MsTibbs skrev:

Det var länge sen.

När jag var i Trådskaparens ålder dvs 19 år i början av 1980-talet och började jobba på ett kontor en kort tid på den tiden och utförde samma arbetsuppgifter hela dagarna, då började jag fundera över att vuxenlivet ska vara så här trist och tråkigt jämfört med den roliga barndomen med dess roliga lekar och leksaker och jag var deppig en kort tid då jag kände att den trista vuxenlivet närmade sig alltmer trots att jag hade leklusten kvar inom mig som jag inte kunde fortsätta utöva på samma sätt som barnen av rädsla för ännu flera ålderskommentarer från andra så jag dolde min leklust och barnslighet för att slippa höra flera ålderskommentarer.

Då kände jag allt starkare längtan tillbaka till min barndom med dess roliga lekar och leksaker.

Ja det var det som hände på den tiden, men nu är det bättre.

En sak som jag har funderat flera gånger under den seanste tiden och det är om vilken roll trivs människan som allra bäst i och det är att vara barn eller tonåring eller vuxen?

Själv har jag lite svårt att svara på min egen fråga.

mvh Noli

Leken är värdefull för alla våra sinnen,
barnasinnet inte minst.

Tänk om barnasinnet var ett sinne, och inte bara ett uttryck?
Nej leken är nödvändig, Den allvarsama leken, som just öppnar våra sinnen och ger oss kraft att vara.

Det vi hör ser känner luktar och smakar oss till, stimuleras i lek med oss själva, med familj och vänner.

Jag leker mycket, mest i fantasin, men även i verkligheten, såsom med hunden, eller om jag känner mig ur balans letar fram, tröst och styrka i att vara snäll och bjuda mig på en stund av lek med smak doft känsel, se och lyssna. En glass, ett glas saft doften av björnklister känna på saker med olika struktur ( helst lite klåfingrigt ) en glaskula ett penntroll eller ett luktkautschuk, titta och lyssna på andras lek.

Att få kompensera mina svårigheter med lek ser jag som ett oskyldigt nöje. men nödvändigt för min utveckling.

Jag fallerar alltför ofta i kommunikation, interageranden som leder till en massa missförstånd.

Då hittar jag tillbaks till mig själv i leken.
kommer igen med nya krafter, kanske lärt mig något av mina missar,
i leken kan jag vara träffsäker.

Det blev en del ostruktuerat men i all välmening till alla kämpar, kämpa på men glöm inte leken.

Mvh segdeg

Mellanvärld skrev:

MsTibbs skrev:

Det var länge sen.

Finns filmer och nallar om man letar!

Kan man börja leka igen när man är 19? Är det ens möjligt att tyckta att det är roligt igen? Önskar att jag var 5 igen. Man hade inget ansvar... Man bara VAR!

Jaa, visst kan man leka fast man är vuxen! Det är inte särskilt längesedan jag satte mig att bygga en villa av LEGO-bitar... och i vitrinskåpet har jag flera LEGO-bilar jag byggt "efter eget huvud" .

geocache skrev:Jaa, visst kan man leka fast man är vuxen! Det är inte särskilt längesedan jag satte mig att bygga en villa av LEGO-bitar... och i vitrinskåpet har jag flera LEGO-bilar jag byggt "efter eget huvud":D.

Hur gammal är du?

Whitney skrev:Kan man börja leka igen när man är 19?

Jag "leker" rätt ofta med mina barn, så sent som idag var jag ute på skjutbanan och sköt luftgevär med min dotter (det var skitkul), i förra veckan tog jag med ungarna till Tekniska Muséet i Stockholm och det blev både lego-byggande och en hel del annat skoj (och jag är mer än dubbelt så gammal som dig).

Även utan barnen leker jag ibland...

Whitney skrev:

geocache skrev:Jaa, visst kan man leka fast man är vuxen! Det är inte särskilt längesedan jag satte mig att bygga en villa av LEGO-bitar... och i vitrinskåpet har jag flera LEGO-bilar jag byggt "efter eget huvud":D.

Hur gammal är du?

50...

För min del handlar det om platser som inte längre är som de var då jag frekventerade dem. Det är ungefär som om det skulle komma in folk i min lägenhet och börja möblera/bygga om.

Whitney skrev:Kan man börja leka igen när man är 19? Är det ens möjligt att tyckta att det är roligt igen? Önskar att jag var 5 igen. Man hade inget ansvar... Man bara VAR!

Whitney.

Visst man kan leka närsom man har lust, det är inte åldersbundet, det fina med vuxenlivet är ju att man själv tar ansvar för sina önskemål.

Men fem år och bara vara, är något man får vårda i minnet, att plocka fram i leken.

Vuxenlivet är att lämna barndomen bakom sig, men det betyder inte att man är dömd till ett liv utan lek.

Har lite svårt att komma ihåg hur det var med leken när jag själv var 19år
tror nog att mesta tiden gick till att söka en identitet.( Arbete, bostad,relationer inte att glömma )
Behovet av lek är inte raderat nu över 30år senare, ser bara annorlunda ut, tar sig nya uttryck, via datorn t.ex. där jag kan resa ut i rymden och besöka månen, stjärnorna och andra galaxer, ingenting jag skulle tro vara möjligt när jag var 19år, men drömde om när jag var fem.

