jorand skrev:

Banzai skrev:Nu blir det en liten kapning här av din tråd Jorand, hoppas du inte tar illa upp.

Ingen fara alls. Känner ju dessutom igen mig i många av dina tankegångar.

Vad bra.

Är det du som anmält ditt inlägg så det inte blir dumt nu när jag citerar?

barracuber skrev:Lever du själv eller har du partner? Träffar du många NT-personer?

Jag bor själv förutom mina två katter då, men de räknas ju inte. Jag vet inte om jag träffar många NT-personer eller ej. Min väninna är väldigt lik mig intressemässigt och tankemässigt (fast hon tycker jag är konstig ibland). Jag föredrar att umgås med lite "nördiga" personer framför...eh..."normala".

barracuber skrev:Själv är jag gift med en NT-kvinna. Vi har två barn och båda är rätt så NT (de är 12 och 15). Mina utredare sa att det innebär en hög stress att ha familj när man har NPF-problematik. Speciellt när de är så ruschiga som min fru, tänkte jag.... Min stresskänslighet kommer fram när min fru kräver för mycket för fort, när hon använder ordet "måste" för mycket, när hon pratar för mycket och för fort, när hon är upprörd osv. När hon skäller på mig får jag stillestånd i hjärnan!

Man kan nog utvidga det utredarna sa till att "det är stressigt att träffa NT-personer om man har npf".

Jag tycker alla människor som orkar med en familj borde få diplom eller något. Särskilt om de har familj och jobbar samtidigt. Förstår inte hur ni orkar. När jag jobbar så orkar jag knappt med mig själv.

Min hjärna stänger av om jag pratar med för "röriga" personer. Jag hänger inte heller med om det kommer för många muntliga instruktioner på en gång. Jag märkte detta i somras när jag pratade med en gruppchef på jobbet. NN berättade för mig hur denne hade tänkt att jobbet skulle läggas upp längre fram och jag riktigt kände hur hjärnan kopplade ner när NN babblade på.

Jag har däremot inga problem med folk som pratar för fort då jag själv gör det ibland. Under förutsättning att det är rätt sorts människor förstås. Och att de pratar om rätt saker.

barracuber skrev:I arbetssitationer har stresskänsligheten märkts flera gånger. Eftersom jag är långsam, noggrann, kvalitetsmedveten och tidsoptimist riskerar jag lätt att hamna i tidsnöd. Oftast blir jag handlingsförlamad vilket är mitt sätt att få panik. Jag får ingenting ur händerna och vågar inte gå till någon. Jag berättar inte när jag är försenad med något. jag försöker själv fixa allt i hemlighet (ingen bra strategi alls...).

Jag är fast anställd som städtant och har märkt att jag har en förmåga att stressa upp mig inför vissa saker. Om någon var sjuk någonstans eller vi skulle iväg på möte eller om jag var ensam på vårt objekt så blev jag väldigt stressad. Jag har svårt att uppfatta hur lång tid det tar att göra saker och ting (innan jag har lärt mig det) och då springer jag. Jag är trots detta väldigt noggrann för det gör nästan ont i mig när jag måste slarva.

Jag hade/har sådan tur att min närmaste chef är helt fantastisk på att dels lugna ner mig och dels ge råd. Jag praktiskt taget telefontrakasserade NN ibland när saker inte gick som planerat utan att NN blev irriterad. Även arbetskollegan jag hade var väldigt lugn och bra.

Något tråkigt jag märkt är att jag däremot inte klarar av att lära upp nya. Jag har fullt sjå med att tänka åt mig, ska jag tänka åt ytterligare en person så blir jag stressad.

barracuber skrev:Vad gör du annars då? Jobbar du?

Ska iväg en sväng. Skriver mer senare.

Just nu så pluggar jag efter att ha jobbat inom städ i 2,5år (har aldrig jobbat så länge i sträck förut). Det tog stopp efter ett stressigt och tufft år och jag behövde få göra något annat.

