OBS! Sorry för lång text...

Lite bakgrundsfakta: Nyss blivit diagnostiserad med AS, tidigare är även psykometrisk utredning gjord, som pekade på vissa personlighetsstörningar.

Jobbsituation: Jobbar 75%, har så gjort en i typ tre år, innan dess heltid lika länge. Numera är jag sjukskriven resterande 25%, tidigare var jag istället föräldraledig motsvarande procent för att slippa konflikt med arbetsgivaren. Har väldigt svårt att orka med arbetsdagarna, inte pga arbetsuppgifterna i sig, utan pga allt runtomkring, tror ni hajar vad jag menar.

Psykisk status: Depression, stor livsleda, lider gravt av min ensamhet samtidigt som jag har svårt för folk, ekonomiska bekymmer som tär hårt på psyket, stort agg/hat mot andra individer, noll självförtroende, glädje, framtidsmål, hopp.

Vägvalet: Känns som jag kommit fram till en T-korsning i livet, jag kan inte längre fortsätta rakt fram (alltså den väg jag hittills vandrat) utan någon kraftig förändring måste till.

Första saken som måste hända är att jag måste bort från nuvarande arbetsplats, måste ha miljöombyte, få bort all negativ energi därifrån osv. Problemet är bara att jag inte vet hur jag ska komma därifrån. Situationen är dock ganska akut och har så varit en längre tid, anledningen till att jag kunnat härda ut är att jag har avvaktat utredningen, som nu alltså är klar.

Alternativ ett är att jag säger upp mig. Då drabbas jag av tre månaders karens från A-kassan, vilket betyder tre månader utan inkomst. Har inga sparade pengar, och har dessutom ett barn jag har ansvar för varannan vecka. Alltså inget jättebra alternativ, men en alltmer tänkbar nödlösning. Skulle dock troligen sluta med vräkning vilket skulle få ganska ödesdigra konsekvenser med tanke på barnet.

Alternativ två är att gå med i "Samverkan" genom F-kassan, ett projekt som jag själv kan se en hel del hinder med (detta gör givetvis inte F-kassan). Bara tanken på att komma till en ny arbetsplats i mitt psykiska tillstånd är fruktansvärt skrämmande. Första biten är att ta kontakt med en ny arbetsgivare för arbetsprövning eller vad det heter. Bara en sådan sak, inom vilken bransch kan jag tänkas fungera? Vem vill ha mig? Har ingen yrkesutbildning föresten. Sen om man väl ska komma till ett nytt ställe så kommer alla andra fasor man har. Allas blickar, allas tankar, undringar, förutfattade meningar etc. Till det kommer ovissheten om vad man förväntas kunna prestera med hela den biten. Dessutom är jag starkt emot att vara något företags kostnadsfria arbetskraft, då jag föraktar företag som utnyttjar detta.

Alternativ tre ligger konstant och maler i bakgrunden, och har så gjort i många år. Det handlar givetvis om att bli nergrävd i jorden, och tyvärr känns det alldeles för ofta alldeles för lockande. Jag drömmer verkligen om det (som ett barn drömmer om att få en viss leksak på julafton), hur skönt det måste vara när allting slocknar, för gott. Det som hindrat mig hittills är att det i andras mening anses så fult, samt att jag känner en viss skyldighet mot barnet att fortsätta leva. Själv får jag ut absolut ingenting av livet.

Nu kanske vissa tycker att dessa tre alternativ är på väldigt skilda nivåer, men det är dessa jag ältar emellan hursomhelst. Om någon vecka ska jag träffa min läkare för ett (som det känns) ganska avgörande möte. Känner verkligen att jag behöver komma fram till något slags beslut i mitt huvud innan dess, men är väldigt villrådig.

