Var på nya fina besöket på neuropsykiatrin idag, där som jag tänkte att det väl skulle bli så bra efter 11 sorgliga, feldiagnoticerade år inom pykiatrin. Vi skulle ha diskussion om insättning av centralstimulatia. Jag försökte förklara att jag får outhärdliga biverkningar av en lång rad mediciner, att jag inte reagerar enligt "boken" medicinskt och att jag blir hypoman av en kopp kaffe.

Givetvis så var hans förslag Concerta. Jag sa att jag var skräckslagen för den. Rädd för ångesten jag upplevt av andra mediciner och rädd för att det ska krascha helt för mig om jag puttas ut mot kanten av starka mediciner. Jag är så skör och slut, det finns inga marginaler för sådan påverkan...

Frostig stämning infann sig, man FÅR INTE läsa på som patient, man får inte fråga andra patienter (som man känner igen sig i) om deras reaktioner på olika mediciner och absolut inte ta del av andras erfarenheter. Då får man negativ inställning och DÅ får man biverkningar, man tänker sig till biverkningar. Förmodligen samma om man blir full av en flaska vin – vissa säger att de blir asfulla av det och DÅ blir nog man själv det med! *ironi*

Efter lång diskussion ändrade läkaren sig till Ritalin 5 mg tablett. Snabb effekt, snabbt ut ur kroppen, menade han. Jag frågade lamt om Metamina som av dessa “andra” upplevs som "snällare" och fick den där "är-hon-drogsugen-blicken" av honom. Det gick inte alls för sig menade han. Så gör man inte och nästan inga av hans patienter får några såna problem. Jag fick vackert gå vanliga vägen och nöja mig med det. Jag frågade om han kunde garantera mig att jag inte kraschar och svaret blev bara att jag själv är den i slutändan som väljer om jag vill prova eller ej, inget ansvar på honom alltså.

Och vad har jag för val? Utförsäkrad förra sommaren, sjukskriven igen i november och snart har jag försäkringskassan i hälarna igen. Kan jag välja annat än att prova?

Och vem vet, det kanske blir TOPPEN!!!!

Hämtade ut tabletterna och tog 1/2 tablett vid 13.00. I bilen hem blev jag liksom tom, nollad. Sen började jag prata, och prata, uppvarvad, kände mig pigg, glad & positiv, det skulle nog bli bra det här. Hemma kom “tilten” jag kan få av för mycket kaffe – man vill göra så mycket så det blir överslag och istället blir inget gjort. Rastlös, krypande känsla i kroppen, ljudkänsligare än vanligt och irriterad. Blev sittandes, skulle diska (har ett berg av disk, skulle diskat i går...och i förrgår...) men kunde inte förmå mig. Vid 17.30 kom tårarna. Först som en diffus känsla av ledsenhet, sen i full ångest. Ringde till min man (som jobbar ikväll, smart att prova medicinen idag av alla dagar) och bara grät! Barnen ska ha mat, läxor ska göras, kläder ska plockas fram och jag vill bara dö! Är så rädd att krascha inför dom...har alltid lyckats hålla masken, visat att jag är ledsen men inte snor-böl-gråtit i kramper inför dom. Är så rädd att skrämma dom...

Förstår att jag är skör idag och att det inte var en bra dag att prova ny medicin, hade mycket besvikelse med mig efter läkarbesöket, dels läkarens “suckar” över mina biverkningar men också för att det tydligen inte alls är säkert att jag ska få gå hos dom som jag trodde. Förmodligen blir det bara medicininsättning sen får jag krypa tillbaka till psykiatrin igen. Där de har noll erfarenhet av ADD, vilket de själva erkänt. Jag frågade om fortsatt sjukskrivning, han såg helt sur ut när jag berättade att mitt intyg bara räckte till sista januari och menade att det fick psykiatrin ordna med, dom bara lägger över på andra sa han!

Dråpslaget var dock när det var dags att avsluta mötet och jag tog fram mina AS-självtester. Jag berättade att jag har igenkänning i asperger och vill boka ny tid för att diskutera det! Då bara fnös han mig rakt upp i ansiktet och sa att jag INTE har asperger. Jag frågade hur han kan veta det och han sa att han läst min journal. Jag berättade att vi aldrig nånsin pratat om aspergersymptom i min journal, jag visste inte ens att asperger fanns men att jag har för stor igenkänning för att bara släppa det nu när jag läst på, jag vill diskutera det iaf. Nya suckar och mina fina färgutskrifter (rdos + piepalace) tog han i som om de var nåt Allers-test som legat i en toastol.

