Hejsan.

Har länge funderat över varför jag inte kan känna saker som andra människor beskriver, utöver mer uppenbara känslor som ilska eller glädje och kärlek. Vore intressant att se hur pass vanligt det är!

(Har själv inte diagnos, om det spelar någon roll)


Moderator mnordgren: tog bort lite överflödig text i rubriken.

kork skrev:Hejsan.

Har länge funderat över varför jag inte kan känna saker som andra människor beskriver, utöver mer uppenbara känslor som ilska eller glädje och kärlek. Vore intressant att se hur pass vanligt det är!

(Har själv inte diagnos, om det spelar någon roll)

Det är nog ganska vanligt, se nedan

http://www.aspergerforum.se/lank-till-a ... 19093.html

Inte mycket känslor här. En del beroende på medicin och en del för att jag helt enkelt inte känner.

Jag är olika hela tiden, kan skifta på högt och lågt och ibland känner jag ingenting alls.

MsTibbs skrev:Jag är olika hela tiden, kan skifta på högt och lågt och ibland känner jag ingenting alls.

*Känner igen*

Hej kork och välkommen till forumet!

Jag röstade "Kan utan problem urskilja nyanser och har ett brett känsloregister."

Och jag har diagnos Aspergers syndrom med inslag av DAMP. Jag fick diagnos 1998 (om inte bristande tidsuppfattning/tidsminne sviker mig).

Vad finns det att identifiera?

Finns bara två känslor enligt mig, rädsla och glädje/kärlek. Allt annat är en kombination av dem. Jag har inga problem med att veta om jag är rädd eller glad och oftast varför. Däremot fick jag nog ganska höga poäng på det där testet, men det säger inget annat än att man är (eller tror sig vara) "onormal", vilket jag visste innan ändå.

Parvlon skrev:Vad finns det att identifiera?

Finns bara två känslor enligt mig, rädsla och glädje/kärlek. Allt annat är en kombination av dem. Jag har inga problem med att veta om jag är rädd eller glad och oftast varför. Däremot fick jag nog ganska höga poäng på det där testet, men det säger inget annat än att man är (eller tror sig vara) "onormal", vilket jag visste innan ändå.

Är du aldrig arg?

MsTibbs skrev:

Parvlon skrev:Vad finns det att identifiera?

Finns bara två känslor enligt mig, rädsla och glädje/kärlek. Allt annat är en kombination av dem. Jag har inga problem med att veta om jag är rädd eller glad och oftast varför. Däremot fick jag nog ganska höga poäng på det där testet, men det säger inget annat än att man är (eller tror sig vara) "onormal", vilket jag visste innan ändå.

Är du aldrig arg?

Har hört av folk att de tror att jag inte kan bli arg men det stämmer inte, kan bli arg. Det vet andra om.

Om du menar att jag glömde lägga till det som en "känsla" så är det för att ilska (och ledsamhet) passar in i rädsla på ett nästan likadant sätt som glädje passar in i kärlek. Man väljer vart man lägger frustrationen. Men sånt här är ju svårt, därför försöker jag se det så enkelt som möjligt. "Förvirrad" är annars en känsla och hur kan man ha svårt att idenfiera sina känslor när man vet att man är förvirrad? Kan man vara så många samtidigt, egentligen?

Parvlon skrev:"Förvirrad" är annars en känsla och hur kan man ha svårt att idenfiera sina känslor när man vet att man är förvirrad?

"Förvirrad" skulle jag absolut klassa som en förnimmelse, inte en känsla. Annars tror jag som Parvlon att man kan komma en bit på väg genom att reda ut begreppen, förenkla bilden. Även om jag kanske vill lägga rädsla och ilska var för sig — får fundera på det. Och lägga till sorg, om man nu inte ska se den som en form av glädje/kärlek.

Men när man förenklar bilden ska man kanske också ha begrepp för det man förenklar ut, annars får man ju bara ett sammelsurium på den sidan istället. Så här på rak arm tycker jag folk brukar röra ihop åtminstone känslor, förnimmelser och attityder till en soppa under rubriken "känslor". Ska man vara litet mer avancerad, också affekter och vissa reflexer (eller liknande).

