Min nästäldsta dotter med ADD ska genomgå utredning för autism och hon har en hel del "märkliga" saker för sig. B.l.a förstår hon inte att vi inte hör vad hon tänker, hon kan sitta vid matbordet och bli oerhört upprörd över att vi inte gör det eller det och när vi säger att hon måste göra det själv eller be oss säger hon att det gjorde hon ju. Men det gjorde hon aldrig. Detta händer ofta och ibland blir man ordentligt förvirrad och undrar om hon driver med oss.

Hon spolar inte heller efter sig på toaletten, vi har trott att det var äldsta som inte spolade men vi vet nu att det är andra dottern. Vid ett tillfälle när jag skulle städa på "deras" toalett så märkte jag att det i vanlig ordning inte var spolat och luktade ganska illa där inne. Då kom tjejen in med doftspray i högsta hugg och sa att hon vill ha bort den äckliga lukten. Hon förstod alltså inte att man måste spola på toaletten först...

Hon missuppfattar också mycket och vänder och vrider på saker och ting tills vi står och kliar oss i huvudet och undrar om hon verkligen menar allvar eller driver med oss, tex om vi frågar henne om bebisen sover så kan hon ena stunden svara att nej, hon sover inte och andra stunden säga att ja, hon sover, för att sen byta igen och säga att nej hon sover inte. När vi då kollar om bebisen verkligen sover och hon faktiskt gör det så säger dottern att det var ju det jag sa!

Någon som känner igen något av detta?

hej
jag är ledsen att jag inte har nån vidare erfarenhet av detta men en sak kan jag känna igen till viss del och det är att hon förväntar sig att ni hör vad hon tänker.

för mig så har det alltid känts som om det svenska språket inte räckte till och när det inte fanns nåt ord som jag tyckte passade tillräckligt bra för det jag ville uttrycka så hittade jag helt enkelt på en nytt (hittade på känns konstigt att säga då orden liksom redan fans inom mig).

Saken var den att sedan kunde jag inte för mitt liv förstå varför andra inte förstod vad jag menade. Jag kunde bli lagom arg för mina ord var ju så självklara (betydelsen alltså).
Jag tycker nog fortfarande så (idag 23 år). Jag kan helt enkelt inte förstå att andra inte förstår vad jag menar med miner, uttryck eller kanske rent av vad jag tänker.

med tiden har jag naturligtvis lärt mig att det ändå är så men jag tycker ändå att det är väldigt konstigt.
(OBS jag har aspergers)

vet inte om detta var till någon hjälp men
du får gärna fråga mer om detta

lycka till med utredningen

Anna med fyra skrev:Min nästäldsta dotter med ADD ska genomgå utredning för autism och hon har en hel del "märkliga" saker för sig. B.l.a förstår hon inte att vi inte hör vad hon tänker, hon kan sitta vid matbordet och bli oerhört upprörd över att vi inte gör det eller det och när vi säger att hon måste göra det själv eller be oss säger hon att det gjorde hon ju. Men det gjorde hon aldrig. Detta händer ofta och ibland blir man ordentligt förvirrad och undrar om hon driver med oss.

Hon spolar inte heller efter sig på toaletten, vi har trott att det var äldsta som inte spolade men vi vet nu att det är andra dottern. Vid ett tillfälle när jag skulle städa på "deras" toalett så märkte jag att det i vanlig ordning inte var spolat och luktade ganska illa där inne. Då kom tjejen in med doftspray i högsta hugg och sa att hon vill ha bort den äckliga lukten. Hon förstod alltså inte att man måste spola på toaletten först...

Hon missuppfattar också mycket och vänder och vrider på saker och ting tills vi står och kliar oss i huvudet och undrar om hon verkligen menar allvar eller driver med oss, tex om vi frågar henne om bebisen sover så kan hon ena stunden svara att nej, hon sover inte och andra stunden säga att ja, hon sover, för att sen byta igen och säga att nej hon sover inte. När vi då kollar om bebisen verkligen sover och hon faktiskt gör det så säger dottern att det var ju det jag sa!

Någon som känner igen något av detta?

Det låter som väldigt klassiska exempel på svårigheter med theory of mind (dvs att föreställa att andra tänker, att andra tänker annorlunda än man själv, att andra vet andra saker men inte vet det man själv vet osv), problem med orsak och verkan- om man bajsar så kommer det bajs i toan, för att få bort bajset så måste man spola osv. Att missuppfatta och ha kommunikationsproblem låter också som ett klassiskt autismspektrumbekymmer. Så här på en höft från en akupunktur-uttröttad Alfapetsmamma.

