Jag är rädd. Jag är deprimerad. Vad är det för fel på mig!? Har jag fråntagits den mest underbara känslan på jorden!?
JAG KAN INTE BLI KÄR!
Det är sant!

Jag var väl lite förtjust i några killar när jag var liten, men sedan dog intresset ut. Jag snöade in på olika musikidoler i stället, alltid kvinnliga, och min kärlek till dem var av ett helt annat slag.
Inte förrän jag var femton-sexton år kände jag förälskelse för första gången. Jag var med en kille på bio och kände plötsligt hur jag genomfors av en varm ström i hela kroppen.
"Äntligen!" tänkte jag. "Nu börjar det! Nu kommer jag att kunna bli kär!"
Sekunden efteråt skrattade idiotkillen (ja, jag är i dag helt säker på att han hade asperger) åt hur ett flyktingläger sprängdes i luften på film och min kärlek sjönk som en sten.
Sedan var jag lite förtjust i en kille i gymnasiet, men han valde min bästis och resten av gymnasiet blev ett helvete för mig.
På senare år har jag varit kär två gånger, men båda gångerna dog kärleken så fort. Jag känner ingen himlastormande passion.

Jag kan titta på en kille och tycka att han är snygg, men inget mer.
I många år trodde jag att jag var lesbisk, för jag tycker om att titta på vackra kvinnor, men jag lyckades väl aldrig riktigt kära ner mig i någon tjej heller, inte på allvar. Känslorna FINNS bara inte där. Jag BLIR inte kär.

I hela mitt liv har jag haft mina kvinnliga idoler i stället. Har fantiserat om hur vi sjunger och spelar teater tillsammans, hur vi blir väninnor. När jag var yngre fantiserade jag om de vackra, vackra tjejerna som var med i "The Phantom of the Opera" på Oscarsteatern i Stockholm. Vi skulle bli som systrar och åka skridskor tillsammans i Kungsträdgården....
En av dessa tjejer brevväxlade jag också med i flera år. Men vi var bara vänner, jag har aldrig känt något sexuellt för mina idoler, även om jag kan tänka: "Du är så vacker, du är så underbar, jag vill drunkna i dina underbara ögon, jag vill dö med din sång klingande i mina öron..."
Jag är fullständigt BESATT av mina idoler och känner att jag inte skulle orka leva utan dem. Vilket är jättejobbigt. I somras försökte jag ha ett förhållande, men det fungerade bara inte. Jag ville fan hellre sitta hemma och drömma om att träffa Sarah Brightman än att umgås med en gullig och helt uppnåelig kille.

Jag är som allra lyckligast när jag får sitta med mina skivor och mina sång- och teaterdrömmar, titta in i mina idolers vackra glitterögon och fantisera om hur vi står på samma scen...
Men jag vill inte ha det så! Jag vill vara en normal tjej som blir kär i riktiga personer och som känner PASSION! Om det nu skulle råka bli i tjejer gör ingenting, bara jag känner något ALLS!

Det känns som om jag är den enda på jorden som inget kan känna. Jag HATAR kärlekssånger, för jag förstår inte vad de handlar om. Jag känner inte igen mig i dem.

Vad är det för FEL på mig!? Varför KÄNNER jag inget!? Asexualitet skall ju bara handla om att inte vilja ha sex, men jag känner ju inte ens ATTRAKTION!? Är jag söndermedicinerad? Skulle jag kunna känna om jag slutade äta medicin!?
Jag kan gråta förtvivlat över det här, så ta mig på allvar.

Trist för dig.

Jag har själv aldrig varit kär (annat än i fantasin och "avståndsförälskad" som tonåring) men attraktion kan jag känna ibland till vissa människor.

Nu vet jag inte vad du tar för medicin, men kanske kan det ha med medicineringen att göra som du är inne på, vissa psyk-mediciner kan ju göra en mer eller mindre känslomässigt och inte minst sexuellt avtrubbad.

