Många vill inte gärna identifiera sig som autist vid Aspergers Syndrom. Vad är Asperger, jo, autism. Asperger är inget personlighetsdrag och de som tror det måste ha fått det hela missförstått. Tittar vi på diagnoskriterierna, jo det måste man, så skiljer det endast två kriterier från Autism. Inget försenat språk och ingen försening i adaptiva förmågor. Kvalitativt nedsatt socialt språk på ett eller annat sätt och ensidiga intressen/tvång.

En del säger att de inte vill ha någon diagnos alls om systemet görs om, om Aspergers tas bort. Då har ni knappast tillräckligt stora problem heller.

Ni berättar gärna om hur ni baskemig ska ha grönt kort, för att ni har Asperger. Inte för att ni alla har problem egentligen, utan för att det står i en lag som man måste tvinga till sin spets att grönt kort, det ska man minsann ha oavsett svårighet bara för att man har Asperger. Jag anser inte att man behöver grönt kort om man inte behöver någon typ av annan insats från samhället, dvs LSS. Har man gått till tandläkaren tidigare i sitt liv utan problem kan man fortsätta göra det utan grönt kort också.

Ni sitter gärna här och pratar hela tiden om stoltheten med Asperger, "Grattis" när någon fått diagnos. Hade JAG sluppit det här, om de sagt att jag kommer att bli "normal". Kunna vakna en morgon och känna en helt obekymrad dag närma sig, då hade jag varit lycklig. Om mitt största bekymmer hade varit vilka kläder jag ska ta på mig, eller vilken sås som passar bäst till middagen. Jag kan inte säga att jag hatar min Autism, men den begränsar allt jag gör.

Jag behöver stöd i allt jag tar för mig. Uppskattar en del mer än annat, men måste kämpa för varje andetag. Allt måste vara ordnat, när, var, hur, vem, vad.

Men, denna attityd kring Asperger får mig att bli irriterad. Varför? Bara för att det står bokstäver i en journal så ska man inte automatiskt vara berättigad till ett och annat. Varför denna snyltarattityd? Straffa staten och skattebetalarna bara för att "du" fått Asperger?

Man är INTE sin/sina diagnos/diagnoser. Man HAR sin/sina diagnos/diagnoser. Man kan välja om man vill bli offer.

Ni får ursäkta min äckliga attityd. Måste få kräkas ur mig.

Först vill jag hänvisa till denna tråd: http://www.aspergerforum.se/man-ar-inte ... t5024.html

För en del är AS först och främst en personlighetstyp. Därutöver kan man ha vissa svårigheter, t ex med perception och exekutiva funktioner. Men många problem beror på samhällets högre krav och andra människors intolerans

Det har väl aldrig varit någon fördel att vara långsam, som jag är. Men det som mest legat mig i fatet är just att jag "tänkt annorlunda", och inte varit flexibel och utåtriktad.

Visst, alla behöver inte tandvårdskortet. Men lever man på en låg sjukersättning, som många av oss gör, så behöver man detta stöd.

Jag anser att redan Aspergers är en väldigt bred diagnos och tycker inte om att det nu bara ska bli "autistiskt syndrom". Kalla mig snobb, men de som har begåvningshandikapp brukar få diagnosen autistiskt syndrom (alla med den diagnosen är förstås inte begåvningshandikappade). Alltså blir det ännu fler förklaringar i framtiden. Andra är rädda för att förlora det välbehövliga stöd de fått hittills, om diagnosen "autistiskt syndrom" blir snävare och inte rymmer alla med Aspergers.

Alien skrev:Först vill jag hänvisa till denna tråd: http://www.aspergerforum.se/man-ar-inte ... t5024.html

För en del är AS först och främst en personlighetstyp. Därutöver kan man ha vissa svårigheter, t ex med perception och exekutiva funktioner. Men många problem beror på samhällets högre krav och andra människors intolerans

Det har väl aldrig varit någon fördel att vara långsam, som jag är. Men det som mest legat mig i fatet är just att jag "tänkt annorlunda", och inte varit flexibel och utåtriktad.

Visst, alla behöver inte tandvårdskortet. Men lever man på en låg sjukersättning, som många av oss gör, så behöver man detta stöd.

Jag anser att redan Aspergers är en väldigt bred diagnos och tycker inte om att det nu bara ska bli "autistiskt syndrom". Kalla mig snobb, men de som har begåvningshandikapp brukar få diagnosen autistiskt syndrom (alla med den diagnosen är förstås inte begåvningshandikappade). Alltså blir det ännu fler förklaringar i framtiden. Andra är rädda för att förlora det välbehövliga stöd de fått hittills, om diagnosen "autistiskt syndrom" blir snävare och inte rymmer alla med Aspergers.

