Theone skrev:För mig finns det oftast en klar logik även i fantasin, hallucinationer kan man dela upp i OEV:s och CEV:s.

Eh, va?

MsTibbs skrev:

Theone skrev:För mig finns det oftast en klar logik även i fantasin, hallucinationer kan man dela upp i OEV:s och CEV:s.

Eh, va?

OEV:s = det du ser med öppna ögon CEV:s = det du ser med slutna ögon. Det är den engelska förkortningen som jag dras med, uräkta om det vart otydligt (brukar tänka på att vara extra tydlig i vanliga fall)

Mvh

Theone skrev:

MsTibbs skrev:

Theone skrev:För mig finns det oftast en klar logik även i fantasin, hallucinationer kan man dela upp i OEV:s och CEV:s.

Eh, va?

OEV:s = det du ser med öppna ögon CEV:s = det du ser med slutna ögon. Det är den engelska förkortningen som jag dras med, uräkta om det vart otydligt (brukar tänka på att vara extra tydlig i vanliga fall)

Mvh

Aha, då är jag med!

Ja jag har egna fantasivärldar och till och med fantasirymd med olika planeter i min fantasirymd med namn på varje planet som jag tyvärr inte kan skriva ned namnen här med tanke på att det är öppen forum ut mot Internet.

Jag besöker mina fantasivärldar och fantasiplaneter ganska ofta för jag drömmer mig ofta dit flera gånger dagligen och det händer att jag dagdrömmer mig bort dit då och då bl.a. på nätter när jag ligger vaken innan jag ska somna.

mvh Noli med livlig fantasi.

MolkomAnnor skrev:

Arkimedes skrev:

Banzai skrev:Mina fantasivärldar handlar alltid om andra med mig som tittare eller läsare

För mig är det tvärtom; jag är huvudpersonen och andra ser på.

Banzai skrev:
När jag mår dåligt så vill jag vara i mina fantasivärldar så mycket som möjligt. Tyvärr så måste jag i regel röra mig eller göra något för att komma in i dem riktigt med reslutatet att jag promenerar timme efter timme.

Jag har också lätt för att hamna där när jag rör på mig. Blir många långpromenader, ibland flera timmar för att jag inte kan sluta. Måste ha musik samtidigt så jag har alltid mp3n. En del förundras över att jag orkar ta så långa promenader, men för mig är det inget jobbigt alls, 2 timmar kan kännas som 10 minuter.

Banzai skrev:Man kan väl säga att jag tillbringar den största delen av min tid inne i mitt eget huvud. Det är inte så ofta som jag är här och nu.

Här och nu suger, jag älskar att vara borta.

Läskigt hur väl jag känner igen mig. Jag kan ströva runt i timmar, och fantisera/dagdrömma. Den perfekta verklighetsflykten för mig, och har varit det så länge jag kunnat minnas. Måste också röra mig i samband. Själv har jag inte asperger, men min pappa, bror och flera stycken som står mig riktigt nära. Min pojkväns lillasyster bl.a.. Vi har pratat om exakt samma sak som ni här. Hon försvinner också in i sina fantasier. Varför tror ni att man är i ett sådant behov av detta??

Jag har ingen diagnos men jag har funderat på detta ett tag. För mig så är det ett sätt att hantera att vara på stan t.ex. Jag har märkt att jag tycker det är jobbigt att gå i affärer just för att jag måste vara här och nu, jag kan inte stänga av verkligheten och fly in i mig själv. För mig så känns det som om någon har tejpat upp ögonlocken på mig vilket gör att jag inte kan blinka så jag tar bara in och in och in allt jag ser vilket leder till att jag blir otroligt trött och bara vill hem.

När jag mår dåligt så är mina fantasivärldar ett sätt att fly mig själv och mina bekymmer.

Jag har märkt att jag tenderar att försvinna in i mitt eget huvud även när jag är med andra. Om konversationen är ointressant eller jag känner att jag inte har något att bidra med så "försvinner" jag.

Vet inte om jag lyckades förklara någonting, jag förstår hur jag menar men det är svårt att beskriva det.

Jag har byggt en egen bild av verkligheten för att annars skulle jag få panik. Jag klarar inte av verkligheten. Och jag brukar "gå" som en annan person i mina egna fantasier. Det betyder jätte mycket för mig och mitt välmående.

jag skapar andra personligheter av mig själv för att jag har igentigen svårt att se min egna personlighet. Dessa är detaljerade och funnit sedan jag var mindre.

Det skrämmer skiten ur mig när verkligheten kommer för närma och raserar nån av mina fantasibilder . ju äldre jag blivit ju mer panikångest problem har jag fått för jag kommer mer nära in på verkligheten.

Min fantasivärld handlar mest om att jag har ett "vanligt" liv dvs vänner, sex och dyl.