Här finns förresten en gammal tråd om känslor:
http://www.aspergerforum.se/hur-manga-k ... t5448.html

Dr Phil brukar säga att ilska är en sekundär känsla och bakom den finns rädsla, sorg och/eller frustration. Me like.

Okej då. T.o.m. doktor Phil träffar väl huvet på spiken nån gång emellanåt.

Angelic Fruitcake skrev:Dr Phil brukar säga att ilska är en sekundär känsla och bakom den finns rädsla, sorg och/eller frustration. Me like.

Men hur sekundär är den egentligen? Folk använder den ofta, och agerar ut den som aggression, för att täcka de nämnda förnimmelserna, för att de är rädda för dem. Men hur mycket säger det om vad den är när den inte missbrukas? Det den kan användas till då är så primärt och livsnödvändigt och skiljer sig så fundamentalt från vad de andra känsloförnimmelserna inducerar i ren form. Att den ofta utlöses av något yttre missförhållande, som också kan utlösa till exempel sorg och rädsla, är ingen anledning att kalla den sekundär eftersom alla känslor kan utlösas av något yttre.

Å andra sidan, vi kanske behöver införa ett sorteringsfack för typ handlingsimpulser också?

jonsch skrev:Okej då. T.o.m. doktor Phil träffar väl huvet på spiken nån gång emellanåt.

Oftare än man skulle kunna tro. Man måste bara se förbi amerikanen i honom och lyssna på budskapet istället för uttrycksformen.

Uttrycksformen och det "amerikanska" i den är väl ett budskap i sig, som inte är helt lätt att se förbi i jakten på resten. Men du har naturligtvis rätt, det vore ju väldigt konstigt om inte han som alla andra satt inne med mycket klokheter.

Angelic Fruitcake skrev:Dr Phil brukar säga att ilska är en sekundär känsla och bakom den finns rädsla, sorg och/eller frustration. Me like.

Den teorin har han snott av mig.

Tror faktiskt det var nån alternativteoridokumentär från amerikat jag sett som förklaratt "känslor" med att det bara är två stycken, för mig att filmen började med detta. Borde väl inte vara en hemligthet iofs att det är två motpoler men de som säljer saker brukar göra krångliga saker enkla och tvärtom.

Jag tror att anledningen till att det är relevant är för att man inte kan bemöta ilska. Däremot kan man bemöta rädsla, sorg eller frustration på ett sådant sätt att ilskan går över.

Inte kan bemöta ilska? Klart man kan. Förstår inte alls. Precis som med sorg, rädsla och glädje/kärlek kan man svara med vilken som helst del av sitt eget känsloregister, förhålla sig kärleksfull eller kall, lugn eller nervös, respektera eller underkänna och så vidare och så vidare, och det kommer att få helt olika verkningar på den arga. Man kan vara uppriktigt arg och av goda skäl, och blir man då bemött som att man "egentligen" är ledsen, rädd eller så vidare lär man få ännu ett skäl att vara arg — eller i varje fall känna sig kränkt.

Jag får misstanken att han helt enkelt aldrig har sett ilska i, så att säga, ansvarigt visad form, eller åtminstone inte räknar med den — ilska utan iblandning av beskyllningar, kränkande tillmälen, aggressivitet, oresonlighet och så vidare. Vi får ju i stort sett inte alls lära oss att hantera känslor ansvarigt och just ilskan kan ställa till mycket mer skada än andra känslor när den hanteras oansvarigt.

Röstade på 1:a alternativet. Har aldrig haft problem med att uttrycka känslor och urskilja känslonyanser. Snarare tvärtom...

Komplicerat, kan vara väldigt olika efter situation och stressnivå, menas "veta" eller "kunna uttrycka"? och så vidare, men okej, röstar på ettan jag med.

Tack för alla intressanta svar! Insåg i efterhand att frågeställningen är lite luddig. Jag syftar på förmågan att tolka den bakomliggande orsaken till en fysisk känsloförnimmelse, alltså inte förmågan att uttrycka känslan. Nu blev det om möjligt ännu rörigare, haha. Förmågan att förstå sina emotioner helt enkelt, kan tydligen inte uttrycka mig klarare än så.

Tycker nog att lugn kan räknas som en egen känsla.
Och att uppmärksamheten styrs av intresset. Lite okänslig är man ju.