På min nuvarande arbetsplats är min arbetsförmåga under de officiella 75%, men jag lyckas maskera min oförmåga pga arbetets art. Min läkare sa dock redan innan utredningen att om jag nu skulle få diagnos så skulle det ligga mig i fatet att jag jobbar så pass "mycket" och har gjort så länge. Jag har redan nu, när jag samtalat med F-kassan, förstått vad läkaren menar. Pratade t ex i telefon med en handläggare angående "Samverkan" och när jag nämnde att jag nu jobbar 75% så var kommentaren "Jamen det är ju jättebra, då kan du ju börja på det direkt på ett nytt ställe, annars är det normala att man börjar med tio timmar per vecka!". Eh okej... Bara för att jag officiellt jobbar 75% betyder inte det att jag är kapabel till det. Är så förbannat trött på att man hela tiden bedöms efter hur mycket man jobbar, aldrig utifrån hur man mår.

Nå, någon som har några visa ord att ge mig på vägen? Höger eller vänster, det är frågan.

Jag tycker du ska välja alternativ fyra: bli sjukskriven. Eller är det en omöjlighet? Förutom att du är deprimerad så verkar du vara och ha varit stressad lång tid.

Kan du inte skriva in dig på Habiliteringen och få hjälp och råd därifrån? Det verkar som du behöver kontakt med en psykolog/terapeut. Och kanske med en kurator för att diskutera mer praktiska frågor

Betr ensamheten, tror du att du skulle ha glädje av att träffa andra aspergare? På Habilliteringen där jag bor har de då och då samtalsgrupper med aspergare och en specialpedagog som handledare. Det finns ju också träffar som aspergare ordnar själva, se under Träffar.

Jag tycker absolut inte du ska välja alt 3, det kommer ändå förr el senare. Jag vet inte hur gammalt ditt barn är, men jag tror det behöver dig länge än. En död förälder kan man aldrig prata med.

Vad menar du med alternativ 3? Att ta livet av dig!!??

Nää, o detta säger jag inte för att jag fått mycket skit på Flashback ang. ett självmord där, där jag ringde in till P3 o berättade allt i radion.

Kan du inte bli sjukskriven på 100% ?

EDIT: Föresten inspirerade din signatur mig, är det ok om jag "knycker" idén o skriver mina diagnoskoder?

Instämmer med Alien.

Apropå

Absolut skrev:På min nuvarande arbetsplats är min arbetsförmåga under de officiella 75%, men jag lyckas maskera min oförmåga pga arbetets art. Min läkare sa dock redan innan utredningen att om jag nu skulle få diagnos så skulle det ligga mig i fatet att jag jobbar så pass "mycket" och har gjort så länge. Jag har redan nu, när jag samtalat med F-kassan, förstått vad läkaren menar. Pratade t ex i telefon med en handläggare angående "Samverkan" och när jag nämnde att jag nu jobbar 75% så var kommentaren "Jamen det är ju jättebra, då kan du ju börja på det direkt på ett nytt ställe, annars är det normala att man börjar med tio timmar per vecka!". Eh okej... Bara för att jag officiellt jobbar 75% betyder inte det att jag är kapabel till det. Är så förbannat trött på att man hela tiden bedöms efter hur mycket man jobbar, aldrig utifrån hur man mår.

tänker jag också att man (du och eventuella medhjälpare enligt Aliens inlägg) kanske kan åtminstone försöka få FK att förstå att det är just att du med din obehandlade problematik har jobbat 75% genom alla år som har gjort dig utbränd. Om det behövs; jag har inte koll på rutinerna när man ansöker om sjukskrivning, som jag alltså också tycker verkar som det enda rimliga.

Alien skrev:Jag tycker du ska välja alternativ fyra: bli sjukskriven. Eller är det en omöjlighet? Förutom att du är deprimerad så verkar du vara och ha varit stressad lång tid.

Kan du inte skriva in dig på Habiliteringen och få hjälp och råd därifrån? Det verkar som du behöver kontakt med en psykolog/terapeut. Och kanske med en kurator för att diskutera mer praktiska frågor

Betr ensamheten, tror du att du skulle ha glädje av att träffa andra aspergare? På Habilliteringen där jag bor har de då och då samtalsgrupper med aspergare och en specialpedagog som handledare. Det finns ju också träffar som aspergare ordnar själva, se under Träffar.

Jag tycker absolut inte du ska välja alt 3, det kommer ändå förr el senare. Jag vet inte hur gammalt ditt barn är, men jag tror det behöver dig länge än. En död förälder kan man aldrig prata med.