Jag förstår var du kommer ifrån. Jag känner inte heller förälskelse eller kärlek. Jag känner ingen passion eller värme. Inte ens för min familj, även om jag vet att jag älskar dem. Hade ett förhållande (som jag försökte avsluta eftersom jag alltid gjorde fel, emotionellt) men inte ens då var det mer än avancerad vänskap.
Man får leva med det.

Jag måste precisera: KÄRLEK har jag inga problem att känna; tvärtom, jag kan känna hur jag fullkomligt exploderar av kärlek. Men PASSION, ATTRAKTION, det där man skall känna mellan kvinna och man (eller för den delen mellan man och man eller kvinna och kvinna), det finns inte där.

Kahlokatt skrev:Jag måste precisera: KÄRLEK har jag inga problem att känna; tvärtom, jag kan känna hur jag fullkomligt exploderar av kärlek. Men PASSION, ATTRAKTION, det där man skall känna mellan kvinna och man (eller för den delen mellan man och man eller kvinna och kvinna), det finns inte där.

Då är jag tvärtom mot dig, exakt det omvända

Men jag är som du med ganska många känslor, det finns liksom inte i mitt register. Fast förälskelse, passion och en stor längtan om pusskalas känner jag ofta. Inte åtrå, mer en glädje över att det finns så mycket tilltalande att uppleva med sinnena.

Kahlokatt skrev:JAG KAN INTE BLI KÄR!

Hur vet du det?

Har du verkligen träffat den rätta personen än, det kan vara så att den rätte inte har hamnat i din väg än, att du inte haft chansen att verkligen få ihop det.

Ge inte tappt, jag var 34 när jag blev kär första gången i mitt liv, andra har varit äldre.

Kahlokatt skrev:Jag måste precisera: KÄRLEK har jag inga problem att känna; tvärtom, jag kan känna hur jag fullkomligt exploderar av kärlek. Men PASSION, ATTRAKTION, det där man skall känna mellan kvinna och man (eller för den delen mellan man och man eller kvinna och kvinna), det finns inte där.

vad är skillnaden mellan kärlek och passion, attraktion?

Kärlek kan man känna även till sina barn, föräldrar, syskon och vänner, det är ett vidare begrepp än förälskelse.

Jag har alltid haft svårt att bli kär också. Och passion, vad är det? Är det inte sånt som brukar ställa med mest elände? (Tänker på t ex Anna Karenina.)

Alien skrev:Kärlek kan man känna även till sina barn, föräldrar, syskon och vänner, det är ett vidare begrepp än förälskelse.

Jag har alltid haft svårt att bli kär också. Och passion, vad är det? Är det inte sånt som brukar ställa med mest elände? (Tänker på t ex Anna Karenina.)

tror inte jag har känt kärlek till någon då.
Blir mest besatt av folk, som någon form långvarig förälskelse.
Ja passion undrar jag över vad det är jag också, är det samma som förälskelse, eller känner man mer, är den kortvarigare?

Om jag får privat-definiera förälskelse och passion vill jag se det förstnämnda som mer kortvarigt. Det där uppslukande ruset som gör att livet känns fantastiskt (men farligt) och effektivt föser bort alla tankar på något annat än föremålet för ens känslor. Men det inkluderar naturligtvis även passion.

Passion är det som förhoppningsvis finns kvar när förälskelsen lagt sig och ser till att kärleken inte bara utmynnar i vänskap. Man är inte lika uppslukad av varandra, men upplever samma starka känslor när man umgås intimt (både psykiskt och fysiskt). Man ser på sin partner och känner att lågan fortfarande brinner i en och kräver att man uttrycker den, upplever den och ger sig själv till den andre. Däremot är man inte lika psykotisk som när man är förälskad. Det blir en mognare variant av förälskelsen kanske man kan säga.

Passion (både känslomässig och sexuell) tror jag agerar som effektivt bränsle för att man ska kunna leva ihop med en annan människa när man egentligen är skapt som ensamvarg.

