Hej!

Ni som inte kan jobba, varför kan ni inte det?
Och ni som faktiskt kan jobba, vad är det som gör att det funkar?

Jag vet att en del tycker det är svårt att skriva CV, söka jobb, gå på anställningsintervjuer och så vidare. Av de som jobbar känner en del sig så uttröttade av det sociala spelet, stressen på jobbet eller vad det nu är, att de däckar när de kommer hem. Sedan finns dert de som tycker att det är kul att jobba och fixar det här med familj och vänner.

Var någonstans på skalan ligger du? Ingenting är enbart svart eller vitt. Berätta hur du känner och tänker angående jobb.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag önskar att jag överhuvudtaget slapp utföra lönearbete men har genom åren gjort det och kommer att göra det även i framtiden. Det har fungerat eftersom jag inte tar det speciellt allvarligt och bjuder på mig själv.

Framöver kommer jag dock att utföra mer kvalificerade arbetsuppgifter och det skall bli intressant att se hur väl jag lyckas anpassa mig till en förmodat mer allvarsam inställning (uppsyn om inte annat).

Som jag nu lagt upp det skapar jag i samråd med social expertis mallar för hur jag skall undvika att vara alltför avvikande, dvs. vara mig själv. Eller som en före detta arbetskamrat sa "Mitt bästa råd till dig är -var inte dig själv."

pjask skrev:Framöver kommer jag dock att utföra mer kvalificerade arbetsuppgifter och det skall bli intressant att se hur väl jag lyckas anpassa mig till en förmodat mer allvarsam inställning (uppsyn om inte annat).

Måste det nödvändigtvis bli allvarligare bara för att det är mer kvalificerat? Är det nån sorts branchkultur där eller?

pjask skrev:Som jag nu lagt upp det skapar jag i samråd med social expertis mallar för hur jag skall undvika att vara alltför avvikande, dvs. vara mig själv. Eller som en före detta arbetskamrat sa "Mitt bästa råd till dig är -var inte dig själv."

Är det egentligen en bra strategi i det långa loppet?

Jag är (eller har blivit med åren) extremt stresskänslig. Visste det redan innan och fick det bekräftat a utredningen. Blir inte så trött av sociala regler, kan till och med trivas med det ibland. Men många jobb iframför allt inom tjänstesektorn är så pass krävande och kvalificerade idag att varken min utbildning, bakgrund eller kapacitet räcker till.

Ett enklare jobb som tidningsbud passar mig dock perfekt. Jag skrev om det i en annan tråd nyligen, det är ett väldigt aspievänligt jobb. Jag har erbjudit mig för mer jobb inom det.





Jag klarade att jobba inom programmering i drygt femton år men det var på 80-90-talet det, ett något annorlunda arbetsliv mot idag.

Skriv CV och söka jobb - inga större problen. Men att söka på annonser känns totalt meningslöst när man har så stora luckor i CVn som jag har.

Det jag borde göra är att skicka spontanansökningar till de företag där jag verkligen skulle vilja vara. Om man går på dem utan att det finns tjänster utannonserade har man heller ingen att konkurrera med. Det svåra är att det kräver mycket förarbete, att veta vem man ska kontakta på företagen och att hitta de här "dolda jobben" (det brukar kallas så).

Anställningsintervjuer. Hmm de passar mig ungefär som ett hål i huvudet .

barracuber skrev:Måste det nödvändigtvis bli allvarligare bara för att det är mer kvalificerat? Är det nån sorts branchkultur där eller?

När jag skrev sådär var min tanke ungefär såhär "om jag vill behålla jobbet och samtidigt tjäna den där oförskämt höga lönen så fungerar det inte att hantera prylar för hundratusentals kronor med en klackspark eller att kanske driva med chefen om avdelningen blir nedläggningshotad". Det var inte min mening att generalisera utan jag uttryckte mig lite förhastat.

För min del är det av nöd tvunget att bli mer allvarlig om jag vill behålla just detta jobbet.

barracuber skrev:Är det egentligen en bra strategi i det långa loppet?

Ja, det är en för mig ypperlig strategi som jag anser att de allra flesta människor använder sig av, vare sig de har asperger eller ej.

pjask skrev:

pjask skrev:Som jag nu lagt upp det skapar jag i samråd med social expertis mallar för hur jag skall undvika att vara alltför avvikande, dvs. vara mig själv. Eller som en före detta arbetskamrat sa "Mitt bästa råd till dig är -var inte dig själv."

barracuber skrev:Är det egentligen en bra strategi i det långa loppet?

