Gafsan skrev:

Zombie skrev: Gillbergs gamla kriterier, för övrigt — är inte de rätt överspelade?
Fast både könsobalansen och diverse andra yxigheter finns mer än nog av i DSM och ICD.

HA! Nu har jag läst igenom diagnoskriterierna enligt ICD-10 istället, och jag tror faktiskt att jag uppfyller dem! Nu känns det som det finns lite mera hopp iaf.

TACK Zombie!

Grattis till att du verkar ha hittat "hem", Gafsan Meddela gärna sen när din utredning är klar hur det gick!

Idag har jag träffat psykologen och gått igenom utredningen. Och enligt henne så uppfyller jag diagnoskriterierna för AS, även om man använder DSM-kriterierna.

Verkligt blandade känslor har jag nu... å ena sidan är jag så GLAD att ha fått en "etikett" på min konstighet... jag är inte lat/korkad/galen utan det finns faktiskt rationella skäl till att jag har de svårigheterna som jag har. Å andra sidan är det ju inte kul att inse att jag har ett livslångt handikapp. Fram tills nu har jag ju alltid kunnat intala mig själv att jag inte har värre problem än någon annan och att jag minsann kan klara det mesta om jag bara tar mig i kragen (det har ju visserligen aldrig funkat så bra i praktiken men själva tanken att jag egentligen inte hade några värre problem än någon annan var ju trevlig).

Sen måste jag säga att det känns lite spännande också. Nu har jag låtsats vara "normal" i 37 år, det kan ju vara lite roligt att testa en annan infallsvinkel! ("normal"-varianten var ju inte helt framgångsrik).

Har suttit och läst här på forumet om hur andra har tänkt och gjort när det gäller öppenheten kring diagnosen. Det är lite sorgligt att läsa att så många undviker att berätta men samtidigt också förståeligt. Vet inte hur jag ska göra själv riktigt. På jobbet kommer jag iaf att berätta för min chef (han vet att jag håller på att utredas), men i övrigt vet jag inte hur jag ska göra.

Jag gillar verkligen inte att smyga med saker och med tanke på att jag faktiskt har rejäla problem med jobbet så lär det ju inte passera obemärkt bland övriga kollegor utan helst skulle jag vilja att hela arbetsgruppen var informerad, men jag vet inte om det är en bra väg att gå. Men det känns ju skumt annars, det lär ju märkas om jag plötsligt har annorlunda arbetsuppgifter än övriga avdelningen och då blir det ju helskumt om man inte förklarar varför! Men jag får väl försöka smälta det här och prata med chefen och se vad han tycker.

Välkommen i gänget!

AS är en livslång funktionsnedsättning, men det behöver inte alltid vara ett handikapp som du lider av. Det är lätt att bara se det negativa i början, speciellt om man fördjupar sig i diagnoskriterier som ju inte precis är en lista med positiva egenskaper. Eftersom du använder ord som konstighet, lat, korkad och galen tänkte jag att jag måste skriva detta, även om det kanske är självklart för dig att du också har speciella styrkor. Hoppas att du kan få användning för dem på ditt jobb, och att chefen inte bara ser problemen.

Tycker det är lite komiskt det där att det finns 8 miljoner människor i Sverige men bara 2 diagnoser att välja på som inte är sjukdomar typ... nästan i varje fall. Hur som helst jag har varit i kontakt med habiliteringen och de har sagt att jag har bara preliminär diagnos så de vet egentligen inte om jag är deras bord. Jag har frågat mer om det hela för att försöka förstå hur systemet är uppbyggd.

Habiliteringen ger ju en annan hjälp än psykiatrin. Habiliteirngen kan hjälpa till i kontakt med arbetgivare, på möten och med arbetsförmedlingen etc. Så jag frågade lite. Det kom fram att det handlar om arbetsfunktion vad jag förstår. Dvs att folk med asperger syndrom kan ha en högre dold arbetsfunktion som kan utnyttjas bättre med den här hjälpen medan folk med kanske schizotypisk störning eller borderline inte har denna högre arbetsfunktion. Dvs att det inblandande som habliteringen kan göra inte leder till något positivt resultat för samhället, notera att jag säger samhället och inte klienten. Det här var hur fattade det även om kuratorn inte gav mig ett sådant här utförligt svar.

Dvs att psykiatrin patientförklarar folk för det finns ändå ingen arbetsfunktion medan habiliteringen kan klientförklara en för att det finns en dold arbetsfunktion som samhället kan untyttja om de bara ger viss hjälp.

Med andra ord allt går ut på att se till så att man springer snabbare i ekorrhjulet.