När du skriver habiliteringen, menar du inom neuropsyk då? Min diagnos är så pass ny så jag vet inte hur nånting fungerar än, har bara fått "diplomet" så att säga.

Angående sjukskrivningen så ifrågasätter folk redan att jag är deltidssjukskriven (du ser ju inte sjuk ut osv), dessutom vill jag allra helst klippa alla band med nuvarande arbetsgivare för gott, då den påverkar mig väldigt negativt. Blir jag sjukskriven vet jag ju att jag någon gång ska tillbaka "dit", en tanke jag inte står ut med. Vill liksom inte ha något med det stället att göra överhuvudtaget. Sedan har vi ju den kära F-kassan som givetvis skulle ifrågasätta hur jag kunnat jobba "så mycket" så länge, för att nu plötsligt inte kunna jobba alls?

Angående umgänge med andra aspergare har jag faktist ingen aning. Eftersom jag inte känner något folk känner jag inte heller någon med aspergers, och har så heller aldrig gjort (vad jag vet om). Har alltså ingen aning hur jag skulle fungera med andra AS:are.

Jag håller med de andra. Sjukskrivning låter helt klart som ett vettigt alternativ. Det låter som du är sönderstressad och deprimerad. När självmord börjar kännas som ett bra alternativ, då är det inte läge att bita ihop och knoga vidare utan då måste man göra något - snarast! Jag tycker att du ska berätta om de här tankarna för din läkare så att han/hon verkligen förstår exakt hur kämpigt du har det!

Gafsan skrev:Jag håller med de andra. Sjukskrivning låter helt klart som ett vettigt alternativ. Det låter som du är sönderstressad och deprimerad. När självmord börjar kännas som ett bra alternativ, då är det inte läge att bita ihop och knoga vidare utan då måste man göra något - snarast! Jag tycker att du ska berätta om de här tankarna för din läkare så att han/hon verkligen förstår exakt hur kämpigt du har det!

Tro mig, jag har försökt gång på gång att få psyk att inse allvaret. Tyvärr tas inte dödslängtan på särskilt stort allvar om man inte kan visa en fin lista på ett tiotal självmordsförsök man gjort tidigare. I min värld existerar inte något som heter självmordsförsök, har man bestämt sig så ser man till att dö, det finns många idiotsäkra sätt. Därav har jag inte gjort några försök, och därav tas min livsleda inte riktigt på allvar.

Dessutom, nämner man ens en enda bokstav om framtiden när man är hos läkaren så blir facit i journalen "Pratar om framtiden, alltså ingen trolig suicidrisk"... Alltså det räcker typ med att man kanske säger att man ska till jobbet imorrn så är läget chill enligt psyk. "Han tänker uppenbarligen leva imorrn, då är det lugnt". Hallå, det kan liksom hända något redan inatt, om den nedåtgående spiralen väl sätter igång.

Det där är en av de sakerna NPF-experterna på till exempel hab ska ha förståelse för med hjälp av ens AS-etikett: att det inte alltid märks utanpå en aspergare hur den mår, och framför allt inte om den mår dåligt. Ett klassiskt problem för oss i vården, som en expert själv talade om för mig en gång i tiden. Alla så kallade NPF-experter har inte heller den insikten, tyvärr, så man kan behöva söka upp dem som har den.

Här i mitt landsting är Habiliteringen (fd Vuxenhabiliteringen) en enhet under landstinget: http://www.lul.se/templates/page____523.aspx

Har man diagnos har rätt till deras "utbud" s a s. Och även till LSS (via kommunens LSS-handläggare).

Försök i första hand att få till en sjukskrivning (på 100%). Det är bättre än att tvingas i "åtgärder" som du inte orkar med just nu. Det betyder inte att du måste tillbaka dit en dag, bara att du får respit att ta reda på mer om dina möjligheter. Har du varit sjukskriven en tid så kommer de (FK m fl) inte heller att kunna utgå från att automatiskt klarar av 75% på praktik och liknande. I första hand behöver du en läkare som skriver ett bra intyg.

Om du har något gemensamt med andra aspergare kan du kontrollera om de har några samtalsgrupper med aspergare i ditt landsting.

Attention har också träffgrupper över hela landet.