Ja, det är en för mig ypperlig strategi som jag anser att de allra flesta människor använder sig av, vare sig de har asperger eller ej.

Ok. Det var ju en något annorlunda syn på saken än den man brukar matas med. Därmed inte sagt att den är fel, tvärtom. Jag bara hajade till för att den går stick i stäv mot den vanliga valsen. Kanske ämne för en egen tråd?

@barracuber: Är det inte extremt dåligt betalt att dela ut tidningar?





Svar på frågan:

Jag kan NOG inte jobba, och tidigt i mitt arbetsliv så berodde det mest på sociala situationer, även om jag hade en hel del problem med att förstå instruktioner och de mängder av underförstådda uppgifter man hade. Jag klarade stress mycket bättre då, så även om jag blev superstressad, så hade jag extremt bra återhämtningsförmåga (något som bekräftades även genom hur väl jag och min kropp klarade anorexi).

Alla mina första jobb slutade i att jag mådde extremt dåligt och fick kraftiga återfall i anorexi eller depressionsliknande tillstånd. Senare blev jag mer utbränd, vilket blev värre och värre. Nu är jag extremt stresskänslig och det "vete fan" om jag klarar jobb nu, även om de är AS-anpassade.

Fast jag vet inte om jag vill ha "AS-anpassat" - det låter som om man får något stelt stereotypt då, kanske massa saker som inte passar just mig. Och jag vill absolut inte bli sedd på som "hon med AS" i stället för att få vara en individ. Jag fattar mer och mer att folk faktiskt sorterar in andra så, och då blir det mycket negativt att ha handikapp, vara tjock eller annat, där man blir "den med xxx".

Jag har hittills inte kunnat jobba på grund av följande:

*otydliga instruktioner om HUR jag ska göra och I VILKEN ORDNING
*för många instruktioner och uppgifter samtidigt
*oförmåga att göra upp ett eget - fungerande - schema
*svårt att se vad som behövts göras
*klumpig med dålig motorik
*långsam
*för långa arbetsdagar (jag har blivit för trött och till slut gått in i väggen)

Anställningsintervjuer, fikaraster etc är inga problem för mig, i såna situationer trivs jag ganska bra. Det är allt runt omkring som är ett rent helvete.

pjask skrev:

barracuber skrev:Måste det nödvändigtvis bli allvarligare bara för att det är mer kvalificerat? Är det nån sorts branchkultur där eller?

När jag skrev sådär var min tanke ungefär såhär "om jag vill behålla jobbet och samtidigt tjäna den där oförskämt höga lönen så fungerar det inte att hantera prylar för hundratusentals kronor med en klackspark eller att kanske driva med chefen om avdelningen blir nedläggningshotad". Det var inte min mening att generalisera utan jag uttryckte mig lite förhastat.

För min del är det av nöd tvunget att bli mer allvarlig om jag vill behålla just detta jobbet.

Ok, jag förstår. Jag menade inte att raljera eller nåt sånt. Man har ju hört om till exempel att en sådan branch som juridikbranchen sätter speciellt höga krav även på t ex klädsel förutom själva yrkeskompetensen. Och i många brancher så medför större ansvar ett naturligt större behov av seriositet, inget konstigt med det.

Jag jobbar som ingenjör, och det funkar sådär. Det som funkar dåligt är ffa att jag inte vet vad jag ska göra, man måste vara ganska självgående och det är jag inte. Jag har lätt för att köra fast och inte veta hur jag ska komma vidare. Efter att jag berättade på mitt jobb om det som jag upplevde som problem har jag fått jobba mest tillsammans med en kollega som jag kan fråga när jag kör fast, och som har "helhetskoll" på projektet vi jobbar i. Det tycker jag funkar bättre.

Nu har jag ju en sprillans färsk diagnos (igår!!!) och det ska bli jättespännande att se om det går att hitta bra arbetsformer nu när mina svårigheter är tydligare "inringade". Hoppas!

Det som funkar bra med att jobba är att jag är väldigt rutinberoende och mår jättedåligt av ostrukturerad tid! Jag hatar helger och semestrar! Och så är jag väldigt social men dålig på att själv fixa sociala sammanhang och då är det ju bra att gå till jobbet för där finns det folk att umgås med (som inte kan komma undan heller - haha!)