Hmm, jag vil gärna komma med ett exempel för er som säger att ni inte upplevt det....

Ok, man tittar på sin partner och ser honom eller henne och får en impuls som jag brukar beskriva som att jag känner att jag skulle kunna äta upp honom, eller krama ihjäl honom. Bara åsynen av honom får mig att vilja röra vid honom, lukta på honom, höra hans röst och stänga ute omvärlden.

Men vid förälskelse är man ju småpsykotisk även när partnern inte är där. Helt jäkla improduktiv och ganska puckad blir man. Men jag har förstått att den där hormonduschen man gemensamt utsätts för i början sedan är något som håller uppe än när man inte orkar vara passionerad längre...

Såååå klokt skrivet, Angelic Fruitcake!

Miche skrev:

Kahlokatt skrev:JAG KAN INTE BLI KÄR!

Hur vet du det?

Har du verkligen träffat den rätta personen än, det kan vara så att den rätte inte har hamnat i din väg än, att du inte haft chansen att verkligen få ihop det.

Ge inte tappt, jag var 34 när jag blev kär första gången i mitt liv, andra har varit äldre.

Men man skall väl kunna känna ändå!? Utan att ha mött den rätta?
Visst kan jag fantisera om vackra människor, om vackra kroppar, om att kela och smekas...men inte om att ha sex.
När jag hade fått ihop det med en kille förra sommaren, var jag i ett dygn alldeles crazy. Det pirrade i hela kroppen, jag sprang runt och kramade kuddar, det kändes som om det slog upp blommor i magen, jag hörde fåglar sjunga i skallen...men sedan dog passionen ut så fort.
"Nej, vi passar inte ihop," kände jag. Och gjorde slut.
En annan gång, när jag gillade en annan kille, for jag runt en hel kväll och sjöng och hoppade och var alldeles kocko...men nästa dag var allt som vanligt igen. När vi träffades var jag kär, men jag brukade inte tänka på honom annars.

Mina idoler kan uppta mina tankar 24/7. Mina föräldrar kan sucka: "Prata inte om Helen hela tiden!" Men det är ju en annan sorts passion, jag vill inte inleda något förhållande med någon av mina idoler. Jag är inte intresserade av deras familjeliv och skulle aldrig komma på tanken att försöka röra vid dem eller börja följa efter dem....

Kahlokatt skrev:

Miche skrev:

Kahlokatt skrev:JAG KAN INTE BLI KÄR!

Hur vet du det?

Har du verkligen träffat den rätta personen än, det kan vara så att den rätte inte har hamnat i din väg än, att du inte haft chansen att verkligen få ihop det.

Ge inte tappt, jag var 34 när jag blev kär första gången i mitt liv, andra har varit äldre.

Men man skall väl kunna känna ändå!? Utan att ha mött den rätta?

Nja... Ska man? Jag är lågaffektiv, har aldrig upplevt fjärilar å pirr och sådant. Däremot sade folk att jag lyste upp och var glad när jag blev ihop med den enda jag varit kär i, om man nu kan kalla det kär i mitt fall, besatthet kanske är ett lämpligare ord.

Det finns ingen given mall för vad man ska känna.

sugrövmanövern skrev:Det finns ingen given mall för vad man ska känna.

Jävlar vilket bra mening.

Angelic Fruitcake skrev:Hmm, jag vil gärna komma med ett exempel för er som säger att ni inte upplevt det....

Ok, man tittar på sin partner och ser honom eller henne och får en impuls som jag brukar beskriva som att jag känner att jag skulle kunna äta upp honom, eller krama ihjäl honom. Bara åsynen av honom får mig att vilja röra vid honom, lukta på honom, höra hans röst och stänga ute omvärlden.

Men vid förälskelse är man ju småpsykotisk även när partnern inte är där. Helt jäkla improduktiv och ganska puckad blir man. Men jag har förstått att den där hormonduschen man gemensamt utsätts för i början sedan är något som håller uppe än när man inte orkar vara passionerad längre...