Kan bara hålla med vad Alien skriver.

Däremot så tänker jag att det finns nackdelar för den lilla människan, om man kallar allt för en autism spektrumstörning.

Det kommer troligen att på sikt bli svårare för oss som ligger inom AS spektrumet att hitta varandra, bilda nätverk, när det inte finns en mer begränsad grupp tillhörighet. Spridningen inom gruppen är redan stor som den är idag.

För trots allt så skiljer det sig ofta mellan dagens grupper/indelningen autistiskt syndrom och AS, hur bra vi klarar av att hantera vår personliga problematik/svårigheter. Däremot hur svårigheterna påverkar oss, hur svårt det är att leva med dem, behöver inte skilja sig åt.

Däremot så tänker jag att det finns en fördelar ur ett kliniskt perspektiv. Att det minskar risken för att bara sätta ett diagnosnamn. I bästa fall ökar möjligheterna till bättre insatser/hjälp/stöd som bygger på de personliga styrkor och svårigheter som ligger till grund för diagnos. Och inte bara en rättighet för att man har ett specifikt diagnosnamn

shibedibato skrev:Ni får ursäkta min äckliga attityd. Måste få kräkas ur mig.

"Äckliga"?? Nej, shibedibato, du har inte alls någon äcklig attityd (fick jag tycka så?). Bara sann, riktig, äkta, naturlig ju.

/geocache

Sam skrev:Däremot så tänker jag att det finns nackdelar för den lilla människan , om man kallar allt för en autism spektrumstörning.

Det kommer troligen att på sikt bli svårare för oss som ligger inom AS spektrumet att hitta varandra, bilda nätverk, när det inte finns en mer begränsad grupp tillhörighet. Spridningen inom gruppen är redan stor som den är idag.

Har också tänkt i de banorna. Det var lite varför jag startade tråden <a target="_blank" href="http://www.aspergerforum.se/dela-upp-as-i-lag-och-hogfungerande-t18072.html?highlight=h%F6gfungerande%20l%E5gfungerande">Dela upp AS i låg- och högfungerande?</a> (inte som ett förslag utan en diskussion)

Tycker också TS ställer bra frågor.

Det här var nyttig läsning för mig som känner igen mig så väl i AS men som INTE är utredd för det! Den stora frågan jag tampas med är var gränsen går för att det ska vara en diagnos eller att bara vara misslyckad!

Kanske måste livet helt ha gått åt helvete för att AS-diagnos ska vara befogad? Jag har alltid känt mig udda men har klarat livs-jonglerandet med coping-strategier genom mina 42 år, studerat dom som kan och spelat teater. Fått bedrövliga tänder som kostat mig mycket att fixa till, men det kan ju hända även en NT som inte håller goda tandvårdsrutiner och samtidigt hetsäter. Aldrig klarat jobba och göra karriär utan varit sjukskriven mestadels från och till livet igenom. Jag har blivit elbehandlad och söndermedicinerad när livsenergin trutit men ändå lyckats hålla fasaden utåt som ganska lyckad och charmig. Drivkraften har varit skräck - håller jag inte ihop ses jag inte som en bra mamma, min största fruktan! Den drivkraften kanske inte en verklig AS kan uppbåda och då är ju saken klar att jag INTE har AS...

Kvar just nu är bara en intighet, jag orkar inte längre men så kan det ju gå även för "vanligt" folk...

Nyttigt att få olika synpunkter!

Jag håller med om en del, vilket jag skrivit i andra trådar innan. Håller med om att du låter rätt bitter och tar på dig ett utanförskap med "Ni" och "jag".

Precis som jag alltså, nu kan vi ju gnälla loss ihop

Problemet med omvärlden är att den inte gör som jag vill #!@!£#!

Nu är ju samhället som det är och jag känner inte att jag sökt hjälp eller utnyttjat systemet för mycket. Jag ville inte ha hjälp förut och vägrade söka vård för jag trodde ingen hjälp fanns att få. Att leva livet på de villkor som gäller vet jag inte om det är att ha girig attityd eller offermentalitet? Nu är det som det är och då får jag försöka anpassa mig efter det, är jag ärlig med vem jag är och anses behöva vissa hjälpmedel så tycker jag inte det är fel att ta emot den hjälpen.

Hade jag inte blivit medveten om att det fanns åtminstone hopp till en bättre värld hade jag absolut inte skrivit detta idag. Det är väl okej om individen dör på egen begäran kanske, men den kan ju ha anhöriga och andra som blir drabbade. Och vad är det för samhälle som accepterar ett liv som inte är värt att leva så medborgaren dör? Då kan vi ju lika gärna amerikanisera rubbet och sänka skatterna med 15% pronto.