Gafsan skrev:Jag jobbar som ingenjör, och det funkar sådär. Det som funkar dåligt är ffa att jag inte vet vad jag ska göra, man måste vara ganska självgående och det är jag inte. Jag har lätt för att köra fast och inte veta hur jag ska komma vidare. Efter att jag berättade på mitt jobb om det som jag upplevde som problem har jag fått jobba mest tillsammans med en kollega som jag kan fråga när jag kör fast, och som har "helhetskoll" på projektet vi jobbar i. Det tycker jag funkar bättre.

Nu gissar jag att ingenjörsbranschen är något mer förlåtande än många andra branscher. Jag har själv en bekant som jobbade där i många år trots uppenbara aspergerdrag, hon valde självmant att byta bransch (det var dock flera år sedan..).

Vill bara skicka en brasklapp för att ingen går helt säker idag. Även ingenjörer tvingas idag jobba mer säljinriktat, mera kundfokuserat, mera flexibelt, mera samarbete. Det är mitt intryck iaf efter att ha läst tusentals jobbannonser (jag är systemvetare i grunden).

Gafsan skrev:Nu har jag ju en sprillans färsk diagnos (igår!!!) och det ska bli jättespännande att se om det går att hitta bra arbetsformer nu när mina svårigheter är tydligare "inringade". Hoppas!

Skönt att du fick dina svårigheter så tydligt fångade. Själv tycker jag inte det men jag håller visserligen fortfarande på att smälta min utredning. Det beror ju helt på utredaren/utredarna hur pass väl resultatet "landar". Samt hur pass bra frågor man själv lyckas ställa.

Jag har dock tur och kan fortsätta skicka frågor via mail till mina utredare. Hittills har jag dock inte lyckats formulera några frågor..

Gafsan skrev:Det som funkar bra med att jobba är att jag är väldigt rutinberoende och mår jättedåligt av ostrukturerad tid! Jag hatar helger och semestrar! Och så är jag väldigt social men dålig på att själv fixa sociala sammanhang och då är det ju bra att gå till jobbet för där finns det folk att umgås med (som inte kan komma undan heller - haha!)

Det låter som att det borde greja sig för dig! Med tanke på din sociala förmåga mm!

barracuber skrev:Nu gissar jag att ingenjörsbranschen är något mer förlåtande än många andra branscher. Jag har själv en bekant som jobbade där i många år trots uppenbara aspergerdrag, hon valde självmant att byta bransch (det var dock flera år sedan..).

Vill bara skicka en brasklapp för att ingen går helt säker idag. Även ingenjörer tvingas idag jobba mer säljinriktat, mera kundfokuserat, mera flexibelt, mera samarbete. Det är mitt intryck iaf efter att ha läst tusentals jobbannonser (jag är systemvetare i grunden).

Jepp, helt sant! Jag skulle förmodligen ha klarat mig alldeles utmärkt som ingenjör för 30 år sen, men kraven ser ju rätt annorlunda ut nu. Jag har fått kämpa med näbbar och klor för att slippa jobba som projektledare, det är INTE sånt jag är bra på!

barracuber skrev:Skönt att du fick dina svårigheter så tydligt fångade. Själv tycker jag inte det men jag håller visserligen fortfarande på att smälta min utredning. Det beror ju helt på utredaren/utredarna hur pass väl resultatet "landar". Samt hur pass bra frågor man själv lyckas ställa.

Jag har dock tur och kan fortsätta skicka frågor via mail till mina utredare. Hittills har jag dock inte lyckats formulera några frågor..

Alltså, här menade jag mest att jag har fått veta att mina svårigheter är Asperger-relaterade... det är ju iaf mer info än det jag har haft hittills (dvs inget alls). Nu vet jag att det helt enkelt är så att jag har svårt att se sammanhang och dålig fantasi vilket gör att jag lätt "kör fast" i arbetsuppgifter.

barracuber skrev:Det låter som att det borde greja sig för dig! Med tanke på din sociala förmåga mm!

Hmm... förmåga vet jag inte, men jag har i alla fall en stark social drivkraft och GILLAR andra människor väldigt mycket... sen kan det ju ibland vara lite problematiskt att jag inte alltid förstår vad de menar (eller ser skillnad på dem...)