Givetvis måste jag slå ett slag för OA också: www.aspergare.org

Absolut skrev:

Alien skrev:Jag tycker du ska välja alternativ fyra: bli sjukskriven. Eller är det en omöjlighet? Förutom att du är deprimerad så verkar du vara och ha varit stressad lång tid.

Kan du inte skriva in dig på Habiliteringen och få hjälp och råd därifrån? Det verkar som du behöver kontakt med en psykolog/terapeut. Och kanske med en kurator för att diskutera mer praktiska frågor

Betr ensamheten, tror du att du skulle ha glädje av att träffa andra aspergare? På Habilliteringen där jag bor har de då och då samtalsgrupper med aspergare och en specialpedagog som handledare. Det finns ju också träffar som aspergare ordnar själva, se under Träffar.

Jag tycker absolut inte du ska välja alt 3, det kommer ändå förr el senare. Jag vet inte hur gammalt ditt barn är, men jag tror det behöver dig länge än. En död förälder kan man aldrig prata med.

När du skriver habiliteringen, menar du inom neuropsyk då? Min diagnos är så pass ny så jag vet inte hur nånting fungerar än, har bara fått "diplomet" så att säga.

Angående sjukskrivningen så ifrågasätter folk redan att jag är deltidssjukskriven (du ser ju inte sjuk ut osv), dessutom vill jag allra helst klippa alla band med nuvarande arbetsgivare för gott, då den påverkar mig väldigt negativt. Blir jag sjukskriven vet jag ju att jag någon gång ska tillbaka "dit", en tanke jag inte står ut med. Vill liksom inte ha något med det stället att göra överhuvudtaget. Sedan har vi ju den kära F-kassan som givetvis skulle ifrågasätta hur jag kunnat jobba "så mycket" så länge, för att nu plötsligt inte kunna jobba alls?

Angående umgänge med andra aspergare har jag faktist ingen aning. Eftersom jag inte känner något folk känner jag inte heller någon med aspergers, och har så heller aldrig gjort (vad jag vet om). Har alltså ingen aning hur jag skulle fungera med andra AS:are.

Zombie skrev:Det där är en av de sakerna NPF-experterna på till exempel hab ska ha förståelse för med hjälp av ens AS-etikett: att det inte alltid märks utanpå en aspergare hur den mår, och framför allt inte om den mår dåligt. Ett klassiskt problem för oss i vården, som en expert själv talade om för mig en gång i tiden. Alla så kallade NPF-experter har inte heller den insikten, tyvärr, så man kan behöva söka upp dem som har den.

Jag är typen som inte vill "besvära" någon, därför har jag alltid hållt allt inom mig för mig själv. Dessutom är jag (tyvärr) enormt plikttrogen, troligen ett arv från min uppfostran, vilket även det ligger mig i fatet. Hade jag inte varit så besatt av att alltid sköta mina åtaganden till punkt och pricka så hade jag troligen blivit sjukskriven för längesen.

Angående detta med sjukskrivning så är jag livrädd för att det ska dra igång någon rehabiliteringsutredning på jobbet i anknytning till det. Det finns nämligen problem för mig på jobbet som jag helt enkelt inte skulle kunna ta upp med arbetsgivaren, det skulle bli väldigt fel. Detta har jag givetvis väldigt svårt att motivera för F-kassan, då de inte är insatta i alla detaljer och inte har hela bilden (vilket jag inte heller kan ge dem). Härav vill jag klippa banden och smyga iväg från nuvarande arbetsplats tyst som en mus i vinternatten, obemärkt. För att aldrig återvända..

Absolut skrev:Tro mig, jag har försökt gång på gång att få psyk att inse allvaret. Tyvärr tas inte dödslängtan på särskilt stort allvar om man inte kan visa en fin lista på ett tiotal självmordsförsök man gjort tidigare. I min värld existerar inte något som heter självmordsförsök, har man bestämt sig så ser man till att dö, det finns många idiotsäkra sätt. Därav har jag inte gjort några försök, och därav tas min livsleda inte riktigt på allvar.

Aha. Men om du testar att vända dig till din vårdcentral då? Kanske läkarna där är mindre "avtrubbade" när det gäller djupt deprimerade personer?