Vad som nu är en fantasivärld. Det vill säga man har ju ändå ingen tillgång till den heller, det är och förblir som att fantisera sig mat när man är hungrig. Och varje gång den insikten tittar fram bakom ett hörn blir det ännu outhärdligare att finnas i den "riktiga" världen heller.

Detta är mitt första inlägg, men kände att detta ämne stämde in på mig, så here goes:

Jag har så länge jag kan minnas haft mer än en fantasivärld att "semestra" i. Dagligen ser jag saker som ger mig nya idéer, figurer, personer eller aspekter till en eller flera av mina världar. Det kan vara allt från en mening, en bok, en bild... till och med vardagliga saker som pennor, kapsyler, byggnader eller vad som helst kan trigga en idé.

De flesta världar behåller jag inom mig, men de mest avancerade, eller snarare, de som utvecklats mest använder jag mig av då jag är amatörförfattar4e och väver ihop historier som utspelar sig i mina inre världar. Tyvärr avslutas de sällan, men det är ett utmärkt sätt att göra en utflykt, att leva i världen genom karaktärerna i boken.

Problemet är bara att komma på en historia och personer, oftast är det bara själva världen som är konstruerad...

Jag tror att alla har en eller flera fantasivärldar, särskilt då jag anser att denna världen inte är objektiv då alla upplever den från sin synvinkel och därmed gör denna världen till sin egen. IRL är i högsta graden subjektivt. Men det är ju inte det som tråden handlar om, låt mig återgå till ämnet.

Jag vet inte om andra uppskattar detta, mitt alltför långa inlägg (jag brukar ha svårt att hålla mig fåordig), men nu är det här, deal with it! ^^
Om det inte uppskattas, scrolla ner några centimeter så besvärar jag er inte längre.

Jag kan avsluta med att jag för ett tag sedan funderade över hur många olika världar jag egentligen konstruerat och gjorde en lista. Jag började med att sammanfoga så många jag kunde (dvs de som var lika eller kunde vara delar av samma historia), ignorera de som enbart bestod av en lösryckt idé, bortse från de som var samma sak från olika synvinklar och slutligen, enbart räkan de som jag fortfarande håller vid liv.

Listan blev 21 världar lång...

jag ser inte rätt på världen, utan ser saker bättre än vad dom är, bara ibland ser jag världen som den verkligen är och då blir jag lite depp. men har ingen fantasi värld.

det kan vara alla saker från typ till, att tjejen jag träffar nu är jätte snygg och kåt, och inte ganska okåt och allmänt ointresserad av mig.

till att jag spelar hockey och gjorde att jätte hårt skott, nästan lika hårt som peter forsberg skjuter. fast igentligen var det bara ett väldigt medel hårt skott, okej på sin höjd,

då vet jag ju hur det kändes att skjuta det skottet, det hårda, så då gör jag allt för att kunna skjuta det på riktigt. sen brukar jag bara pressa mig mera och mer och sen är jag inne i total focus asberger, here we go.

snuggelhund skrev:Min fantasivärld handlar mest om att jag har ett "vanligt" liv dvs vänner, sex och dyl.

Här kommer en styrkekram, nedrans vad jag önskar att det blir mer än en fantasi för dig.

För mig är det inte riktigt någon specifik fantasivärld som är densamma varje gång jag "besöker" den.

Ofta handlar det bara om hur jag drömmer mig bort när någon beskriver något och efter ett tag har jag slutat att lyssna och är ofta i "världen" eller har tankegångar lång bortifrån samtalet jag innan var delaktig i.

Det resulterar relativt ofta i att jag inte hört vad personen fortsatt säga och att jag ibland missar viktig information.

Banzai skrev:

MolkomAnnor skrev:

Arkimedes skrev:

Banzai skrev:Mina fantasivärldar handlar alltid om andra med mig som tittare eller läsare

För mig är det tvärtom; jag är huvudpersonen och andra ser på.

Banzai skrev:
När jag mår dåligt så vill jag vara i mina fantasivärldar så mycket som möjligt. Tyvärr så måste jag i regel röra mig eller göra något för att komma in i dem riktigt med reslutatet att jag promenerar timme efter timme.

Jag har också lätt för att hamna där när jag rör på mig. Blir många långpromenader, ibland flera timmar för att jag inte kan sluta. Måste ha musik samtidigt så jag har alltid mp3n. En del förundras över att jag orkar ta så långa promenader, men för mig är det inget jobbigt alls, 2 timmar kan kännas som 10 minuter.

Banzai skrev:Man kan väl säga att jag tillbringar den största delen av min tid inne i mitt eget huvud. Det är inte så ofta som jag är här och nu.

Här och nu suger, jag älskar att vara borta.

