Tänk om:

Kvinnor som tittar på något som män ser som blått i själva verker ser det som grönt. Men både män och kvinnor kallar det blått.
Och män som tittar på något som kvinnor ser som grönt i själva verket ser det som blått. Men både män och kvinnor kallar det grönt.
Hur skall man göra för att ta reda på hur det är.

Och tänk om:
Det finns olika saker som vi pratar om, men benämner alla sakerna med ordet kärlek?

-Är du kär i mig?
-Ja, jag är kär i dig!
-Jag älskar dig över allt annat!
-Allt jag jag har att ge dig är min kärlek!
-Här är min kärlek, vill du ha den?

Finns det tillräckligt med betydelser av "kärlek" för att alla 5 meningarna skall betyda olika sak? Och inte minst finns det en skillnad mellan AS och NT?

Jag har märkt att lusten att definiera känsloutryck som begrepp, att vilja ge en fast mening åt orden är ett viktigt drag åtminstone hos den personen med AS jag känner bäst.

Jag tror speciellt när det gäller kärlek eller att älska att det inte finns någon fast mening, utan att det som gäller måste defineras i förhållande till den person man tycker om varje gång. Åtminstone när det gäller oss som är NT...

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror speciellt när det gäller kärlek eller att älska att det inte finns någon fast mening, utan att det som gäller måste defineras i förhållande till den person man tycker om varje gång. Åtminstone när det gäller oss som är NT...

Det kan ju vara så att kärlek för bjäbbis har att göra med passion. Eller så har det mer att göra med att känna att den andra är ens soul-mate, och då är det något (åtminstone delvis) annorlunda. Kan vara skillnader man-kvinna, kan vara skillnader AS-NT. Kan vara helt individuella skillnader. Eller så kan det variera över tid.

Man kanske skall ställa sig frågan vad är det jag vill ha och behöver av denna andra. Eller varianten på vad sätt mitt liv blir bättre av denna andra.

För det kan vara olika, och det ena behöver inte vara vare sig bättre eller sämre, eller rätt och fel. Till exempel kan det möjligen vara så här:

"Vad är förälskelse? Det är begynnelsestadiet i en kollektiv rörelse bestående av två personer.... Förälskelse är inget vardagligt fenomen, en sublimering av sexualiteten eller en fantasins nyck. Men det är heller inte sui generis något ofattbart, gudomligt eller diaboliskt. Det är ett fenomen som kan hänföras till en redan känd kategori av fenomen, nämligen de kollektiva rörelserna. Bland dessa har förälskelsen dock sin egen sin helt egna särart, dvs den kan inte förväxlas med andra typer av kollektiva rörelser som till exempel reformationen, studentrörelsen eller kvinnorörelsen.... Mellan historiens stora kollektiva rörelser och förälskele råder ett mycket nära släktskap, ty de krafter som frigörs och verkar är av samma slag, många upplevelser av solidaritet, livsglädje och förnyelse är analoga. Den fundamentala skillnaden ligger i att de stora kollektiva rörelserna består av ett mycket stort antal personer och att fler kan ansluta sig, medan förälskelsen däremot, fastän den är en kollektiv rörelse, endast kan omfatta två personer. Och vilka universella värden den än må lösgöra, är dess räckvidd begränsad av att den är fulltalig med endast två personer. Detta är orsaken till dess särart, dess egenart, och det är detta som ger den vissa speciella drag."

I lust och i nöd heter det, framför prästen. I nöd lönar det sig att veta mycket om hur den andra känner och prioriterar. Känslomässigt begåvade enter kan lära sig det här om varandra utan att definiera - men det måste läras in, för att man ska kunna bevara harmonin även i eländiga perioder. Dock är långt ifrån alla så känslomässigt begåvade. Undrar hur harmoniskt mänskligheten skulle leva om alla lätt och villigt hade satt sig in i andra människors känslomässiga bevekelsegrunder? Skulle vi ha skapat hierarkier och civilisation öht?

En genomsnittlig NT forskar litet i sin partners bevekelsegrunder men låter sedan frågan bero och hoppas att livet inte ska pröva relationen alltför hårt. Mina favoritenter är rentav medvetna om att de tar denna risk. Flexibilitet, kallas det, oavsett om man är medveten om den eller ej. Utan flexibilitet behöver man veta allt från födseln/starten. Endast robotar uppfyller det. Flexibilitet är alltså en god egenskap men den har som sagt sina avigsidor.

