Mats skrev:

AAA skrev:Bete dig som du är, det är inte meningen att du ska gå runt på Jorden och vara någon annan än en KaosPrinsessa! Om du vågar vara dig själv en längre tid så kommer du känna att du är du och det är någon att tycka om för du får respekt när du står upp för dig själv och din personlighet (olika egenskaper och värderingar).

Funkar inte för mig.

Att "vara sig själv" verkar funka bäst om man är NT och liksom passar in bland de andra NT-arna. Som aspie blir man lätt utmobbad och lämnad ensam om man är sig själv. Det är i alla fall min erfarenhet.

Mats, på fullaste allvar har jag inte tyckt du verkade särskilt udda när jag såg dig. Jag må ha konstiga referensramar, det tillstås, men på mig var det iaf inte nån eljesthet som gjorde intryck utan att du verkade rar, ödmjuk och verkade ha humor.

nano skrev:Ja men något illa har jag hört om de flesta...

Tur att man inte har fullt utblommad paranoia...

alfapetsmamma skrev:

Mats skrev:

AAA skrev:Bete dig som du är, det är inte meningen att du ska gå runt på Jorden och vara någon annan än en KaosPrinsessa! Om du vågar vara dig själv en längre tid så kommer du känna att du är du och det är någon att tycka om för du får respekt när du står upp för dig själv och din personlighet (olika egenskaper och värderingar).

Funkar inte för mig.

Att "vara sig själv" verkar funka bäst om man är NT och liksom passar in bland de andra NT-arna. Som aspie blir man lätt utmobbad och lämnad ensam om man är sig själv. Det är i alla fall min erfarenhet.

Mats, på fullaste allvar har jag inte tyckt du verkade särskilt udda när jag såg dig. Jag må ha konstiga referensramar, det tillstås, men på mig var det iaf inte nån eljesthet som gjorde intryck utan att du verkade rar, ödmjuk och verkade ha humor.

+1

Precis samma intryck fick jag den gången vi sågs, Mats.

alfapetsmamma skrev:

nano skrev:På min första träff trodde jag att jag skulle bli utslängd inom 10 minuter som infiltratör, men det visade sig att jag passade väldigt väl in.

Jag minns ditt semmelprat! Fast det var inte din första träff, men det första gången jag såg dig iaf.

Haha, ja semlor gillar jag, det är semletider nu, jag tycker att vi får ordna en semleträff
Vad skulle du tycka om det?

Jag gillar inte bara folk som är "trevliga", det i sig betyder inte så mycket, utan mer när folk är karaktärer, personligheter. Och den uppfattningen brukar jag få av aspieträffar, uppfattningen att man mött genuina karaktärer och inte tomma skal som i de flesta fall.

AAA skrev:

catasa skrev:Sen kan man känna sej osäker i alla fall.

Jo, det känner jag igen. Känner mig sällan (aldrig) trygg bland folk. Tycker de flesta tittar konstigt på mig och tror att de ser något hemskt hos mig som jag inte uppfattar. Jag räknas liksom aldrig, ganska ledsam eller till och med sorglig känsla.

(Vad i helvete ska jag börja känna känslor och utanförskap nu för när jag blivit medveten om sådant som jag förnekade stenhårt eller rättfärdigade med oväsentligheter förut?)

Det kanske är det att man är nedveten om det och tänker på det. Men det behöver endå inte vara så att andra tänker så om dej. Det kanske bara är nåt du tror

alfapetsmamma skrev:

Mats skrev:Att "vara sig själv" verkar funka bäst om man är NT och liksom passar in bland de andra NT-arna. Som aspie blir man lätt utmobbad och lämnad ensam om man är sig själv. Det är i alla fall min erfarenhet.

Mats, på fullaste allvar har jag inte tyckt du verkade särskilt udda när jag såg dig. Jag må ha konstiga referensramar, det tillstås, men på mig var det iaf inte nån eljesthet som gjorde intryck utan att du verkade rar, ödmjuk och verkade ha humor.

Ja, jag har fått den känslan med. Att du verkar rar, ödmjuk och verkar ha humor.

AAA skrev:

catasa skrev:Sen kan man känna sej osäker i alla fall.

Jo, det känner jag igen. Känner mig sällan (aldrig) trygg bland folk. Tycker de flesta tittar konstigt på mig och tror att de ser något hemskt hos mig som jag inte uppfattar. Jag räknas liksom aldrig, ganska ledsam eller till och med sorglig känsla.

(Vad i helvete ska jag börja känna känslor och utanförskap nu för när jag blivit medveten om sådant som jag förnekade stenhårt eller rättfärdigade med oväsentligheter förut?)