Läskigt hur väl jag känner igen mig. Jag kan ströva runt i timmar, och fantisera/dagdrömma. Den perfekta verklighetsflykten för mig, och har varit det så länge jag kunnat minnas. Måste också röra mig i samband. Själv har jag inte asperger, men min pappa, bror och flera stycken som står mig riktigt nära. Min pojkväns lillasyster bl.a.. Vi har pratat om exakt samma sak som ni här. Hon försvinner också in i sina fantasier. Varför tror ni att man är i ett sådant behov av detta??

Jag har ingen diagnos men jag har funderat på detta ett tag. För mig så är det ett sätt att hantera att vara på stan t.ex. Jag har märkt att jag tycker det är jobbigt att gå i affärer just för att jag måste vara här och nu, jag kan inte stänga av verkligheten och fly in i mig själv. För mig så känns det som om någon har tejpat upp ögonlocken på mig vilket gör att jag inte kan blinka så jag tar bara in och in och in allt jag ser vilket leder till att jag blir otroligt trött och bara vill hem.

När jag mår dåligt å är mina fantasivärldar ett sätt att fly mig själv och mina bekymmer.

Jag har märkt att jag tenderar att försvinna in i mitt eget huvud även när jag är med andra. Om konversationen är ointressant eller jag känner att jag inte har något att bidra med så "försvinner" jag.

Vet inte om jag lyckades förklara någonting, jag förstår hur jag menar men det är svårt att beskriva det.

Jag tenderar också till att försvinna in i fantasin i närheten av andra, ibland. På stan, promenad eller under ensamma shoppingturer bedövar jag alltid verkligheten med musik och fantasiliv. Däremot har jag ett Aspergerintresse i människor, andras åsikter och diskussion generellt. Därför tycker jag sällan att det är tråkigt i konversation med andra, och behöver sällan fantasin just då! Känner personer som för jämnan försvinner in i sitt huvud, trots att de umgås. Förstår inte hur de så smidigt lyckas dölja detta

Jag lever i en drömvärld ca 50% av dagen. Jag hittar på personer, deras bakgrund etc. resten av tiden ser jag på tv-serier med andra "låtsas-personer".

Ibland låtsas jag även att jag är någon helt annan, t.ex. en karaktär i en tv-serie. Någon som känner igen sig?

Kram Whitney

Här finns en bra tråd om just detta ämne. Ska jag föreslå att de slås ihop eller handlar det inte rktigt om samma sak?

http://www.aspergerforum.se/har-ni-en-egen-fantasivarld-t18161.html?highlight=fantasiv%E4rld

Jag lever i TV-seriernas värld och i min egen påhittade fantasivärld! Älskar det!

japp, vi kan slå ihop dem!

Nej jag har ingen fantasivärld och har väl aldrig haft någon egentligen.
Dock spelade jag World of Warcraft i 4 år och var verkligen inne i det - spelade på topnivå både inom PVE (raids) och PVP, ledde klaner och hjälpte andra spelare osv.

En fantasivärld var det inte per definition - däremot var det en form av verklighetsflykt... eller nej... det var ett substitut för verkligheten eftersom jag inte hade en enda vän eller kontakt under de 4 år jag läste på universitet. Har väl ingen nu heller egentligen men det är inte lika kritiskt som då, och det var tack vare goda klasskompisar (notera att jag inte använder ordet vän) som jag kunde lägga ner WoW.

Jag fnyser när jag hör trams om "spelberoende". Jag tror inte folk spelar spel för att fly undan verkligheten utan snarare eftersom dom behöver ett substitut till det tråkiga, miserabla liv de annars lever... så var det i mitt fall iaf. Det var ett nöje som var värt mer än något annat nöje - och i spelet hade jag iaf folk att prata med och umgås med. Så ett substitut var det verkligen.

Dock så dagdrömmer jag varje dag om massa konstiga saker. Det är väl kanske små miniatyr fantasivärldar på sin höjd men ja, mer än så blir det ej.

Deadly_Nightshade skrev:Nej jag har ingen fantasivärld och har väl aldrig haft någon egentligen.
Dock spelade jag World of Warcraft i 4 år och var verkligen inne i det - spelade på topnivå både inom PVE (raids) och PVP, ledde klaner och hjälpte andra spelare osv.

En fantasivärld var det inte per definition - däremot var det en form av verklighetsflykt... eller nej... det var ett substitut för verkligheten eftersom jag inte hade en enda vän eller kontakt under de 4 år jag läste på universitet. Har väl ingen nu heller egentligen men det är inte lika kritiskt som då, och det var tack vare goda klasskompisar (notera att jag inte använder ordet vän) som jag kunde lägga ner WoW.

