Har de flesta av oss "mild" asperger?
90 inlägg
• Sida 4 av 4 • 1, 2, 3, 4
Har man problem med så grundläggande saker att man tycker de problem vi gamla oftaskrivare verkar ha verkar som lyxproblem så kan jag tänka mig att man kan känna sig lika ufoig och skämmig här som i levande livet, och då kan man nog bli grymt besviken eftersom det här skulle vara ett ställe för just aspergare (och ett man kanske väl hade behövt).
(Och när vi gamla oftaskrivare försöker bedöma vad vi kan tänkas göra för intryck i det sammanhanget får vi också tänka på att det kanske var väldigt längesedan vi presenterade våra svårare problem i någon större omfattning. Det har liksom blivit bakgrundsinformation; men då innebär det ju också att man som nykomling bara ser alla "duktiga" nya inlägg av oss.)
Och upplever man det sedan efter att man kanske har fått höra den vanliga föråldrade vulgärversionen av vad asperger är, av fackfolk som ingen människa i förväg kan veta att man inte kan lita på, så kanske man blir än mindre benägen att släppa den versionen heller. För vad folk påstår som inte har problem på samma dag som ens egna, liksom?
(Och när vi gamla oftaskrivare försöker bedöma vad vi kan tänkas göra för intryck i det sammanhanget får vi också tänka på att det kanske var väldigt längesedan vi presenterade våra svårare problem i någon större omfattning. Det har liksom blivit bakgrundsinformation; men då innebär det ju också att man som nykomling bara ser alla "duktiga" nya inlägg av oss.)
Och upplever man det sedan efter att man kanske har fått höra den vanliga föråldrade vulgärversionen av vad asperger är, av fackfolk som ingen människa i förväg kan veta att man inte kan lita på, så kanske man blir än mindre benägen att släppa den versionen heller. För vad folk påstår som inte har problem på samma dag som ens egna, liksom?
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
Mmm.. Zombie, och så får man inte glömma sin egen hemmablindhet. Jag är ju van att vara glömsk och behöva vända om tre gånger för att få med mig allt. Det innebär inte att det inte är jobbigt, men jag tänker inte på att det är ett funktionshinder varje gång det händer. Och samma är det med en massa massa annat.
Vilket leder mig till att man mycket väl kan ha boende, jobb, familj och hela det paketet men SAMTIDIGT tycka att en jäkla massa av det är skitdrygt och då inte BARA av samma skäl som andra människor skulle tycka det.
T ex att det visserligen är underbart att ha partner och barn, men måste de LÅTA så förtvivlat och BEHÖVA saker/hjälp precis när jag tänkt få lite lugn och ro eller läsa just det där som jag förtvivlat gärna vill läsa just precis just nu. T ex.
Eller att det fint med vänner, men orka ringa runt och småpladdra bara för att bekräfta att man fortfarande är vänner (som det tenderar att bli med mindre aspiga vänner jag har).
Eller att man antingen städar idiotnoga (tandbortsnivå) eller glömmer. Ett tag. Inte så att det blir nån sanitär olägenhet, men man skulle knappast platsa i nån heminredningstidning, för gardiner har man inte fått upp. Välja var för svårt. Eller så såg man inte vitsen med det. Vaddå alla har det, so what??
Fast man alltså har egen lägenhet, inget boendestöd, inte nån kontaktperson, ledsagarservice eller nåt annat. Bara "lite" andra preferenser, prioriteringar och ett annat sätt att se och uppleva världen.
Som ibland känns helt okej och absolut inte nåt man skulle vilja byta ut (det är ju så man är och alltid varit... och man gillar inte förändringar) och ibland jädrigt tungt.
Inte mest för att man lider av att vara som man är själv, men pga förväntningar som ställs på nån som verkar så pass "normal" och som man inte kan eller mäktar med att leva upp till, vilket kan bli en plåga när det uttrycks och visas på olika sätt och gör att man ställs utanför, även där man inte vill vara utanför.
Vilket leder mig till att man mycket väl kan ha boende, jobb, familj och hela det paketet men SAMTIDIGT tycka att en jäkla massa av det är skitdrygt och då inte BARA av samma skäl som andra människor skulle tycka det.