Banzai skrev:

jorand skrev:

Banzai skrev:Nu blir det en liten kapning här av din tråd Jorand, hoppas du inte tar illa upp.

Ingen fara alls. Känner ju dessutom igen mig i många av dina tankegångar.

Vad bra.

Är det du som anmält ditt inlägg så det inte blir dumt nu när jag citerar?

Nej. Fast nu är vi kanske OT från utredningar...

Det var jag , mest som en påminnelse till oss moddare att vi kanske ska dela tråden. Men nu tyckte ju jorand att det var ok som det är, så vi kan ju se...

barracuber skrev:Det var jag , mest som en påminnelse till oss moddare att vi kanske ska dela tråden. Men nu tyckte ju jorand att det var ok som det är, så vi kan ju se...

Jo, fast precis som Jorand säger i sitt senaste inlägg så halkar vi bort från just utredningar, så det som inte håller sig till ämnet är bäst att flytta på.

Alltså, mig gör det inget som sagt, en utredning består ju också i att identifiera sina problemområden och jag personligen känner ju igen mig i mycket som ni skriver. (Fast jag är ju ingen moderator då)

jorand skrev:Alltså, mig gör det inget som sagt, en utredning består ju också i att identifiera sina problemområden och jag personligen känner ju igen mig i mycket som ni skriver. (Fast jag är ju ingen moderator då)

Aha, jag trodde det blev för mycket OT, men du menade att det är dessa inlägg där vi diskuterar om det ska flyttas eller ej som är OT. Då är jag med.

Ber om ursäkt, är seg just nu.

Låtom oss överlämna eventuella flyttbeslut till moderatorn.

Och möjligen att de inlägg där jag och Banzai diskuterar varandras drag skulle flyttas till Banzais tråd. Fast samtidigt brukar vi inte flytta saker till PA..vi får se, som sagt

Bali skrev:Sedan över till barracuber; att du uttryckte dig direkt var väl inte allt som bidrog till att jag kanske missförstod, jag som läsare har ju faktiskt mitt ansvar också ju och läser utifrån min synvinkel, men skönt ändå att vi tycks ha liknande åsikter, för visst borde ansvaret rimligtvis i allt större grad ligga hos vårdgivarna och särskilt som många av dem dunkar sig för bröstet och hävdar sin åsikt som den enda riktiga.

Du frågade sedan om jag brukar brusa upp eller känner mig stressad under diskussioner och visst kan jag känna mig stressad, ja rent av rädd, men brusa upp (skratta bör man...) nej det är inte direkt min grej det!

Definitivt inte jag heller. Men min fru (som sagt definitivt NT) tycker ändå min lugna resonerande nästan väna stil har en förmåga att i slutänden övertyga folk. Frun inser att hennes egna emotionella och ganska hoppiga och röriga diskussionsstil (hon blir lätt uppröd) inte fungerar på alla människor, och definitivt inte på hennes egen mamma. Därför skickar hon ofta fram mig när hennes mamma behöver talas till rätta! Frun har köpt mitt tal att aspergare längre behåller känslorna under kontrolll och därmed logiken i behåll * snyggt rim, va? *

Både frun och min svärmor är riktiga pratmakare. Det pratas, diskuteras, dryftas, vänds ut och in, analyseras, jämförs, avhandlas, argumenteras, grälas, bråkas. Snack, snack, snack och åter snack. Om däremot jag sitter i samma rum och säger "Eh..." då tystnar båda som på en signal och tittar på mig. "Ja, vad skulle du säga?". Precis som att de inser att egentligen leder svadan inte någonstans och de hoppas att jag ska komma med den förlösande repliken.

