Jag har två Aspisar i familjen en son och en fd pojkvän och far till våra barn.
Själv känner jag igen mig i mycket och passar delvis in i diagnosen
Har slitit ut mig själv totalt och sjuk pensionerades för femton år sedan permanent hade innan fem år av tillfällig sjukbidrag med arbete i perioder resten sjukskrivning eller arbetsträning rehabilitering.
Tål inte stress, är en varann dags person, stress och press gör mig sjuk fysiskt. Nu har vi haft två års helvete och den största stressen och pressen jag vet flyttning har vi gjort fyra gånger på två år....
Nu sitter jag ensam med barnen i en lägenhet och känner mig instängd och trygg. Har gett upp hoppet och drömmarna.
Sista flytten knäckte mig fysiskt och psykiskt. Fick äta dubbla doser penicillin den sista av den starkaste sorten samt mediciner mot magkattaren mm.

Då när jag är som sjukast och tröttast av allt slitande med flytten och medicinering så får min man sin depression.
Han orkar inte och hans kropp värker. trotts feber och frossa måste jag vara tydlig passa upp och trösta. Får inte bli arg grinig eller sur.
Måste fortsätt underlätta efter som han har Asperger, hörsel problem och är deprimerad och har diagnos och då ska vi förstå och underlätta.
Då är det rätt att han sitter fyra till åtta timmar vid datorn, ser på tv till tre fyra på natten med hög ljud volym att han väcker mig då han går och lägger sig och att han inte kan eller vet hur lådorna ska packas. Inte orkar med utan skottar snö eller går på promenader när vi behöver hjälp.

I stressen "glömmer" han att lyssna och råkar slå sönder en sak då han kör saker till lägenheten och gissa om jag blev utskälld! Givet vis var det mitt fel som packat fel och lagt fel sort saker i hop och jag var en idiot som packat så fel. Vilket utbrott han fick jag var inte vatten värd.
Att han inte skulle röra den lilla lådan utan ta med en stor back och att grabben skrek att han inte fick öppna den lådan det brydde han sig inte om, han hörde inte sa han.
Att jag blev tokledsen över det som gick sönder över att förlora den saken och över hans utskälning chockad och oförstående över hur han när jag talat "Aspiska" Plastbacken den genomskinliga stora ta tillbaka den tom" kunde ta så totalt fel! Men jag hade vid ett annat tillfälle råkat nämna att kaffebryggaren låg i den backen och det var bara det han kom i håg.'

Jag tog inte detta och då dog hans kärlek till mig efter som det i hans ögon var mitt fel allt som hänt och jag som gjort fel. Jag som skulle säga förlåt och trösta.
Jag orkade inte stryka över trösta och lossas att han hade rätt så han drog. Lämnade mig mitt i flytten. Kom tillbaka när det djävligaste var över trodde han men tji fick han han fick avsluta flytten.
Nu har vi haft en vecka i samma lägenhet och min älskling finns inte längre.
Han ser mig som en god vän han har barn med.
Inga känslor alls, han som inte kunde sova utan mig. Behövde mig och kramar 7/24. på ett dygn dog allt.

Han tror att jag ska orka ha honom här på helgerna att barnen ska orka.
Han är ju inte längre en del av familjen han har kopplat bort oss.
Jag får inte krama honom eller röra vid honom behandla honom som en främling.
Nu ska det vara avstånd och mobilen måste jag bära med mig i fall han behöver nå mig. Fast jag måste inte men han blir sur eller arg om jag glömmer den.
Vi får inte under några som helst omständigheter ens nämna det som hänt eller en diskutera vad vi ska göra nu. Detta ska skötas via mail.
Barnen fattar inget. Dom kan han krama, för mycket.
Så dotter drog innan han åkte för att slippa säga hej då.

Mina känslor dom finns ju kvar.
Men jag orkar inte med den psykiska misshandel. Fast jag förstår och vet varför han säger och gör som han gör så gör det ont och jag orkar inte mer orkar inte ta det förklara förstå och ta hand om.
Hur kan en diagnos så totalt förstöra en person och ta bort allt fin och underbar? Att han inte längre behöver spela teater ok men min son har samma diagnos och han behöver inte spela teater och anstränga sig för att visa omtanke empati och kärlek. Var allt bara ett spel och teater? Fans någonsin den man jag älskar? eller var den personen bara en skapad figur?

Han kan mycket väl ha antisociala drag, eller bara vara en skitstövel också. AS säger tyvärr ingenting om själva människan,bara eventuella hinder som kan finnas och i bästa fall lite mer tyngd i ens argument när man behöver hjälp (i värsta fall tvärtom). Om han behöver vårdas som ett barn kan han lägga in sig på psykiatrisk avdelning väl?

Utan att höra båda sidor kan jag dock inte ta ställning, så mitt svar baseras på att texten är sanning till 100%. Är den det så är det nog inte AS som är boven,även om det kanske spelar in i hans beteende på något sätt. Spontant verkar det vara något alldeles åthelvete med hans person.

Skulle vilja diagnosticera honom som Vuxenbebis..

Jag förstår att du mår dåligt, men behöver inte barnen träffa sin far? Kan du vara någon annanstans när han hälsar på sina barn? Eller att barnen åker till honom?

När någon bryter upp (och det finns känslor kvar hos den kvarlämnade) så blir det ofta svårt att samarbeta kring barnen. Har du någon du kan prata med, vän el professionell?

Alien skrev:Jag förstår att du mår dåligt, men behöver inte barnen träffa sin far? Kan du vara någon annanstans när han hälsar på sina barn? Eller att barnen åker till honom?