Jag tackar nej till den hjälp och de insatser som jag inte anser mig behöva.

Alien skrev:Visst, alla behöver inte tandvårdskortet. Men lever man på en låg sjukersättning, som många av oss gör, så behöver man detta stöd.

Kalla mig snobb, men de som har begåvningshandikapp brukar få diagnosen autistiskt syndrom (alla med den diagnosen är förstås inte begåvningshandikappade). Alltså blir det ännu fler förklaringar i framtiden. Andra är rädda för att förlora det välbehövliga stöd de fått hittills, om diagnosen "autistiskt syndrom" blir snävare och inte rymmer alla med Aspergers.

Alla andra som lever på sjukersättning? Inte är det väl bara människor med Asperger som får det? Asperger + sjukersättning = grönt kort. Alla andra med sjukersättning? Nä, de får ingen rabatt. De behöver också detta stöd alltså.. Har läst här på flera ställen om användare, när de fått reda på att de kan få grönt kort GENAST fixa. Ingen anledning egentligen.

Alla med aspergers behöver inte aspergers. De kan ha svårigheter, men för svårigheter behöver man inte nödvändigtvis ha diagnos alla gånger. Det skiljer så lite i diagnoskriterierna att asperger egentligen borde vara autism i verbal form. Tror det blev något fel på vägen där.. Jag upprepar. Asperger = Autism. Varför skulle det annars ligga under autismspektrumstörningar? Alternativt, göra det till en personlighetsstörning om själva ordet "autism" smakar så illa.

geocache skrev:"Äckliga"?? Nej, shibedibato, du har inte alls någon äcklig attityd (fick jag tycka så?). Bara sann, riktig, äkta, naturlig ju.

Äkta. Riktig. Naturlig. Så långt hänger jag med.

neuroLogiskt skrev: Drivkraften har varit skräck - håller jag inte ihop ses jag inte som en bra mamma, min största fruktan! Den drivkraften kanske inte en verklig AS kan uppbåda och då är ju saken klar att jag INTE har AS...

Kvar just nu är bara en intighet, jag orkar inte längre men så kan det ju gå även för "vanligt" folk...

Nyttigt att få olika synpunkter!

Vissa verkar förknippa utbrändhet och depression som AS. Hade man haft Aspergers så är det något som märkts tydligt redan i ungdomen. My opinion. Ja, att bli helt slut, inte orka mer, inte veta vad man ska göra och var man ska ta vägen. Det händer vanligt folk varje dag.

AAA skrev:Nu är ju samhället som det är och jag känner inte att jag sökt hjälp eller utnyttjat systemet för mycket.

Det är ens egna samvete. Det vet man alltså bara själv. Jag personligen tycker att många användare här inne sökt diverse stöd bara för att de kan, inte för att de behöver. Och nej, tänker inte söka reda på trådar åt er. Ni har läst dem ni också.

shibedibato skrev:Vissa verkar förknippa utbrändhet och depression som AS. Hade man haft Aspergers så är det något som märkts tydligt redan i ungdomen. My opinion. Ja, att bli helt slut, inte orka mer, inte veta vad man ska göra och var man ska ta vägen. Det händer vanligt folk varje dag.

Om jag förstår dig rätt så anser du att AS-diagnoser sätts alltför lättvindligt och att många som fått diagnos egentligen är vanliga, lite normalt udda människor som gått in i väggen?

En äkta AS skulle alltså i praktiken inte kunna klara sig genom livet på ett bananskal "under cover" med bra coping och under gynnsamma förhållanden utan att kriterierna borde vara såpass svåra att diagnosen skall vara tydlig redan i barndomen för att vara AS?

Man kan alltså i själva verket vara en NT med avvikande socialt beteende och AS-igenkänning i vuxen ålder och felaktigt bli tagen för AS på grund av för lösa diagnoskriterier?

Hoppas jag är tydlig med att jag inte säger emot dig utan bara är intresserad... Vill också tillägga att den igenkänning jag har i AS inte grundar sig enbart på hur jag är nu utan sammantaget under mitt liv. Men som sagt, de problemen har gått att dölja, det kan man kanske inte om man "äkta" AS?

neuroLogiskt skrev:Om jag förstår dig rätt så anser du att AS-diagnoser sätts alltför lättvindligt och att många som fått diagnos egentligen är vanliga, lite normalt udda människor som gått in i väggen?

Man kan alltså i själva verket vara en NT med avvikande socialt beteende och AS-igenkänning i vuxen ålder och felaktigt bli tagen för AS på grund av för lösa diagnoskriterier?

