Mestadels läsare, ibland postare - behöver skriva av mig någonstans där det finns en förståelse för hur livet kan vara rent överjävligt när man befinner sig någonstans på spektrumet.

Jobbar igen, heltid, efter senaste sjukskrivningen för recidiverande depression (6:e i ordningen; sen 19 års ålder och 41 nu). Eller jobbar och jobbar - har en förstående chef som låter mig jobba mycket hemifrån och i ärlighetens namn så blir de dagarna mycket sömn, kolla mail, ta telefon när det behövs, skriva de dokument som krävs och sen sova mer, håglöst sitta vid datorn och stirra framför sig eller traska runt i WoW (enda som ger mig någorlunda hjärn-ro för närvarande).

Hemmet förfaller, har inte orkat städa ordentligt på senaste 2-3 månaderna. Ligger damm överallt, lite uppblandat med brödsmulor och korn av kattsand. Rester av tvål och tandkräm lite överallt i badrummet och handfatet. Tvättar då det inte finns något rent att sätta på sig - vika ihop ren tvätt, i fantasin kanske. Gardinstången som ramlade ner en natt strax innan jul ligger fortfarande på golvet vid väggen för att jag aldrig kommer mig för att sätta upp den igen (tur nog är det fönstret inte mot några grannar så insynen gör inget)

Katterna sköter jag - det orkar jag (måste och vill orka) - det är de värda för de hjälper mig genom de värsta stunderna då jag ligger på soffan. Spinnande missar bredvid gör livet lite skönare. Mig själv sköter jag hjälpligt- duschar och tar på mig kläder - i alla fall vissa dagar då jag måste ut eller fryser för mycket för att sitta i morgonrock eller ligga under täcket.

Mat? Långt ifrån vad det borde vara. Cymbalta har lagt på mig 25 kilo vikt - några borde jag ner inte minst för att hjärt/kärl-sjukdomar ligger i släkten... Hemmavid blir det sällan och aldrig något som tar mer än 5 minuter att tillaga - yoghurt, mackor, bönor/pasta/ris med något enkelt till. Allt som har mer än 3-4 ingredienser eller kräver mer än en panna för tillagning blir för komplicerat och får hjärnan att slå bakut. Annars finns ju lokala kina-restaurangen de dagar jag orkar släpa mig ut. Maten blir ju inte mindre komplicerad av att magen reagerar på gluten och laktos.

Röra på sig? Försöker vissa dagar ta mig ut och i alla fall gå en stund. Bor fint nere vid Mälaren och det är ju vackert då jag väl tar mig utanför porten. Men solen känns ibland som ett hån när jag knappt orkar släpa mig ur sängen.

Vissa dagar måste jag in till kontoret - möten eller bara för att visa mig där någon gång. Fasar för att åka dit - inte bara för timmen i bilen och de 4 milen enkel väg - mer för att jag vet vad som kommer efteråt. Kommer hem, helt slut, huvudet som ett tomt hål, vill bara sova, dödstrött. För mycket ljud, för mycket människor, för många intryck och det kör slut på det lilla av energi som finns i mig.

För övrigt - den mängden energi som existerar är inte stor. Vissa dagar känns det som en bedrift bara att gå upp. Väntar, väntar och väntar åter på att bli kallad till utredning på Karolinska. Ställdes i kö i maj 2010 och fick beskedet om cirka ett års väntetid - känns tröstlöst även om jag vet att det kommer - någon gång.

Orkar snart inte längre - ny depression på ingång med påföljande sjukskrivning, eller bara det dagliga livet som icke-diagnosticerad men med största sannolikhet på spektrat? Inte på något sätt suicid - men bara trött, trött och åter trött samt orkar inte fokusera. Det mesta känns bara jobbigt just nu... Bläääähhh!

Det låter verkligen tufft. Och roligare kan man ha än att gå o vänta på sin utredning (själv väntade jag runt 8 månader).

Tänkte på att du jobbar heltid. Borde du inte gå ner lite, känna dig för..Det är tufft och stressigt att jobba heltid, inte minst om man blir så trött som du skrev..

Sen vill jag trycka på kost och rörelse. De är liksom grunden för allt egentligen.

