Dej och dig?
34 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Dej och dig?
Jag brukar säga "dej" och skriva "dig". Vad är rätt uttal av "dig" i text, uttalas det dig eller dej? Eller kan man välja själv? Får man numera skriva dej i mer än talspråk i text liknande:
Så gick han fram till tjejen och sa:
- Hej jag älskar dej!
?
Så gick han fram till tjejen och sa:
- Hej jag älskar dej!
?
"Dig" uttalas som "dej" även om man förr var mer dragen åt den bokstavliga betoningen (läs lääänge sedan).
Tydligen är det helt ok att skriva "mej" och "dej", något jag noterade när barnen började skolan. I skolan låter de nämligen barnen använda båda varianterna så länge de är konsekventa.
Personligen ogillar jag den utvecklingen, men så ogillar jag i regel förändringar överlag. Undrar just vad det kan bero på....
Tydligen är det helt ok att skriva "mej" och "dej", något jag noterade när barnen började skolan. I skolan låter de nämligen barnen använda båda varianterna så länge de är konsekventa.
Personligen ogillar jag den utvecklingen, men så ogillar jag i regel förändringar överlag. Undrar just vad det kan bero på....
Jag var tveksam till vad jag skulle skriva till för ett par år sen, så det blev båda sorter i olika sammanhang...
Så bestämde jag mej för mig, och eftersom det mesta jag skrivit finns i datorn fick den söka igenom alla fil- och mappnamn och allt textdokumentinnehåll efter mej, sej och dej, och sen ändrade jag till mig, sig och dig.
Att ändra i dokument går ju lätt med "Ersätt alla"-funktionen.
Så bestämde jag mej för mig, och eftersom det mesta jag skrivit finns i datorn fick den söka igenom alla fil- och mappnamn och allt textdokumentinnehåll efter mej, sej och dej, och sen ändrade jag till mig, sig och dig.
Att ändra i dokument går ju lätt med "Ersätt alla"-funktionen.
Jag gillar inte heller "dej" i skriftspråk. Det sticker ut för mycket. Det måste finnas andra sätt att få en text att verka vardaglig, talspråklig, icke-finlitterär eller vad man nu vill få fram.
I en kyrka där jag sjunger i kör ibland har man tydligen bestämt sig för att "dig" alltid ska uttalas "dej" i deras församling, till körledarens illa dolda förtret. Jag håller med honom om att "dig" ofta låter bättre.
I en kyrka där jag sjunger i kör ibland har man tydligen bestämt sig för att "dig" alltid ska uttalas "dej" i deras församling, till körledarens illa dolda förtret. Jag håller med honom om att "dig" ofta låter bättre.
Om man får skriva dej eller inte beror helt enkelt på vilken typ av text det är. Det är okej om man skriver privata brev, skönlitterära texter eller dialoger men det skulle nog inte passera i en myndighetsrapport eller en universitetsuppsats.
Jag skrev dej genom hela grundskolan men fick lov och sluta med det på gymnasiet. Men det är möjligt att det kan passera där också vid det här laget. Jag vet inte.
Jag skrev dej genom hela grundskolan men fick lov och sluta med det på gymnasiet. Men det är möjligt att det kan passera där också vid det här laget. Jag vet inte.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Dagobert skrev:Ibland måste man säga "mig".
...ja, rospiggen spritter i mig
...dans och med jäntornas blig.
(Om man inte kan säga "blej" också förstås.)
Och förgätmigej, jag har faktiskt hört den uttalas förgätmejej...
När det ska rimma är allt tilllåtet. Eller sa man faktiskt "dig, mig, sig" med I och hårt G-ljud på Taubes tid?
Tyst! Ingen såg att jag kysste Er kind.
Känn hur det doftar från parken av lind!
Blommande lindar kring månbelyst stig...
Rosa, jag älskar dig!
Alien skrev:Eller kanske man sa det i vissa sammanhang, när det skulle vara mer högtidligt, som i dikter.
Stämmer. Gjorde väl en del ännu när jag var liten. I Uppsverige och norra Götaland var det väl då ett par tre hundra år sedan det uttalet hade funnits i ledigt talspråk, skulle jag tro. (Och då var det knappast med modernt -g, utan med ett tonande ach-ljud som man brukade stava -gh.) I Dalarna och norröver sade man på många håll mä(g), dä(g), sä(g) och liknande så länge man talade mål.
Zombie skrev:Alien skrev:Eller kanske man sa det i vissa sammanhang, när det skulle vara mer högtidligt, som i dikter.