Bali skrev:Så det är inte det kommunikationsproblemet jag har med neuropsykologen utan jag är snarare så rädd, mesig, väluppfostrad att jag hellre låter mig trampas på än säger emot,

De tre felstilade orden är mina mellannamn. Du är inte ensam om det. Brukar du försöka läsa på innan samtal med dina läkare? Jag brukar försöka hinna med något men det är svårt att komma till skott. Däremot har jag nog känt till asperger/npf längre än du - jag "upptäckte" det i januari 2007. Så jag har haft längre tid på mig att läsa in mig än du.

Kunskap är makt. Kunskapen ger mig energi att förbereda mig för träffarna och skriva ner mina frågor. Kunskapen gör att jag inte alltid sitter mållös när de börjar med sina utsvävningar (eller ännu oftare, lägger pannan i djupa veck och mumlar "hmmm"....).

Bali skrev:..och detta har mina övriga vårdkontakter reagerat på och vill också själva veta vad som egentligen händer i denna utredning, med min tillåtelse då förstås.

Nja en utredning är ju både lång, tröttande och komplicerad. Be de återkomma efter utredningen. Mitt i kan man sällan se varken fram eller bak. Långt långt efter - vilket många vittnar om - håller man fortfarande på att ta till sig och börja förstå resultatet.

Bali skrev:Själv är jag tyvärr alltför rädd att en sådan förfrågan från deras sida skulle få en negativ effekt, att jag skulle bli "bestraffad" och än än mindre värd att ta hänsyn till hos utredande psykolog.

Du ska inte nedvärdera dig själv så där. Du bara uppfattar de så för att de verkar så "svårflörtade", onåkomliga och distanta. Vem har sagt att psykläkare är lätta att umgås med?

Bali skrev:Jag är nog också en av de "kyliga, logiska" aspergare, tror iaf jag, för det vore faktiskt en mycket logisk förklaring till hur fasiken jag har fixat min uppväxt med min psykotiska mor som inte ens den "kära" psykiatrin orkade med.

Du, jag och de allra flesta här är "kyliga, logiska" aspergare. Och tack och lov för det säger jag. Att vi sitter tysta beror på att vi håller på att smälta det folk säger till oss. Det är inte att vi är rädda eller mesiga. Vi behöver bara den tiden på oss.

Att du fixat din tuffa uppväxt är ett bevis på att även vi - på vårt tröga, envisa sätt - klarar av tuffa livsvillkor.



*************************
EDIT: jorand, nu blev det mycket mig o Bali ett tag. Du får hojta om vi ska dela tråden iaf.

Det känns lite konstigt att åter lägga fokus på mig så här, och dessutom i din tråd, jorand, men är det OK så...!?
Jag har ofta jättesvårt att få fatt på de "rätta" orden, och nu när även orken är på upphällningen, ja då gäller det att gripa tillfället när käre barracuber så snällt erbjuder denna "draghjälp".

barracuber skrev:Definitivt inte jag heller. Men min fru (som sagt definitivt NT) tycker ändå min lugna resonerande nästan väna stil har en förmåga att i slutänden övertyga folk. Frun inser att hennes egna emotionella och ganska hoppiga och röriga diskussionsstil (hon blir lätt uppröd) inte fungerar på alla människor, och definitivt inte på hennes egen mamma. Därför skickar hon ofta fram mig när hennes mamma behöver talas till rätta! Frun har köpt mitt tal att aspergare längre behåller känslorna under kontrolll och därmed logiken i behåll

Det du beskriver (fetstilad text) har ju också hjälpt mig så många gånger och det hoppades jag förstås att det skulle kunna göra även under min utredning, men nu börjar jag alltmer misströsta.

Det känns snarare som om psykologen har fått alltför stort spelrum att köra sitt race, att framhålla sitt resonemang som det enda riktiga, när jag inte tillräckligt snabbt fått fatt på orden eller inte har vågat säga dem högt.
Hade ju förstås även hoppats på att få möta en psykolog med ett något mer öppet sinne, om man säger så...

