Apoteket har ändrat sina rutiner igen för femte miljonte gången. Hur fan ska man orka med det? Nu är det definitivt inte Aspergeranpassat .

Så här gör de nu på ett av apoteken:
Först tar man en nummerlapp, sedan kommer ens nummer upp. Man får lämna sina recept och gå och vänta. Idag väntade jag 40 minuter som det skulle ta. Hon kunde inte lova, men ungefär minst 30 min skulle det ta för dem att plocka ihop antibiotika till min katt som nästan dog igår, Stilnoct och så värktabletter mot mensvärk.

Kommer tillbaka efter 40 min, tar en ny nummerlapp och väntar. Numret kommer upp och jag går fram. ett oförstående ansikte tittar på mig.

Hon:
- Ja?

Jag:
- Jag har väntat.

Hon:
- Jaha?

-----------------Tystnad-------------------------------------

Hon:
-På medicin eller?

Jag:
- Ja.

Vadå vad skulle jag ha sagt då? Hon blev sur. Men vad skulle jag ha sagt? Jag känner inte igen ansikten, jag visste inte om det var samma människa i luckan.

Alltså jag gick i 40 minuter och försökte formulera vad jag skulle säga när jag kom till luckan, men jag kom inte på något

Vad skulle jag ha sagt? Förklarat att jag skulle ha djurmedicin. Att jag utöver det även ska ha mediciner åt mig själv och att jag inte vill ha generika och................................................................????????????

Jag förstår inte sådana där regler.

Jag hade ju redan förklarat en gång, och kattens medicin hade jag en gul lapp till, så den behövde jag inte nämna. Eller? Vad ville hon att jag skulle säga, vilka ord borde jag ha använt?

Det blir ju för fan alltid fel när man ska förklara grejer, antingen säger man för mycket och de kollrar bort det. Eller så säger man för lite och de gör fel.

De har för övrigt slutat ge ut gula lappar. Så nu får man en lista på ett vanligt vitt A4 istället. Och det hamnar ju lätt i pappersinsamlingen eller bland andra papper när man som jag har grava perceptionsstörningar. Jag måste ha färgkodade saker för att kunna sortera dem rätt.

AAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH

Och så böjade jag få tics där inne av stressen, ansiktet rockade loss, huvudet började slänga, och jag var nära att utbrista horballe och fittslem och negerdrasutburkaslynefjärt.

Och så drog jag kortet åt fel håll i avläsaren, för det är JU OLIKA HÅLL VARJE GÅNG.
Och det är ju olika saker man ska knappa in varje gång. Och ibland ska man rentav lämna kortet till kassören. Och ibland ska man bara stoppa in kortet för att läsa av chipet. Hur fan ska man veta från gång till gång och från ställe till ställe???

Det värsta är att kassapersonalen och övriga i kön suckar och blir sura över att jag är långsam. Jag känner mig kränkt.

Men jag väntade tills jag hade kommit ut i bilen innan jag började skrika.
Så kunde jag inte sluta skrika sedan, så det var någon granne som hörde att jag skrek horballe och kuk på parkeringen här hemma.

Men vad fan?!!!!

Någon som känner igen det här med att stressa ihop över förändringar?

Jag har fortfarande hjärtklappning nu 8 timmar senare, och jag har muskelryckningar överallt, i händer och ansikte. Håller på att få feber känns det som. Så här blir det varje gång jag stressar ihop. Sitter och skakar av ilska och känner mig maktlös.

Och ja, värktabletterna för mensvärken fanns inte, så jag får klara mig utan. Tar väl tramadol istället då, och några extra sobril . Så får jag vara utan sobril en vecka sedan då Och då kommer jag att få ännu mer problem med nervsystemet .

Jag vet inte hur jag ska reda upp den här skiten, men jag måste på något sätt se till att jag inte behöver gå på Apoteket så ofta, vet bara inte hur. Eftersom läkaren vägrar ge mig mer än en månadsförbrukning medicin varje gång . Det är en till sak som inte är det minsta anpassad efter att jag har AS och inte tål stress. Att jag i princip måste bo på apoteket fast jag blir skitstressad.