Jag har själv tendenser att slarva med måltider när jag är extra trött och det är aldrig nån höjdare. Jag tror det kan vara en sorts nedvärdering av sig själv. jag känner mig nästan inte värd att leva och därmed inte att äta heller. Maten vi har hemma sparade jag hellre åt frun och barnen, själv är jag ändå bara en arbetslös loser.

När jag en period helt skippade frukost fick jag kulmage direkt (kroppen fick inget annat att tillgå än överskottsfett..) Jag har haft tendenser att även skippa andra måltider (och i värsta fall hänfalla till småätande...) eftersom jag sällan känner hunger. Har inte orkat ta tagit i det, bara konstaterat att det är så.

Även motion. Jag är numera inte riktigt lika pigg på att röra mig frivilligt som jag var förr (vilket jag egentligen ser som en mental motvilja som går att komma tillrätta med om man vet hur). Och när jag väl rör mig märker jag dock att det går lättare än jag trodde före. Jag hade under december o januari ett väldigt fysiskt deltidsjobb och gick ner 5 kilo. Sedan spelar jag badminton en gång i veckan. Det är inte kul att ge sig iväg men när man väl står där på banan är det bara skitkul! Tycker jag alltså, du måste ju hitta det du tycker är kul!

Lycka till och ta en dag i taget. Det går att komma till rätta med mycket även om det känns skit just nu! Men framför allt bör man inte försöka lösa allting på en gång. En sak i taget. En dag i taget.

Instämmer i stort sett. Men vill tillägga att vissa av oss utslitna aspergare har begränsad ork även för att röra sig, och även det kan man i så fall behöva ta på allvar för att inte skada sig ännu värre. Bland annat kan man ha fått en släng av det här.

Zombie skrev:Instämmer i stort sett. Men vill tillägga att vissa av oss utslitna aspergare har begränsad ork även för att röra sig, och även det kan man i så fall behöva ta på allvar för att inte skada sig ännu värre.

Ja, mina råd var ju mer av typen generella hälsotips tänkte jag på i efterhand och av ditt svar. Vill inte låta "flåsig" men kan förstå om det ibland uppfattas så.

"Utslitna aspergare"? Ja det tror jag är ett reellt problem för många. Sedan kan man vara utsliten på olika sätt. Själv känner jag mig ofta utsliten mentalt. Orkar exempelvis inte lyssna på människor prata eller läsa lika mycket som förr.

Zombie skrev:Bland annat kan man ha fått en släng av det här.

Första gången jag läste den tråden, hemskt att läsa.

En del av det som Grisella skrev kanske passar in..? (inte för att vi ska hoppas på det men ändå..)

Känner igen mycket i det du skriver Grisella. Står själv i kö för utredning och behandlas just nu för depression. Du är dock bättre än mig när det gäller maten, för jag kör oftast med te och smörgås (med smörgås så menar jag i regel bara bröd och inget på). Det enda jag också orkar bry mig om är mina katter och så försöker jag fokusera på studierna. Jag har fått starkare anitdepressiva nu så jag får hoppas att de hjälper.

Grisella, jag känner igen mig starkt i den enorma tröttheten. Det är fruktansvärt, jag vet. Jag har själv den tröttheten, framför allt när jag jobbar eller pluggar heltid.
Jag har haft diverse olika jobb och läst diverse kurser oavbrutet under flera års tid, oftast utan någon semester emellan. Jag har blivit helt slut av varje grej vilket gjort att jag trott att jag haft fel jobb/läst fel kurs och därför har jag bytt aktivitet. Nu har jag äntligen insett att det nog inte handlar så jättemycket om VAD jag gör, utan HUR LÄNGE jag gör det, dvs hur många timmar om dagen jag jobbar/pluggar.

Kanske kan du gå ner i arbetstid, som någon föreslog?

Hej på dig, Grisella!

Jag har...

förståelse för hur livet kan vara rent överjävligt när man befinner sig någonstans på spektrumet.

...även om det känns som min utredande neuropsykolog har en annan uppfattning.