Angående spolningen kan du göra en lista och sätta på dörren/spegeln etc. Kanske pecs-bilder (eller text om hon läser och inte föredrar bilder) som beskriver "stegen" på toa, typ "torka, dra upp byxor, spola, tvätta händer".

viealive skrev:hej
jag är ledsen att jag inte har nån vidare erfarenhet av detta men en sak kan jag känna igen till viss del och det är att hon förväntar sig att ni hör vad hon tänker.

för mig så har det alltid känts som om det svenska språket inte räckte till och när det inte fanns nåt ord som jag tyckte passade tillräckligt bra för det jag ville uttrycka så hittade jag helt enkelt på en nytt(hittade på känns konstigt att säga då orden liksom redan fans inom mig).

Saken var den att sedan kunde jag inte för mitt liv förstå varför andra inte förstod vad jag menade. Jag kunde bli lagom arg för mina ord var ju så självklara(betydelsen alltså).
Jag tycker nog fortfarande så (idag 23 år). Jag kan helt enkelt inte förstå att andra inte förstår vad jag menar med miner, uttryck eller kanske rent av vad jag tänker.

med tiden har jag naturligtvis lärt mig att det ändå är så men jag tycker ändå att det är väldigt konstigt.
(OBS jag har aspergers)

vet inte om detta var till någon hjälp men
du får gärna fråga mer om detta

lycka till med utredningen

Jag har själv problem med detta ; att folk jag har runt omkring mej inte förstår det som jag tycker är helt uppenbart ... Pga det tycker jag ofta andra är "dumma i huvudet"/ "idioter" ( vilket jag tyvärr ibland även säjer till dom). Min man får ofta påminna mej om att varken han eller andra i min omgivning är "tankeläsare".

Känner igen mig själv i det du skriver. Jag hade sådana problem långt in i puberteten och än i dag detta problem till viss del.

Är precis som att man tänker så mkt på att säga en sak så efter ett tag så tar man för givet att de andra personerna uppfattat vad man funderat på. Och man kommer inte på sig själv förrän andra påpekar att man inte sagt något.

Jag kan bli riktigt arg för att folk inte förstår hur jag fungerar och vad jag tänker. Och att de ibland kan missförstå mig något enormt kan göra mig rasande. Fast det är för stunden. Jag kan nu förstå att det inte är deras fel, och att de bara är lite korkade. (Ok, jag är i de två sista meningarna ironisk) (Må hända att jag är ironisk om att jag är ironisk nu när jag tänker efter)

Jag tror att mitt behov av att tycka att folk är korkade snarare handlar om att jag upplevt mig som så missförstådd och är bitter för det.

Jag förstår att jag behöver lära mig slappna av i detta, men det är svårt i stunden som sagt. Jag får se hur det blir med åldern. Är ändå rätt färsk. 26 år.

Men jag känner igen mig i ilskan.(Och i rädslan med för den delen)
Har starka misstankar om Asperger riktade mot mig och har själv diagnosticerat mig i det.

Fick en ide om att ni gång på gång (när det händer) lugnt förklarar för henne, att hon behöver säga orden med munnen för att ni ska höra dem. (med lugnt menar jag om ni hittat till empati för henne och kan förklara hur hon ska göra för att ni tror på att hon behöver det från er) Och ha tillit och tålamod att hon till slut kommer förstå.
Om ni blir irriterade eller stressade varje gång får jag en tanke om att hennes stress kommer bli större och att hon låser sig inne, i stället för att lära sig förstå hur kommunikation fungerar.
Tro på henne. Det är min känsla.

Sist, mitt standardtips.. är att läsa böcker av Iris Johansson eller kontakta henne. Hon har själv autism och hade en fantastiskt engagerad far när hon växte upp.

Jag vet inte hur gammal dottern är. Vissa saker förstår man ju inte förrän man blir lite äldre. Jag ska själv göra en utredning på min son, som är åtta, också med misstanke om något inom autismspektrumet, eventuellt ADHD. Han har svårt att koncentrera sig i skolan m.m.
Säkert att hon inte sagt något vid matbordet? Min son kan bli arg för att ingen har hört, men eftersom jag själv "drömmer mig bort" så kan han mycket väl ha rätt att han bett om något.

Nej, hon säger ( oftast) inget vid matbordet och detta sker titt som tätt, i olika situationer. Dottern är 9 år och vi är mitt uppe i en autismutredning på henne, i augusti ska hon tillbringa ca en vecka på BUP för att bli observerad mm. Ska bli spännande.

Lite off topic, men trådens ämne påminde mig om en händelse när min dotter (som har diagnos HFA) var runt sex år gammal. Vi var på väg hem från lekis och gick bredvid varandra. Jag tänkte intensivt på att jag önskade att jag nådde fram till henne. Jag sade inget, jag tänkte. Många gånger. Plötsligen vände hon sig till mig och sade: "Sluta nu, mamma!"