Jaha.

För c:a 2 år sen var det en psykiater som frågade mig om nån hade pratat med mig om Aspergers....vilket det inte var. Så jag blev lite nyfiken och kollade upp det hela. Tyckte väl att hälften stämde väldigt väl och hälften stämde inte alls. Jag fick frågan om jag var intresserad av en NP-utredning...och sa att javisst, varför inte....

Men kön var lång, och jag lät det hela falla i glömska. Jag har ju jobb, lägenhet och allt...så vad har jag för skäl att gnälla egentligen....

Så, c:a 2 år senare får jag plötsligt ett telefonsamtal.
Nu var det dags, c:a en vecka med spridda samtal.

Jag var skeptisk. Efter så pass lång tid kom detta som en blixt från klar himmel, praktiskt taget. Personen jag pratade med sade dock att vissa betalar massvis med pengar för att göra en sån här undersökning privat, så varför inte ta chansen, nu när jag skulle få göra den via landstinget.

Visst, ett bra argument. Jag gick med på det hela. Pratade med läkare, arbetsterapeut och psykolog, bl.a. en lördag med 5 timmar psykologsamtal...WAIS-test etc.

Resultatet blev aspergers, i nån mild variant...som sagt, jag har klarat jobb i drygt 10 år, bil och lägenhet, högskolestudier (dock utan att lyckas ta examen, men det räckte till jobb ändå...)
.........men dock aldrig nåt förhållande, eller ens kysst en tjej, trots snart 40 år fyllda.

Vilket känns mer än lite patetiskt, minst sagt...

Min reaktion på diagnosen är väl mestadels positiv...nåt fel är det ju känns det som, och aspergers är väl ändå det jag kan identifiera mig mest med...och det känns skönt att kunna få en "förklaringsmodell" för de problem man har.

Samtidigt...mina föräldrar och syskon reagerar med förvåning...inte kan väl DU ha aspergers...då är man ju bra mycket mer knepig än vad du är, typ (även om de accepterar mig som jag är i vilket fall, och det är väl bra...men...jag tror inte de ser mina problem riktigt ändå....).

Själv vet jag inte vad jag ska tro. Jag pendlar mellan "ok , jag har aspergers, det förklarar ju en del", och "nä jag är för 'normal' jag är nog bara allmänt dum i huvet..."

Knappt nån jag har vågat anförtro mig åt vill riktigt tro på att jag har aspergers...utredningen säger en annan sak, (vilket jag känner att man ändå måste ta med en nypa salt...etc...)

Jag är en smula förvirrad, helt klart. Och kände att om man ska uttrycka den förvirringen så är väl detta ett så bra ställe som något.

/savvy

Om du gått igenom en omfattande utredning så vore det väl mer troligt att lita på alla tester och psykologer än familj som kanske knappt läst på eller vet något alls om just Asperger? Eller?

Du kanske skulle behöva någon opartisk som kan mycket om Asperger och som kan berätta för din familj hur det kan yttra sig som vuxen. Förmodligen har de fördomar, vilket inte är ovanligt.

Skäms INTE för diagnosen, du är inte dum heller. Att tänka annorlunda är inte detsamma som att vara dum.

Håller med shibedibato.

Tänk på att det inte går någon knivskarp gräns mellan autismspektrum och "normala". Säger utredningen att du har AS, så har du säkert vissa aspiga drag. Just att det inte funkar med det sociala är en tydlig fingervisning.

Det också stor variation inom "autismkollektivet", och de som folk känner till är ofta de med mer synliga problem. Många av oss har också med åren lärt oss att maskera våra aspigaste drag.

Du kanske kan låna en fackbok om AS och läsa och framför allt ge din familj.

Har du läst denna tråd? http://www.aspergerforum.se/vanliga-fra ... t8504.html

Tack för svaren.

Jag skäms inte för diagnosen, på sätt och vis är jag närmast lättad att ha fått en förklaring på saker och ting...

Bra idé med att skaffa en bok och ge bort, ska kika på det...

Lite omvälvande att lära känna sig själv på nytt, se saker ur ett annat perspektiv...

Jag är en sån som känner igen mig i symptomen, men som inte är utredd. Jag fick en chock när jag läste beskrivningen på asperger, jag förstod att jag skulle bli förvånad ju mer jag läste men var inte alls förberedd på att känna igen MIG så enormt.

Ibland tänker jag - hur kan det vara en diagnos? Dom man möter med AS är ju oftast helt briljanta, en bättre variant på the human being. Många svårigheter, men också kvalitéer som världen skulle må bättre att ha fler av!

Och var går gränsen mellan "naturliga avvikelser", egenheter och funktionshinder...åh vad många funderingar!