Stämmer. Gjorde väl en del ännu när jag var liten. I Uppsverige och norra Götaland var det väl då ett par tre hundra år sedan det uttalet hade funnits i ledigt talspråk, skulle jag tro. (Och då var det knappast med modernt -g, utan med ett tonande ach-ljud som man brukade stava -gh.) I Dalarna och norröver sade man på många håll mä(g), dä(g), sä(g) och liknande så länge man talade mål.
Nej, [mi:g] har nog aldrig varit något annat än ett typiskt läsuttal. Den "klassiska" fornsvenskan hade formen mik. Under senmedeltiden försvagades k i trycksvag ställning efter vokal till gh, d.v.s. frikativt (mjukt) g: Sverike > Sverighe, mik > migh. (Danskan har försvagning även i tryckstark ställning: rike > rige.) Eller fanns det en mellanperiod med hårt g? Vid den här tiden fanns annars inget kort hårt g efter vokal. Ord som sagha (nusvenskans saga) hade mjukt g. (Hårt g förekom däremot i början av ord och efter g: gata, finger. Dessutom fanns ett långt hårt g i ord som hugga.) Genom den nämnda försvagningen kom mik och en del andra vanligen trycksvaga ord och orddelar att få samma ljud som fanns i sagha. Under nyare tiden övergick mjukt g till hårt g (sagha fick alltså det g-ljud som fanns i gata), och stavningen gh utbyttes mot g. Men vid det laget hade väl uttalet mej (som väl kan ses som en ytterligare försvagning) redan hunnit etableras?
Jag tror att Zombie är bättre på latin än jag. Han har kanske lust att översätta följande uttalande av Sven Hof?
Sven Hof skrev:Dalecarli däg, mäg, säg, ceteri Sveci däj, mäj, säj dicunt; nemo autem, quantum ego quidem cognoscere potui, dig vel tig, mig, sig, nisi in publicis et panegyricis orationibus, usurpat, quamvis hæ voces hodie ita scribuntur.
Om latinet vete fåglarna, det syns ju inte hur mycket jag får kolla upp för att förhoppningsvis inte göra alltför stora fel. Nåja:
Dalfolk säger däg, mäg, säg, andra svenskar däj, mäj, säj; men ingen, åtminstone vad jag har kunnat erfara, brukar formerna dig eller tig, mig, sig, annat än i tal offentligt och vid festligheter, hur mycket än de orden skrivs så idag.
Sven Hof, citerad av HGJ, skrev:Dalecarli däg, mäg, säg, ceteri Sveci däj, mäj, säj dicunt; nemo autem, quantum ego quidem cognoscere potui, dig vel tig, mig, sig, nisi in publicis et panegyricis orationibus, usurpat, quamvis hæ voces hodie ita scribuntur.
Dalfolk säger däg, mäg, säg, andra svenskar däj, mäj, säj; men ingen, åtminstone vad jag har kunnat erfara, brukar formerna dig eller tig, mig, sig, annat än i tal offentligt och vid festligheter, hur mycket än de orden skrivs så idag.
Zombie skrev:Sven Hof, citerad av HGJ, skrev:Dalecarli däg, mäg, säg, ceteri Sveci däj, mäj, säj dicunt; nemo autem, quantum ego quidem cognoscere potui, dig vel tig, mig, sig, nisi in publicis et panegyricis orationibus, usurpat, quamvis hæ voces hodie ita scribuntur.
Dalfolk säger däg, mäg, säg, andra svenskar däj, mäj, säj; men ingen, åtminstone vad jag har kunnat erfara, brukar formerna dig eller tig, mig, sig, annat än i tal offentligt och vid festligheter, hur mycket än de orden skrivs så idag.
Detta var på 1770-talet, kan tilläggas.
Zombie skrev: [...]men ingen, åtminstone vad jag har kunnat erfara, brukar formerna dig eller tig, mig, sig, annat än i tal offentligt och vid festligheter, hur mycket än de orden skrivs så idag.
Vad är "tig", är det en alternativ form av "dig"?
- Fröken Fräken
- Inlägg: 368
- Anslöt: 2011-01-20
Ja, eller en äldre form. Finns kvar i finlandssvenska dialekter.
Vårt gamla [WikiSve]tonlös[/WikiSve]a läspljud, som isländskan har kvar, och även engelskan där det inte har blivit [WikiSve]tonande[/WikiSve], blev t under sen medeltid i början av ord:
Vårt gamla [WikiSve]tonlös[/WikiSve]a läspljud, som isländskan har kvar, och även engelskan där det inte har blivit [WikiSve]tonande[/WikiSve], blev t under sen medeltid i början av ord:
- þak eller thak > tak (isländska þak, engelska thatch, tyska Dach)
þu eller thu > tu (isländska þú, engelska thou, tyska du)