Mvh segdeg

Man behöver inte lämna barndomen helt när man blir vuxen. Jag brukar se till att ha dörren till min barndom öppen helt öppen eller på glänt hela tiden fast jag är vuxen och därmed har man leklusten och barnasinnet och barnsligheten kvar under hela vuxenlivet ut och att man kan leka på samma sätt som barnen med gott samvete och med stoltheten i behåll utan att skämmas för det bara man vågar stå emot grupptrycket och inte bry sig om andras ålderskommentarer fast jag vet att det kan vara svårt med detta eftersom man är rädd för att höra flera ålderskommentarer från andra.

Jag kämpar för vuxnas rätt till lek, leksaker, stoj, utelekplatser, bollhav, lekland, barnspel, barnpussel och barnfilmer och barnsaker m.fl. på samma sätt som barnen.

Min kamp för detta började redan under tonåren och sen har det fortsatt sedan dess.

mvh Noli

Jag önskar visserligen inte att jag var barn igen för då var allt om möjligt ännu mer komplicerat än det är nu.

Då visste jag inte att ordet för den obehagliga känslan jag fick i magen i sociala situationer var ångest. Jag visste inte vad ångest innebar, att andra kände som jag. Jag visste inte vad deprimerad innebar, fast jag var det.

Nu känner jag mig i princip lika vilse som jag var då, men nu kan jag åtminstone ge känslorna dess riktiga namn och därmed försöka förstå dem och få hjälp att hantera dem.

Däremot känner jag fortfarande en längtan efter gosedjur och liknande saker ibland. Jag har varit nere i vår källare och letat och sorterat bland mina gamla leksaker och gosedjur. Har mina mjukdjursfavoriter kvar i sovrummet, sover med dem när jag behöver trygghet.

Jag är född -91, btw.

Alla leker vi fortfarande, lekarna har bara utvecklats.

Vissa leker med tåg och bygger stora landskap kring sin järnväg.
Andra kanske pysslar, precis som man gjorde när man var liten men på ett mer "vuxet" sätt. Scrapbooking är ett exempel. http://sv.wikipedia.org/wiki/Scrapbooking

Tänk på de som skriver barnböcker/gör tecknade barnfilmer om kanske hundar, då leker de med fantasin och hittar på en historia om hundarna. Mycket så gjorde man när man var liten, man skapade en fiktiv värld med sina leksaker.

De som är keramiker, de håller på med lera och tillverkar saker. Vad gjorde man som barn? (kanske inte alla men många) Jo man lekte med lera. (cernit/trolldeg etc.)

Många ser dock vissa saker som "saker för barn" vilket är ganska så tråkigt.
Ta Lego som ett exempel, det ska vara en av de bättre leksakerna, (såg nåt tv-program där de kom fram till det). Man konstruerar saker, använder fantasin, man skapar en inre bild och försöker bygga något utifrån det etc. etc.
Den här bilen i Lego är gjord av vuxna: http://www.seriouswheels.com/pics-2004/ ... 0x1200.jpg

Lajv/levande rollspel är ett exempel på vuxna som leker. I levande rollspel försöker varje deltagare åskådliggöra en påhittad person, kallad rollperson, roll eller figur, i tal och uppförande.

Själv gillar jag bl.a. Nabbi (göra pärlplattor). Det kan ses som något för barn men för mig är det stimulerande och kul, särskilt sen jag upptäckte Photo Pearls http://sv.wikipedia.org/wiki/Photopearls
Har gjort en bild av min mormor som blev mycket bra och uppskattad.

Man ska inte skämmas över att man leker, man ska njuta och ha kul.

Människan slutar aldrig leka.

Hej Zirre.

Det var intressant att läsa ditt inlägg.

När det gäller att lägga pärlor på plattor på riktigt precis som barn brukar göra, inte så kallad Nabbi i datorn som du beskrev. Just det här att lägga pärlor på pärlplattor har jag sett vuxna göra i ett inslag i TV-programmet "Kobra" redan 2001 som jag minns fortfarande eftersom jag blev glad när jag såg inslaget eftersom jag brukar bli glad över när vuxna gör samma saker som barnen brukar göra, även på samma sätt som barnen också och inte bara mer vuxet sätt bara för att man är vuxen.

I torsdags sändes "Kobra 10 år" på TV och jag tittade bland inslagen i programmet och hoppades att inslaget om pärlplattorna skulle dyka upp igen men det gjorde det inte eftersom programledaren har valt ut det mest bästa inslagen så han tog inte upp alla inslagen som har sänts under de 10 år som "Kobra" har sänts.

mvh Noli

Samma ålder+vet inte vad som är roligt längre+saknar när allt var enkelt
Så; Ja, saknar förr.

Whitney skrev:Jag önskar så att jag tyckte att det var kul att leka fortfarande. Jag har provat några gånger men det var aldrig som förr! Jag önskar att det fanns något sätt att få det att bli så roligt igen! Man kanske bara måste ge det lite tid?

Det är något som kräver träning. och att man tränar på att släppa spärrar.

Har du tappat lite fantasi kan det hjälpa att börja läsa fantasyböcker eller liknande som du gillade förut. på så sätt kan känslan komma tillbaka..