Jag kan skriva av mig vardagsirritation.
Blir jag arg på riktigt slår jag i väggen eller andra döda ting men inte på människor.

Att behärska sina känslor är inte samma sak som att trycka undan dem - vilket är vanligt i det här jantelandet vilket är helt fel. Snarare behärskar man sina känslor genom att ge uttryck för dem. Vad är det LaVey säger...there is a beast in man that need to be exercised, not exorcised.
Jag kan relatera till det.

Bra citat, jag brukade vara sådan.

Burnerman skrev:Jag hade stora ilskeproblem innan jag fick neuroleptica. Kanske skulle det hjälpa dig?

Fast det är inte så ofta jag blir så där arg... Är det då värt att ta medicin för? Jag har tänkt mig själv som en person som inte har tillräckliga problem för att ta medicin.

KrigarSjäl skrev:Att behärska sina känslor är inte samma sak som att trycka undan dem - vilket är vanligt i det här jantelandet vilket är helt fel.

Jag har tvärtom hört att man uppmuntrar hjärnan att vara arg om man ger efter för ilskan. På så sätt är det bättre om man lyckas trycka undan den, så att den kanske "kvävs"...

KrigarSjäl skrev:Snarare behärskar man sina känslor genom att ge uttryck för dem.

Hur menar du då?

locomotiv skrev:Jag har tvärtom hört att man uppmuntrar hjärnan att vara arg om man ger efter för ilskan. På så sätt är det bättre om man lyckas trycka undan den, så att den kanske "kvävs"...

Jag tycker nog det är viktigare att få ut sig ilskan så snabbt som möjligt.
Försöker man kväva den så jäser den bara med utbrott som följd.

Jag har tyvärr inga tips på hur man hanterar ilska. Jag har själv enorma problem med detta. Jag slåss, skriker, kastar/slår sönder saker osv när jag blir arg...

locomotiv skrev:Att bita mig i armen kanske hindrade mig från att slå sönder en till mobiltelefon?

... men jag har aldrig slagit sönder en mobiltelefon. Jag vet jättemånga som har gjort så. Jag har aldrig förstått varför vissa personer gör så. Om jag slår sönder min mobiltelefon, då har jag ju inte en fungerande mobiltelefon efter det.

Hej locomotiv!

När jag hamnar i sådana situationer att jag känner sådan ilska att jag frestas slå sönder något så tänker jag "nu får jag bara ha sönder en enda sak, och då måste det vara något som inte är dyrbart alls, och/eller något som är lätt att ersätta". Något som inte har affektionsvärde.

Och det med hur de som fanns omkring dig där på perrongen... dåligt av de att inte "ingripa", att inte fråga hur det var med dig. Kanske det är de där vanliga argumenten; "det angår inte mig"/"jag känner honom/henne inte"/"jag vill inte bli inblandad i något".

Men som den sjukvårdsutbildade (sedan lite drygt 35 år) lekman jag är så skulle jag bara inte kunna "stå på sidan om och titta på", inte agera, om jag ställs inför en sådan situation som den du beskrev i ditt inlägg, eller en liknande!

En episod jag kom att tänka på, från då jag åkte med ett tåg för en tid sedan. Plötsligt frågar tågvärden via högtalarsystemet om det finns någon läkare/sjuksköterska eller sjukvårdskunnig ombord. Jag förstod att det hänt en av passagerarna något, så jag plockade ihop mina saker, tog på mig jackan och ryggsäcken, tog med mig min väska och gick för att se vad som hänt. På ett säte i en annan vagn låg en ung tjej, omtöcknad, på sätet. Och: runt omkring henne stod några människor och bara tittade. "Kan ni flytta er?!" sade jag lätt irriterat, och då var det någon av de människorna som undrade vad jag gjorde där, frågade mig om jag hade några kunskaper om hur man tar hand om skadade/akut sjuka (det visade sig att tjejen hade fått ett epileptiskt anfall. Efter en stund meddelade tågvärden att ambulans var larmad och skulle ansluta vid nästa station).

Jag blev så överraskad och arg av den där frågan jag fick att jag bara svarade "jag kan en del", men eftersom jag då redan visste att tjejen var utom fara så kunnde jag lämna över till ambulanspersonalen som tog hand om tjejen.

Men det jag lärt mig inför eventuell liknande händelse är att svara mer "uttömmande" och sakligt om de kurser jag gått i Röda Korsets regi, både om "ren" olycksfallsvård och om de olika formerna av krishantering.

locomotiv skrev:

KrigarSjäl skrev:Att behärska sina känslor är inte samma sak som att trycka undan dem - vilket är vanligt i det här jantelandet vilket är helt fel.