Nej, diagnosen sätts inte för lättvindligt men jag tror att om man vill ha en diagnos - så får man en i de allra flesta fall. Antingen för att man omedvetet kan så mycket om diagnosen så man lurar utredaren eller medvetet lurar utredaren.

Jag tycker att ursprunget, Asperger, borde finnas kvar. Har sett helt fullt fungerande människor med Asperger, som inte alls har några "kvalitativa" nedsättningar vare sig vad gäller intresse/tvång eller socialt samspel. Klart jag funderar. De kan nämna sin Asperger, lite sådär, och tycka att det är roligt. Sedan har jag sett andra med Asperger, där det syns i allt den tar för sig att det är svårt. Tar mer tid, måste kämpa lite extra. De förstnämnda har ingen asperger, de är bara lite bekväma och lata.

Många NT har just socialt avvikande beteende, det vore väl för tråkigt om alla var likadana? Det bästa för de som tänker på en aspergerdiagnos är att läsa igenom just diagnoskriterierna. Jag tänker inte säga något om någon via internet, men jag tycker att det ger en bra fingervisning om man tänker åt rätt håll.

Även NT-människor har problem, även om de inte alltid har diagnos. Det i sig betyder inte att man inte ska få hjälp för det.

Nog OT!

Men, skulle du kunna säga att du är autist?

Då var vi där igen.

Den här gången med en person som ärligt redovisar att saker står den upp i halsen så att åtminstone jag kan se det också. Heder för det och det måste man naturligtvis få.

Men i utfallen mot oss andra, det gamla vanliga. AS-problem man inte ser eller tycker är stora nog finns inte. Hjälpbehov samma sak.

Visst, det är en samvetsfråga om man har mage att låta sig kostas på utredningsresurser eller hjälp. Särskilt om man redan i hela sitt liv har parasiterat på andras arbete (ett uttryck som TS inte har använt, men som väl hör till sammanhanget) och alltså inte kan säga att det är för ens egna skattepengar.

Men många av oss har bränt ut sig just på att försöka göra rätt för sig utan någon respekt för hur de har funkat från vare sig sig själva eller någon annan. Somliga har efter tjugo år inte ens kunnat påbörja ett yrkesliv, för andra tar reservtanken (som man kanske inte ens visste att man gick på) slut plötsligt vid fyrtio. Där AS inte har märkts så mycket i barndomen kan det också bero på mycket. Man kan ha haft en ovanligt förstående omgivning (syndromet är ju åtminstone delvis ärftligt), man kan helt enkelt ha varit flicka och därför klarat av enternas takt bättre. Hur utpumpad man blir jämfört med andra har man ju ingen möjlighet att jämföra förrän man får just en förklaringsinstrument — till dess tror man bara att det är så här det ska vara och det är jag som inte duger.

Inte heller brukar man ge en uttömmande redovisning av allt som ligger bakom i en tråd om till exempel tandvårds- eller boendestöd. Förutom det ekonomiska kan det vara så enkelt som att man inte klarar av en, så som ens handikapp yttrar sig, så kraftkrävande rutin som tandborstning. Och, säg, inte heller att hålla sitt hem i skick. Men av samma skäl kanske man inte heller orkar ha folk hemma så ofta som skulle behövas för ett boendestöd som höll efter det löpande. Och samma sak där som med jobb, man kan ha försökt i hela sitt liv, misslyckats, och dessutom bidragit ytterligare till att bryta ner sig genom att bara anklaga sig själv (i kör med alla andra). Vips är man inte berättigad till tandvårdsstöd enligt kriteriet att man ska ha pågående LSS-insats, trots att man har det sämre än många som har sådana insatser. Jag har inte fått intrycket att det här är något extremt exempel.

Eller det kan vara på alla möjliga andra sätt som alla måste kallas moraliskt okej, inklusive sådana som jag skulle ställa mig klentrogen till innan jag verkligen hade gått utöver mig själv för att försöka förstå.

Sedan kan det väl finnas någon enstaka lätting eller lycksökare också, vad vet jag. Jag kan dock inte påminna mig någon, och då minns jag flera troll. Rent allmänt har jag fått intrycket att aspergare i gemen har för mycket samvete snarare än för litet.

Sedan blir det ju alltid en viss inavel i en liten krets, ingångna cirklar och en jargong som kan stå en upp i halsen. Mig också, här. En del är säkert inte bra, kan säkert uppamma självförhärligande och kringgärda viktiga ämnen med informella tabun. Men jargong är nog också lätt att missförstå. "Grattis" till en diagnos? Det kan också betyda "grattis till det redskap för självförståelse och självupprättelse som räddade livet på mig". Återigen bara som ett exempel.

