Jag har alltid undrat var den s.k. "gränsen" går. Jag känner att jag har extremt mycket drag av asperger och två psykologer har även misstänkt det. I perioder är jag även helt säker på att jag har det, men ibland undrar jag ändå. Anledningen till att jag undrar är för att jag har inget bestämt behov av rutiner, även om jag får panik vid plötsliga förändringar. Sen tycker jag att jag förstår folk "för bra" för att kanske ha AS? Även om jag har svårt att ta instruktioner...

Sen har jag läst mycket om ADHD hos kvinnor också och har mycket drag av det med, dock ingen större rastlöshet men problem med tider, få saker gjorda, dåligt närminne och lokalsinne, stresskänslig och svårt att koncentrera mig på fler saker åt gången. Sen kan man ju ha både AS och ADHD eftersom diagnoserna går rätt mycket in i varann. Men om man ska sammanfatta det hela så skulle jag säga att mina största svårigheter är:

- igångsättningsprocessen, får aldrig saker gjorda i tid.

- låg energinivå, kontant utmattning efter sociala sammanhang eller efter enkla sysslor.

- depressioner och svåra ångestattacker

- dåligt närminne

- upprepar ofta meningar när jag pratar, kan stamma och bli flummig och har svårt att hålla tråden i en diskussion, lägger heller inte märke till om någon annan inte lyssnar.

- stort behov av isolering, orkar inte ha folk runt omkring mig.

- hamnar lätt i konflikter med folk pga min ärlighet och att jag i grund o botten är en ensamvarg.

- svårt med förändringar, måste veta vad som ska hända och när.

- orkar inte hålla kontakten med folk, hör aldrig av mig och orkar inte ens umgås med någon om jag inte är full.

- svårt med ögonkontakt, relativt stel ansiktsmimik och ler nästan aldrig.
(har dålig uppfattning om hur man ska le eftersom det känns onaturligt för min del.)

- känner mig kontant obekväm i sociala situationer, drar mig oftast undan automatiskt efter en stund.

- får lätt obehag/fobier för saker. ibland tvångstankar.

- känner sällan hunger, kan gå hungrig en hel dag och först i slutet på dagen komma på att jag inte har ätit något.

- får extremt obehag om någon rör vid mig plötsligt, hoppar till och sparkar till av ren reflex.

- ljuskänslig

- extremt kräsen med mat, kan inte blanda ihop vissa maträtter osv.

- har ibland extrema svängningar i humöret och kan plötsligt bli extremt nedstämd och bara bryta ihop.

- känner mig ofta väldigt arg och ledsen.


Så ja, det finns mycket som tyder på AS och har även misstänkt AS. Spec eftersom jag alltid haft problem med folk i allmänhet och inget större intresse av att lära känna folk. Men samtidigt så tycker jag själv att jag FÖRSTÅR folk för bra för att kanske ha AS?
Jag kan läsa av ansiktsuttryck, förstå vad folk menar oftast osv.
Men jag vet inte, man behöver ju inte vara en "robot" bara för att man har AS.
Sen lär ju AS-kvinnor ha en tendens att förstå det sociala samspelet lite bättre än AS-män? Eller?

Hej!

Det låter onekligen som att du åtminstone har drag av Asperger. Av det jag läste framkommer det att du har stora problem med det sociala, stämmer det? Socialt samspel är ju själva kärnproblemet man brukar ha när man har Asperger.

Har du lyckas skaffa en partner och har du många vänner? Det är väldigt vanligt att man inte tar första kontakten om man har Asperger. Mina kompisar undrar jätteofta varför jag inte hör av mig. Jag kan inte ens skicka iväg ett SMS, jag vet inte varför.

När jag var liten trivdes jag att vara för mig själv; bygga kojor, bygga fällor, leka "fångarna på fortet" & "gladiatorerna" osv. Det är ganska vanligt beteende när man är liten. Sedan när man blir vuxen finns det två (2) vägskäl; antingen vill man bli mer social och ha fler vänner, eller så isolerar man sig och vill inte ha nåt med människor att göra öht. Ofta kan man tvingas leva isolerad även om man vill ha mer sociala kontakter, det är svårt att lära en gammal hund att sitta (eller vad man brukar säga).

Tycker du ska be om att få göra en utredning. Och lycka till!

Hej! Ja jag har alltid haft problem med det sociala, ända sedan jag var liten. Aldrig lekt med andra barn på samma sätt som alla andra, inte haft det behovet så har suttit för mig själv och isolerat mig inne på mitt rum under hela uppväxten.

Har dock ibland vissa perioder umgåtts med kanske en person åt gången, men det är allt. I skolan har jag dock aldrig haft riktiga vänner, eftersom jag inte haft ett sådant behov men samtidigt alltid känt att det är något som alla andra upplever som jag missat. Därför har jag ofta, speciellt i tonåren försökt att träffa folk, skaffa vänner osv, men det slutar alltid dåligt.
(dvs jag blir trött -> slutar höra av mig = de blir misstänksamma och börjar baktala mig för att jag är "konstig" -> jag blir förbannad och arg och isolerar mig igen.)

Men jag tycker ändå inte att jag har så svårt att förstå hur folk fungerar, jag tycker jag förstår det betydligt bättre än många NTs.
Men jag vet inte, jag känner ju mig samtidigt extremt obekväm bland folk och delar inte den där sociala samhörigheten.

Ja, jag har en partner sedan 1 år tillbaka. Har dock inga närmare vänner som jag träffar, förutom en jag pratar med över nätet då som då. Men jag är aldrig den som orkar ta kontakt.

rejected_doll skrev:(dvs jag blir trött -> slutar höra av mig = de blir misstänksamma och börjar baktala mig för att jag är "konstig" -> jag blir förbannad och arg och isolerar mig igen.)

Precis! Det är då man får den lysande kommentaren "-É du SUR eller?"

Men jag tycker ändå inte att jag har så svårt att förstå hur folk fungerar, jag tycker jag förstår det betydligt bättre än många NTs.

Hej rejected_doll!

Jag har ADD men funderar på AS. Har du läst Klara Tovhults sida? www.kurvigheter.se Hon har AS+adhd. Hon skriver bla om just det där med att läsa av och förstå folk. Jag känner igen mig i det, man "ser igenom" folks spel, de säger en sak men teatern är så uppenbar och då blir jag helt ställd och utmattad. Klara länkar till en artikel om detta i följande inlägg: http://www.kurvigheter.se/klara/2009/05 ... svagheten/

Hon citerar följande:

…people with autism-spectrum disorders such as Asperger’s do not lack empathy—rather they feel others’ emotions too intensely to cope.