Jag har tvärtom hört att man uppmuntrar hjärnan att vara arg om man ger efter för ilskan. På så sätt är det bättre om man lyckas trycka undan den, så att den kanske "kvävs"...

KrigarSjäl skrev:Snarare behärskar man sina känslor genom att ge uttryck för dem.

Hur menar du då?

Att släppa ut ilskan istället för att härbärgera den.
Helst ska man göra det på konstruktivt sätt och inte vara dumdristig som en annan varit...alltså, jag har aldrig haft problem med impulskontroll eller på annat sätt varit farlig för omgivningen, men jag kunde utmana två personer, tre personer - ett gäng - på den tid det begav sig, skitsamma numerär eller storlek.
Det är självklart idiotiskt och tämligen destruktivt, bättre då att styra upp den där ilskan på ngt vettigt sätt. Bli av med den kan jag inte, jag är en naturligt temperamentsfull människa.

När jag var yngre köpte jag faktiskt lådvis med billiga doro-telefoner.
Eller billiga väckarklockor. Har man råd så är det oslagbart att krossa "döda" ting.
När jag hade bilskrot gick jag på bilvrak med en och en halv meters tvåtums rör och slog mig trött. Det var mitt i en vårdnadstvist och på varje möte hos familjerådgivningen var jag kolugn.

Min filosofi är att ilska ska ut, hellst där den passar, men i alla fall ut. Annars bryter den ner en.
Ilska kan också vara en formidabel kraft för att få saker gjort och komma vidare.

Numer har man lugnat ner sig lite och eventuellt får tvättmaskinen eller någon dörr sig en omgång. Men ålder lugnar ner det mesta, så se tiden an.
Precis som några andra varit inne på så hjälper det att skriva av sig, speciellt om det är individer som bygger bo i ens huvud.

Jag är inte så våldsam som jag låter, pacifist rent ideologiskt, men frustrationen kan ju växa till ändå. Svär mest.

Sheyen skrev:Jag har tyvärr inga tips på hur man hanterar ilska. Jag har själv enorma problem med detta. Jag slåss, skriker, kastar/slår sönder saker osv när jag blir arg...

Om du blir farlig för dig själv eller andra när du blir arg har du ett problem. Mitt tips är att du försöker komma tillrätta med det, att börja slåss med folk är något jag sällan skulle rekommendera.

Jag får inte ofta aggressiva utbrott, bara om jag blir mycket provocerad, men då exploderar jag. Har försökt bryta förloppet, då jag fått varningar på jobbet för detta. Har därför lyckats ta mig från platsen de sista två gångerna, och få mina utbrott i annat rum än där provokationen inträffat. Bara det är ett framsteg för mig.

Om någon ingriper när jag bli så vansinnigt arg, skulle jag antagligen kunna klippa till den personen (har dock aldrig någonsin hänt!).
Skulle dock inte kunna tänka mig att börja äta medicin för detta. Det händer sällan, och det är mina egna tankebanor som sätter igång det hela. Bättre att angripa det från det hållet istället.

Alexis skrev: Har därför lyckats ta mig från platsen de sista två gångerna, och få mina utbrott i annat rum än där provokationen inträffat. Bara det är ett framsteg för mig.
.

Grattis! Bra strategi!

På vilket sätt är TS agerande psykotism?

När jag var yngre kunde jag tappa kontrollen och vara otrevlig och destruktiv i vissa situationer. Men nu som vuxen har jag lärt mig att egentligen handlar det inte om ilska utan om vanmakt och frustration.

Det låter kanske fånigt men för mig blev det en stor förändring när jag förstod att de här känslorna betyder att jag är ledsen och stressad. Numera vet jag att när det känns så, så ska jag inte försöka hantera omvärlden utan dra mig tillbaka (fysiskt eller mentalt). Det är som att jag ger mig själv tillstånd att ta en "time out" från en situation som jag inte kan hantera.

Ofta innebär det bara att jag står alldeles stilla en stund och inte känner någonting alls. Sen efter ett tag brukar jag veta vad jag ska göra och då är jag lugn igen.

Nu vet jag inte om det här var till någon hjälp men det har hjälpt mig iaf.