Kan inte jobba för att:

-Har i för många år haft strul med sömnen, jag vet inte ens själv när det går att sova. Ibland kan jag ha en hel månad där jag lägger mig samma tid och vaknar samma tid och det känns bra, för att senare en dag, vilken dag som helst, jag inte längre kan sova vid den tiden eller vakna vid den tiden och vips är det rubbat igen.

-Ovan bidrar i sin tur till att min ork kan bli ojämn och oberäknelig

-Utöver det som ork-slukare så vet jag inte själv ännu vad som kan egentligen kan trigga vissa plötsliga ångestattacker som gör omöjligt för mig göra något jag inte vill just då. Ibland till och med saker jag vill göra.
Spelar ingen roll hur mycket vilja, min kropp säger ifrån och pushar jag resulterar det i feber, kräkningar och episoder som kan likna epilepsi.

-Trots concerta medicinering så är jag obehagligt överkänsligt för ljud och dofter vilket dödar min koncentrationsförmåga en aning.
Hörlurar och andra små tricks jag försökt hjälper inte alltid utan mer sällan

-För jobb ska fungera, vilket jobb som helst så måste det var en stabil arbetsplats med så få schema ändringar som möjligt eller åtminstone så tydliga regelverk som möjligt och arbetskolleger som kan förstå jag inte pallar med chitchat vid raster eller gå på afterworks.

-Hitta jobb som inte är för utmanande och dessutom inte för icke utmanande känns som ren omöjlighet, speciellt när jag saknar formell utbildning och har inte ork för hålla på med "sälja mig själv".

-När man inte kan sälja sig själv, det vill säga, uttrycka sig så kunnig som man är för sin arbetsgivare oavsett backgrund så spelar dokumentation av kunskap extra stor roll och det saknar jag ju.

Så summerar man ovan så gör det hela väldigt svårt för ens tänka sig arbeta. Knappt jag kan sköta hemmet under dom premisserna.

Men jag vill jobba för jag "kan" ju men när min kropp/hjärna känns opålitligt är det svårt att stå fast vid "jag kan".

Jag kan jobba.
Det fungerar eftersom det jag jobbar med nu är mitt drömjobb - dvs jobb som spelutvecklare och datorspel har alltid varit mitt nummer ett -intresse.
Sen är det inte heller något supersocialt jobb (är socialt i rätt mängd och på rätt sätt), och de människor man omger sig utav ser man hela tiden. Det är ingen ständig kontakt med dryga randoms som det är i t.ex. säljarbranschen eller liknande arbete där man ska ta kontakt med människor. Sen gillar jag även att det är starka rutiner, scheman och deadlines inom denna bransch - vilket passar mig perfekt.

Jag jobbade fyra år på Ericsson i Stockholm när jag var ung innan jag fick barn. Men jag vet inte riktigt om det var ett riktigt jobb eftersom de har en lång inskolningsperiod för civilingenjörer och jag sa upp mig till slut och det var en fast anställning med en nischat jobb. Jag jobbade med kapacitetsegenskaper på telekomnätets växlar. Fanns cirka 100 personer i världen på Ericsson som jobbade med det. Hela området fick mindre och mindre betydelse under tiden jag jobbade där i och med att datorkapaciteten ökade exponentiellt och man därmed brydde sig mindre och mindre om kapacitetsberäkningar.

Sen fick jag barn och va föräldrarledig i 3 och ett halvt år för två döttrar. Sen flyttade jag till Mora och jobbade ett halvår som klasslärare på en grundskola. Men efter två månader så klagade eleverna hos rektorn och jag fick sluta som klasslärare och jobba resten av halvåret med stödmatte, lärarvikarie och en massa annat skit, ibland fick jag bara stå där, det var det som var värst. Men jag fick betalt för det och lyckades få en ny akasseperiod. Sen levde jag på akassa och jobbade på timmar vid behov som lärarvikarie kanske 20 %. Sedan jobbade jag en sommar på ett äldreboende som vårdbiträde (har dock ingen utbildning). Men de skulle kvalitetssäkra och ville ha utbildad folk. Jag fick inte vara kvar efter sommaren. På hösten jobbade jag på östnor som gör vattenkranar och det var hemskt för jag har skolios och jag fick lyfta saker. Va ett helvete. Efter det blev jag mer och mer asocial för att jag insåg att jag son ensamstående förälder för en 3 årig dotter inte skulle få någon hjälp till ett vettigt jobb. Jag hade skolios och enorma smärtor i ryggen men de ville ändå på arbetsförmedlingen att jag skulle jobba inom industrin och om jag inte gjorde det måste jag ha något läkarintyg sa det.