Hur uppfostrar man omgivningen? Kan man få hjälp med det någonstans? Skulle en LSS-tant kunna hjälpa till med sådana här saker utan att man behöver ringa till den? För det kan jag inte pga telefonfobi, då är det hugget som stucket.

Eller får man bara hjälp med scheman och sådant då, för att "skärpa till sig"? Då är det också hugget som stucket.

Fy fan. Det är bara att acceptera att man är född med en kuk i röven och kommer att dö i det skicket också. Samhällets stora vårtiga fetingstock med veckolagrad flänsost .

sugrövmanövern skrev:Hur uppfostrar man omgivningen? Kan man få hjälp med det någonstans? Skulle en LSS-tant kunna hjälpa till med sådana här saker utan att man behöver ringa till den? För det kan jag inte pga telefonfobi, då är det hugget som stucket.

Eller får man bara hjälp med scheman och sådant då, för att "skärpa till sig"? Då är det också hugget som stucket.

Ja LSS kan hämta Apoteksvarorna åt dig. Hur du ringer/mejlar/skickar brev får NI komma överens om.
Scheman är bara en sak de hjälper till med om man vill.
---
Känner igen mig i stressen när de bygger om. Alla dessa matbutiker som bara måste bygga om och flytta allt flera ggr om året gör mig ont i magen.

ufo skrev:

sugrövmanövern skrev:Hur uppfostrar man omgivningen? Kan man få hjälp med det någonstans? Skulle en LSS-tant kunna hjälpa till med sådana här saker utan att man behöver ringa till den? För det kan jag inte pga telefonfobi, då är det hugget som stucket.

Eller får man bara hjälp med scheman och sådant då, för att "skärpa till sig"? Då är det också hugget som stucket.

Ja LSS kan hämta Apoteksvarorna åt dig.

Det skulle ju bli mycket extrajobb för mig då att kontakta dem varje gång, men å andra sidan, så kanske de skulle tröttna på att åka in flera gånger i månaden, och då kanske jag på det krångliga viset kan få till stånd en förändring... oj, om man bara orkade engagera sig i det, men tanken är rafflande....

Förändring: Större recept med längre intervall. Läkaren vägrar ju det pga att han vill ha in läkararvode 50 kr varje gång, och för att han är rädd för att skriva ut narkotikaklassade läkemedel i för stora mängder åt gången.

ufo skrev: Känner igen mig i stressen när de bygger om. Alla dessa matbutiker som bara måste bygga om och flytta allt flera ggr om året gör mig ont i magen.

Det är också en av sakerna som stör mig, varor är alltid borta, som uppslukade ur jorden ibland. Och så blir frysvarorna äckliga när de plockas in och ut ur frysar hela tiden . De blir frystorkade. Och allt kött de flyttar runt, måste ju bli jätteäckligt. För man har ju sett pallarna stå i rumstemperatur länge innan de får komma ner i en ny frys i andra änden av butiken.

Sugis:

Jag tror att du får inse att hela världen inte kan anpassa sig till varken dig, mig eller Sven NTsson. Trots att du nu är så jävla speciell.

Kan du t.ex. inte börja med att träna bort din telefonfobi? Eller kanske lindra den så att du fixar ett samtal med LSS? Ska du få något måste du också kontakta någon eller något. Du kan inte förvänta dig att hela din omvärld ska vara en passupp på dig. Du har alla chanser i världen att förbättra din situation. Bara du tar det första initiativet!

Lycka till!

sugrövmanövern skrev:Det skulle ju bli mycket extrajobb för mig då att kontakta dem varje gång, men å andra sidan, så kanske de skulle tröttna på att åka in flera gånger i månaden, och då kanske jag på det krångliga viset kan få till stånd en förändring... oj, om man bara orkade engagera sig i det, men tanken är rafflande....