T ex att det visserligen är underbart att ha partner och barn, men måste de LÅTA så förtvivlat och BEHÖVA saker/hjälp precis när jag tänkt få lite lugn och ro eller läsa just det där som jag förtvivlat gärna vill läsa just precis just nu. T ex.
Eller att det fint med vänner, men orka ringa runt och småpladdra bara för att bekräfta att man fortfarande är vänner (som det tenderar att bli med mindre aspiga vänner jag har).
Eller att man antingen städar idiotnoga (tandbortsnivå) eller glömmer. Ett tag. Inte så att det blir nån sanitär olägenhet, men man skulle knappast platsa i nån heminredningstidning, för gardiner har man inte fått upp. Välja var för svårt. Eller så såg man inte vitsen med det. Vaddå alla har det, so what??
Fast man alltså har egen lägenhet, inget boendestöd, inte nån kontaktperson, ledsagarservice eller nåt annat. Bara "lite" andra preferenser, prioriteringar och ett annat sätt att se och uppleva världen.
Som ibland känns helt okej och absolut inte nåt man skulle vilja byta ut (det är ju så man är och alltid varit... och man gillar inte förändringar) och ibland jädrigt tungt.
Inte mest för att man lider av att vara som man är själv, men pga förväntningar som ställs på nån som verkar så pass "normal" och som man inte kan eller mäktar med att leva upp till, vilket kan bli en plåga när det uttrycks och visas på olika sätt och gör att man ställs utanför, även där man inte vill vara utanför.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Jag har säkert AS Light, likförbannat har dessa personlighetsdrag nästan tagit livet av mig och gjort omgivningen halvgalen ibland.
101010=42, se där! Det var Dagen D det!
Hex-Bin-Dec Converter
101010=42, se där! Det var Dagen D det!
Hex-Bin-Dec Converter
Senast redigerad av AAA 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
mnordgren:
Diskussion om användandet av citationstecken flyttad hit:
anvandandet-av-citationstecken-t17762.html
Diskussion om användandet av citationstecken flyttad hit:
anvandandet-av-citationstecken-t17762.html
Senast redigerad av mnordgren 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
Mild Asperger?
Mild Asperger?
När ni skriver det vad menar ni? Fick ni en diagnos som heter Mild Asperger?
För när jag frågade min psykolog om jag hade en mild form så sa han att inte de fanns nått som hette så ^_^
Moderator: Slog ihop två trådar om "mlld asperger".
När ni skriver det vad menar ni? Fick ni en diagnos som heter Mild Asperger?
För när jag frågade min psykolog om jag hade en mild form så sa han att inte de fanns nått som hette så ^_^
Moderator: Slog ihop två trådar om "mlld asperger".
Senast redigerad av John 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
Exakt. Det gör ju inte det.
Dessutom är det väldigt vanskligt att tala om mild eller grav asperger. Oftast menar man väl någon som ser nära nog helt normal ut när man talar om att den är mild - när sanningen nog är i första hand att det blir i praktiken mycket mer handikappande att se för normal ut, eftersom man får desto högre krav och förväntningar på sig när folk tror att det är en fullt normal som ska klara "allt" de har att göra med.
I serviceboendet där jag har bott sedan drygt sex år är jag nog den som ger särklassigt mest normalt intryck utåt sett. Och just därför tror jag att alla andra lever betydligt mer behagfulla och bekymmersfria liv. Praktiskt taget allihop lär bedömas av de klart flesta som ser dem med "hoppsan... den där är det något skumt med..." och blir genast instoppade i facket "konstig och avvikande".
Jag måste i en massa sammanhang i stället ständigt försvara att jag ens har diagnosen ("äh, DU kan väl inte ha Aschbärgjler??!?"), försvara att jag HAR problem med mycket ("du HAR inte tillräckligt stora behov"....), att jag inte alls klarar så jävla mycket som alla utgår från för att de ser att jag ger mig in i så pass mycket - men många gånger inte har den blekaste aning om ifall jag sedan ror iland med och klarar det! - osv...