Så gick jag en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som var en yrkesutbildning för att jobba med att lyfta stål igen på östnor. Det var en ettårsutbildning som kostade staten en massa pengar och jag fick inga alternativ än att gå den trots att jag inte ville om jag skulle få någon ersättning. Detta för att jag sa att jag inte kunde flytta med min dotter till en ny stad. Hade mina föräldrar i mora och kände att jag behövde hjälp från dom som ensamstående förälder. Jag hade mycket ångest på utbildningen och när året nästan var slut hade jag inte fått göra någon riktigt praktig och jag slutade bara och började söka jobb för jag hade kvar en massa på min akasseperiod.

Jag jobbade som lärarvikarie cirka max 20 % och stämplade resten. Men högstadieeleverna började mobba mig och kasta suddigummi på mig och det slutade med att jag inte fick några fler lärarvikariejobb. Arbetsförmedlingen ville att jag skulle genomgå en APU och sedan kom de fram till att jag hade autistiska drag och tvångssyndrom och nu har jag en några år senare har jag en utvecklingsanställning som är en anställnignsform för folk med funktionsnedsättning och betalas med statsbidrag från staten på 75 % och de resterande 25% är jag helt utan ersättning men klarar mig på det för jag har med åren tvingats att lära mig att leva billigt för att överleva och lever nu i ett litet hus på mina föräldrars tomt där jag vedeldar och inte har så mycket utgifter som jag skulle ha om jag bodde i lägenhet.

Jag har jobbat, sommarjobb. Det gick förskräckligt, även om jag gjorde mitt bästa. Jag behöver mycket längre intro än andra, MYCKET längre, och jag behöver någon som kan styra lite och säga vad jag ska göra. Jag har svårt att se vad som behövs göras och komma ihåg hur allt ska vara. Men jag tror att med rätt stöd i framtiden så kan jag nog jobba, även om det nog inte blir heltid.

CV tycker jag är svårt att skriva, intervjuer beror på vad för person det är och vad för frågor som ställs.

Har för närvarande 2 jobb, vikariejobb, personlig assistent och så jobbar jag på en ICA butik, i charken. För tillfället har jag ett längre vikariat i ICA butiken så det blir mest där jag är. Har schema på 25 timmar/vecka i snitt, men det blir lätt lite mer då folk blir sjuka.

Kan då säga att jag är helt knäckt efter jobbet, stå och gå hela tiden och det är mycket människor man möter, man ska hålla reda på vad allt man skär upp i charken heter, en massa knappar att trycka på, och från att man plockar upp det kunden ska ha till att man går till skärmaskinen så har man ofta glömt hur många hekto kunden skulle ha. Det är bara att försöka låtsas som att man har helkoll, fråga en extra gång och försöka låta säker på sin sak. Är ofta i mina egna tankar och lyssnar inte ofta vad någon säger ifall det blir för långa meningar.

Nu nyligen var det en kollega som påpekade att jag måste ha ögonkontakt med kunderna... Hur tusan såg hon att jag inte tittade exakt in i ögonen på folk? Tittar på hals/mun/lugg oftast för att maskera ögonkontakten

Har mest eftermiddags tider som tur är, passar mig med sömnproblem perfekt. Det hjälper en aningen att somna lite fortare, men bara lite. Huvudet är fortfarande på högvarv som vanligt, och jag fastnar lätt vid något på nätet. Det viktigaste är att jag får sova rätt så ordentligt på morgonen, men det är då jag måste kliva upp som största smällen från jobbet dagen innan kommer. Är alltid omotiverad till att stiga upp ur sängen och har stor ångest just då. Tar ca 2-3 timmar innan jag är vaken på riktigt och orkar göra något.

Förmiddagspassen är en katastrof, då jag måste kliva upp mellan 04:30-05:00. Jag är helt förstörd då och har oftast fått 0-3 timmars sömn då. Och när jag kommer hem efter jobbet så däckar jag efter 30 min framför laptopen i soffan. Sover då 2-3 timmar och sen är jag förstörd resten av kvällen och mår dåligt.

