Jag är bara ärlig! Sanningen eller ej?
16 inlägg
• Sida 1 av 1
Jag är bara ärlig! Sanningen eller ej?
Tänkte diskutera lite kring en ämne som kanske är känsligt. Min diskussion handlar om IRL-situationer och ej situationer på internet då det är en helt annan sak. Det jag säger nedan är inte på något sätt nån kommentar kring nåt som hänt här på forumet utan generella reflektioner kring människor i sociala situationer på t.ex arbetsplatser.
Det här med ärlighet, att vara brutalt ärlig utan hänsyn till folks känslor och artighet. Det är ju nåt som hör till AS i någon mån, men inte enbart. Finns säkert gott om folk utan AS som gör så och säkert folk med AS som det inte stämmer in på.
Vad jag tänker på är folk som alltid ska säga exakt vad dom tänker/tycker om folk och situationer även om det sårar och orsakar konflikter. Tror säkert att vi alla gjort det nån gång och ibland på ett sätt där man har ångrat sig efteråt. Men en del gör det oftare än andra och på ett mer brutalt sätt än andra.
Är det här en bra eller dålig egenskap? En del verkar tycka att det bra egenskap och att den brutala ärligheten gör att diverse sanningar flyter upp till ytan. Kan väl hålla med lite grann och anser inte att det alltid är fel att göra det.
Tänkte diskutera lite kring nåt i det här som jag stör mig på och som jag ser som ett problem, nämligen att vara brutalt ärlig inte nödvändigtvis betyder att man har rätt. Jag upplever att en hel del av dessa väldigt ärliga människor som alltid ska meddela omvärlden (ofta högljutt) om hur det faktiskt förhåller sig ofta inte har full koll på läget och baserar sin "ärlighet" på bristande information och rena felaktigheter vilket leder till infekterade konflikter där folk blir drabbade av diverse uttalanden.
Ofta är dessa personer inte intresserade att diskutera sina uttalanden och försöker folk resonera och få fram att nåt som sas kanske var onödigt sagt då det finns faktorer som var felaktiga eller misstolkade så viftas det bort med nån kommentar typ "Haha, skyll inte från dig nu. Jag säger bara som det är!".
Det här är ofta människor som lyssnar på och sprider skvaller utan nåt kritisk granskning.
På en arbetsplats kan såna här underblåsa konflikter när dom alltid ska sprida sina ärligheter om sina kollegor och när nån säger ifrån och kritiserar det dom säger så kommer alltid ursäkten "Jag säger bara sanningen även om det svider.".
Nån mer som upplever ett problem med folk som gör så? Jag har stött på en del såna här, bl.a på arbeten. I en del fall har dom ställt till bråk och konstant infekterad stämning på arbetsplatsen.
Det här med ärlighet, att vara brutalt ärlig utan hänsyn till folks känslor och artighet. Det är ju nåt som hör till AS i någon mån, men inte enbart. Finns säkert gott om folk utan AS som gör så och säkert folk med AS som det inte stämmer in på.
Vad jag tänker på är folk som alltid ska säga exakt vad dom tänker/tycker om folk och situationer även om det sårar och orsakar konflikter. Tror säkert att vi alla gjort det nån gång och ibland på ett sätt där man har ångrat sig efteråt. Men en del gör det oftare än andra och på ett mer brutalt sätt än andra.
Är det här en bra eller dålig egenskap? En del verkar tycka att det bra egenskap och att den brutala ärligheten gör att diverse sanningar flyter upp till ytan. Kan väl hålla med lite grann och anser inte att det alltid är fel att göra det.
Tänkte diskutera lite kring nåt i det här som jag stör mig på och som jag ser som ett problem, nämligen att vara brutalt ärlig inte nödvändigtvis betyder att man har rätt. Jag upplever att en hel del av dessa väldigt ärliga människor som alltid ska meddela omvärlden (ofta högljutt) om hur det faktiskt förhåller sig ofta inte har full koll på läget och baserar sin "ärlighet" på bristande information och rena felaktigheter vilket leder till infekterade konflikter där folk blir drabbade av diverse uttalanden.