Jag är otroligt ledsen över detta, för jag behöver verkligen få resonera lugnt och sansat kring min problematik, som ju i sig kanske ställer till det lite extra i en sådan här utredningssituation, med tanke på att jag har så mycket övriga trauman med mig i bagaget som spelar in.

barracuber skrev:Både frun och min svärmor är riktiga pratmakare. Det pratas, diskuteras, dryftas, vänds ut och in, analyseras, jämförs, avhandlas, argumenteras, grälas, bråkas. Snack, snack, snack och åter snack. Om däremot jag sitter i samma rum och säger "Eh..." då tystnar båda som på en signal och tittar på mig. "Ja, vad skulle du säga?". Precis som att de inser att egentligen leder svadan inte någonstans och de hoppas att jag ska komma med den förlösande repliken.

I min familj är det mor och lillebror som står för ett temperament som inte går av för hackor, och numera finns också en svägerska med i bilden, så nog har även jag fått göra mitt bästa i försöken att gjuta olja på oräkneliga vågor genom åren alltid.

barracuber skrev:De tre felstilade orden är mina mellannamn. Du är inte ensam om det. Brukar du försöka läsa på innan samtal med dina läkare? Jag brukar försöka hinna med något men det är svårt att komma till skott. Däremot har jag nog känt till asperger/npf längre än du - jag "upptäckte" det i januari 2007. Så jag har haft längre tid på mig att läsa in mig än du.

Nu träffar jag förstås inga läkare, utöver min "egen husdoktor" då och vi känner varandra så väl vid det här laget, så därför behöver jag inte vara speciellt påläst innan våra samtal.
Förstår givetvis att du menar samtal med vårdgivare i största allmänhet, så jag ska återkomma till detta.

Tja, nu har du nog lite fel i vem av oss som skulle ha "upptäckt" asperger/npf tidigast, för min första "aha"-upplevelse fick jag för 10-11 år sedan.
Min dåvarande psykolog, numera pensionerad *sänder en varm tanke till denna underbara kvinna*, kom då till ett möte smått "till sig", viftandes med en tidningsartikel om Gunilla Brattberg och information om hennes bok Enastående.
- "Kan detta vara något som vi missat, för visst känns det väl igen, Bali?"

Jag kände verkligen igen mig och började förstås "läsa mig igenom" både det ena och det andra, vände på alla möjliga "stenar" och spånade hej vilt tillsammans med min psykolog.

Jag försöker alltid spela "Djävulens advokat" när jag stöter på ny kunskap, särskilt om den ev. skulle kunna passa in på min egen problematik, och då vi alla är helt unika som individer säger det sig förstås självt att man då förr eller senare lär stöta på patrull.
- "Detta stämmer ju inte in på mig, även om det där helt klart gör det.."

Jag var nog då inte heller riktigt mogen att helt orka ta in tanken på att själv ev. kunna "platsa" inom autismspektrum, utan behövde nog alla dessa år för att söka vidare, samtidigt som fröet liksom fortsatte gro där inombords och nu är jag alltså tillbaka vid cirkelns "början".

Oops, det här ser ut att bli väldigt långt inlägg, förlåt!

barracuber skrev:Kunskap är makt. Kunskapen ger mig energi att förbereda mig för träffarna och skriva ner mina frågor. Kunskapen gör att jag inte alltid sitter mållös när de börjar med sina utsvävningar (eller ännu oftare, lägger pannan i djupa veck och mumlar "hmmm"....).

Visst är kunskap makt, men tyvärr är det inte alltid så populärt hos vissa vårdgivare när man som patient har för mycket av den varan, sorgligt, men sant.
Men jag håller med dig fullkomligt om att kunskap ger energi, ja en riktig härlig wow-känsla ibland t.o.m.

