Angelic Fruitcake skrev:Väl talat Ford. Jag har själv haft problem med det där konstanta ifrågasättandet av huruvida mina känslor är "rätt" i sammanhanget. Låter man bli att tänka för mycket blir det liksom rätt av sig själv. Däremot ska man ju inte gå emot obehagskänslor, men positiva känslor blomstrar bättre av att inte dissekeras allför mycket.

Fast, gnäller intellektet, då är ju alltid frågan om de positiva känslorna är helt sunda eller förstärkta av att de fyller i någon osund brist.

Men det vet intellektet kanske egentligen alltid. Så när det håller tyst kanske man vet att allt är väl. Dessutom är väl knappast någonsin allting väl - det finns väl knappast några människor som helt saknar psykologiska bristsjukdomar. I så fall gäller det bara att de bristsjukdomar som kärleken botar rimligen kommer att hålla i sig så länge som man tänkt...

Jag har börjat inse mitt intellekts begränsningar när det gäller att förstå känslor. Och man kan ju inte leva livet enligt devisen att "bättre fly än illa fäkta".

"Better to have loved and lost than to never have loved at all" tror jag går att applicera även för dem som är osäkra på sina känslor.

Nej inte fly, inte från positiva känslor, det brukar åtminstone inte mitt intellekt förorda. Fast jag talar om situationen att man inte blivit ihop, och att man börjar fundera på om man alls skulle vilja bli det. Siutationen att vara ihop kan tänkas vara en annan femma.

Det är klart, ett vänskapsförhållande som man funderar på är känslomässigt osunt kanske också är något man kan komma på tanken att fly ifrån. Men i så fall, säger jag, bara om det riskerar att spricka och det man inte vill involvera sig så att det skulle krossa ens hjärta om det sprack.

Ifall man inte ens vet hur engagerat ens hjärta kan bli i vänskapsförhållandet (eller om det kan bli ett romantiskt dessutom eller istället), så har man väl ingen anledning att fly, tror jag. Såvitt man inte tror man kommer tröttna och absolut vill skona den andras eventuella känslor... men vuxna mänskor emellan skall det väl inte behövas sådan hänsyn.

jonsch skrev:Ifall man inte ens vet hur engagerat ens hjärta kan bli i vänskapsförhållandet (eller om det kan bli ett romantiskt dessutom eller istället), så har man väl ingen anledning att fly, tror jag. Såvitt man inte tror man kommer tröttna och absolut vill skona den andras eventuella känslor... men vuxna mänskor emellan skall det väl inte behövas sådan hänsyn.

Det är just här jag fått problem. Jag har oroat mig för att vilseleda den andre med känslor som inte kommer hålla. Då får jag sjukt dåligt samvete och blir jätterädd att såra honom. Men jag har kommit över det nu, för jag har insett att jag faktiskt har intuition, den är bara inte riktigt inpluggad. Men i skarpa lägen kan jag använda mig av den ändå.

Bjäbbmonstret skrev:Nja....jag har prövat att vara ihop med karlar som jag aldrig varit blixtförälskad i och hur det är så är det alltid något som saknas.

Å andra sidan är det så att ju mer blixtförälskad jag blir ju mer bortser jag från rena fakta och förutsättningarna för förhållandet så det går åt helvete det också.

Men det beror på att du är en sån människa som blir blixtförälskad, alla blir inte det och ärligt talat vet jag inte om det är något att vara ledsen över.

Själv har jag t.ex. aldrig blivit blixtförälskad, men lever trots det i ett mycket lyckligt äktenskap, där kärleken växt sig allt starkare ju längre vi varit tillsammans.

Jag har gråtit förtvivlat hela kvällen över min oförmåga att bli kär. Jag hatar alla låtar om förälskelse, alla böcker om förälskelse, för jag vet inte hur det känns...

Varför bryr jag mig!? Om inte känslan finns där så borde jag väl inte sakna den!? En person som är född blind sitter väl inte och gråter hela dagarna och önskar av hela sitt hjärta att hon kunde se!?
Personer med asperger verkar generellt sett vara så att antingen blir de kära precis som alla andra, eller så blir de inte kära, men bryr sig inte.
Jag blir inte kär - men bryr mig så inihelvete.

Det värsta är att min idoldyrkan i stället är så stark. Ingen frisk och normalt funtad person på 30 + har idoler. Inte så som jag har det, i alla fall. Jag börjar bli rädd att jag är på väg att bli en stalker. Jag måste verkligen fråga mig själv på fullaste allvar om jag skulle kunna göra sådana galna saker som stalkers gör - döda idolens barn, bränna ned idolens hus, knivhugga idolen.
Självklart säger mitt förnuft alltid: "Är du galen!? Jag skulle aldrig kröka ett hår på hennes barns huvud, aldrig gå i närheten av hennes hus, aldrig ens peta på henne!" men mitt känsloliv säger att jag kanske visst skulle kunna bli helt knäpp och börja göra galna saker...

Min mamma var på en föreläsning om asperger där de sade att det enda brott aspergare faktiskt procentuellt sätt begår oftare än NT:s är stalking.
Och när jag var yngre blev jag faktiskt av med bästisar för att jag var för intensiv i mina känslor. Jag ville att bästisen skulle vara BARA med mig, JÄMT. Och sådant får man inte kräva av någon.

Snälla, skratta inte åt mig för vad jag skriver. Jag menar verkligen allvar.