Jag kämpar på och försöker så gott jag kan, men det är jäkligt tungt. Jag förstår inte hur andra som har samma jobb som mig orkar vara sociala och umgås efter jobbet, för det orkar inte jag. Ska vara något alldeles speciellt innan jag anstränger mig till att träffa folk efter en arbetsdag. Och helst ska jag ha 2 dagar i rad ledigt innan jag har ork att träffa någon. Jag orkar inte ens diska eller städa alls om jag inte har 2 dagar i rad ledigt åtminstone, och knappt ens då orkar jag. Jag orkar inte ens laga middag så det blir för det mesta mackor och något enklare.

Personlig assistent jobbet är fantastiskt lungt i alla fall, där är man bara med 1 människa åt gången, och hjälper den med vardagliga livet. Oftast så kan människan inte säga något så då behöver jag inte säga så mycket mer än "Nu gör jag så, nu händer det här...etc" Men det är ju lite sämre betalt än ICA, för OB tillägget inom handels är mycket bättre, och jag tror att ICA leder till fast jobb snabbare än personlig assistans jobbet.

Har ingen diagnos, men misstänker AS/ADD

Kan jobba, det svåra är att leta rätt på jobb, numera slipper jag det o då är det väldigt små problem.
Tror de flesta NT människor ser det precis tvärt om, men jag gillar ju jobbet jag gör.

Jag har sommarjobbat rätt så mycket, vart allt ifrån lagerarbetare,vårdbiträde,ica till kyrkogårdsvaktmästare,säljare på game. Jag fick dessa jobb genom att mina vänner fixade in mig. Trivdes på kyrkogården och lagret, trivdes mindre på ica och i vården, det bästa sommarjobbet jag haft var dock på game som var helt underbart, och jag kunde även överkomma min sociala fobi eftersom jag är väldigt intresserad av spel och kan mycket om det ämnet. Säljningen gick bra där med!.

Jag har dock aldrig arbetat på ett riktigt jobb då jag har stora svårigheter när det gäller att skriva cv och gå på anställningsintervjuer. Mitt största problem att jag saknar fullständig gymnasiekompetens, vilket jag dock håller på att fixa.

Jag har dock också vissa krav som gör det omöjligt för mig att söka vissa jobb, jag vägrar till exempel att söka någonting som har med telefonförsäljning och support att göra, då jag inte skulle tåla en dag med såna människor.

Det jobbet jag tror jag skulle gilla bäst och skulle kunna klara av skulle nog vara på ett Game/Gamestop då jag trivs väldigt bra där och överkommer mina sociala problem när jag är där.

Jag vet inte hur mitt liv ska lösa sig..
Har i princip arbetat sen jag gick ut gymnasiet (efter en mycket svår och tuff skoltid med mycket ångest) men har aldrig känt mig trygg eller utan negativ stress i arbetet.
Jag har alltid varit en så kallad "duktig flicka" som trott att jag haft samma förutsättningar som alla andra.
Jag har haft destruktiva kärleksrelationer och pressat mig själv hårt i arbetsliv, träning/tävling, socialt umgänge, plikter i hemmet o.s.v.
Tills jag för snart 4 år sedan fick en utmattningsdepression, farligt nära apati.
Efter många års kämpande med ett antal vårdinstanser har jag först för ett halvår sedan fått diagnoserna Depression, Aspergers syndrom, ADD, Astma samt en odefinierad obstruktiv lungsjukdom.
Kroppen sa väl tillslut stopp med besked eftersom jag inte lyssnade på den!

Nu är mitt problem att jag har väldigt svårt att avgöra vad jag klarar och inte klarar.
Jag vill må bra och lyssna på kroppens behov och jag vill kunna försörja mig på ett för mig rimligt sätt. Men ibland kommer den duktiga flickan i mig fram och då vet jag inte om jag överanstränger mig förr än det är för sent och då blir jag jättetrött/matt och beroende av massor av vila!

Men vad beror på psykiska/somatiska respektive nevropsykiatriska svårigheter???? Jag har svårt att avgöra det!
När ska jag pressa mig och när får jag absolut inte pressa mig??
Jag vet inte?
Jag skulle behöva någon typ av koordinator som kan hjälpa mig med helheten av alla problem jag har!

I dagsläget klarar jag att, med färdtjänst till och från arbetet, jobba 75% (detta är dock i nuläget tillfällig sjuktaxi som i högst tre månader finansieras av försäkringskassan. ansökan är dock skickad för "riktig" färdtjänst")
Utan färdtjänst orkar jag arbeta MAX 50%!
Men det är alltså vad jag KLARAR! D.v.s. då pressar jag mig och då är det sällan jag har kraft kvar till att sköta hälsosam matlagning, städning och allt annat man behöver klara av hemma!