Och trots allt man kan tycka känns osunt kanske det här forumet för många av oss är en fristad för sådant som ovanstående och hur oförståelsen har format en.


Några osorterade tankar.

*************************************************************


Och angående diagnosbredden, som numera verkar komma upp hela tiden, skrev jag en sak här. Det är långtifrån bara min idé, men jag vet inte hur förankrad den ännu är i forskarvärlden. Antar att man i den tråden kan ventilera diverse tankar om den enorma överdiagnosticeringen (tillåter mig ironi här, annars spricker jag) som kanske skulle spränga ramarna för den här.

shibedibato skrev:Många vill inte gärna identifiera sig som autist vid Aspergers Syndrom.

Det finns inget som heter autist.

shibedibato skrev:Måste få kräkas ur mig.

+1

shibedibato skrev:
Men, skulle du kunna säga att du är autist?

Nu missuppfattar jag dig kanske här, du menade kanske inte ovan som en fråga till mig men jag svarar ändå, (är ju rookie här och ursäktar mig om detta är OT?) Nej, jag har inte uppfattat mig som en autist! Jag har levt mitt liv lika bedrövligt dåligt insatt om npf som de flesta andra i samhället och AS/autism har gått på ett ut - en i princip okontaktbar "Rainman". Att en Aspergare som tex dig kan vara så verbal och insiktsfull i skrift var jag helt omedveten om! Du är inte begåvningshandikappad som man tror det handlar om. Det är med skam jag erkänner det, så lite jag visste och så fel det är i samhället!

Men igenkänningen var alltså brutal när jag öppnade ögonen. Så mycket jag aldrig skulle erkänt fanns plötsligt beskrivet i diagnoskriterier, i "självtester", i andras beskrivningar osv. Kanske är jag bara en NT som är avvikande från normen, men att läsa om tex sniffande och hudflagsmani, att aldrig förstå irl vad folk egentligen menar, att vara total oflexibel men att tvinga sig ändå för att inte avslöja sig och 1000 andra grejer som jag inte ska trötta dig med - ja va f*n då börjar man fundera!

Men lika fel som att inte få en diagnos då man är berättigad till det, lika fel är det att FÅ en diagnos om man inte kvalar in till det. Det vill jag INTE och uppskattar därför dina åsikter för att försöka förstå skillnaderna!

neuroLogiskt skrev:Nej, jag har inte uppfattat mig som en autist! Kanske är jag bara en NT som är avvikande från normen, men att läsa om tex sniffande och hudflagsmani, att aldrig förstå irl vad folk egentligen menar, att vara total oflexibel men att tvinga sig ändå för att inte avslöja sig..

Men lika fel som att inte få en diagnos då man är berättigad till det, lika fel är det att FÅ en diagnos om man inte kvalar in till det. Det vill jag INTE och uppskattar därför dina åsikter för att försöka förstå skillnaderna!

Jag säger inte att du inte "kvalar" in. Jag säger att det finns NT, som har problem utan diagnos. Jag säger att jag inte kan yttra mig över internet, då jag inte känner dig. Säger inte alls att du skulle vara en bluff. Du har inte uppfattat dig som autist(ordmärkaren här nere), men om diagnosen skulle skrivas om - skulle det kännas okej att det står autism i journalen?

Zombie skrev:Då var vi där igen.

Den här gången med en person som ärligt redovisar att saker står den upp i halsen så att åtminstone jag kan se det också. Heder för det och det måste man naturligtvis få.

Men i utfallen mot oss andra, det gamla vanliga. AS-problem man inte ser eller tycker är stora nog finns inte. Hjälpbehov samma sak.

Visst, det är en samvetsfråga om man har mage att låta sig kostas på utredningsresurser eller hjälp. Särskilt om man redan i hela sitt liv har parasiterat på andras arbete (ett uttryck som TS inte har använt, men som väl hör till sammanhanget) och alltså inte kan säga att det är för ens egna skattepengar.

Du tar åt dig personligt.

Zombie skrev:Men många av oss har bränt ut sig just på att försöka göra rätt för sig utan någon respekt för hur de har funkat från vare sig sig själva eller någon annan. Somliga har efter tjugo år inte ens kunnat påbörja ett yrkesliv, för andra tar reservtanken (som man kanske inte ens visste att man gick på) slut plötsligt vid fyrtio. Där AS inte har märkts så mycket i barndomen kan det också bero på mycket. Man kan ha haft en ovanligt förstående omgivning (syndromet är ju åtminstone delvis ärftligt), man kan helt enkelt ha varit flicka och därför klarat av enternas takt bättre. Hur utpumpad man blir jämfört med andra har man ju ingen möjlighet att jämföra förrän man får just en förklaringsinstrument — till dess tror man bara att det är så här det ska vara och det är jag som inte duger.