Jag är alltså ganska påläst jag också, och det vad gäller en hel del faktiskt, men det vill ju samtidigt till att man blir lyssnad på för att det ska kunna leda till något bra, till ett sådant där riktigt härligt, givande samtal.
Med "mina" psykologer kan jag ha/har haft dessa givande samtal, de som kan öppna nya dörrar, göra det möjligt att se det hela ur nya synvinklar, kanske hitta ny kunskap och förståelse, men nu, vid mina möten med neuropsykologen saknar jag tyvärr helt detta utbyte.

barracuber skrev:Nja en utredning är ju både lång, tröttande och komplicerad. Be de återkomma efter utredningen. Mitt i kan man sällan se varken fram eller bak. Långt långt efter - vilket många vittnar om - håller man fortfarande på att ta till sig och börja förstå resultatet.

Det råder nog lite missförstånd här tror jag, för det är egentligen inte så att de vill veta vad som händer i utredningen (tja, det vill de väl det också förstås, för lite nyfikna är de nog allt... ), utan erbjuder alltså sin hjälp, eftersom jag mår så dåligt och dessutom aldrig har varit direkt bra på att stå upp för mig själv, om man säger så.

Fråga värt om det t.o.m. inte kan vara läge för en avvikelserapport vad gäller testsituationerna i det här fallet, för inte nog med att jag inte har fått möjligheten att prestera mitt bästa under dessa förhållanden, utan jag far dessutom väldigt illa, både psykiskt och fysiskt, av detta.

Själv tycker jag att situationerna har varit under all kritik, och "min" psykolog sa senast igår att de närmast är regelvidriga, för så ska det bara inte gå till vid tester.
Jag har beskrivit lite av stolligheterna i denna tråd, men det finns tyvärr mer att tillägga ...
ska-man-skr ... 18901.html

Jag har bidragit till åtminstone två avvikelserapporter tidigare, så jag börjar smått undra vad jag egentligen gör för fel!?
Eftersom det väl inte kan föreligga några brister hos psykiatrin, så måste det väl nog ändå vara de där orden "Trampa på mig" jag har tatuerade i pannan som är boven i dramat.

barracuber skrev:Du ska inte nedvärdera dig själv så där. Du bara uppfattar de så för att de verkar så "svårflörtade", onåkomliga och distanta. Vem har sagt att psykläkare är lätta att umgås med?

Det är nog inte så att jag nedvärderar mig själv just vad gäller detta, även om jag kan vara ack så bra på att göra just det i väldigt många situationer.
Nej, jag är verkligen rädd för att psykologen skulle ta illa upp om han får veta att jag beklagat mig vad gäller utredningen hos mina andra samtalskontakter, och då kanske skulle behandla mig med än mindre hänsyn.

Själva AS-utredningen har jag, om jag ska vara helt ärlig, nästan helt tappat hoppet om att få ut något vettigt ur, men i den remiss som sändes finns ju även en undran över min minnesproblematik med, och den försöker jag ändå fortfarande hålla fast vid och hoppas kunna få mer hjälp med.

Om det är möjligt hoppas jag ju på mer "utforskande" kring detta, och om man då kanske skulle behöva bli remitterad vidare, så är det ju just denna remiss jag är rädd skulle kunna utebli om jag uppför mig alltför "illa".
Ja, jag vet att det är för bedrövligt att ha en sådan misstro och rädsla för vården, men det är som det är.

Jag har skrivit om mitt minnesproblem tidigare, i denna tråd (obs ...lång rackare! ):
inget-episo ... tml#407080

barracuber skrev:Du, jag och de allra flesta här är "kyliga, logiska" aspergare. Och tack och lov för det säger jag. Att vi sitter tysta beror på att vi håller på att smälta det folk säger till oss. Det är inte att vi är rädda eller mesiga. Vi behöver bara den tiden på oss.

Att du fixat din tuffa uppväxt är ett bevis på att även vi - på vårt tröga, envisa sätt - klarar av tuffa livsvillkor.

Jo, jag tror nog att min "kyliga", logiska och envisa sida ändå måste ha spelat en väldigt stor roll i hur jag, på något sätt, lyckats ta hand om/hantera min familj, och jag försöker därför ibland ge mig själv en liten klapp på axeln för åtminstone det.
Det är skönt att se att mor och lillebror har det så bra de ändå har det idag, men visst fick jag betala ett högt pris för denna "AS-kompetens" jag tydligen besitter.