Begreppsanalysens fördelar är dock svåra att saluföra – just för att så få har behov av medvetna analyser. Man klarar sig bra ändå, tills elände inträffar men då kan man ju skylla på eländet. Känslomässig begåvning kan man inte saluföra, den är antingen medfödd eller också inte.

Allt detta är ett dilemma för den som gjort lösningen till sin livsuppgift. Hur många likar jag jag ha i världen, tro? 100.000? Brevet jag citerar i inlägget ovan är en väg att hitta någon av dem. Utan det har jag svårt att få den livshållning och fysiska hållning som gör en framgångsrik exempelvis i kärlek. Jag är frustrerad.

Kärleken är en resa och en process. Genom att analysera och klargöra för mycket från början så riskerar man att förstöra denna resa, denna process där två personer gradvis ska lära sig förstå, uppskatta och komma alltmer nära varandra.

Om det går bra alltså.

Genom att analysera för mycket från början vilket är en klar frestelse för den person som är drivande för att få igång en relation, så skrämmer man nästan alltid den person som inte kommit så långt än.

Genom att analysera och slå fast för mycket från början så finns det risk att man slår fast det som är en slutsats från ett tillfälligt känsloläge i förälskelsens första och mer prövande fas som en evig sanning som sedan förstör möjligheten att få igång en relation.

Jag gjorde precis det här misstaget när det var en kille med AS som intresserade sig för mig. Eller rättare sagt. Det var en av alla de många misstagen jag gjorde. Han tog ju mig på orden. Han såg väl inte riktigt vad som sedan hände med mig.

Passion är en mycket mer överväldigande känsla än långvarig kärlek.
Men att dela minnet av en passion eller förälskelse och att då och då vända tillbaka till ett gemensamt förälskelsestadium med en och samma person som man tidigare varit våldsamt förälskad i är en av de företeelser som kan upprätthålla glöden i en mer varaktig relation.

Kärlek som inte har haft den ingången är inte sämre kärlek. Man kan säkert liksom det idealbild Pemer här på forumet beskrivit komma fram till att man känner mer än vänskap för någon av sina nära vänner och sedan låta den vänskapen gå över i kärlek.
Vår kultur har en tendens att uppvärdera såväl den romantiska förälskelsen som den "djuriska" passionen. Och dum och påverkad av detta som jag själv är så har jag en tendens att uppfatta en sådan kärlek som ljum. Men det är svårt att bara älska med hjärnan.

Att älska någon bara för att man inser att den personen tycker mycket om en och är bra för en går inte. Att älska, förlåta och gradvis anpassa sig till en jävla skitstövel som man någon gång har förmått bli så våldsamt passionerat förälskad i att det har förändrat ens liv är av någon anledning mycket lättare. Och vad det beror på det ska Gudarna veta.

Fåse nu vad du vill ha sagt, Bjäbbmonstret.

Ingång med föräskelse kan störas, i värsta fall förstöras, av analyser. OK. Sant.

Ingång med förälskelse riskerar att göra att man håller fast vid en skitstövel (med hög eller låg klack). Det låter fördjävligt men luktar sanning det också.

Så långt enligt dig. Enligt mig så har analyser sina poänger. Du ger mig ytterligare en: Man avslöjar en skitstövel innan man vant sig vid den.

Så man måste alltså välja? Mellan att ta risken att hålla fast vid en skitstövel eller att riskera att skrämma bort en bra stövel eller att bli ihop med en vän och gå miste om förälskelsen?
Kanske det, om det var det du ville ha sagt. Jag tar risken att bli förälskad, om jag kan, och att förstöra alltsammans med analys.

Det är en fullständigt logisk slutsats. Och om man i sin analys undviker alltför tvärsäkra påståenden så undgår man kanske några av de fällorna.

Men eftersom undertecknad är en känslomänniska och en ytterlighetsmänniska som har tendensen att dra ut allt till sin spets så brukar jag inte komma undan på det viset.

Att då bli tagen på orden av någon som i motsats till de flesta andra lyssnar till det jag säger i stället för att läsa mitt ansikte som den fullkomligt öppna bok jag brukar få höra att det är var en mycket obehaglig erfarenhet.

Jag brukar själv bli tagen på orden när jag drar saker till sin spets. Du har rätt, det är en obehaglig upplevelse.

/ J

Bjäbbmonstret, får jag dra in en grej från tråden "En enkel princip"? Vi har ju konstaterat där att vi är av olika personlighetstyp - och jag tror att jag är kär i någon av din typ.