Tycker inte att det diagnosen sätts för lättvindligt. För andra gången.

Zombie skrev:Inte heller brukar man ge en uttömmande redovisning av allt som ligger bakom i en tråd om till exempel tandvårds- eller boendestöd. Förutom det ekonomiska kan det vara så enkelt som att man inte klarar av en, så som ens handikapp yttrar sig, så kraftkrävande rutin som tandborstning. Och, säg, inte heller att hålla sitt hem i skick. Men av samma skäl kanske man inte heller orkar ha folk hemma så ofta som skulle behövas för ett boendestöd som höll efter det löpande. Och samma sak där som med jobb, man kan ha försökt i hela sitt liv, misslyckats, och dessutom bidragit ytterligare till att bryta ner sig genom att bara anklaga sig själv (i kör med alla andra).

Jag vet. Jag vet..

Zombie skrev: Vips är man inte berättigad till tandvårdsstöd enligt kriteriet att man ska ha pågående LSS-insats, trots att man har det sämre än många som har sådana insatser. Jag har inte fått intrycket att det här är något extremt exempel.

Man kan ha en handläggare för stöd på LSS, utan vare sig boendestöd eller något annat. Handläggaren är för mig, ovärderlig.

Zombie skrev:Eller det kan vara på alla möjliga andra sätt som alla måste kallas moraliskt okej, inklusive sådana som jag skulle ställa mig klentrogen till innan jag verkligen hade gått utöver mig själv för att försöka förstå.

Det är inte godtagbart att utgå från någon annan än sig själv.

Zombie skrev:Sedan kan det väl finnas någon enstaka lätting eller lycksökare också, vad vet jag. Jag kan dock inte påminna mig någon, och då minns jag flera troll. Rent allmänt har jag fått intrycket att aspergare i gemen har för mycket samvete snarare än för litet.

Sedan blir det ju alltid en viss inavel i en liten krets, ingångna cirklar och en jargong som kan stå en upp i halsen. Mig också, här. En del är säkert inte bra, kan säkert uppamma självförhärligande och kringgärda viktiga ämnen med informella tabun. Men jargong är nog också lätt att missförstå. "Grattis" till en diagnos? Det kan också betyda "grattis till det redskap för självförståelse och självupprättelse som räddade livet på mig". Återigen bara som ett exempel.

Och trots allt man kan tycka känns osunt kanske det här forumet för många av oss är en fristad för sådant som ovanstående och hur oförståelsen har format en.

Alla grattis-hälsningar får mig att må illa. För mig är det samma sak som om ett MS-forum skulle finnas. "Jag är under utredning, det tyder på MS", senare.. "Utredningen klar. Jag har MS" - GRATTIS!
Varför reagerar jag? Asperger är något som kommer att hänga med livet ut. Ett helvete, i mitt ovårdade språk.

Värt att komma ihåg här är att jag har diagnos med, även om det inte är Asperger. Vill höra era tankar kring det här med Asperger vs Autism, rättigheter osv.

Jösses, Zombie. Vet inte om jag förstod knappt hälften av din text. Hoppas jag gav något vettigt svar alls.

Arkimedes skrev:Det finns inget som heter autist.

Ordmärkare. Du vet vad jag menar.

shibedibato skrev:Du tar åt dig personligt.

Tyckte inte det var personligare än något annat av det jag skrev. Du angriper folk med aspergerdiagnoser, exakt vilka vet jag inte, men det drog jag väl heller inga slutsatser om?

shibedibato skrev:Tycker inte att det diagnosen sätts för lättvindligt. För andra gången.

Vaddå "andra gången"? Du har inte svarat på det jag skrev, och du får gärna argumentera för din tes i vilket fall som helst, för jag förstår den inte. Jag har inte precis intrycket att psykiatriker brukar vara så lättledda.

shibedibato skrev:Har sett helt fullt fungerande människor med Asperger, som inte alls har några "kvalitativa" nedsättningar vare sig vad gäller intresse/tvång eller socialt samspel. Klart jag funderar. De kan nämna sin Asperger, lite sådär, och tycka att det är roligt. Sedan har jag sett andra med Asperger, där det syns i allt den tar för sig att det är svårt. Tar mer tid, måste kämpa lite extra. De förstnämnda har ingen asperger, de är bara lite bekväma och lata.