"Dold" arbetsfunktion. Det var ett nytt begrepp. Men det ligger samtidigt något i det. Som många här säger att vi får aldrig chansen, vi är exkluderade, utanför, bortsållade.

Vilken den här "dolda" arbetsfunktionen är, det tror jag dock är upp till varje individ att försöka komma fram till. Ibland i samarbete med en coach/förmedlare whatever. Det gäller att försöka hitta en plats i ett samhälle som utvecklats i en riktning bort från oss.

Och habiliteringen? Jag har hittills inte tagit kontakt med min hab, min diagnos är rätt ny. Men varför skulle dem vara bättre på att fastställa arbetsförmåga och hitta jobb än Arbetsförmedlingen? Inte för att de sistnämnda är några höjdare heller ska dock sägas, snarare är de bättre på att kontrollera folk än att hitta jobb åt dem. Dock tycker jag AF har en del duktigt folk jag har stött på. Hittills har det dock inte gett mig något napp....

matterik skrev:Tycker det är lite komiskt det där att det finns 8 miljoner människor i Sverige ...

snarare drygt 9 miljoner faktiskt...*sorry*

Musicus skrev:Välkommen i gänget!

AS är en livslång funktionsnedsättning, men det behöver inte alltid vara ett handikapp som du lider av. Det är lätt att bara se det negativa i början, speciellt om man fördjupar sig i diagnoskriterier som ju inte precis är en lista med positiva egenskaper. Eftersom du använder ord som konstighet, lat, korkad och galen tänkte jag att jag måste skriva detta, även om det kanske är självklart för dig att du också har speciella styrkor. Hoppas att du kan få användning för dem på ditt jobb, och att chefen inte bara ser problemen.

Instämmer. Och känner igen mig i Gafsans andra stycke, efter min diagnos...

Gafsan skrev:Idag har jag träffat psykologen och gått igenom utredningen. Och enligt henne så uppfyller jag diagnoskriterierna för AS, även om man använder DSM-kriterierna.

Verkligt blandade känslor har jag nu... å ena sidan är jag så GLAD att ha fått en "etikett" på min konstighet... jag är inte lat/korkad/galen utan det finns faktiskt rationella skäl till att jag har de svårigheterna som jag har. Å andra sidan är det ju inte kul att inse att jag har ett livslångt handikapp. Fram tills nu har jag ju alltid kunnat intala mig själv att jag inte har värre problem än någon annan och att jag minsann kan klara det mesta om jag bara tar mig i kragen (det har ju visserligen aldrig funkat så bra i praktiken men själva tanken att jag egentligen inte hade några värre problem än någon annan var ju trevlig).

Sen måste jag säga att det känns lite spännande också. Nu har jag låtsats vara "normal" i 37 år, det kan ju vara lite roligt att testa en annan infallsvinkel! ("normal"-varianten var ju inte helt framgångsrik).

Har suttit och läst här på forumet om hur andra har tänkt och gjort när det gäller öppenheten kring diagnosen. Det är lite sorgligt att läsa att så många undviker att berätta men samtidigt också förståeligt. Vet inte hur jag ska göra själv riktigt. På jobbet kommer jag iaf att berätta för min chef (han vet att jag håller på att utredas), men i övrigt vet jag inte hur jag ska göra.

Jag gillar verkligen inte att smyga med saker och med tanke på att jag faktiskt har rejäla problem med jobbet så lär det ju inte passera obemärkt bland övriga kollegor utan helst skulle jag vilja att hela arbetsgruppen var informerad, men jag vet inte om det är en bra väg att gå. Men det känns ju skumt annars, det lär ju märkas om jag plötsligt har annorlunda arbetsuppgifter än övriga avdelningen och då blir det ju helskumt om man inte förklarar varför! Men jag får väl försöka smälta det här och prata med chefen och se vad han tycker.

Grattis till att du nu fått en förklaring till dina svårigheter

Jag känner igen mig i det som jag markerat med fetstil. Jag har visserligen inte fått min diagnos ännu men jag förstår ju att det rör sig om ADD eller AS, alternativt både och. Jag har också tänkt att saker och ting kommer att funka om jag bara tar mig i kragen, men det har det ju förstås inte gjort. Ändå har jag, i jakt på nästa jobb/utbildning, fortsatt att tänka så, mest för att lugna mig själv.

Skurknä?

Andra tänkbara diagnoser?
Jag tror inte att det är AS som du har. Jag gissar på ADD. Det är svårt att agera hobbypsykolog, men nu har jag försökt iaf.

När jag hade min utredning så uteslöts ADHD, men sedan fick jag veta att jag har både HFA och ADHD.

Din psykolog kommer kanske att prata med dig om ADD vid ett senare tillfälle.