Dessutom är det väldigt vanskligt att tala om mild eller grav asperger. Oftast menar man väl någon som ser nära nog helt normal ut när man talar om att den är mild - när sanningen nog är i första hand att det blir i praktiken mycket mer handikappande att se för normal ut, eftersom man får desto högre krav och förväntningar på sig när folk tror att det är en fullt normal som ska klara "allt" de har att göra med.
I serviceboendet där jag har bott sedan drygt sex år är jag nog den som ger särklassigt mest normalt intryck utåt sett. Och just därför tror jag att alla andra lever betydligt mer behagfulla och bekymmersfria liv. Praktiskt taget allihop lär bedömas av de klart flesta som ser dem med "hoppsan... den där är det något skumt med..." och blir genast instoppade i facket "konstig och avvikande".
Jag måste i en massa sammanhang i stället ständigt försvara att jag ens har diagnosen ("äh, DU kan väl inte ha Aschbärgjler??!?"), försvara att jag HAR problem med mycket ("du HAR inte tillräckligt stora behov"....), att jag inte alls klarar så jävla mycket som alla utgår från för att de ser att jag ger mig in i så pass mycket - men många gånger inte har den blekaste aning om ifall jag sedan ror iland med och klarar det! - osv...
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
Det har varit ett problem för mig. När man ser normal ut så utgår folk från att man är normal. Jag har låtit mitt hår och skägg växa så att jag åtminstone inte ska se normal ut. Jag tror det hjälper för folk som pratar med en får andra förväntningar när man ser annorlunda ut än gemene man.
Senast redigerad av matterik 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
En del har velat ha det till att jag har en "mild" form av Aspergers syndrom eftersom någon gruppbostad aldrig varit aktuell; jag kunde flytta 30 mil bort från min mor då jag var 21 och organisera mitt liv för dagen utan att få kronofogden eller polisen efter mig. Eftersom jag anses ha klarat av såpass mycket menar de att jag borde ha kunnat få ordning på mitt liv.
I realiteten fungerade jag inte alls i sociala sammanhang. Jag levde helt i min egen värld, antingen sade jag ingenting alls till andra eller så sade jag sådant som fick dem att undvika mig. Trots att jag gjorde en lång rad försök att bli accepterad i helt olika typer av kretsar, så skar det alltid ihop sig efter en tid. Att under sådana omständigheter försöka organisera mitt liv på längre sikt gick naturligtvis inte alls. Jag anser därför inte att min problematik kan betraktas som "mild".
I realiteten fungerade jag inte alls i sociala sammanhang. Jag levde helt i min egen värld, antingen sade jag ingenting alls till andra eller så sade jag sådant som fick dem att undvika mig. Trots att jag gjorde en lång rad försök att bli accepterad i helt olika typer av kretsar, så skar det alltid ihop sig efter en tid. Att under sådana omständigheter försöka organisera mitt liv på längre sikt gick naturligtvis inte alls. Jag anser därför inte att min problematik kan betraktas som "mild".
Senast redigerad av Micke2 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
Personer som påstår att man inte har några problem bara för att man inte ger intryck av att vara mupp är inkompetenta. Det säger sig självt att man inte kan avgöra en persons inre vid en enda okulärbesiktning.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
KrigarSjäl skrev: Det säger sig självt att man inte kan avgöra en persons inre vid en enda okulärbesiktning.
+1
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Bjäbbmonstret skrev:KrigarSjäl skrev: Det säger sig självt att man inte kan avgöra en persons inre vid en enda okulärbesiktning.
+1
Ännu en gång kan jag inte låta bli att dra det här skämtet:
Insidan betyder ingenting för den syns inte (Dilbert)
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
KrigarSjäl skrev:Personer som påstår att man inte har några problem bara för att man inte ger intryck av att vara (mupp) är inkompetenta. Det säger sig självt att man inte kan avgöra en persons inre vid en enda okulärbesiktning.
+1 (Gillar dock inte uttrycket "mupp", därför tar jag mig friheten till en parentes där.)
barracuber skrev:Insidan betyder ingenting för den syns inte (Dilbert)
Hade inte hört den förut, så tack för den, barracuber!