Jag har för mig att psykiatrin medicinerar ibland aggressioner hos autismspektrum människor med neuroleptika. Jag har själv fått neuroleptika 1995 och det stod i mina journaler att jag var verbalt aggressiv. Jag fick men för livet av den medicineringen. Jag tycker personligen att det är fel att medicinera aggressioner som om det var psykos.

Nu säger psykiatrin att alla mina psykiatriska diagnoser dvs borderline, ångest och depression är alla symptom på en underliggande neuropsykiatrisk diagnos.

Problemet är att samhället försöker forma folk och så och i vissa fall så är folk felaktigt upplärda i sitt liv. Många människor som har problem med aggressioner tror jag skulle kunna lära sig att klara av dessa aggressioner och leva ett bra liv helt utan medicin. Men de kanske inte får den hjälpen av samhället för att det inte direkt finns någon ekonomisk vinst med att hjälpa dem.

Kanske kan till exempel ett lugnt eremitliv utan krav vara lösningen på aggressionsproblemen. Men samhället vill inte vägleda folk in på den banan.

Samhället försöker ju skapa folk som är produktiva etc och vissa människor får aggressionsproblem av den påverkan, de direktiv och så som de får från samhället. Man måste själv luta sig tillbaka och ta ställning till allt i sitt liv. Gå igenom sitt liv och bestämma sig för vad som har hänt, händelse för händelse och bestämma sig för vad man själv är villig att göra.

Det är inte nödvändigtvis så att samhällets påverkan på en individ är snäll eller ens posetiv. Ibland måste man överväga möjligheten att samhället har en ytterst fientlig påverkan på ens liv.

Påtvingad socialkontakt kombinerat med prestationskrav kan vara orsaken till aggresioner. Många skulle säga, men jag behöver pengar för att leva. Ja det är precis det ekorrhjul som samhället vill ha en i och om man klagar så får man medicin. Det kan finnas andra naturliga vägar att gå. Där man inte dagarna i ända behöver stressa för att prestera och bevisa att man är någonting.

Ibland får man själv sätta ner foten och säga stop det här går jag inte med på. Man kanske måste våga ha civilkurage och stå upp för sig själv.

Jag säger detta för jag medicinerades själv med neurleptika när jag gick på kth och det var mot ångest, depression, suicid, verbal aggressivitet. Samhället är inte villig att hjälpa vissa utan erbjuder mediciner som ibland kan ha en mycket skadlig inverkan och ge men för livet. Det finns sedan ingen klagoinstans för personen att vända sig till för psykiatrin är svår att få rätt emot.

Jag tycker att det är en helt annan sak med att medicinera psykotism med neuroleptika. Sen vet jag att det finns andra som har haft bra erfarenheter av att ta neuroleptika med en autismspektrum diagnos och ingen psykosdiagnos så jag vill inte säga att det är rätt eller fel för alla.

Jag kan få utbrott när andra människor är med mig. Det är inte så kul.
Men vad göra?
Hjälper det att räkna till hundra, som folk brukar göra på film?
Är det bättre att gråta, om man kan det, än att slå och skrika?

Min sambo klagar på att jag kan börja prata hysteriskt med och mot mig själv (detta uppkom framförallt under en period när jag försökte lära mig tänka positivt), och mina monologer kan låta ungefär så här:
- Nej! Det är bra! Det är jättebra! Allt är bra! Nu är vi glada! Allt är fint! Såja! Såja! Nu är det bra!

Jag fattar att han tycker det är jobbigt att lyssna på, men jag blir galen - jag försöker ju göra något bra. Det är inte bra att bli arg och okontrollerbar. Men det är heller inte bra att försöka gå emot ilskan och vända på den till nåt slags fejkad optimism.
Vad är bra att göra? Vad är normalt?
Jag antar att ni kan känna igen er om jag säger att ibland känns det som att vad jag än gör så är det fel.

locomotiv skrev:Det är inte bra att bli arg och okontrollerbar. Men det är heller inte bra att försöka gå emot ilskan och vända på den till nåt slags fejkad optimism.
Vad är bra att göra? Vad är normalt?
Jag antar att ni kan känna igen er om jag säger att ibland känns det som att vad jag än gör så är det fel.

Jag tror att i såna lägen ska man inte göra något. Inte agera ut ilskan. Inte försöka "tänka positivt". Inte försöka "lägga locket på". Utan bara ta det alldeles alldeles lugnt och låta känslorna rinna genom kroppen utan att agera alls.

geocache skrev:När jag hamnar i sådana situationer att jag känner sådan ilska att jag frestas slå sönder något så tänker jag "nu får jag bara ha sönder en enda sak, och då måste det vara något som inte är dyrbart alls, och/eller något som är lätt att ersätta". Något som inte har affektionsvärde.

Jag tror att jag brukar försöka tänka så också. Jag kunde ju tex välja att inte kasta telefonen (pga dålig erfarenhet av att kasta telefonen i marken - det löste hör och häpna inte mitt problem förra gången heller).
Är jag hemma brukar jag kasta kuddar och kläder på golvet och sparka på dem. Mjuka saker som inte tar skada av att kollidera mot ett hårt golv.

Jag tycker att bitandet har en rätt så lugnande effekt, men visst vore det bra om det inte behövde vara mina armar som drabbades. Det rör mig egentligen inte om jag har bitmärken eller sår på kroppen, men alla andra blir ju så hemskt bekymrade.

Gafsan skrev:Jag tror att i såna lägen ska man inte göra något. Inte agera ut ilskan. Inte försöka "tänka positivt". Inte försöka "lägga locket på". Utan bara ta det alldeles alldeles lugnt och låta känslorna rinna genom kroppen utan att agera alls.

Gah, låter svårt tycker jag. Inte göra någonting. Men ska försöka ge det ett försök nästa gång och se vad som händer.
Får man inte ens rabbla lite tyst för sig själv?

locomotiv skrev:

KrigarSjäl skrev:Att behärska sina känslor är inte samma sak som att trycka undan dem - vilket är vanligt i det här jantelandet vilket är helt fel.

Jag har tvärtom hört att man uppmuntrar hjärnan att vara arg om man ger efter för ilskan. På så sätt är det bättre om man lyckas trycka undan den, så att den kanske "kvävs"...

Kväver man känslorna så lägger de sig långt inne i kroppen och jäser. Förr eller senare måste man få ut känslorna och ju fler man har hållit inne desto kraftigare utbrott. Därför är det bara naturligt och positivt att ge uttryck för känslor ofta.

locomotiv skrev:

Gafsan skrev:Jag tror att i såna lägen ska man inte göra något. Inte agera ut ilskan. Inte försöka "tänka positivt". Inte försöka "lägga locket på". Utan bara ta det alldeles alldeles lugnt och låta känslorna rinna genom kroppen utan att agera alls.

Gah, låter svårt tycker jag. Inte göra någonting. Men ska försöka ge det ett försök nästa gång och se vad som händer.
Får man inte ens rabbla lite tyst för sig själv?

Jo, klart att du får rabbla om du vill Det viktiga är att du känner att du släpper taget om situationen. Vad det än var som blev fel så ska du sluta försöka hantera det utan ta en "mental semester" från det.

locomotiv skrev:Det är inte bra att bli arg och okontrollerbar. Men det är heller inte bra att försöka gå emot ilskan och vända på den till nåt slags fejkad optimism.
Vad är bra att göra? Vad är normalt?

Jag känner så väl igen mig själv i locomotivs beskrivningar, jag blir alldeles galen, svär och har sönder saker (ibland lite för dyra saker).

Att kasta och sparka kuddar funkar inte för mig, det måste vara något som hörs och som gärna går sönder. Frustrationen måste slås sönder. Ibland blir jag tom än mer frustrerad om det jag kastar håller.

Ibland kan jag behärska mig själv när jag är ute bland folk, men jag blir obehagligt varm i kroppen, det är som om jag kokar inombords och mår fysiskt väldigt dåligt.

locomotiv skrev:Jag antar att ni kan känna igen er om jag säger att ibland känns det som att vad jag än gör så är det fel.

Det är fruktansvärt jobbigt, det finns ingen utväg och jag vill bara sjunka rakt ner genom jorden.

Jag känner likadant med att vara ledsen egentligen. Det är inte heller bra, om man frågar omgivningen. Helst ska man vara äckligt glad hela tiden och inte tycka att någonting är värt att deppa över.

Frågan är om det inte är omgivningen som har problem att hantera mina känslor. Det känns som att de önskar att jag skulle vara enkel och trevlig och glad jämt, de blir så bekymrade när jag inte är det.

Allt folk kan säga till mig, eller vad jag kan läsa på internet, osv, görs lätt om till röster i huvudet. På så sätt känns det som att hela jag är fel. Utan att någon förklaring någonsin ges på hur jag kan bete mig annorlunda och bli uppskattad.

Kanske det här och åtminstone fyra närmast följande inlägg kan vara relevanta här också.