Eller kan du få någon hjälp via arbetsgivaren? Om du kunde omplaceras, sjukskrivas av företagsläkaren, gå ner i arbetstid, eller vad 17 som helst som du tror kunde hjälpa?

I sista hand borde du ju kunna bara sluta gå dit. Om du själv bedömer att du mår så dåligt att självmord börjar kännas som ett tänkbart alternativ, då har det ju högsta prioritet att du mår bättre. Det borde ju ändå vara bättre att helt enkelt sluta sköta jobbet än att säga upp dig? Annars finns ju risken att omgivningen tolkar det som att du kan jobba men bara inte vill.

Sen tänkte jag på de ekonomiska faktorerna. Självklart är vräkning inte bra för ditt barn - men det är otroligt mycket bättre än att ha inte ha någon pappa alls!

Jag hoppas att det ordnar sig för dig. Jag har varit i liknande situation på ett tidigare jobb. Nu har jag ett annat jobb, en ny medicin och en färsk AS-diagnos, och tillvaron känns ganska så hoppfull. Det kan alltså bli bättre, även när det känns hopplöst! Lycka till!

Absolut skrev:[...]

Hade jag inte varit så besatt av att alltid sköta mina åtaganden till punkt och pricka så hade jag troligen blivit sjukskriven för längesen.

Du ser själv. Egentligen vet du precis vad du borde göra och har vetat det länge.

Absolut skrev:

Zombie skrev:Det där är en av de sakerna NPF-experterna på till exempel hab ska ha förståelse för med hjälp av ens AS-etikett: att det inte alltid märks utanpå en aspergare hur den mår, och framför allt inte om den mår dåligt. Ett klassiskt problem för oss i vården, som en expert själv talade om för mig en gång i tiden. Alla så kallade NPF-experter har inte heller den insikten, tyvärr, så man kan behöva söka upp dem som har den.

Jag är typen som inte vill "besvära" någon, därför har jag alltid hållt allt inom mig för mig själv. Dessutom är jag (tyvärr) enormt plikttrogen, troligen ett arv från min uppfostran, vilket även det ligger mig i fatet. [...]

Kunde lika gärna ha beskrivit mig. Inte bara uppfostran, tror jag, utan uppfostran och skit genom livet ovanpå ett aspiefel i ens samvete och förmåga att bedöma vad som är rimligt. Visst kan det ta död på en om man inte "skärper sig". Men tro mig, det går att "skärpa sig". Annars skulle inte jag ha levat än. Ett sätt kan vara att öva sig i att betrakta och behandla sig själv som om man vore en annan person och sedan fan ta mig göra så också. Så gott man kan, förhoppningsvis bättre med tiden.

Gafsan skrev:Eller kan du få någon hjälp via arbetsgivaren? Om du kunde omplaceras, sjukskrivas av företagsläkaren, gå ner i arbetstid, eller vad 17 som helst som du tror kunde hjälpa?

Här fick jag mig ett gott skratt, tack för det! Arbetsgivaren är den siste som kan hjälpa mig, kan dock inte riktigt gå in på varför (vill inte outa mig för mycket). Omplacering skulle inte hjälpa, och företagsläkare existerar inte (arbetsgivaren skyr företagshälsovård som pesten). Vill inte gå ner mer i tid och samtidigt vara kvar på stället, då jag som sagt redan nu får kommentarer från kollegor om mina arbetstider etc.

Gafsan skrev:I sista hand borde du ju kunna bara sluta gå dit. Om du själv bedömer att du mår så dåligt att självmord börjar kännas som ett tänkbart alternativ, då har det ju högsta prioritet att du mår bättre. Det borde ju ändå vara bättre att helt enkelt sluta sköta jobbet än att säga upp dig? Annars finns ju risken att omgivningen tolkar det som att du kan jobba men bara inte vill.

Här kommer problemet med min plikttrogenhet in, jag skulle aldrig kunna missköta något på det viset, alltså att bara gå hem. Det är emot mina principer och allt jag fått inpräntat under livets gång. Tyvärr får jag väl tillägga, önskar att jag hade förmågan att missköta mig ibland.