Jag arbetade, sedan april 2008, som skadereglerare på ett försäkringsbolag.
Det innebar arbete i en miljö med ett ständigt flöde av oerhört många intryck. Ett stökigt kontorslandskap, otydliga regler och struktur, telefonsamtal (vilket för mig medför enorma tolkningssvårigheter) med arga kunder/bärgare m.m.
De har nu anpassat mitt arbete och jag jobbar nu på en liten avdelning som ekonomiassistent i ett avskärmat hörn av rummet och utan egen telefon.

Det, tillsammans med medicinering för ADD, har förbättrat min arbetssituation avsevärt och jag har trott (eller kanske snarare så himla gärna velat tro) att det skulle räcka.

I skrivande stund befinner jag mig på ett rehabiliteringscenter för min astma, som inte svarar önskvärt på medicineringen, och förhoppningen är att jag ska få hjälp med att få en bra grundkondition och styrka, något som i dagsläget befinner sig på pensionärsnivå ungefär. Det är också bara jag (nyss fyllda 30 år) och pensionärer som är patienter här!

Vad som har hänt hittills under min vistelse här är att eftersom jag får allt serverat, lagad mat och mellanmål på bestämda tider, individanpassad fysisk träning, fri tillgång till hobbyrum där jag kan utöva ett av mina specialintressen, kreativt skapande, så ställer jag inga krav på mig själv och min kropp har då kunnat slappna av helt och hållet.

Då tänker man ju spontant att man ska få mer energi och bli piggare och gladare, men det blev precis tvärt om!
Jag är oerhört trött och suckar djupt och ofta för att hämta andan, jag känner mig nedstämd och känner en total aversion mot Stockholm (där jag bor) och arbetet.

Jag vill bo på landet och göra det jag är bra på! Skapa!!!
Måla tavlor, skulptera, ta hand om djur och uppfinna lösningar för en mer för djuren berikande tamdjurshållning!
Men hur försörjer man sig på det?

Det är väl i stort sett så här min livssituation ser ut just nu (har säkert glömt en del) och jag får inte ihop det till en realistiskt hållbar verklighet!!

Sammanfattningsvis är svaret på frågan om jag kan jobba eller inte; VET EJ!!!! Vet inte heller var jag kan få hjälp med att få ihop alla dessa detaljerade aspekter till en helhet...

Om nån har tips så lyssnar jag!!

Tack för mig /Emelie

Jag har jobbat i 16 år på sjukhus, har mycket frånvaro. Sedan ett år jobbar jag med städ och disk på en förskola som min fd chef äger.
Mitt problem idag är att jag vill ha lunch / fikaraster tillsammans med andra vuxna och prata. För mig är det oerhört viktigt. Jag pratade med Lss här i SBB och de skulle hjälpa mig till ett annat jobb, nu har jag fått höra att vill jag ha annat jobb får jag söka det själv. Jag känner att jag är helt oförmögen att söka jobb själv. Vill jobba på samhall - men det får jag inte. Allt känns för jävligt och jag vet ine vad jag ska göra?
Ringde habiliteringen i går - ja där ska man tydligen vara inskriven...
Verkar inte som jag kan få nån hjälp:(
Sbb lovade att de skulle fixa ett annat jobb, och nu kan dom inte det för jag var inte på väg att bli uppsagd
Hjälp mig vad ska jag göra? Vart vänder man sig???

Emelie

Tips: ditt inlägg var långt o intressant. Det förtjänar en egen tråd - pma en moderator.

Kände delvis igen mig.

I samband med att jag fick mina diagnoser vart jag utdömd på arbetsmarknaden.Jag har i dag sjukersättning och bostadstillägg som inkomst.

Är inskriven på kommunens dagliga verksanhet där jag gör exakt samma sak som jag gör hemma.sitter och surfar vid en dator.känns inte meningsfullt alls,men vad gör man.Jo man skiter i och gå dit.I mitt fall påverkas inte inkomsten nånting så jag kan strunta i att närvara.Livsfarligt egentligen.Man hamnar i en tillvaroa som är lika med kaos.

Jag jobbade en hel del som ung. Började sommarjobba vid 14 års ålder. Efter en fullträff i väggen och påföljande depression har både jag och hjärnan havererat så till den milda grad att arbete aldrig mer kommer att bli aktuellt för min del. Tyvärr. Vill mycket men klarar just inget.