Senast redigerad av Bali 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
Är det samma sak för ADHD? Min läkare sa jag har svår ADHD. Kan man skala det också eller inte? Jag har kombinerad typ med hyperaktivitet och ouppmärksamhet. Jag var nästan som spindelmannen och klättrade på nästan vad som helst när jag var liten.
Senast redigerad av koi 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
koi skrev:Är det samma sak för ADHD? Min läkare sa jag har svår ADHD. Kan man skala det också eller inte? Jag har kombinerad typ med hyperaktivitet och ouppmärksamhet. Jag var nästan som spindelmannen och klättrade på nästan vad som helst när jag var liten.
ADHD är också nått som man (förutom på pappret) inte antingen har eller inte har, det är en glidande skala. Till mig sa de att jag har "mild ADHD" altså att jag är av dem med mindre svår problematik jämfört med totalen som har diagnosen samt att jag har "mild men klockren" asperger, till skillnad från tex dem som har så mild att de lika gärna kunnat bli utan diagnos.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
så sant så sant
Pemer skrev:Exakt. Det gör ju inte det.
Dessutom är det väldigt vanskligt att tala om mild eller grav asperger. Oftast menar man väl någon som ser nära nog helt normal ut när man talar om att den är mild - när sanningen nog är i första hand att det blir i praktiken mycket mer handikappande att se för normal ut, eftersom man får desto högre krav och förväntningar på sig när folk tror att det är en fullt normal som ska klara "allt" de har att göra med.
I serviceboendet där jag har bott sedan drygt sex år är jag nog den som ger särklassigt mest normalt intryck utåt sett. Och just därför tror jag att alla andra lever betydligt mer behagfulla och bekymmersfria liv. Praktiskt taget allihop lär bedömas av de klart flesta som ser dem med "hoppsan... den där är det något skumt med..." och blir genast instoppade i facket "konstig och avvikande".
Jag måste i en massa sammanhang i stället ständigt försvara att jag ens har diagnosen ("äh, DU kan väl inte ha Aschbärgjler??!?"), försvara att jag HAR problem med mycket ("du HAR inte tillräckligt stora behov"....), att jag inte alls klarar så jävla mycket som alla utgår från för att de ser att jag ger mig in i så pass mycket - men många gånger inte har den blekaste aning om ifall jag sedan ror iland med och klarar det! - osv...
mycket bra sagt
känner igen mig i mycket
förmodligen mycket därför jag fick min diagnos så sent(jag verkade ju helt "vanlig"-i brist på bättre ord)
Senast redigerad av viealive 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
Personligen tror det beror så mycket på miljö och tillgångar.
I "rätt" miljö så kanske, vilken diagnos man än har, det kan anses som mild eller kanske inte alls för man smälter in i gruppen.
I en annan mening så är man i fråga på fel plats vid fel tillfälle och då kommer alla bekymmerna till ytan.
Jag tror så gott som alla med våra diagnoser, om vi får chansen är betydligt LÄGRE funktionshinder om vi får den tiden och utrymme (och respekt/förståelse) vi behöver.
Med det sagt, så nej, jag tror speciellt senare generation, har lättare att ofrivilligt dölja sina problem, utåt och det blir/uppstår just problem med bland annat att andra inte förstår sig på dem.
I "rätt" miljö så kanske, vilken diagnos man än har, det kan anses som mild eller kanske inte alls för man smälter in i gruppen.
I en annan mening så är man i fråga på fel plats vid fel tillfälle och då kommer alla bekymmerna till ytan.
Jag tror så gott som alla med våra diagnoser, om vi får chansen är betydligt LÄGRE funktionshinder om vi får den tiden och utrymme (och respekt/förståelse) vi behöver.
Med det sagt, så nej, jag tror speciellt senare generation, har lättare att ofrivilligt dölja sina problem, utåt och det blir/uppstår just problem med bland annat att andra inte förstår sig på dem.
Senast redigerad av clivia 2011-05-04 23:13:30, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor