövervakning på mig, eller att någon vill mig illa. Ibland kan jag tro att någon granne har flyttat in för att kunna ta kål på mig på ett smidigt sätt. När det varit som värst har jag tillochmed fått för mig att min fru försöker döda mig gift i kaffet. Intellektuellt vet jag att det är nonsens, men det är ändå svårt att inte agera på tankarna.
Mycket av paranoian är helt ologiskt, som att man är övervakad av en satellit eller att någon förföljer ens bil. Vilket gör att man kan ta omvägar och göra irrationella saker i trafiken.

Och det är det här som är nyckeln till att bli bättre, om du får en paranoid tanke, -säg, att du tror att det är en kamera i en bil på din parkering som övervakar dig, agera då inte på din fruktan och gå fram och titta utan ignorera tanken istället genom att göra tvärtom.
Får du en tanke om att någon vill förgifta dig, drick ditt kaffe eller ät maten du tror är förgiftad.

Det hela handlar om att göda eller svälta din fruktan, agera på din paranoia och den blir värre, svält den genom att inte agera och den blir mildare.

jag håller också med föregående skribenter att det hela utlöses av stress och press, kanske i kombination med rubbad sömn. Så försök att sköta din sömn och ägna dig åt avslappnande aktiviteter.

Hoppas du kryar på dig!

Jag citerar Dr. Phil igen, bara för det där om att vara nojig för vad folk tänker om en:

You wouldn't spend so much time worrying about what other people think of you if you knew how rarely they did

Jag tror inte det är paranoia du har, för paranoida människor indentifierar inte sin egen sjukdom särskilt väl utan är snarare övertygade om att deras tankar är befogade. Men du har ju OCD vad jag förstått, och då har man ju både insikt i och motstånd mot de tankar man plågas av.

Jag känner med dig Kahlokatt. Min OCD var inte alls lika svår som din, men jag förstår hur det ser ut i ditt huvud. Jag hoppas verkligen någon smart psykiater kommer på hur man ska bryta looparna och få signalerna att bara gå en gång istället för runt runt runt.

Bra råd från skitapa förresten. Det är svårt att bryta mönstret, men varje gång man låter bli att följa sin tvångstanke blir den lite svagare. Det är en process minut-till-minut. Vissa tvångsbeteenden har jag själv kvar och jag märker det verkligen själv. Först blir tanken förstås starkare och starkare eftersom man inte följer impulsen, men efter ett tag försvinner den och nästa gång den kommer tillbaka är den lite lite svagare.

Det är jobbigt att slåss mot sin egen hjärna. :/

Angelic Fruitcake skrev:Det är svårt att bryta mönstret, men varje gång man låter bli att följa sin tvångstanke blir den lite svagare.

Mina blir starkare och starkare varje gång jag går emot dem så att det bara blir svårare med tiden.

Jag tror aldrig att någon skall mörda eller förgifta mig, ingenting sådant. Däremot tror jag att folk pratar bakom min rygg, att de snackar skit om mig när jag inte är närvarande, etc.

Min stilla undran är om det är vad andra skall tro som du är rädd för eller är det vad du själv tror. För att förtydliga: På ICA är det så att du tror att andra ser dig som fet eller är det du själv som ser dig fet och projekterar detta på andra? Att tänka så är jobbigt och en sak som hjälpt mig är att tänka utifrån om det är andra eller om det är jag som har åsikten.

Vid svårare än normal paranoia kan man höra av sig till läkare.

Vad gör man åt paranoia?
Det undrar jag också. Jag är (och har alltid varit) paranoid. Jag tror att man helt enkelt måste försöka att "lura" sina tankar genom att distrahera sig själv med olika aktiviteter.

Jag skaffade mig en dator. Datorn distraherar mig lite från paranoia och ångest. Om jag blir väldigt fokuserad på en specifik uppgift eller aktivitet (diskussioner via forum, onlinespel, fakta-sökningar osv) så avtar några av de paranoida tankarna och mina ständiga ångestkänslor dämpas ibland också. Givetvis fungerar det inte alltid, men ibland iaf. Om jag får en ångestattack eller om jag blir så paranoid att jag inte vågar förflytta mig från den plats jag är på, då kan jag inte distrahera mina tankar.

Men nu snackar jag bara om hur det fungerar för mig. Det är hur som helst ett bra tips. Att distrahera sig från att tänka de onödiga tankarna. Om det är med hjälp av en dator eller någonting annat, ja det är upp till var och en att själva avgöra. Nu vet ni hur jag gör, iaf. Jag tycker inte att min dator är ett slags "botemedel", men det är den enda lösningen som jag har märkt fungerar, åtminstone lite.

Innan jag började att spendera tid framför datorn så hade jag inga intressen. Jag har alltid varit väldigt begränsad när det gäller förmågan att själv ta initiativ till att exempelvis påbörja nya hobbies eller fritidsaktiviteter. I mina tidiga tonår underhöll jag ofta mig själv genom att sitta på min säng och tänka. Det bidrog säkerligen till att vissa av mina paranoida tankar och ångest blev värre.

För några år sedan försökte jag ofta att finna lösningar på mina problem med ångest och paranoia. Ett av försöken var att, på dagtid, försöka vara så fysiskt aktiv jag kunde. Jag försökte att trötta ut mig själv fysiskt för att på så vis sedan kunna sova på natten (min ångest och mina paranoida tankar brukar vara värst på natten, så därför kan jag sällan sova). Dock så hjälpte inte fysiskt aktivitet mig att somna.

Visserligen leder mitt internetsurfande till att jag fortfarande får endast några få timmars sömn per dygn, men det är åtminstone bättre än att ligga i ett mörkt rum och skrika i total panik, flera gånger i veckan. Nuförtiden händer det väldigt sällan.

Om någon har andra tips på hur man kan självbehandla sin paranoia och/eller ångest så berätta gärna.

Angelic Fruitcake skrev:Bra råd från skitapa förresten. Det är svårt att bryta mönstret, men varje gång man låter bli att följa sin tvångstanke blir den lite svagare. Det är en process minut-till-minut. Vissa tvångsbeteenden har jag själv kvar och jag märker det verkligen själv. Först blir tanken förstås starkare och starkare eftersom man inte följer impulsen, men efter ett tag försvinner den och nästa gång den kommer tillbaka är den lite lite svagare.

Det är jobbigt att slåss mot sin egen hjärna. :/

+1

Jag är besatt av att inte få tvångstankar. Så fort jag märker att jag börjar undvika att gå på fogar, brunnslock, börjar tvätta händerna för ofta, börjar tänka på mat/vikt på fel sätt, så går jag genast mot dessa impulser. Jag är stenhård i min övervakning av mig själv och jag har lärt mig att känna igen signalerna.

Banzai skrev:Jag är besatt av att inte få tvångstankar.

Är inte det i sig en tvångstanke? (Jag försöker inte vara rolig).

Arkimedes skrev:

Banzai skrev:Jag är besatt av att inte få tvångstankar.

Är inte det i sig en tvångstanke? (Jag försöker inte vara rolig).

"Besatt" är kanske ett för starkt ord... Jag är...öh..."inställd" (?) på att inte få tvångstankar. "Besatt", då låter det ju som att jag tänker på det jämt och ständigt vilket jag inte gör. Tänker bara på det när jag märker vad jag sysslar med. Är min alldeles egna ordningsvakt.

Mindfulness mao.

MsTibbs skrev:Vid svårare än normal paranoia kan man höra av sig till läkare.

Berätta mer.