Ofta är dessa personer inte intresserade att diskutera sina uttalanden och försöker folk resonera och få fram att nåt som sas kanske var onödigt sagt då det finns faktorer som var felaktiga eller misstolkade så viftas det bort med nån kommentar typ "Haha, skyll inte från dig nu. Jag säger bara som det är!".
Det här är ofta människor som lyssnar på och sprider skvaller utan nåt kritisk granskning.
På en arbetsplats kan såna här underblåsa konflikter när dom alltid ska sprida sina ärligheter om sina kollegor och när nån säger ifrån och kritiserar det dom säger så kommer alltid ursäkten "Jag säger bara sanningen även om det svider.".
Nån mer som upplever ett problem med folk som gör så? Jag har stött på en del såna här, bl.a på arbeten. I en del fall har dom ställt till bråk och konstant infekterad stämning på arbetsplatsen.
Jag tycker att den typen av "ärlighet" som du beskriver är enbart irriterande. Absolut inte en positiv personlig egenskap.
Ett annat begrepp som folk med den inställningen brukar använda är "realism". Man kan ursäkta otrevliga saker som man sagt med "jag är bara realist" och ofta verkar de använda ordet i betydelsen: "jag förstår inte att det kan finnas ett annat sätt att se på den här saken, och eftersom du inte håller med mig så måste du ha fel. Det finns bara ett korrekt sätt att uppfatta verkligheten och det är mitt."
Det är väl en sak att råka såra folk av misstag (lätt hänt om man inte är någon social superbegåvning), men en helt annan sak att skryta om sin "ärlighet" som att det vore något positivt. Nästan vad man än vill framföra så går det att göra på ett trevligt sätt, utan att såra, bara man tänker efter lite.
Ett annat begrepp som folk med den inställningen brukar använda är "realism". Man kan ursäkta otrevliga saker som man sagt med "jag är bara realist" och ofta verkar de använda ordet i betydelsen: "jag förstår inte att det kan finnas ett annat sätt att se på den här saken, och eftersom du inte håller med mig så måste du ha fel. Det finns bara ett korrekt sätt att uppfatta verkligheten och det är mitt."
Det är väl en sak att råka såra folk av misstag (lätt hänt om man inte är någon social superbegåvning), men en helt annan sak att skryta om sin "ärlighet" som att det vore något positivt. Nästan vad man än vill framföra så går det att göra på ett trevligt sätt, utan att såra, bara man tänker efter lite.
Åsikter om folk är inte värda mycket, riktiga åsikter ändras lika fort som man andas. Brukar känna på mig vad snacket går ut på, inte sällan är det för att nervärdera en person som sällan är närvarande och kan försvara sig så jag försöker då visa mitt ointresse. Att folk snackar om andra är dock helt naturligt, tror det är samma anledning till det som folk frågar andra hur "de mår" vid varenda sammanträffande. Slöseri på tid enligt mig.
Ärlighet är ingen dygd. Kan man inte säga något snällt så skall man hålla käft. Sedan finns det förstås grader i helvetet (det vet jag sannerligen, eftersom det här med att inte avslöja elaka tankar är en jättejobbig tvångstanke för mig).
Om t.ex. någon som sjunger jättefalskt får för sig att hon skall söka till Idol, kan man kanske lite försiktigt säga "man måste vara jättetalangfull för att komma vidare där; du är duktig, men inte SÅ duktig". Däremot skall man aldrig säga: "Är du dum eller!? Du sjunger ju så tapeterna krullar sig! ALDRIG att du skulle komma vidare i Idol, du skulle skämma ut dig!"
