När jag var liten var jag verkligen lycklig. Jag älskade att leka med barbie och lego där jag byggde upp mina egna perfekta fantasivärldar.

Nu är jag 19 och jag saknar verkligen barndomen och lekandet. Jag önskar att jag fortfarande tyckte att det var roligt! Det beror antagligen på att jag är en riktig "loner" som knappt har några intressen (förutom tv-serier, filmer, böcker och Sims i perioder). Jag känner mig inte alls mogen att lämna barndomen och gå in i vuxenlivet.

Någon annan som saknar barndomen och att leka? Allt var så mycket enklare förr...

Jag brukar köpa leksaker ibland. Mest My Little Ponys. Just denna är mycket olydig, äter av mina Iktorivil och flummar runt, låtsas att den är pacman.

Så... jag växte nog aldrig upp.

Whitney! Har du kvar dina gamla leksaker från din barndom framme i ditt rum eller i lådor i förrådet m.fl. Kanske du kan ta fram dem igen och återuppleva byggande av dina fantasivärldar igen och börja leka igen på samma sätt som barnen? bara inte din omgivning stör dig med sina ålderskommentarer bl.a. "Du är för stor för sånt".

Bara mitt förslag till dig men jag vet att det kan vara svårt då man är rädd för vad andra kommer att säga och tänka för bl.a. ålderskommentarer m.fl.

mvh Noli

Whitney skrev: Jag känner mig inte alls mogen att lämna barndomen och gå in i vuxenlivet.

Någon annan som saknar barndomen och att leka? Allt var så mycket enklare förr...

man behöver verkligen inte lämna barndomen för att gå in i vuxenlivet... vuxenlivet betyder, enligt mig, enbart att prislapparna på ens leksaker skjuter i höjden!

Jag kände precis likadant i den åldern. Jag är 26 år men inte känner jag mig särskilt vuxen - eller vuxen överhuvudtaget.
Vill du ha Lego som hobby så skaffa den hobbyn. Det finns konstigare grejer folk gör.

TS: Jag bygger Lego för fullt och jag är betydligt äldre än dig. Du kanske skulle prova att ta upp det intresset? Väldigt stimulerande om man ger sig på lite mer avancerade egna konstruktioner.

jag bygger lego och inreder dockhus när det faller på, känner mig inte äldre än 13 trots att det i mitt pass står att jag är född 84

Whitney skrev:Jag önskar att jag fortfarande tyckte att det var roligt!

Men Lego är roligt.
Och beroende på var man bor kan det vara nåt man kan träffa andra och hålla på med gemensamt. Det är ett bra tillfälle att göra det utan att så självklart som annars bli betraktad som konstig.
Se t ex: http://www.swebrick.se/forum/index.php

Det här beror på något, har du talat med psykolog om det?

KrigarSjäl skrev:Det här beror på något, har du talat med psykolog om det?

Vad är det för fel med att leka som vuxen?

En del gör det med dyra leksaker (bilar, båtar, dyra radiostyrda saker), andra (som kanske inte har råd med de dyra) med Lego och My Little Pony, en del kanske inte ens har råd att köpa något och använder sin barndoms leksaker.

Du verkar tro att vuxenlivet innebär vissa saker som gör att man måste glömma att vara barn, jag tycker snarare att vuxenlivet innebär att man ska bejaka sina barnsliga sidor (om man känner för det), kanske att våga klä sig utmanande (om man känner för det) osv. Man behöver inte vara så förbannat pretentiös jämt och ständigt!

TS skriver att hon längtar tillbaka till barndomen och inte vill in i vuxenvärlden, och det är det jag menar att hon borde prata av med ngn mer professionell än oss här om.

Att 'bejaka sitt inre barn' har sina poänger, men inte att förbli ett barn hela livet.

Hej Whitney! Det var knepigt att vara 19. Det är svårt att veta vad man ska göra av livet, ifall man ska gå ut gymnasiet snart och så. Tycker inte alls att det är ett dugg konstigt ifall du tänker på leksaker och längtar tillbaka på barndomen och så.

Det är möjligt att det kunde vara bra att hitta något nytt intresse som är lite mer kreativt. Har du funderat över det?

Jag kan också sakna barndomen, framför allt tonårstiden, fastän det egentligen var då allt var som jobbigast i mitt liv. Men när jag tänker tillbaka på det som var bra så var det riktigt bra. Jag behövde inte städa, diska, laga mat eller något annat av allt det hushållsarbete som tar så oändligt mycket kraft idag.