Ja, jag är alltså nu under "utredning" och det tog bara fem månaders väntan här ute på landsbygden, men jag har "harvat" inom psykiatrin i 17-18 år dessförinnan bör väl tilläggas, och har alltså redan andra "diagnoser" som bl.a. gör det möjligt för mig att få den sjukpension jag lever på.

Jag känner verkligen igen mig i din beskrivning av denna enorma trötthet, även om de "yttre tecknen" kanske är lite annorlunda vad gäller undertecknad stolle (är en jäkla pedant vad gäller städning och att upprätthålla en "perfekt fasad" utåt), och jag är också på väg att ge upp, men vi måste väl kämpa vidare, tjejen! (som jag får för mig att du är!?)

Du måste verkligen ta hand om dig, men hur lätt är det, jag är då inte bra på det, men sänder ändå orden vidare till dig, eftersom jag är fyra år äldre än dig.

Jag bara svamlar jag, men eftersom jag ser att mer kloka forumister redan svarat (och gjort det bra!) sänder jag ändå iväg detta och hoppas att du hittar lite mer ork runt husknuten! (finns det nå´t tillövers, så är jag en tacksam mottagare )

Varm tanke och cyberkram till dig!

Kom på att jag även borde skrivit att jag anser att det är jäkligt bra att du tog mod till dig att skriva ditt inlägg!

Jag tycker iaf att forum, som t.ex. detta, ska kunna få vara bl.a. något där vi alla kan försöka både få och erbjuda " pepp & stöd" till varandra!

Cyberkramar till dig igen!

+1 på mycket här. Främst jobbsituationen tror jag, men även en hel del annat. Har tyvärr inga katter...

Grisella, har du provat att kontakta vårdgaranti-enheten inom landstinget o tjata på dem att du inte kan vänta så här länge? Tjata på KS också! Tjat är det enda som hjälper.

De köper ibland in utredningar från privata firmor o det finns flera bra i Sthlms-området.

Skulle du ha råd att betala själv? Sök då till Cereb AB!

Har du ekonomisk möjlighet att gå ner i arbetstid el sjukskriva dig så kanske du ska fundera över det. Det låter som om du är helt slut o hamnat i en ganska omfattande passivitet pga det. Gränsen mot depression är hårfin.

Lite uppdatering så här två och en halv vecka senare. Gick till husläkaren några dagar efter jag hade skrivit här och blev snabbt och utan någon som helst diskussion sjukskriven februari ut. Har mestadels sovit och flutit runt utan någon större struktur sen dess. Behövdes förmodligen... Eller sovit och sovit - sömnen är ju vad den är - 14 timmar vissa dygn, 4 andra - och tiderna jag somnar/vaknar är allt annat än normala.

Blev också remitterad vidare till lokala psyk här i Jakobsberg - fick kallelsen idag och ska dit onsdag. Visserligen "bara" en kuratorskontakt trots att husläkaren bett om översyn på medicinering och sånt - men i alla fall någon form av reaktion. Tar förmodligen upp det där med remissen till KS då jag träffar kuratorn - det är ju i alla fall samma sjukvårdsområde så möjligen kan det finnas någon väg därigenom att snabba upp det hela.

Något bättre av att slippa ha stressen att behöva ta mig upp för jobbets skull - men känner mig fortfarande som en råtta instängd i en labyrint utan att ha hittat vägen ut ännu.

Jag känner igen mig! Som tur är har jag en man som hjälper/stöttar mig.

Jag känner också igen mig. Hoppas det lättar för dig!

Lokala psyk Jakobsberg... Se till att få en läkare som planerar att vara kvar ett tag. Själv har jag haft ett antal olika under några års tid. Min utredning skulle få ett års väntetid så jag tog kontakt med Vårdgarantikansliet och kom snabbt till Maria-enheten. Där fick jag min diagnos för en månad sedan. Fast nu är det kanske lika bra att stöta på KS då du snart stått i kö där ett år.

Zombie skrev:Instämmer i stort sett. Men vill tillägga att vissa av oss utslitna aspergare har begränsad ork även för att röra sig, och även det kan man i så fall behöva ta på allvar för att inte skada sig ännu värre. Bland annat kan man ha fått en släng av det här.

Det känner jag igen mig på men det är inte alltid jag känner mig lika mycket på det viset