Jag borde väl kanske försöka låta bli att kalla mig själv mesig, men rädd är jag faktiskt, och det är tyvärr dessutom en ständigt närvarande känsla, en slags grundkänsla som liksom genomsyrar hela min existens.
Jag lever ständigt i skuggan av en skräck med stort S, en slags PTSD-skräck antagligen, om jag nu får kalla den så!?
Elisabeth Rynell (helt underbar författarinna!) skrev i en av sina böcker: "För att inte överaskas av rädslan, bär jag den med mig överallt", just så är det nog tyvärr för mig, men det är en annan historia det.

Nu har jag tagit upp ett enormt utrymme här, och i din tråd dessutom jorand, och jag ber om ursäkt för det.
Jag är dock väldigt tacksam för att jag har fått chansen att skriva "ur mig" detta!

Är lite för trött för att läsa ordentligt just nu, men om du vill och det känns bättre för dig så kan du ju bryta ut diskussionen till en egen tråd. Fast för min del spelar det ingen roll. Du behöver inte alls be om ursäkt för att du skriver av dig.

jorand skrev:Är lite för trött för att läsa ordentligt just nu, men om du vill och det känns bättre för dig så kan du ju bryta ut diskussionen till en egen tråd. Fast för min del spelar det ingen roll. Du behöver inte alls be om ursäkt för att du skriver av dig.

Skönt att höra, tack! (Ja, inte att du är trött då förstås. )

Har i alla fall fått en kontaktperson på psykiatrin nu, första besöket avklarades idag vilket kändes rätt ok. Väntetid för utredning förefaller vara 24 månader, fram till dess ska vi försöka lista ut hur jag fungerar. Ingen brådska alltså.

jorand skrev:Har i alla fall fått en kontaktperson på psykiatrin nu, första besöket avklarades idag vilket kändes rätt ok. Väntetid för utredning förefaller vara 24 månader, fram till dess ska vi försöka lista ut hur jag fungerar. Ingen brådska alltså.

24 MÅNADER?!

Att säga att jag fick min egen inom två månader sticker kanske en del i ögonen då?! Senare fick jag veta att det vanligtvis brukar vara några månaders väntetid men det var något i remissen och materialet som gick iväg till utredningsenheten att jag nog var ett "enkelt" utredningsärende. Jag var redan utredd till höger och vänster och det enda som fanns kvar att utreda var om jag hade något neuropsykiatriskt.
Remissen gick iväg i mars, utredningen påbörjades i slutet av maj.

Jag hoppas att väntetiden blir så kort som möjligt! Att vänta i 24 månader, jag skulle ha funnit det mycket påfrestande så lycka till!

Skönt att höra att du i.a.f. har fått en kontaktperson nu, men rackarn´s vad du tycks få vänta på en utredning, jorand.

Hoppas orken finns med dig och att kontaktpersonen kommer att bli ett bra stöd och bollplank för dig!

Jag har fått en utredning tror jag. Vet inte riktigt. Vet inte heller om jag har AS men om jag summerar så hade habiliteringen bestämt sig att koppla in psykolog till mig redan innan jag fick remiss. De sa att jag inte skulle få någon utredning utan att en läkare remitterade mig. Men de bestämde sig ändå för att koppla in psykolog. Så på något sätt så ansåg de att jag behövde psykologhjälp. Jag hade sökt psykologhjälp under hösten för att jag mådde psykiskt dåligt och när jag berättade om mitt jobb för min mamma så ansåg hon också att jag behövde psykologhjälp. Min mamma är död nu. Och mitt jobb har kraschat och jag är hemma sjukskriven.