Detta känner jag igen mig i högsta grad. För mängder av år sedan blev jag i det närmaste chockad när jag insåg att folk i min närhet kunde bli rädda för mig. Jag förstår inte varför. Vad har jag gjort dem för illa. När man mått riktigt illa har man tänkt att det är blotta existensen av en själv som fått dem bli rädda. Ingen rolig tanke men så kan det vara.

Numera undviker jag folk som verkar rädda för mig. Och självklart skapar det en "social ångest" att inte förstå varför folk blir rädda för en själv. Man tappar tilliten till sig själv och blir osäker och stel. Och vem gillar människor med stela uttryck. Det mest obehagliga dock är när man får känslan eller märker att man inte märks av omgivningen överhuvudtaget. Men det kanske inte är så konstigt när man lever i en tid då det verkar vara status att "satsa på sig själv". Man ska vara sin egen lyckas smed. Har upptäckt att folk dras lättare till människor som verkar "lyckosamma". Förstår dock inte varför. Alla ska väl få plats i vår herres hage.

KrigarSjäl skrev:Och den uppfattningen brukar jag få av aspieträffar, uppfattningen att man mött genuina karaktärer och inte tomma skal som i de flesta fall.

+1
Människor som pratar om annat än att göra om köket och skaffa likadana köksluckor som i detdärvadedetnuhettematprogrammetmedhanvadhannuheter.

Just så. Surdegsbak & livspusslande får man prata om med andra än mig.

Fast livspusslande är nog ett reellt problem för aspies med barn och inte något man bara pratar tomt om. Men det är iofs kanske inte intressant för barnlösa aspies att höra om. Personligen tycker jag det är skönt att veta att jag inte är den enda som kämpar med att få det att gå ihop...

Kristofer skrev:

KrigarSjäl skrev:Och den uppfattningen brukar jag få av aspieträffar, uppfattningen att man mött genuina karaktärer och inte tomma skal som i de flesta fall.

+1
Människor som pratar om annat än att göra om köket och skaffa likadana köksluckor som i detdärvadedetnuhettematprogrammetmedhanvadhannuheter.

+1
Ser jag en till full kvartskändis som dregglande slår en hammare i en stekpanna så kommer jag matvägra på ett hemmabarbygge.

nano skrev:

alfapetsmamma skrev:

nano skrev:På min första träff trodde jag att jag skulle bli utslängd inom 10 minuter som infiltratör, men det visade sig att jag passade väldigt väl in.

Jag minns ditt semmelprat! Fast det var inte din första träff, men det första gången jag såg dig iaf.

Haha, ja semlor gillar jag, det är semletider nu, jag tycker att vi får ordna en semleträff
Vad skulle du tycka om det?

Jag tål inte grädde men jag kan komma och äta andra kakor om vi ordnar en AS-träff på t ex Citykonditoriet som jag ju gillar (de har hembakt och det är inte dyrt, ingen musik och inte en latte så långt ögat kan nå). Inte precis just nu, för mitt liv är på tok för soppigt, men när det coolat ner sig lite så kan jag igen.

Angelic Fruitcake skrev:Fast livspusslande är nog ett reellt problem för aspies med barn och inte något man bara pratar tomt om. Men det är iofs kanske inte intressant för barnlösa aspies att höra om. Personligen tycker jag det är skönt att veta att jag inte är den enda som kämpar med att få det att gå ihop...

Det är inte det att jag ser ner på de som håller på och kämpar för att få vardagen att funka, det är bara det att diskussionsämnena, alltså, hämtning, lämning, var, vilken tid, besiktiga bilen, tvätta fönstren, rensa trädgården, avbetalningar etc tråkar ut mig något fruktansvärt. På riktigt. Det börjar krypa i kroppen på mig och vill därifrån. Vardagsbestyr GÖR man men man behöver väl inte förvandla en middag eller ett möte till en verbal almanacka?

När man har klarat av det som anses vara måsten kan man väl ägna sig åt det som är intressant, dvs det som går på djupet, kan vara ett ämne, en hobby, vad som helst.
Det är möjligt att jag i min omgivning mest hör sånt prat och inte orkar med det. Och ärligt talat kan jag inte förstå hur det kan vara intressant för en annan människa vilka tvättider jag har eller hur många timmar jag har sovit.

Det här är en issue för mig. Prat om vardagsbestyr och vardagsplanering ställer till mer obehag än vetskapen om att jag ska göra en operation snart. Ska in på sjukan och det ska göras en halvkomplicerad grej med konvalescenstid etc men det rör mig inte i ryggen.
Sånt hade normalmänniskan kanske oroat sig för - jag däremot tvärvägrar prat om vardagsbestyr.

Visst är det löjligt?

KrigarSjäl skrev:Just så. Surdegsbak & livspusslande får man prata om med andra än mig.

Då tillhör du segment K.