Skulle du vilja försöka ge ett par exempel på sätt att se på kärlek som du gissar skiljer sig åt mellan våra typer? Jag får skylla mig själv ifall du gissar fel och jag kan verkligen inte tvinga dig att försöka. Men det skulle glädja mig.

Jag menar exempelvis att din typ är mer förlåtande och mer risktagande än min. Jag undrar hur det påverkar?

Jag har precis fått min diagnos, asperger.

I början av året träffade jag en kille som är min nuvarande pojkvän. Jag hade aldrig träffat en människa som kunde vara så otroligt lik mig. Efter ett tag fick jag reda på att han hade asperger men under den perioden hade jag inte fått reda på vad som var "fel" med mig. Jag och han har hållt ihop i snart ett år. Nu efter 8 månader så har jag oxå fått diagnosen asperger och jag blev inte förvånad. Och det kan stämma att vi som har ASP älskar intensivare än vanliga svenssons men det finns faktikst nått vackert och fint i det. Jag älskar min Philip jätte mkt och hur mycket man än bråkar så vet man att man älskar varann innerst inne. Allt i vårt förhållande är ju mer intensivt än om man jämför med andras...men det gör mig inget

jonsch skrev:Bjäbbmonstret, får jag dra in en grej från tråden "En enkel princip"? Vi har ju konstaterat där att vi är av olika personlighetstyp - och jag tror att jag är kär i någon av din typ.

Skulle du vilja försöka ge ett par exempel på sätt att se på kärlek som du gissar skiljer sig åt mellan våra typer? Jag får skylla mig själv ifall du gissar fel och jag kan verkligen inte tvinga dig att försöka. Men det skulle glädja mig.

Jag menar exempelvis att din typ är mer förlåtande och mer risktagande än min. Jag undrar hur det påverkar?

Jag har ingen aning faktiskt. Jag tror inte att man nödvändigtvis ser annorlunda på kärleken i sig bara för att man är mer eller mindre försiktig som person. Men personer som är försiktiga kanske mer sällan släpper fram sina känslor och därför blir det något stort för dem när de gör det.

Därmed inte sagt att en person som är van att släppa fram sina känslor känner mindre. Ingen människa kan ju veta hur djupt en annan känner.

Det, Gurkaa, var betydligt mera glädjande än mitt inlägg som du kommenterade!

/ J

Jag hade under tonåren svårt att hantera förälskelse. Det var alldeles för intensivt, jag blev närmast besatt. Oftast var det dock inte riktig förälskelse eller kärlek eftersom jag tillskrev andra förmågor de egentligen inte besatt. Konstgjord förälskelse, egentligen bara jakt på självbekräftelse.

Sen jag kom till insikt om detta, hur jag ljög för mig själv och orsakade personliga känslostormar helt i onödan, har jag inte känt mig varken förälskad eller kär, på allvar. Vid sällsynta tillfällen kan jag fantisera om ett slags ideal med precis det jag söker men i fantasin tillskriver jag alltid idealbilden en sorts romantiserad, orealistisk själsfrändeliknande förmåga, "vi mot världen" närmast.
Kanske finns det någon sådan där ute och förmodligen hade det blivit vi mot världen om vi mötts på rätt plats vid rätt tidpunkt i historien, men chansen för att detta ska ske är nog mindre än att hitta ett sandkorn i vinden. Så jag har mer eller mindre accepterat att det bara är något som sker i min fantasi.

Är dock trevligt att leka med tanken om att det som egentligen saknas i livet, som gör att jag egentligen bara är bitter och fast i känslomässig och mental stagnation, är kärlek.

En annan viktig del i varför jag inte aktivt söker efter kärlek är att jag starkt betvivlar vanliga människors förmåga att förstå och älska mig, mentalt. En asperger skulle förstå mig ännu mindre, det jag behöver är inte en avskärmad människa utan en extremt känslig och djup människa, ett slags skönheten och odjuret förhållande. Jag är inte fysiskt ful, inte alls, bara min personlighet som är komplex. Att älska mig är lite som att älska Hitler. Folk är rädda för mig som person, för att jag är hård, kylig och verkar överlägsen i mitt sätt.

Tyvärr är den typen av förälskelse jag beskriver bara ett opium för den svaga eller osäkra. Har sett neurotypiska människor som blir förälskade hela tiden som ett sätt att försöka läka sår i själen, de blir svikna gång på gång och blir istället så själsligt misshandlade att de är som ett slags använda horor att beskåda.

I en inledande förälskelse speciellt när man är ung ingår idealisering. Det är inget märkligt med detta.