Absolut skrev:

Gafsan skrev:Eller kan du få någon hjälp via arbetsgivaren? Om du kunde omplaceras, sjukskrivas av företagsläkaren, gå ner i arbetstid, eller vad 17 som helst som du tror kunde hjälpa?

Här fick jag mig ett gott skratt, tack för det! Arbetsgivaren är den siste som kan hjälpa mig, kan dock inte riktigt gå in på varför (vill inte outa mig för mycket). Omplacering skulle inte hjälpa, och företagsläkare existerar inte (arbetsgivaren skyr företagshälsovård som pesten). Vill inte gå ner mer i tid och samtidigt vara kvar på stället, då jag som sagt redan nu får kommentarer från kollegor om mina arbetstider etc.

Gafsan skrev:I sista hand borde du ju kunna bara sluta gå dit. Om du själv bedömer att du mår så dåligt att självmord börjar kännas som ett tänkbart alternativ, då har det ju högsta prioritet att du mår bättre. Det borde ju ändå vara bättre att helt enkelt sluta sköta jobbet än att säga upp dig? Annars finns ju risken att omgivningen tolkar det som att du kan jobba men bara inte vill.

Här kommer problemet med min plikttrogenhet in, jag skulle aldrig kunna missköta något på det viset, alltså att bara gå hem. Det är emot mina principer och allt jag fått inpräntat under livets gång. Tyvärr får jag väl tillägga, önskar att jag hade förmågan att missköta mig ibland.

Hmm. Låter som en kass arbetsgivare. Du tror inte de skulle kunna tänka sig att ge dig sparken? För då får du inte karens från A-kassan, väl?

Gafsan skrev:Hmm. Låter som en kass arbetsgivare. Du tror inte de skulle kunna tänka sig att ge dig sparken? För då får du inte karens från A-kassan, väl?

Har redan efterfrågat detta en gång men fick nej, troligen för att jag gör mitt jobb "för" bra och för att arbetsgivaren skulle behöva anstränga sig för att ersätta mig om jag försvann (mest bekvämt att ha mig kvar).

Om du är sjukskriven en längre tid så vill säkert arbetsgivaren bli av med dig. Fast risken är att h-n ringer och tjatar först, "när kommer du tillbaka?"

I värsta/bästa fall kan du få permanent sjukersättning sedan du varit sjukskriven. Beror väl lite på din ålder. Hursomhelst tror jag det är lättare att få om man först varit sjukskriven en längre tid.

Jag tror alla mår bra av att ha ett jobb att gå till. Jag tycker du ska försöka hitta ett jobb du trivs med där du har minimal kontakt med andra människor. Om du har ett intresse som du är bra på kan du starta eget. Det blir mycket jobb men samtidigt kan du styra dina arbetstider och inte ta emot för mycket jobb så du hinner med.

Vad tror du om förtidspensionering, det är en del med t.ex. Asperger som väljer att bli förtidspensionerade.

maxholm skrev:Jag tror alla mår bra av att ha ett jobb att gå till.

Jag tror att de flesta (men inte alla) mår bra av att ha ett jobb att gå till.

Några här på forumet stormtrivs med att vara sjukpensionärer (eller vad det heter numera), själv vill jag gärna jobba ett antal år till innan det är dags för pension, efter pensionen är det inte säkert att jag klarar av att sluta jobba...

Absolut skrev:Alternativ tre ligger konstant och maler i bakgrunden, och har så gjort i många år. Det handlar givetvis om att bli nergrävd i jorden, och tyvärr känns det alldeles för ofta alldeles för lockande. Jag drömmer verkligen om det (som ett barn drömmer om att få en viss leksak på julafton), hur skönt det måste vara när allting slocknar, för gott. Det som hindrat mig hittills är att det i andras mening anses så fult, samt att jag känner en viss skyldighet mot barnet att fortsätta leva. Själv får jag ut absolut ingenting av livet.

Jag känner igen tankarna kring alternativ 3. Verkligen. Jag sa i höstas upp mig från en arbetsplats som helt trasade sönder mig. Problemen var: ingen ordning o reda alls (man visste inte ens om man skulle få lönen i tid), sexuella trakasserier, chefens fördomar om hur hon förväntade sig att en aspergare skulle fungera, o att faktiskt ingen tyckte om mig.