Men jag vet inte om de anser det nödvändigt att göra utredning för mig eftersom det redan har gjorts en APU på arbetsförmedlingen på mig. Där de kom fram till autistiska drag och tvångssyndrom. Vad jag vet så hamnade det på socialstyrelsen. Jag har förstått att det liksom finns olika system i allt det här. Socialstyrelsen sköter psykiskt funktionshinder tror jag och mitt statsbidrag som har betalat min lön har kommit från socialstyrelsen som ger statsbidrag för funktionsnedsättning.

Jag kraschade som sagt efter en diskussion med min chef. Jag har varit sängliggande och känt en rädsla för att gå tillbaka till jobbet för att jag är rädd för att helt enkelt dö i förtid för att det är sådan press på mig. Jag är helt enkelt orolig för att få men för livet av stressen och pressen.

Jag är ensamstående förälder och det blev för mycket för mig när de höjde de sociala kraven på jobbet efter att jag skrev på anställningskontrakt i början på februari. Sen är jag ruskigt känslig för kritik från arbetsgivare pga att jag har smärtsamma minnen som lett till utbrändhet från tidigare kontakt med arbetsgivare.

Hur som helst nu har jag fått en utredningstid i början på mars på habiliteringen. De sa dock att det kanske inte behövdes så mycket i mitt fall pga att det redan finns papper på mig från psykolog. Tror de referrerar till min APU med autistiska drag och tvångssyndrom.

Jag har totalt kraschat och orkar inte mer än ligga nu på dagarna.

Jag inte vet då jag om en utredning ev. kan hjälpa dig på något sätt, matterik, men efter att ha läst ditt inlägg kan jag i.a.f. inte låta bli att hoppas det! (... även om utredningen bara är hur jobbig som helst och nog inte tycks ge mig så mycket mer kött på benen precis. )

En cyberstyrkekram bara måste jag få sända dig, sedan om du orkar/kan ta emot är en annan femma!?

Ta hand om dig efter bästa förmåga!

Hur svårt är det att få en utredning?

Det beror på hur stora problem man har och hur "akut" dom bedömer att man är.

För mig var det inte ett dugg svårt. Från att jag ringde vårdcentralen första gången så tog det 3 månader tills jag hade diagnosen.

Arkimedes skrev:Hur svårt är det att få en utredning?

Det beror på hur stora problem man har och hur "akut" dom bedömer att man är.

Förlåt, men det där tycker iaf jag var en minst sagt förenklad, ja rent av lite naiv, bild av hur vården fungerar!
Det är nästan så man vill utbrista: Hallå eller..., vilken planet bor du på, Arkimedes!?

Menar alltså inget illa nu, Arkimedes!, men så enkelt är det då rakt inte och faktum är att jag även tror att en kommentar som denna därför kan göra förbaskat ont i många av oss här!? (Menar alltså inte att du medvetet vill göra det!)

Det kan nog tyvärr vara hur svårt som helst att få en utredning, beroende hur många olika orsaker som helst (varav en liten detalj är var man bor i detta avlånga land).

Vem är det förresten som ska ha beslutsrätten att avgöra hur stora problem man har och hur "akut" man är?... jag menar, "problem" och "akut" för vem, vården eller patienten!?

Bali skrev:

Arkimedes skrev:Hur svårt är det att få en utredning?

Det beror på hur stora problem man har och hur "akut" dom bedömer att man är.

Förlåt, men det där tycker iaf jag var en minst sagt förenklad, ja rent av lite naiv, bild av hur vården fungerar!
Det är nästan så man vill utbrista: Hallå eller..., vilken planet bor du på, Arkimedes!?

Menar alltså inget illa nu, Arkimedes!, men så enkelt är det då rakt inte och faktum är att jag även tror att en kommentar som denna därför kan göra förbaskat ont i många av oss här!? (Menar alltså inte att du medvetet vill göra det!)

Det kan nog tyvärr vara hur svårt som helst att få en utredning, beroende hur många olika orsaker som helst (varav en liten detalj är var man bor i detta avlånga land).