De kan också komma regelbundet för att hjälpa med sådant som du har svårt för.
LSS har en liten handikappifierande inställning så du lär slippa kommentarer som "skärp till dig". Men skulle de säga så så är det ju bara att kontrollera att man har bältet på sig och se ut som ett fån "öhh jag är ju skärpt".

Känner några som oxå har de här problemen.
För en del har det löst sig genom att de sökt olika former av hjälp, nån har en ledsagare, nån annan har boendestöd som hjälper dem med detta.
Tycker att du iaf borde prova nåt och se om du kan ha hjälp av det, att det måste bli en gång i månaden har ingen betydelse, många boendestöd går ju varje dag till folk de har kontakt med.

Du kan också kombinera detta med apotekets nya system där man kan ringa och beställa och sedan få hemskickat eller gå och hämta.
Då kan ledsagare eller boendestöd hjälpa dig att ringa och beställa och sedan gå och hämta. En del mediciner, bl a sömntabl, skickas inte, de måste man hämta.

En annan sak som kanske är möjlig för dig, det vet jag inte, är att åka till ett annat apotek som inte har detta jobbiga system. Jag skulel bli hysterisk om mitt apotek gjorde så som ditt, det är fruktansvärt kund-ovänligt! Helknäpp, tänk på alla gamla och sjuka, det är ju det man är ofta när man är apotekskund.

Hoppas du hittar nåt sätt att lösa det här på för att det är jobbigt som det är nu är ju helt klart.

Jag tycker det funkar bra med Apoteket och recept. Nu för tiden behöver man ju inte några receptlappar, utan det finns på deras datorer och så är det bara att visa leg så hittar dom ens recept.

Lika om man ska ha nytt recept. Bara att ringa till hälsocentralen och så 10 min senare finns det på apotekets datorer. Underbart.

Kristofer skrev:Sugis:

Jag tror att du får inse att hela världen inte kan anpassa sig till varken dig, mig eller Sven NTsson. Trots att du nu är så jävla speciell.

Kan du t.ex. inte börja med att träna bort din telefonfobi? Eller kanske lindra den så att du fixar ett samtal med LSS? Ska du få något måste du också kontakta någon eller något. Du kan inte förvänta dig att hela din omvärld ska vara en passupp på dig. Du har alla chanser i världen att förbättra din situation. Bara du tar det första initiativet!

Lycka till!

Vilken underbar förståelse för andras svårigheter... *ironi*
(Kunde inte låta bli...)

Ensamflickan skrev:

Kristofer skrev:Sugis:

Jag tror att du får inse att hela världen inte kan anpassa sig till varken dig, mig eller Sven NTsson. Trots att du nu är så jävla speciell.

Kan du t.ex. inte börja med att träna bort din telefonfobi? Eller kanske lindra den så att du fixar ett samtal med LSS? Ska du få något måste du också kontakta någon eller något. Du kan inte förvänta dig att hela din omvärld ska vara en passupp på dig. Du har alla chanser i världen att förbättra din situation. Bara du tar det första initiativet!

Lycka till!

Vilken underbar förståelse för andras svårigheter... *ironi*
(Kunde inte låta bli...)

Mjae... nu var det inte så jag menade. Jag ville mena på att det finns möjligheter att jobba med sig själv och förändra och förbättra för det går. Även om det inte är lätt och även om man deppar ihop på vägen ibland. Det har ni på forumet nog sett att jag gör ett flertal gånger.

Kristofer skrev:Sugis:

Jag tror att du får inse att hela världen inte kan anpassa sig till varken dig, mig eller Sven NTsson. Trots att du nu är så jävla speciell.

Men grejen är den, att den har ändrats, till det sämre.
Ett exempel:

Förr: Jag fick efter en tids tjat burkar med 100 Stilnoct, och inga intervall.

Nu: Jag får 30 Stilnoct åt gången med en månads intervall. Alla kan då räkna ut att om månaden har 31 dagar eller en julafton får jättespeciella och märkvärdiga/narcissistiska/uppmärksamhetstörstande och självömkande Sugis sitta vaken. Och det vill hon inte.