Vad vet du om dem du kallar "bekväma och lata" här? Frågan är inte retorisk utan allvarlig. Ursäkta om jag tar i, men det finns nog de av oss som har levat med självmordet som sängkamrat i årtionden på grund av klart aspergerrelaterade problem, som kan intyga att folk har kallat oss "bekväma och lata" och "vad har du för problem" eller skulle ha gjort det om vi hade varit dumma nog att inte hålla masken. Jag antar att man kan hitta liknande problematik bland unga ungdomsdiagnosticerade också, även om inte de har hunnit må lika etablerat dåligt.

shibedibato skrev:Det är inte godtagbart att utgå från någon annan än sig själv.

Naturligtvis måste man utgå från sig själv. Men därifrån måste man sedan försöka använda sig själv till att ta in att alla andra människor inte är en själv och att man säker är väldigt konstig för många av dem. Annars kan man inte komma fram till något allmänt om någonting. Eller så får man det väldigt svårt.

Sedan har man olika förmåga till det, men det kanske kan vara en annan sak just här.

shibedibato skrev:Alla grattis-hälsningar får mig att må illa. För mig är det samma sak som om ett MS-forum skulle finnas. "Jag är under utredning, det tyder på MS", senare.. "Utredningen klar. Jag har MS" - GRATTIS!
Varför reagerar jag? Asperger är något som kommer att hänga med livet ut. Ett helvete, i mitt ovårdade språk.

Visst, det kan jag förstå.

Kan du förstå att man kan se det, bland annat, som i mitt exempel?
Helvetet hade man redan. Det blir mindre — kanske man till och med kan finna en väg ut ur det — genom diagnosen.

Moderator mnordgren: fixade citatet.

Zombie skrev:

shibedibato skrev:Du tar åt dig personligt.

Tyckte inte det var personligare än något annat av det jag skrev. Du angriper aspergare, exakt vilka vet jag inte, men det drog jag väl heller inga slutsatser om.

Missförstånd. Borde inte dragit upp det alls här. Återkommer nedan.

Zombie skrev:

shibedibato skrev:Tycker inte att det diagnosen sätts för lättvindligt. För andra gången.

Vaddå "andra gången"? Du har inte svarat på det jag skrev, och du får gärna argumentera för din tes i vilket fall som helst, för jag förstår den inte. Jag har inte precis intrycket att psykiatriker brukar vara så lättledda.

Förstår förmodligen inte. Har för mycket korkar i skallen. Att det går att påverka utredare är självklart, det handlar om beteende. Borde inte ha tagit upp det här, återkommer nedan..

Zombie skrev:

shibedibato skrev:Har sett helt fullt fungerande människor med Asperger, som inte alls har några "kvalitativa" nedsättningar vare sig vad gäller intresse/tvång eller socialt samspel. Klart jag funderar. De kan nämna sin Asperger, lite sådär, och tycka att det är roligt. Sedan har jag sett andra med Asperger, där det syns i allt den tar för sig att det är svårt. Tar mer tid, måste kämpa lite extra. De förstnämnda har ingen asperger, de är bara lite bekväma och lata.

Vad vet du om dem du kallar "bekväma och lata" här? Frågan är inte retorisk utan allvarlig. Ursäkta om jag tar i, men det finns nog de av oss som har levat med självmordet som sängkamrat i årtionden, som kan intyga att folk har kallat oss "bekväma och lata" och "vad har du för problem" eller skulle ha gjort det om vi hade varit dumma nog att inte hålla masken. Jag antar att man kan hitta liknande problematik bland unga ungdomsdiagnosticerade också, även om inte de har hunnit må lika etablerat dåligt.

Nu kommer det. Jag menade inte någon här på forumet, därför mitt misstag att det tolkades så. Har mött Aspergare IRL, umgåtts en del under vardagen och i olika sammanhang där jag verkligen är frågetecken? (?) Jag pratar sällan om aldrig, verbalt. Skriver mycket. Den människan jag tänkte på specifikt håller på att göra karriär, har extremt stor vänskapskrets. osv. Fixar ALLT, bättre än vad min mamma gör :/

Moderator mnordgren: fixade citaten. Tänk på att citera rätt.

Okej, vi är inte i högform någon av oss. Jag hann fylla på mitt inlägg med en eller ett par nya punkter efter att du svarade också...

shibedibato skrev:Nu kommer det. Jag menade inte någon här på forumet, därför mitt misstag att det tolkades så. Har mött Aspergare IRL, umgåtts en del under vardagen och i olika sammanhang där jag verkligen är frågetecken? (?) Jag pratar sällan om aldrig, verbalt. Skriver mycket. Den människan jag tänkte på specifikt håller på att göra karriär, har extremt stor vänskapskrets. osv. Fixar ALLT, bättre än vad min mamma gör :/

Tack. Men då tänker jag: om det är bara en människa (eller några få), och där verkligen inte heller finns något under ytan som den döljer, kanske av goda skäl, så blir mitt svar att rötägg finns alltid i alla kretsar. Av det kan man aldrig sluta sig till att de flesta är det.

shibedibato skrev:Du har inte uppfattat dig som autist(ordmärkaren här nere), men om diagnosen skulle skrivas om - skulle det kännas okej att det står autism i journalen?