Vem är det förresten som ska ha beslutsrätten att avgöra hur stora problem man har och hur "akut" man är?... jag menar, "problem" och "akut" för vem, vården eller patienten!?

Jag bor på jorden.

Du har rätt i att jag inte försökte såra någon, och du får gärna förklara för mig på vilket sätt min kommentar kan såra eftersom jag inte förstår det.

När jag sökte hjälp så sade dom till mig att dom gör en bedömning utifrån resultatet på screeningen, och då tar dom bland annat hänsyn till hur man fungerar i det vardagliga livet, t ex om man klarar av att sköta ett jobb eller studera, samt betala räkningar, sköta hemmet etc.

Det är faktiskt väldigt svårt att svara på frågan "Hur svårt är det att få en utredning?" för någon enskild person, och det var inte ens det jag försökte göra. Mitt svar var inte riktat mot någon enskild person.

Svaret på frågan "Hur svårt är det att få en utredning"? är:

"Det beror på hur stora eller akuta problem dom bedömer att du har." Jag har inte skrivit något alls om huruvida jag anser att deras bedömningar är rätt, eller om vem som har rätten att bedöma hur stora problem någon har.

Eftersom resurserna är begränsade så måste de för guds skull göra någon slags bedömning om i vilken ordning de ska ta patienterna.

Även om jag inte klarar av att studera eller sköta vardagssysslor så anser jag att någon som t ex är självmordsbenägen är mer "akut" än jag, men detta är enbart min personliga åsikt.

Det är nog rätt många faktorer som spelar in. Var i landet man befinner sig, hur situationen för just det landstinget ser ut, hur väl man själv är medveten om och kan beskriva sina problem, hur människorna man berättar detta för tolkar situationen, familjeförhållanden, jobbsituation, mående osv.. Bedöms man vara "högfungerande" så blir givetvis prioriteringen därefter.

För många är det svårt eller rentav omöjligt, för andra är det betydligt enklare att få en utredning. Mycket tror jag beror på vilken människa inom psykiatrin man hamnar hos.

Enklaste och snabbaste vägen är nog att betala den själv.

Jag fick en remiss från min psykiater. Jag hade inga akuta besvär, snarare slog diagnosen ner som en blixt från klar himmel. Jag fick en tid väldigt snabbt efter remissen hade skickats. Jag tror att jag fick en tid inom sex veckor.

Arkimedes skrev:Du har rätt i att jag inte försökte såra någon, och du får gärna förklara för mig på vilket sätt min kommentar kan såra eftersom jag inte förstår det.

Jag tror faktiskt inte jag behöver göra det, för du har redan satt fingret på problemet i din text.
Du förklarar ju dessutom att du bara svarar på en konkret fråga på ett konkret sätt, och inget fel med det, Arkimedes.

Nu är ju dock inte vården så där vidare konkret alla gånger precis, utan det kan ofta vara lite som att spela på lotteri när det kommer till hur utfallet i kontakten med dem kommer att bli.

jorand sammanfattar just detta med utredningar så bra, så det kan h*n väl få göra en gång till:

jorand skrev:Det är nog rätt många faktorer som spelar in. Var i landet man befinner sig, hur situationen för just det landstinget ser ut, hur väl man själv är medveten om och kan beskriva sina problem, hur människorna man berättar detta för tolkar situationen, familjeförhållanden, jobbsituation, mående osv.. Bedöms man vara "högfungerande" så blir givetvis prioriteringen därefter.

För många är det svårt eller rentav omöjligt, för andra är det betydligt enklare att få en utredning. Mycket tror jag beror på vilken människa inom psykiatrin man hamnar hos.

Enklaste och snabbaste vägen är nog att betala den själv.

No hard feelings, Arkimedes!?

Bali skrev:No hard feelings, Arkimedes!?

Nope.

Arkimedes skrev:

Bali skrev:No hard feelings, Arkimedes!?

Nope.

Gött!