Sven NTsson på socialstyrelsen är nog inblandad i detta exempel.

Det var bättre förr.

Kristofer skrev:Kan du t.ex. inte börja med att träna bort din telefonfobi? Eller kanske lindra den så att du fixar ett samtal med LSS?

Jodå, 1 st samtal skulle jag kunna få till stånd, om inte annat med hjälp av en kompis som jag vet skulle ställa upp om jag bad henne om det.

Men grejen är den att ger jag själv intrycket av att våga ringa, så kommer de ju kräva att jag ska ringa väldigt mycket och ofta, vilket i förlängningen ger mig ytterligare ett problem i livet eftersom jag mår dåligt av att ringa. Jag får sådan ångest efter telefonsamtalet, och den ångesten varar veckor ibland.
Vissa samtal går nästan smärtfritt, andra gör mig galen av ångest och hade varit bättre o-ringda.

Kristofer skrev:Ska du få något måste du också kontakta någon eller något. Du kan inte förvänta dig att hela din omvärld ska vara en passupp på dig.

Nej det har man ju märkt, fast samtidigt så får man mycket hjälp tex här, så det är ju lite dubbla budskap. Jag misstänker att det finns mer passupphjälp än jag vet.

Det är bara det att jag sällan talar om mina problem, (där och när det är relevant, mina inlägg här är ju 100% gnäll, det vet jag) eftersom jag inte kan formulera mig i realtid.

Kristofer skrev:Du har alla chanser i världen att förbättra din situation. Bara du tar det första initiativet!

Lycka till!

Lycka till, hehe *knäcker en lyckokaka mellan skinkorna*.

Kanske kanske inte, ju fler kockar desto sämre soppa. Alltså jag tänker att om jag blandar in tanter så kommer de extra kontakterna att trötta ut mig, och jag kommer att få mindre energi till att zooma bort, sitta och stirra in i väggen, stirra in i akvarier, surfa, och sådant som jag måste göra. Sådant som är avkoppling...

Idag är det ju förstört, pga apoteksupplevelsen. Irritationen flödar och jag kommer inte att kunna sova bra i natt. Försöker surfa bort det.

Jag kan inte definiera vad jag behöver, men jag vill ha typ:
Så lite kontakt med olika människor som möjligt, så få uppdrag bland folk som möjligt tex hämta mediciner, handla mat etc.
Det verkar inte genomförbart....

Men kanske är det exakt så jag ska säga till LSS om jag söker ändå....

sugrövmanövern skrev:Jag kan inte definiera vad jag behöver, men jag vill ha typ:
Så lite kontakt med olika människor som möjligt, så få uppdrag bland folk som möjligt tex hämta mediciner, handla mat etc.
Det verkar inte genomförbart....

Men kanske är det exakt så jag ska säga till LSS om jag söker ändå....

Mina muppförare hade förstått precis.

Känner igen mig. Jag blir så förbannad på omgivningen att jag någon gång varje vecka känner för att döda hela jordens befolkning. Hittills har jag dock endast dödat insekter och sånt, men jag har fått offentliga raseriutbrott vid ett par tillfällen. Skönt för stunden att visa vad man känner men det kan ju få lite besvärliga konsekvenser.

Sugis:

Då det gäller telefonsamtal och eventuella LSS-tanter tycker jag att du nu bygger upp problem i förväg - utan att testa om det faktiskt är bra. Visst det kan vara så som du tänker, men det behöver ju inta vara så. Var inte för snabb med att utesluta mäjligheter innan du testat dem.

Vad du behöver har du ju faktiskt definierat här i tråden så den biten är faktiskt fixad.

Lyckokaka i röven. hmm... Fekal-oral smitta is the shit?

Ok, nu har jag dragit iväg ett fegt mail till patientnämnden och förklarat min situation med medicinerna. Väntar mig svar i mitten av Februari, för jag antar att allting dör av så här till jul och nyår.