Om t.ex. någon som sjunger jättefalskt får för sig att hon skall söka till Idol, kan man kanske lite försiktigt säga "man måste vara jättetalangfull för att komma vidare där; du är duktig, men inte SÅ duktig". Däremot skall man aldrig säga: "Är du dum eller!? Du sjunger ju så tapeterna krullar sig! ALDRIG att du skulle komma vidare i Idol, du skulle skämma ut dig!"
Kahlokatt skrev:Däremot skall man aldrig säga: "Är du dum eller!? Du sjunger ju så tapeterna krullar sig! ALDRIG att du skulle komma vidare i Idol, du skulle skämma ut dig!"
Eller som ett av mina barn sa till mig: "Sluta sjunga mamma, det låter som när brandbilen kommer!" Så ska man inte uttrycka sig... men 3-åringar kommer undan med det mesta
Gafsan skrev:Kahlokatt skrev:Däremot skall man aldrig säga: "Är du dum eller!? Du sjunger ju så tapeterna krullar sig! ALDRIG att du skulle komma vidare i Idol, du skulle skämma ut dig!"
Eller som ett av mina barn sa till mig: "Sluta sjunga mamma, det låter som när brandbilen kommer!" Så ska man inte uttrycka sig... men 3-åringar kommer undan med det mesta
Men Gud, stackare! Så illa är det säkert inte.
Jag berättade för en kompis att han pratade om tjejen han gillade för ofta, och sa att det var svårt för mig att säga något om henne, då jag inte känner henne.
Jag tror att han tog illa vid, för han sa att jag pratar om hur dåligt jag mår hela tiden. Jag blev väldigt sårad av det, och har inte pratat med honom sen dess. Förstår inte att folk frågar hur jag mår, för att sen bara klaga när jag inte mår bra.
Iaf tror jag nog att jag är för ärlig ibland, men jag vill ju inget ont. Naiv som jag är hoppas jag på att andra ska uppskatta att man är ärlig mot dem..
Jag tror att han tog illa vid, för han sa att jag pratar om hur dåligt jag mår hela tiden. Jag blev väldigt sårad av det, och har inte pratat med honom sen dess. Förstår inte att folk frågar hur jag mår, för att sen bara klaga när jag inte mår bra.
Iaf tror jag nog att jag är för ärlig ibland, men jag vill ju inget ont. Naiv som jag är hoppas jag på att andra ska uppskatta att man är ärlig mot dem..
- NoteToSelf
- Inlägg: 321
- Anslöt: 2010-09-22
Gafsan skrev:Jag tycker att den typen av "ärlighet" som du beskriver är enbart irriterande. Absolut inte en positiv personlig egenskap..
På en gång om alla var så ärliga så skulle man ju veta vad man tycker om varandra. Då skulle man enklare kunna förhålla sig till varandra tror jag...
Bättre att säga de öga mot öga än att hålla på som någon skvallerkärring så budskapet når fram iaf. till personen, fast från någon annan.
marxisten skrev:Gafsan skrev:Jag tycker att den typen av "ärlighet" som du beskriver är enbart irriterande. Absolut inte en positiv personlig egenskap..
På en gång om alla var så ärliga så skulle man ju veta vad man tycker om varandra. Då skulle man enklare kunna förhålla sig till varandra tror jag...
Bättre att säga de öga mot öga än att hålla på som någon skvallerkärring så budskapet når fram iaf. till personen, fast från någon annan.
Jag håller absolut med om att man inte ska skvallra om andra! Det är ju inte ett dugg bättre än onödig, sårande ärlighet.
Det jag menar är att man måste faktiskt inte säga allt man tänker. Om jag tycker att du har en ful tröja, en löjlig dialekt eller att din analys av senaste hockeysäsongen är uppåt väggarna fel, så behöver jag faktiskt inte säga något alls, varken till dig eller någon annan! Och om det rör sig om något viktigt, något som jag tror att du har nytta av att veta, så kan jag berätta det på ett taktfullt sätt.
Jag vill absolut inte veta allt som andra tänker om mig och därför brukar jag utgå från att andra tänker lika.