Jag sa inte att jag HAR asperger, jag sa att jag känner igen mig i det och vill kolla upp det. Jag har tidigare harvat inom psykiatrin i 10 år med ADD, elbehandlad och söndermedicinerad, utan att någon upptäckte den diagnosen och jag vill inte bara bli avfärdad så. Jag vet att självtesterna inte är tänkta att ligga som diagnosunderlag men med 163 av 200 vill man iaf få prata om det. Jag storgrät som ett barn i min mans famn när vi kom ner på gatan, kände mig helt tillintetgjord...

Just nu känner jag bara vanmakt! Jag skulle ärligt vilja göra slut på allt för jag orkar inte det här kriget, alla missförstånd, kampen, rädslan för att bli inlagd på psykakuten om jag får en krasch. Men jag kan inte såra mina barn så...

Jag vet inget om sådana mediciner men det skulle inte gå att få pröva den på en ändå lägre dos?

Oh fy vad trist och vilken igenkänning på somligt. Jag skulle försöka gå till en annan läkare eller annan mottagning. Numera kan man ju välja tydligen. Fast rdos test skulle jag ta med ett paket salt, gör hellre Baron-Cohens asperger questionnaire (AQ) som finns på nätet. Det är kort, men det är också nåt som används vid utredningar. Att jag säger så om rdos test är för att jag bl.a sett nån som är bland det aspigaste jag träffat få Du är antagligen NT när han gjorde testet, eftersom han missförstod frågorna (bokstavstolkade dem). Och även om det KAN ge en fingervisning så är det ändå bättre att använda sig av samma som såna som gör utredningar. I Tony Attwoods böcker tror jag det finns formulär också.

Och med medicinen är det så att om man inte är en renrasig ADHD-mänska så är det större risk för biverkningar eller dålig verkan, av det slag du verkar beskriva. Så var det iaf för mig och så är det för många jag talat med. Börja med att halvera dosen tycker jag. Jag vet att man kan skratta åt det och prata om homeopatiska doser, men aspisar är ju ofta känsligare för medicin eller så behöver de hästdoser, eller båda fast olika med olika medicin.

Lycka till!

Jag har själv haft depression i mer än 5 år, haft kontakt med BUP i lite mindre än 5 år.
Men det var ingen som upptäckte att jag har drag av asperger (är under utredning), förrän jag tjatade om att jag hade svårt att förstå andra.
Ingen som ville tro mig. De ville skylla min depression på "tonårsproblem", även om jag sa att jag kände att det var nåt annat också. Iaf tog det mig ett par månader att övertyga min terapeut om att jag faktiskt har sociala svårigheter, och när vi väl började prata om asperger upptäckte hon att jag uppfyllde många kriterier.

Har också fått massa mediciner utskrivna (två olika SSRI-praperat, tre olika sömnmedel) men inget fungerade. Fick massa biverkningar men ingen verkan. Men ändå ska dom envisas med att vilja skriva ut starkare medel. Jag har också hört det från en läkare, att man kan få mer biverkningar om man förväntar sig att man ska få dom, men jag fick flest biverkningar vid första SSRI-preparatet, och då förväntade jag mig inget...

Det med att de inte ville tro mig, att de bara skyllde allt på tonåren, det gjorde väldigt ont. Jag har under hela mitt liv upprepade gånger varit med om att andra inte trott mig, bland annat när min pappa misshandlade mig, men mamma inte ville tro mig. Det har satt sina spår, att inte bli trodd, drar mig ofta från att säga nåt, eftersom jag aldrig förväntar mig att någon ska tro mig.

Jag vet inte riktigt vad för råd jag kan ge dig, men hoppas det blir bättre snart. Lycka till, ta hand om dig.

Nu har jag hört många som fått otrevliga biverkningar av metylfenidat, upplyser de inte om biverkningarna längre och att substansen endast hjälper en del? (Och biverkningarna bör ju inte vara mer funktionsnedsättande än själva funktionshindret, då förvinner ju den eventuellt positiva effekten)

Tack för svaren och omtanken allihop!

Angående dos så är det en yttepytteliten dos, nästan skrattretande liten förstod jag på läkaren. En halv 5 mg tablett, nästan ingenting tydligen.

I går kväll när jag skulle sova fick jag jordens krasch, länge sedan jag mådde så avgrundsdjupt dåligt. Antar att det blev för mycket med medicinen, läkarens attityd, skräcken för försäkringskassan...

I dag har jag pratat med läkaren. Han (det arslet) tycker att jag inte ska känna efter så mycket! Eh? Ja, vad säger man? Så svarar bara en människa som aldrig stått vid ångestkanten. Kanske skulle det vara obligatoriskt att framkalla och genomgå en ångestattack på läkarutbildningen för att riktigt förstå vad det handlar om...

Planen nu är att ta en ynkapynka kvarts tablett på söndag när jag inte är ensam hemma och se vad som händer.