För grundproblematiken just i det stora problemet med apoteksångesten är att jag måste hämta ut medicin så ofta. Kan inte de hjälpa mig, då blir nästa steg att jag söker LSS-stöd. Och då kommer jag i så fall att ansöka med motiveringen att medicinsituationen är ohållbar.

För jag upplever ändå att jag har lärt mig be om hjälp i många andra situationer. Och att det då finns definierbar hjälp.

Alltså tex min sambo kan gå och handla om jag inte pallar med folk. Men jag är för mycket av ett kontrollfreak för att lämna över allt för mycket till andra. Tex litar jag inte på att han, när han handlar tar saker med fräscht datum. Fast han har lärt sig det efter mycket tjat från mig.

Men man kan ju inte kontrollera tanter lika bra, för det har tagit många år att bearbeta min sambo, han är min muppförare så att säga. Han håller mig lugn på nya ställen, visar mig vägen, ger mig svar på paranoida funderingar och plockar ner mig på jorden. Det tog många år innan jag kunde lita på honom så pass mycket att jag tog det han sade på allvar.
Fast å andra sidan var han psykotisk när vi möttes...

Av någon anledning känner jag att jag är ytterst ansvarig för allt om händer, att allt blir rätt och så vidare. Att släppa över ansvaret till andra är så svårt .
De gör ju inte rätt, det blir inte som jag vill exakt och det stör mig, att behöva hålla till godo.

Jag förstår varför tanterna tyckte jag verkade för duktig, när jag ansökte om LSS när jag just fått AS-diagnosen.

Jag kan nog framstå som duktig, men inom mig rasar kaoset.
Jag är också rädd för att de ska få för sig att djuren är ett problem tex, och säga att jag ska göra mig av med djur för att kunna städa bättre. Det skulle jag inte tåla att höra, jag skulle bli så arg.

Jag är rädd för att de ska gräva upp skit om mig i gamla journaler, och vrida och vända på det och göra så jag blir av med körkortet för att jag råkar nämna perceptionsstörningar tex. Är även dömd för narkotikabrott en gång, och det skulle de kunna vrida och vända på till min nackdel, även fastän jag är utredd och lämnade prover under lång tid för att bevisa att jag levde ett narkotika och alkoholfritt leverne.

Paranoia eller? Jag är rädd för att hjälpen jag söker ska stjälpa mig på något sätt, om jag ger okända människor inblick i mitt liv. *Gömmer tramadolen som jag fått av min smärtdrabbade mor*.

I och med att jag inte kan ljuga så skulle jag kunna råka säga att jag tex nu äter tramadol mot mensvärken, och så skulle de typ, jaha, var har du fått tag på det då? Det har du inget recept på? Äter du andra människors mediciner? Ajajaj då knarkar du säkert också! Och så skulle de anmäla mig och allt skulle rulla på åt skogen och jag skulle ta skada.

Kan man lita på folk? Nej, inte om man är överdrivet ärlig och inte kan formulera svar i realtid . Så man måste tänka väldigt mycket innan man talar, speciellt med okända.

Kanske ska tillägga att jag har ångestsyndrom, så kallat GAD konstaterar av läkare, och jag undrar om jag kanske har ganska ovanliga problem.

Alltså jag menar kombinationen av grym obeveklig och ihållande ångest + Aspergers syndrom är lite konstig? Jag är aldrig ångestfri, det är bara toppar och raksträckor, inga dalar där nere där lugnet finns. Där har jag inte varit sedan jag var i typ i åttaårsåldern.

Ingen läkare verkar begripa, inte ens fast jag gnatar väldigt länge och ihållande om något bekymmer, de tycks att jag är antingen emo, (deprimerad) eller håller monologer på skoj (Aspie). Men jag är ju både och på en och samma gång.