Jag tror att du är någonting på spåren här men jag vågar inte röra för mycket i det. Mycket av det tror jag handlar om din strävan efter det perfekta. Antar att du inte tror på Gud?

Angelic Fruitcake skrev:Jag har börjat inse mitt intellekts begränsningar när det gäller att förstå känslor. Och man kan ju inte leva livet enligt devisen att "bättre fly än illa fäkta".

"Better to have loved and lost than to never have loved at all" tror jag går att applicera även för dem som är osäkra på sina känslor.

1+!

geocache skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Jag har börjat inse mitt intellekts begränsningar när det gäller att förstå känslor. Och man kan ju inte leva livet enligt devisen att "bättre fly än illa fäkta".

"Better to have loved and lost than to never have loved at all" tror jag går att applicera även för dem som är osäkra på sina känslor.

1+!

Vadå, det är väl ingen tröst!? Jag har ju inte älskat alls, alltså är det kört!

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror att du är någonting på spåren här men jag vågar inte röra för mycket i det. Mycket av det tror jag handlar om din strävan efter det perfekta. Antar att du inte tror på Gud?

Vad har det med saken att göra?
Jag säger som Liv Ullmann: "Jag tror inte på Gud, men jag säger det inte högt, för då kan han höra..."

Snacka om att ta ut förlusten i förskott Jag trodde aldrig jag skulle kunna sluta med nikotin, så jag försökte knappt ens. Men det gick ändå, har trott i fem år snart att jag inte kan vara utan.

Jag vet förresten inte heller om jag älskat, gick och ältade i många år över en definition på kärlek - gick inget vidare. Men passionerat förälskad kan jag bli, det är jag säker på.

Gud är perfektion. Idoler är perfektion. Riktiga människor är inte perfektion. Det är ibland svårare att älska en riktig människa än en föreställning om något.

Eller "Gud finns inte, men jag kan ha fel..."

Bjäbbmonstret skrev:Gud är perfektion. Idoler är perfektion. Riktiga människor är inte perfektion. Det är ibland svårare att älska en riktig människa än en föreställning om något.

Intressant!

Gud är Gud - det går inte att jämföra Gud. En geting kan inte förstå mig (tror jag) och jag kan inte förstå Gud. (Gud kan iofs vara getingen?)

S:-)158v gott!

Jag tycker det låter på ditt första inlägg som att du visst kan bli förälskad, du har nog bara inte hittat rätt person att bli riktigt kär i. Vissa av oss kan nog vara ganska svårflörtade.

Förresten tycker jag att du är rätt cool med dina idoler. Det är nog inte många som kan känna sån passion för något.
Du riskerar nog inte att bli en farlig stalker heller, det har du för mycket självinsikt för. Det låter mest som en tvångstanke.

Jag är rädd, för jag känner verkligen ingen som helst intresse att bli ihop med någon. Jag vill helst vara ensam med mina idoldrömmar och fantomfantasier. Varför blir jag inte kär i riktiga människor? Jag förälskar mig bara i sångerskor och skådespelerskor. Det kan inte fortsätta så! Varför kan jag inte bli kär i en helt vanlig tjej?
Jag kommer att leva ensam hela livet, ensam och tragisk, utan partner, utan barn. Folk kommer att ömka mig och säga: "Stackars Katten, vilket misslyckat och bortkastat liv hon lever!"

Jag är så fruktansvärt avundsjuk på alla lyckliga par och alla kvittrande latteföräldrar. Tycker att de bara väller fram när jag är på stan, som om Gud placerar ut dem för att jävlas med mig: "Titta här nu Katten, sådan här skulle du också kunna vara! Men nej då, du är inte ute och raggar karlar! Du sitter och tindrar över Sarah Brightman och Helen Sjöholm! Moget, kissen, moget!"
Och så hånskrattar Gud mig rakt i ansiktet.

Men kan du inte vara nöjd med att vara som du är? Varför bry sig om hur alla andra (medelsvenssons) lever?

Men som du beskriver det så har du ju varit kär!

Bara inte besvarat men det gör väl inte känslan mindre riktig för det.

Sedan har du ju faktisk hela livet framför dig också, hur länge det än må vara. SÅ det är nog inte lönt att gråta över saker andra har som inte man själv har när det fortfarande finns tid att skaffa dom innan du dör.
Förutsatt att du inte blir så deppig att du tar livet av dig (hoppas inte det)

Men om man skulle gå runt och avundas vad andra har hela tiden så skulle man ju fan aldrig bli lycklig.
Bara för att den där känslan av att bli "kär" avbildas som någon sorts eufori betyder inte att det är så man måste känna för att det ska klassas som kärlek.

Jag har varit kär och det enda jag kände mig som var generad och svartsjuk. Sedan gick det över och så var det inte mer med det.

Jahapp. Återgår till att falla för seriefigurer då.

Allt som allt så är jag bara jävligt glad att jag kan känna något alls.

Det är nästan ingen som har partner, hus och 2.5 barn. Och utav dom är det ännu färre som är lyckliga.

Och om Gud (som faktiskt ska vara snäll och god och älska dig oavsett) hatar dig så jäkla mycket så tro på något annat då.

Om du inte känner intresse varför stressar du då över att inte vara ihop med någon?

Det hela känns lite konstigt, vilken del av dig är det som säger att du måste vara ihop med någon för att vara lycklig och vilken del är det som inte tycker att det är nödvändigt?

För det är dags att du slutar lyssna på en av dem.