Jag kände mig helt låst på arbetsplatsen. På min väg till jobbet fanns ett käckt tågspår. Varje dag hoppades jag att tåget skulle "råka" komma precis när jag skulle gå över. För det hade varit ett tecken på att jag skulle ge upp.

Jag tror i efterhand att när jag känner att jag inte har kontroll över något så får jag sådana tankar. "Jag kan iallafall bestämma att jag ska dö" känns befriande o som att jag faktiskt bestämmer själv.

Jag var förövrigt också vuxen då jag fick min diagnos. Om man känt sig missförstådd, ensam o annorlunda i många år så kan livet börja kännas som en kamp, och som att man bara lever för att man "måste". Men jag har förstått att det enda vettiga jag kan göra åt situationen är att försöka fylla ut kampen (livet) med saker som ger energi istället för att ta. Det gäller att försöka peta in små ljusglimtar mellan kamperna:)

Det finns en väg till att både bli tagen på allvar och slippa ditt jobb. Släpp ut hela skiten på jobbet. Vad du än gör när du är hemma, gungar, skriker, gråter, dunkar huvudet i vägen eller vandrar runt i cirklar - gör det på jobbet! Släpp ut din sjukdom i all sin blom! De kommer inte vilja ha kvar dig då, så antingen säger de upp dig eller så skickar de dig bums till sjukskrivning. Sluta hålla inne ditt mående inför personer som tror att du är kapabel.

Om det hade varit jag i den desperata situation du är nu, utan en vettig psykiater som kan sjukskriva dig skulle jag ha fått offentligt psykbryt för att tvinga fram en lösning. Ungefär så här:

Går in till jobbet, sätter mig på min plats, vägrar svara på tilltal, gungar fram och tillbaka, gråter om jag kan, vandrar runt planlöst och hetsar upp mig inombords, men tvingar mig själv att vara kvar. Arbetar ingenting och förhoppningsvis tappar jag fattningen tillräckligt mycket för att bara skrika eller gråta rakt ut när någon pratar med mig.

Risken finns att du får göra en tur till psykakuten eller blir hemskickad, men saker lär i alla fall ta fart.

Men peta inte i dig alkohol eller knark innan, då kan det nog slå fel på ett annat sätt.

Angelic Fruitcake@: Problemet med det du beskriver är att jag kan bara inte skämma ut mig så på jobbet, situationen är alltför komplicerad för det. Dels är staden jag bor i för liten, det finns redan alldeles för många här som har en negativ bild av mig, dels finns det folk på jobbet som känner mina föräldrar, dels är det helt emot mina (inlärda) principer att missköta mig, jag skulle helt enkelt inte klara av att släppa fram den verkliga insidan. Det skådespel jag ger varje dag är så fruktansvärt djupt rotat efter åratal av upprepning dag ut och dag in.

Jag har alltid lyckats stöta mig med folk, och att ge en sådan föreställning som du beskriver skulle som sagt göra folks bild av mig ännu värre, jag tror inte jag orkar med det nu (bryr mig tyvärr alldeles för mycket om vad andra tycker/tänker). Innerst inne vill jag inget hellre än att följa mitt inre, men med allt hat och förakt jag byggt upp mot mänskligheten och främst vissa specifika individer så skulle jag ha svårt att hålla det på en "lagom" nivå, det hade troligen slutat i något liknande skolskjutning, läs jobbskjutning här.

Det finns individer på jobbet som jag knappt vågar gå bakom, för jag är rädd för att tappa kontrollen och låta dem känna ilskan de byggt upp inom mig. Jag vågar inte möta deras blick av rädsla för att minsta lilla ogillande blick från deras sida ska få mig att flippa. Jag vågar knappt ens prata med dem, av rädsla för att minsta lilla ord från dem som jag kan uppfatta provocerande ska få mig att tappa all besinning. Så nej, jag vågar faktist inte missköta mig, för den kritik jag skulle få av det skulle mycket väl kunna utlösa en okontrollerbar vrede.

Finns det någon person på arbetsplatsen som du uppfattar att du kan tala med?