Och högstadiet var väldigt strukturerat, till skillnad från en arbetsplats där man själv ska planera och vara en del i "produktionen". Det var så enkelt att titta på schemat, hämta böckerna för aktuellt ämne och sen t.ex. sitta och räkna i matteboken en timme. Tryggt, strukturerat och bra. Sen att mina koncentrationssvårigheter började dyka upp i åttan är en annan sak, men då kunde jag alltid jobba klart hemma.

Det jävligaste var den enorma sociala fobin jag hade, den gjorde att så mycket blev jobbigt och jag blev så begränsad. Men jag behövde inte oroa mig för vare sig sysselsättning eller försörjning, det som är mina stora problem idag. Jag hade nog kunnat göra nästan vad som helst för att slippa de problemen. På så vis var barndomen så enkel, man slapp tänka på försörjning och sysselsättning.

När jag inte mådde bra så fanns det alltid idoler vars musik fick mig på bättre humör och den olyckliga kärleken var inte lika allvarlig då som nu. Så ja, ibland saknar jag också barndomen.

Det var inte enklare för alla i barndomen. Jag gör allt jag kan för att förtränga den tiden. Jag har gjort av med alla foton av mig själv och allt/alla som var en del av mitt liv då.

sugrövmanövern skrev:
Jag brukar köpa leksaker ibland. Mest My Little Ponys. Just denna är mycket olydig, äter av mina Iktorivil och flummar runt, låtsas att den är pacman.

Pacman äter upp My Little Pony - stor konst!

Jag tycker det är helskönt att vara "vuxen". Man kan sitta uppe hur länge som helst på natten och spela tv-spel utan att någon säger till en, man kan äta sig mätt på kakor utan att någon blir förbannad och ingen tjatar om att man ska städa. Förvisso får man ta konsekvenserna själv men det är fan så mycket bättre än att ha någon som tjatar på en.

Jag köper barnsaker ibland, jag gillar till exempel horntutor och fotbollsringklockor till cykeln. Barnglassar tycker jag också om. Ett tag (när det fanns fiskburgare i Happy Meal) tog jag två Happy Meal på McDonalds.

Har ingen direkt "det passar sig inte"-spärr. Vill jag ha det så tar jag det.

Jag önskar så att jag tyckte att det var kul att leka fortfarande. Jag har provat några gånger men det var aldrig som förr! Jag önskar att det fanns något sätt att få det att bli så roligt igen! Man kanske bara måste ge det lite tid?

Jag känner igen mig i att sakna barndomen, det var en enkel, trygg och lycklig tid.
Däremot saknar jag inte just att leka, utan mer känslan av att känna mig som jag gjorde då.

(Jag är 32)

MsTibbs skrev:

Så söta.

KrigarSjäl skrev:TS skriver att hon längtar tillbaka till barndomen och inte vill in i vuxenvärlden, och det är det jag menar att hon borde prata av med ngn mer professionell än oss här om.

Men vi verkar ju vara flera här som längtar tillbaka till barndomen.

Jag längtar tillbaka till stor del för att allting var mindre komplicerat i barndomen. Speciellt innan jag blev dystymiker eller schizofren, vet inte vilket, men allting blev grått och besvärligt samt helt outhärdligt när jag var runt 13 år.

Vad gäller leksakerna är jag tokig i plast och färgglada ting, så varför inte köpa sådana åt sig själv. Kan vara tex glaskulor, my little ponys, små gummidjur i neonfärger.

Leka förresten, det gjorde jag inte så mycket. Så det kan jag inte heller sakna. Mina leksaker är i mint contidion typ, jag tittade och luktade på dem, arrangerade dem i bokhyllan och så. Fast det kanske är att leka, vad vet jag.

Äh pass!

Jag längtar också tillbaks. Man kunde leka och ha roligt och slippa att grubbla över livet så mycket. Om det blev nåt problem så hade man ju alltid föräldrarna, som kunde hjälpa en.

Det kanske också är därför som många skaffar barn, för att dom minns hur det var när dom själva var barn? Synd bara att man inte är nog redig och stark för ett äktenskap, och än mindre redo för barn. Mycket fin tråd, tack för den här, Whitney!