Värt att komma ihåg här är att jag har diagnos med, även om det inte är Asperger. Vill höra era tankar kring det här med Asperger vs Autism, rättigheter osv.

Eh, ja vet du, nu när jag fått insikt i att autism inte automatiskt innebär retarderad utan kanske i de flesta fall klarsynt och logisk utöver vad neurotyper kan klara att förstå, då skulle det inte vara en skam. Jag skulle fortfarande ha mina svårigheter om min diagnos ändrades/tillades men jag skulle fatta att det inte är MIG det är "fel" på utan att det är det neurotypiska samhället som inte är byggt för den här typen av "funktionalitet"...

För övrigt...en missuppfattning från mig kanske...men jag tog liksom för givet att du har AS utifrån din insikt i det? Vad har du, om det är ok att jag frågar utifrån att jag försöker förstå?

shibedibato skrev:Man kan ha en handläggare för stöd på LSS, utan vare sig boendestöd eller något annat. Handläggaren är för mig, ovärderlig.

Jo, det kan man. Åtminstone i en del kommuner. Men vad jag har förstått skiftar det där något helt otroligt från kommun till kommun, hur det har lagt upp det. Det skiftar också med ens personliga situation (och i värsta fall även med handläggarens person) om det är någon vits med att ha den kontakten, ifall det ändå inte finns någon insats som passar en och det är en sådan kommun som kräver just konkreta insatser, inte bara en handläggare, för sådana saker som tandvårdskortet. Som alltså delas ut efter olika kriterier i olika kommuner.

<-- Zombie. Förstod. Nada. Eller, lite.

Inte högform. Nej.

Återstår några frågor som jag skulle vilja ha återkoppling på.
(SNÄLLA, inga långa inlägg, kommer inte kunna förstå allt. ZOMBIE!)

Aspergare, kan ni säga att ni har autism om än lindrig form? Skulle ni acceptera det i er journal?

Jag vill veta varför det är så mycket "bara för att". Som ex. grönt kort. Ni som klarat er bra hittils borde väl egentligen inte ansöka om det bara för att det står i en lag och ska tolkas som rättighet?

Asperger = normalintelligenta. Fått höra mycket om att det inte ska tolkas som nörd, missfoster, okapabel, lat, osv.. Varför skulle just tandborstningen vara ett problem bland ALLA med asperger?

Tillägg. Ni är ett trevligt gäng. Vänder mig hit, för att ni vet vad ni talar om till skillnad från mig. Förhoppningsvis kan min irritation lägga sig snart.

neuroLogiskt skrev:...
Eh, ja vet du, nu när jag fått insikt i att autism inte automatiskt innebär retarderad utan kanske i de flesta fall klarsynt och logisk utöver vad neurotyper kan klara att förstå, då skulle det inte vara en skam. Jag skulle fortfarande ha mina svårigheter om min diagnos ändrades/tillades men jag skulle fatta att det inte är MIG det är "fel" på utan att det är det neurotypiska samhället som inte är byggt för den här typen av "funktionalitet"...

+1

Med tanke på att du är rookie var det väldigt insiktsfullt skrivet!

Ja, jag skäms inte för att jag har autistiska drag!!

shibedibato skrev:Den människan jag tänkte på specifikt håller på att göra karriär, har extremt stor vänskapskrets. osv. Fixar ALLT, bättre än vad min mamma gör :/

Den du tänker på, har h@n enbart AS eller kanske nån dubbeldiagnos som gör att AS'en (hmm, det där såg konstigt ut i skrift) inte blir som vanlig AS?

neuroLogiskt skrev:För övrigt...en missuppfattning från mig kanske...men jag tog liksom för givet att du har AS utifrån din insikt i det? Vad har du, om det är ok att jag frågar utifrån att jag försöker förstå?

Autism utan utvecklingsstörning. Ska göra ny begåvningsprofil för att se var jag ligger idag.

Aspergare har uttryckt sig klumpigt ibland kring Autism, "vill inte att andra ska uppfatta mig som ett dregglande miffo" eller "utvecklingsstörd". Är det jag som borde ta åt mig, helt uppenbart är det fördomar. (Den här delen ska vi inte alls diskutera om)