Känsloyttringar och åsikter är två områden som inte behöver begränsa varandra för att de blandas. Att enbart lyssna må ge en möjligheten att i lugn och ro väga åsikter men att dessutom tala dvs. uttrycka känsla (och inte stänga öronen när man gör så givetvis) öppnar för att omforma ens egna tankar. I slutändan beror utbytet på vilken form av kommunikation de kommunicerande föredrar och vilken de utövar. En del ändrar sig mer pga. känslosamma tal, andra på grund av logiska argument.
Hur du ska nå någon (få dem att ändra sig) beror alltså på vem de är (duh ).
Hur du ska nå någon (få dem att ändra sig) beror alltså på vem de är (duh ).
Under 1990-talet sa en person till mig att hon alltid följer fakta och jag tänkte utan att säga till henne att man behöver inte följa fakta hela tiden för man kan kritisera faktan om man inte håller med detta.
Under tonåren sjöng jag som ensam lucia för ett äldre grannpar då min bror var där på besök och han sa att jag sjöng fel eller dåligt och det sårade mig och jag blev ledsen, så jag inte kunde fortsätta göra likadant på nästa års lucia dag och så vidare. Det blev ingen tradition som jag hade tänkt då. Men jag minns att grannparet bara log åt mitt uppträdande som gladde mig lite grann mitt i bedrövelsen.
Ärlighet och rakhet kan vara bra men man får vara beredd att be om ursäkt eller förlåtelse om mottagaren blir sårad och ledsen. Jag brukar be om ursäkt om mottagaren blir sårad och ledsen för jag menade honom eller henne inte illa.
Det är så att ärlighet och rakhet brukar förknippas med hårdhet, negativism och gränssättning och lite uppfostraraktigt. delvis enligt mina upplevelser av detta.
Dr Phil säger att han brukar vara ärlig mot deltagarna i sina program i TV och så ber han att deltagarna ska vara ärliga mot honom.
mvh Noli
Under tonåren sjöng jag som ensam lucia för ett äldre grannpar då min bror var där på besök och han sa att jag sjöng fel eller dåligt och det sårade mig och jag blev ledsen, så jag inte kunde fortsätta göra likadant på nästa års lucia dag och så vidare. Det blev ingen tradition som jag hade tänkt då. Men jag minns att grannparet bara log åt mitt uppträdande som gladde mig lite grann mitt i bedrövelsen.
Ärlighet och rakhet kan vara bra men man får vara beredd att be om ursäkt eller förlåtelse om mottagaren blir sårad och ledsen. Jag brukar be om ursäkt om mottagaren blir sårad och ledsen för jag menade honom eller henne inte illa.
Det är så att ärlighet och rakhet brukar förknippas med hårdhet, negativism och gränssättning och lite uppfostraraktigt. delvis enligt mina upplevelser av detta.
Dr Phil säger att han brukar vara ärlig mot deltagarna i sina program i TV och så ber han att deltagarna ska vara ärliga mot honom.
mvh Noli
Gafsan skrev:Jag tycker att den typen av "ärlighet" som du beskriver är enbart irriterande. Absolut inte en positiv personlig egenskap.
Ett annat begrepp som folk med den inställningen brukar använda är "realism". Man kan ursäkta otrevliga saker som man sagt med "jag är bara realist" och ofta verkar de använda ordet i betydelsen: "jag förstår inte att det kan finnas ett annat sätt att se på den här saken, och eftersom du inte håller med mig så måste du ha fel. Det finns bara ett korrekt sätt att uppfatta verkligheten och det är mitt."
Det är väl en sak att råka såra folk av misstag (lätt hänt om man inte är någon social superbegåvning), men en helt annan sak att skryta om sin "ärlighet" som att det vore något positivt. Nästan vad man än vill framföra så går det att göra på ett trevligt sätt, utan att såra, bara man tänker efter lite.
Jaha här fick man en fet pungspark, du beskrev mig till punkt och pricka.
Återgå till Att leva som Aspergare