Är det inte så att en stor del av skillnaden hur man upplever kärlek ligger i inramningen och vad man har för tidigare erfarenheter?

Alla människor går att älska, det är bara frågan om vem som är beredd att betala priset för att älska den som är svår. Att det är enklast för trasiga människor att älska någon som själv är vingklippt är en tragisk sannning för det är långt ifrån alltid två sådana människor kan göra varandra starkare i stället för svagare. Det är så lätt att yttra sig tvärsäkert om andras kärlek.

Men från att älska sitt ideal eller älska förälskelsen i sig själv så kommer man alltid till det stadium där man möts som människor och där - om inte förr märks hur mycket man har lurat sig själv och hur mycket det finns att bygga på.

Jag har levt i ett nästan helt obrutet celibat sedan tidig tonårstid för att de jag intresserar mig för bara brukar vilja vara kompis med mig... Men jag är en riktig monogam typ. Jag längtar verkligen efter att träffa nån och att ha nån att hålla om..

Det finns så mycket kärlekstörst på det här forumet så man blir riktigt beklämd.

Har svårt att inleda men jäkligt svårt att separera, min kärlek kommer långsamt, blir jättestark och dör långsamt de gånger de gått åt helvete.

Bjäbbmonstret skrev:Det finns så mycket kärlekstörst på det här forumet så man blir riktigt beklämd.

Mmm.


Hörrni ni som är kärlekstörstande! Titta på varandra!

(titta lite på mej mä vetja )

I nån tråd citerade jag Francesco Alberonis bok "Förälskelse och Kärlek".
Klart läsvärd om man är intresserad av förälskelse och kärlek. Och det verkar ju en och annan vara.

Bjäbbmonstret skrev:Det finns så mycket kärlekstörst på det här forumet så man blir riktigt beklämd.

Likväl skrapar vi bara på ytan. Bristen på ömhet och kärlek är så stor att det
trotsar beskrivning. Den (bristen) är som fysikens svarta hål. Allt sugs in i det.

Gubben skrev:

annorlunda skrev:Sambon är den enda som jag vill ska röra mig, andra backar jag bort från om de försöker ge mig en kram eller liknande. Med sambon har t om tanken på barn smygit sig på flera gånger Tvivlar dock på att jag skulle bli någon bra mamma när jag inte ens kan ta hand om mig själv ordentligt...

mvh Anna

Hej!!!
Ville bara säja att ja har nyss fått reda på att ja har as vilket har ställt till med ännu mer kaos för mej än va ja hade. Till saken: Ja har 2 söner på 8 å 4 som bor hos sina mammor. Men för 4-åringen e de pappa (jag) som betyder allt å e bäst å han älskar att va här vilket han e en hel del. Så när de gäller att du inte tror du kommer bli nån bra mamma så tror ja att du har fel för vad folk säjer om mej är att jag e en väldigt bra pappa så ja tror att om du vill så kan du helt säkert bli den bästa mamman som finns

Det har du nog en poäng i.

Savanten Svante skrev:Hörrni ni som är kärlekstörstande! Titta på varandra! (titta lite på mej mä vetja )

Har du bild då, om vi ska kunna titta på dig?

Jag blir kär i folk som inte är intresserade av mig, och folk blir kära i mig som jag inte är intresserad av att ha förhållande med. Knepig blandning, men jag är säker på att det finns någon, där det går att fungera på ett bra sätt, det har ju funkat förut så.

Jag måste säga, att bland de personer jag blivit förtjust i genom åren finns inga egentliga likheter rent fysiskt. Både tjejjer och killar. Tja, hälften har varit blonda och andra hälften svarthåriga iofs, men det är ingen viktig sak egentligen, sen är det en fördel om du har åtminstone grundläggande intresse av datorer och/eller internet. Endel långa, andra korta, nån vältränad, andra smala eller lite runda. Attraktion är en förutsättning, men den ligger inte bara eller ens primärt, i utseendet.

För mig är sättet viktigast. Att det finns ömsesidig respekt och förståelse, förtroende, ärlighet, att vi tycker om ett liknande sätt att leva (jag och en partynisse skulle inte funka). Att vi har liknande syn på saker, är hen liberal och kristen är det tex en stark fördel i mitt fall. Värmlänning är också en fördel. Hundmänniska är fördel, tycka om landet OCH staden är en fördel... men som sagt, det finns inga krav som enskilt inte kan diskuteras. Det viktigaste är ju att man faller för en person, det är ju knappast så att personen får fylla i frågeformuler med ja, nej och kanske innan