Jag fnyser när jag hör trams om "spelberoende". Jag tror inte folk spelar spel för att fly undan verkligheten utan snarare eftersom dom behöver ett substitut till det tråkiga, miserabla liv de annars lever... så var det i mitt fall iaf. Det var ett nöje som var värt mer än något annat nöje - och i spelet hade jag iaf folk att prata med och umgås med. Så ett substitut var det verkligen.

Dock så dagdrömmer jag varje dag om massa konstiga saker. Det är väl kanske små miniatyr fantasivärldar på sin höjd men ja, mer än så blir det ej.

Likt JD i Scrubs?

Haha, nej en fantasivärld konstruerad av mig skulle nog inte vara så himla kul (med tanke på att min kreativa förmåga är så dålig). När jag var i 6-7 årsåldern försökte jag skapa en låtsaskompis men jag kunde inte.

Jag fattar inte det där, hur kan det å ena sidan vara vanligt med komplicerade fantasivärldar hos personer med AS samtidigt som ett av huvuddragen för AS är nedsatt föreställningsförmåga? Då borde vi väl snarare ha MINDRE komplexa fantasier än NT, eller? Så är det ju för mig.

(jag försöker verkligen inte ifrågasätta någons upplevelse eller någons diagnos här, jag försöker verkligen bara förstå hur det kan vara på det här sättet)

Jag skapade låtsasdjur istället.

När jag var yngre hade jag en ganska stor fantasivärld med alla möjliga olika människor. Vissa av människorna var folk jag kände på riktigt, andra var såna som existerade men som jag inte kände och en del var karaktärer ur filmer eller TV-serier.

Världen utspelade sig på en stor gård på landet. Där hade jag en massa hästar som jag tävlade höga klasser i hoppning med och för det mesta vann jag såklart tävlingarna. På gården bodde jag med min familj, men pappa var utbytt mot en annan pappa, en som var normal. Medan de andra människorna på något sätt existerade, om så bara i en film, så hade jag skapat min drömpappa helt och hållet i mitt eget huvud. I min fantasivärld fick jag den pappa jag aldrig fick i verkligheten (min riktiga är psykiskt sjuk).

På gården fanns också en massa andra djur, bland annat kossor som pappa mjölkade varje morgon. Ibland körde jag själv bil till skolan, fast jag var så ung (var väl 8-9 när fantasivärlden började ta form) och jag hade massor av vänner, vilket jag heller inte hade i verkligheten.

På det hela taget kan man väl säga att jag i fantasivärlden var så som jag ville vara men i själva verket inte var, att jag hade det jag inte hade (som t.ex. egna hästar och en normal pappa) och att jag där var fri från alla bekymmer.

Som jag skrev så började jag skapa min fantasivärld när jag var runt 8 eller 9 år och jag hade kvar den länge, ända tills för några år sen när jag började bli hyfsat nöjd med mitt verkliga liv.

Banzai skrev:JA.
När jag mår dåligt så vill jag vara i mina fantasivärldar så mycket som möjligt. Tyvärr så måste jag i regel röra mig eller göra något för att komma in i dem riktigt med reslutatet att jag promenerar timme efter timme.

Vad lustigt, jag är precis likadan Jag var också tvungen att röra på mig för att komma åt min fantasivärld riktigt bra. Ofta gick jag promenader och då gick jag fortare och fortare ju bättre jag kom in i fantasivärlden. Det här var ingenting jag gjorde medvetet, utan det bara blev så att jag ökade stegen. Ibland kunde mina föräldrar påpeka att jag svängde konstigt med armarna eller gjorde udda rörelser med dem och detta var oftast då jag var inne i min fantasi. Jag hade svårt att vara i rörelse, utan att automatiskt komma in i den där världen.

Ibland brukade jag hoppa jämfota upp och ner på golvet när jag fantiserade, och nästan alltid till musik för då fungerade det mycket bättre. Det hände också att jag satte mig i sängen och gungade fram och tillbaka från sida till sida för då kom jag också i kontakt med fantasivärlden. Detta gör jag förresten fortfarande ibland, men då oftast när jag är på väldigt bra humör och utan att träda in i någon fantasivärld.

Jag har kanske inte en fantasivärld, men man kan säga att jag har en plats i hjärnan för fina, glada fantasier och en för svarta, onda fantasier, som väl egentligen mer är tvångstankar. I fina, glada världen brukar jag mest fantisera om teaterroller och att agera mot mina idoler (sedan har jag lite andra fantasier också, men dem får ni inte höra om, ha, ha ). I svarta, onda världen är det så himla hemskt att jag inte vill tänka på det. Där blir jag bara hatad och förnedrad. Jag är extremt paranoid, det är så att jag blir rädd för hur knäppa tankar jag har.

När jag var yngre hade jag olika fantasivärldar - Snällandet, Hemliglandet, Underjorden, Liwende, Roseanien...de var väl utopier, kan man säga.