Låter obehagligt.

Jodå förälskelse kan vara tämligen improduktivt. Speciellt obesvarad sådan. Rekommenderas icke!

Bjäbbmonstret skrev:Jodå förälskelse kan vara tämligen improduktivt. Speciellt obesvarad sådan. Rekommenderas icke!

Ja, obesvarad förälskelse är jävligt tärande,

sugrövmanövern skrev:Det finns ingen given mall för vad man ska känna.

Nej precis. Alla är olika. Att kräva av sej själv att vara något som är osäkert om det ens finns är inte optimalt. Lev livet som du själv vill. Skit i vad TV och tidningar påstår. De är bara ivägen för ens egna tankar.

weasley skrev:Lev livet som du själv vill. Skit i vad TV och tidningar påstår. De är bara ivägen för ens egna tankar.

Men jag vill ju känna passion och förälskelse. Jag vill inte vara en barnrumpa som sitter och drömmer om ouppnåeliga idoler, det är ju fan inte klokt!

weasley skrev:

sugrövmanövern skrev:Det finns ingen given mall för vad man ska känna.

Nej precis. Alla är olika. Att kräva av sej själv att vara något som är osäkert om det ens finns är inte optimalt. Lev livet som du själv vill. Skit i vad TV och tidningar påstår. De är bara ivägen för ens egna tankar.

Och ändock fins det dom som försöker tvinga på en person sin egen tolkning av vad personen tänker och tycker.
Ska åter vara tyst, pensionerar mig snart och slippa ifrån många tokstollar som vet alt bäst,.
Tack och hej leverstapej.

Kahlokatt skrev:Jag måste precisera: KÄRLEK har jag inga problem att känna; tvärtom, jag kan känna hur jag fullkomligt exploderar av kärlek. Men PASSION, ATTRAKTION, det där man skall känna mellan kvinna och man (eller för den delen mellan man och man eller kvinna och kvinna), det finns inte där.

Alla människor blir inte störtförälskade och den som hela tiden analyserar huruvida han/hon verkligen är kär kommer aldrig att bli det.

För många människor är kärlek (mellan man och kvinna) något som växer fram medans man är tillsammans och inte något som sker som ett blixtnedslag. Du är med andra ord helt normal, ditt problem är snarare att du fått för dig att man måste bli blixtförälskad och så länge du analyserar dina känslor kommer du aldrig att kunna bli kär i någon.

Mitt råd är alltså: Se till att träffa en kille som du tycker om (som människa) och som du känner att du kan lita på. Tycker ni sedan att det är trevligt att kramas och gosa, så gör det, utan att du funderar över huruvida du är kär eller inte.
Se dock till att även ha en kompisrelation och lära känna varandra på andra plan än enbart det intima.
Skulle det sedan leda till sex och du tycker om det, så kör på bara, utan att tänka för mycket kring huruvida ni/du är kär(a) eller inte (se bara till att förvissa dig om att han bryr sig om dig som människa också och inte bara är ute efter att få ligga).
I många (men givetvis inte alla) fall leder detta i förlägningen till att ni helt plötsligt har blivit ett par, utan att ni själva har märkt det och går det så långt kan du vara ganska säker på att kärleken mellan er bara kommer att bli starkare genom åren, under förutsättning att ni har ett bra förhållande.

Nja....jag har prövat att vara ihop med karlar som jag aldrig varit blixtförälskad i och hur det är så är det alltid något som saknas.

Å andra sidan är det så att ju mer blixtförälskad jag blir ju mer bortser jag från rena fakta och förutsättningarna för förhållandet så det går åt helvete det också.

Väl talat Ford. Jag har själv haft problem med det där konstanta ifrågasättandet av huruvida mina känslor är "rätt" i sammanhanget. Låter man bli att tänka för mycket blir det liksom rätt av sig själv. Däremot ska man ju inte gå emot obehagskänslor, men positiva känslor blomstrar bättre av att inte dissekeras allför mycket.