När någon bryter upp (och det finns känslor kvar hos den kvarlämnade) så blir det ofta svårt att samarbeta kring barnen. Har du någon du kan prata med, vän el professionell?

Jo då jag har folk att prata med profs och privat.
Är bara så grymt besviken.
Allt är ständigt på grund av Asperger diagnosen och kan då inte lösas, till och med snavandet över lådor eller att man slår i en lågt sittande lampa.
Hur ska man kunna gå vidare och prata om hur det blir sedan då?
Ja detta är min syn på det som skett min 100% sanning. Jo det blir nu så att jag är hos andra när han är här hos barnen, så mycket det bara går om de går med på det förstås barnen alltså. Men vissa saker måste lösa tillsammans vissa trådar knytas i hop och möten fixas.

Han låter mer som en idiot än som en aspis. Gör dig av med dåren.

Vi aspergare är ofta egocentriska och kan inte vara annat. Jag ser två människor som båda är trötta och slutkörda, och båda behöver stöd och förståelse. Det är kanske ingens fel, ni kan bara inte längre uppfylla den andras behov.

Jag har själv upplevt hur en aspergare bara klippte av när jag sa något h-n inte gillade. Och jag som trodde vi var goda vänner! Så mycket var det värt. Har läst att det kan vara typiskt för aspergare, den osentimentala avklippningen.

Jag förstår ditt behov av att "tala ut" och förklara och få förklaringar. Medan han bara vill se framåt och tycker det är jobbigt och onödigt. Kanske han också är rädd för att det urartar i gräl och beskyllningar.

Här är några tidigare trådar om problem NT - AS (kan nog vara svårt även AS - AS):

http://www.aspergerforum.se/en-vanlig-aspie-t13503.html

http://www.aspergerforum.se/anhorig-t13502.html

http://www.aspergerforum.se/nt-as-sant-t14432-48.html

http://www.aspergerforum.se/pojkvan-med ... t8117.html

Det blir inget tala ut eller diskuterande.
Han är en stor kramig gos nalle som charmar vem som hälst och har lätt att prata om det är med rätt sorts mänskor eller nya bekanta han inte behöver se var dag.
När han kommer hit till oss blir han en gnällig baby som får lynnes utbrott och blir arg för allt och inget och eftersom jag inte längre tar någon skit, inte är tålmodig och undviker kontakt så mycket som det går är det mitt fel och jag är en satkäring.

Han har sett till att barnen kommer till skolan i många år och vet hur svårt det kan vara. Efter att ha skrikit åt vattenkokaren som inte vill som han vill.
Går jag upp och hjälper till. Han fixar frukost åt ungarna och sig sedan försvinner han in i "sitt" dotterns rum och blir sittande ätandes frukost och inloggad i en halvtimme sedan kommer han på att han kanske skulle ha väckt grabben igen och talat om att han borde klä på sig......
Då var det dags att gå. Nu hade jag redan hunnit väcka honom och fått honom att klä på sig. Efter idiot gräl om var dotterns ryggsäck var och där han föreslagit en sliten som låg fullpackad med saker från flytten gav jag upp
Han körde grabben till skolan och blev utslängd av mig.
Allt detta var mitt fel och hade inte jag varit så elak dum och grälsjuk så hade.......
Varför ska det vara så svårt att se vad man själv gör och hur det påverkar andra?
Vist är jag bitter och trött på honom och hans ilska och intolerans, borde vara smidigare tystare och tolerantare jag med. Men det är han som åker och jag som står ensam med allt jobb och ansvara och som måste fixa allt det han nästan fixat eller rört till medan han var här och skulle "hjälpa" till.

Det låter verkligen som situationen just nu är så infekterad och ni bägge är så irriterade att ni bör hålla kontakten på minimumnivå.

Just nu läser jag denna bok och citerar friskt ur den:

Många NT-kvinnor beskriver sina AS-män som oerhört hängivna och uppvaktande tiden fram tills de gifte sig. Sedan verkade de tappa intresset. De var i mål och behövde inte anstränga sig.
---
Den som vill behålla sin partner måste anstränga sig. Man måste kompromissa, anpassa sig och göra sitt bästa för att möta den andres behov.
Ovanstående är inte lätt för människor som har AS och därmed brister i de exekutiva funktionerna. --- Brister i de exekutiva funktionerna gör att att man har svårt att styra sina impulser, svårt att tänka om och bryta invanda mönster.
---
Ett baskrav för att en relation ska fungera är att den präglas av känslomässig och sexuell intimitet. För många aspergare är intimitet ett vagt begrepp.
---
Aspergares tendens till rigiditet och egocentricitet gör att de ofta misslyckas med att förstå vad partnern vill. Om partnern tar på sig rollen att alltid vara den som tar initiativ till närhet är relationen i fara. Förr eller senare kommer han eller hon att bli frustrerad och tröttna på den ensidiga känslomässiga kommunikationen.
---
Männen med AS var väl medvetna om att deras partners inte hade förtroende för dem. Orsaken var, enligt dem, deras oförmåga att hantera vissa situationer, kriser och människor. I situationer med mycket stimuli kan aspergare nå en gräns där de inte orkar mer. De måste därifrån, bokstavligt eller bildligt. De reagerar med vrede, med att avlägsna sig, eller med att stänga av och gå in i sig själva.

Inger Jalakas: Sex, kärlek och Aspergers syndrom.

Naturligtvis är inte allt "ditt fel". Det kanske är ingens fel. Han har nått sin gräns och du har nått din.