Vete gudarna hur andra med ångestsyndrom når fram med budskapet, men de har väl en annan frenesi på hjälpsökandet kanske, man hör ju hur de springer hos läkare stup i kvarten. Den funktionen skulle jag vlija ha, att bara kunna vara enbart emo, deppis, panikångestmänniska eller annat som folk förstår och känner empati för.

Istället för en känslokall robot utan mimik, så skulle man vara en gråtande, huttrande sak som gjorde att folk kände ba: Naaaw. Här lilla vän får du ett jättestort recept på Dormicum, och seså, lite somadril för muskelsmärtorna lilla vän, inte gråta, såja, Xanor här har du gula lappar som räcker i ett år, vinkevink!

Patientnämnden har tagit emot ditt mail. Tyvärr kan patientnämnden inte
påverka läkarens medicinska bedömning och läkemedelsförskrivning.
Du får ta upp frågan på nytt med din läkare.

Svaret från patientnämnden. Ingen kommunikationshjälp från dem, och att tala med läkaren är ju som att tala med en vägg.

Så då ska jag söka LSS-stöd. Men vilken instans vänder man sig till för att få blanketter?

Corpset skrev:http://www.apoteketkampanj.se/hemleverans3/

Tyvärr, de skickar inte narkotikaklassade läkemedel.

Då får du ta och prova LSS då!

sugrövmanövern skrev:Så då ska jag söka LSS-stöd. Men vilken instans vänder man sig till för att få blanketter?

Hmm själv så ringde Soc upp någon på handikappomsorgen och när jag väl var där så skulle jag redogöra exakt vad jag ville ha hjälp med Då kände jag mig som ett UFO.
Men sedan så fick jag LSS-stöd.

för mig är det värsta den ONÖDIGA väntetiden. man får ju stå och vänta och tanterna bakom disken verkar äta alla lugnande medel som finns.

och det är stressande!

Liten Blå Kanin skrev:för mig är det värsta den ONÖDIGA väntetiden. man får ju stå och vänta och tanterna bakom disken verkar äta alla lugnande medel som finns.

och det är stressande!

Det är ju all denna förbannade administration de har infört som gör att det tar tid. Dels har man skärpt rutinerna så det ska administreras noggrannare och dels har man infört högkostnadsskyddet som kräver sin extra administration. Och för varje förändring har kötiderna bara blivit längre och längre.

De första åren när jag var utbränd var det knappt jag orkade stå i kö för jag mådde så dåligt. Det hände att jag fick gå hem och komma tillbaka någon annan gång bara för att det kändes som jag höll på att svimma.

ufo skrev:

sugrövmanövern skrev:Så då ska jag söka LSS-stöd. Men vilken instans vänder man sig till för att få blanketter?

Hmm själv så ringde Soc upp någon på handikappomsorgen och när jag väl var där så skulle jag redogöra exakt vad jag ville ha hjälp med Då kände jag mig som ett UFO.
Men sedan så fick jag LSS-stöd.

Hittade blankett nu, genom att googla handikappomsorgen och hamnade på landstinget/handikappverksamheten. Har fyllt i och beskrivit så exakt jag kan. Ska bli intressant att se om det blir avslag eller ej. 2001 när jag fick hjälp av vårdpersonal att ansöka om LSS-stöd blev det avslag. Hoppas det blev rätt nu då, valde blankett rådgivning och annat personligt stöd.
Då gäller det bara att hitta ett ställe som säljer frimärken . Suck. Krånglet har ingen ände.

Hur fan klarar downisar och andra totalretards av sådant här???? Antar att deras föräldrar gör det åt dem.

sugrövmanövern skrev:Har fyllt i och beskrivit så exakt jag kan. Ska bli intressant att se om det blir avslag eller ej. 2001 när jag fick hjälp av vårdpersonal att ansöka om LSS-stöd blev det avslag. Hoppas det blev rätt nu då, valde blankett rådgivning och annat personligt stöd.

Glöm inte papper som styrker din AS. Så du behöver kopiera din psykutredning också.

Och skicka med kopian. Orginalet behåller du hemma.