Angelic Fruitcake skrev:Din svacka verkar djupare än min, men för mig har det känts lättare sen jag mobiliserade lite stöd. Fick en psykolog via hab och testar ny medicinering plus hjälp med barnen från mina syskon. Än är jag inte uppe ur hålet, men bara att veta att något händer hjälper. Finns det något du kan göra, något stöd du kan få?

Jo jag har en psykolog 45min varannan vecka men det hjälper ju föga på en helg liksom. Skall få träffa arbetsterapeuten och få hjälpmedel och har ansökt om LSS osv. Har fått erbjudande om concerta men då skall jag alltså äta 4 olika mediciner bara för att hålla mig on track. Värdigt liv? Och får man så stark ångest som dom säger på Concerta så kan det vara direkt dödande för mig. När jag åt Sertralin så grävde jag mig ner till avgrunden + 100 meter till och hade planerat att hoppa framför 8:10 tåget dagen efter. Den rundan slutade i 9 månaders LPT..

Jag förstår hur du känner inför medicinerna. Jag går på tre stycken själv. Det gör ju inte direkt att man känner sig som en övermänniska att tänka på att man måste medicinera sig för att kunna hantera sig själv och världen.

Å andra sidan finns det många människor som måste medicinera dagligen av andra skäl, för diabetes, högt blodtryck, astma etc. I vissa fall är det t o m självförvållat pga övervikt eller rökning. Vi har åtminstone inte orsakat våra egna problem, vi råkade födas så här. Så du har ingen skuld i det hela.

Om du reagerat så starkt på SSRI bör du säkert vara försiktig med nya mediciner och inte prova något utan att ha en vettig psykiater involverad, som följer upp dig med täta intervall. Men jag har inte hört så mycket om stark ångest på centralstimulerande, det är väl mest SSRI och SNRI som ger ökad ångest i början?

I vilket fall som helst hoppas jag du kan få mer stöd. Jag tror det kan hjälpa bara att få prata mer med någon som kan ge vettig feedback.

Eddie88 skrev:Jo jag har en psykolog 45min varannan vecka men det hjälper ju föga på en helg liksom. Skall få träffa arbetsterapeuten och få hjälpmedel och har ansökt om LSS osv. Har fått erbjudande om concerta men då skall jag alltså äta 4 olika mediciner bara för att hålla mig on track. Värdigt liv? Och får man så stark ångest som dom säger på Concerta så kan det vara direkt dödande för mig. När jag åt Sertralin så grävde jag mig ner till avgrunden + 100 meter till och hade planerat att hoppa framför 8:10 tåget dagen efter. Den rundan slutade i 9 månaders LPT..

Behöver du ha dessa mediciner då? En del mediciner ger ju sådana biverkningar att de är värre än orsaken till att de skrevs ut! Ibland tycker jag mediciner verkar ges i brist på andra alternativ: "Hmmm, ny tablett så har vi gjort något iaf..." (I välvilja förstås)

Hjälper psykologen, tycker du? Mig funkar de inte nåt vidare på. Andra med samma erfarenheter funkar däremot. De fattar vad jag menar direkt eller säger ärligt att de inte gör det. De har inte betalt för att lyssna och säga saker som är korrekta enligt någon manual. Fan, bara att känna att jag inte är helt ensam kan göra hela skillnaden ibland. Paradoxen att vilja vara delaktig i något större utan att vilja eller våga vara bland andra. Innerst inne tror jag de flesta vill det, ha någon som de kan vara intima med och säga som det är och den andra lyssnar med hela sitt och det syns på den att "Du kan vara som du vill, jag tycker om dig ändå."

Jag är impulsstyrd och läser nedifrån och upp... (Öhhh, puckad?)

Känner som du skrev i första inlägget ofta, det är dock bättre nu än förr, kan jag meddela dig.

Jag tror inte du ska "rycka upp dig och bete dig som folk." Jag tror du kanske behöver ta reda på vem du är och försöka stå upp för den personen. Om du vet ungefär vad du pallar med (oavsett omgivningens jävla åsikter och moralpredikningar) och vad du har för värderingar och principer som du behöver praktisera för att överhuvudtaget kunna leva någon slags liv med glädje för dig och därmed andra så har du i alla fall någon slags grund att utgå ifrån. Hårt arbete, visst, men jag vet inget annat som funkar. Utan identitet och intigritet tror jag vi är förlorade för då blir vi ännu mera utanför och förvirrade. "How could anyone know me when I don't even know myself?"

AAA skrev:Jag är impulsstyrd och läser nedifrån och upp... (Öhhh, puckad?)

Känner som du skrev i första inlägget ofta, det är dock bättre nu än förr, kan jag meddela dig.

Jag tror inte du ska "rycka upp dig och bete dig som folk." Jag tror du kanske behöver ta reda på vem du är och försöka stå upp för den personen. Om du vet ungefär vad du pallar med (oavsett omgivningens jävla åsikter och moralpredikningar) och vad du har för värderingar och principer som du behöver praktisera för att överhuvudtaget kunna leva någon slags liv med glädje för dig och därmed andra så har du i alla fall någon slags grund att utgå ifrån. Hårt arbete, visst, men jag vet inget annat som funkar. Utan identitet och intigritet tror jag vi är förlorade för då blir vi ännu mera utanför och förvirrade. "How could anyone know me when I don't even know myself?"

+1

Klokt skrivet.

AAA skrev:Jag är impulsstyrd och läser nedifrån och upp... (Öhhh, puckad?)

Känner som du skrev i första inlägget ofta, det är dock bättre nu än förr, kan jag meddela dig.

Jag tror inte du ska "rycka upp dig och bete dig som folk." Jag tror du kanske behöver ta reda på vem du är och försöka stå upp för den personen. Om du vet ungefär vad du pallar med (oavsett omgivningens jävla åsikter och moralpredikningar) och vad du har för värderingar och principer som du behöver praktisera för att överhuvudtaget kunna leva någon slags liv med glädje för dig och därmed andra så har du i alla fall någon slags grund att utgå ifrån. Hårt arbete, visst, men jag vet inget annat som funkar. Utan identitet och intigritet tror jag vi är förlorade för då blir vi ännu mera utanför och förvirrade.

"How can anyone know me when I don't even know myself?"

Aha; Matt Johnson.

Annars +1

Läser du också felvänt..Texter i tidningar o sånt??

atoms skrev:

AAA skrev: "How can anyone know me when I don't even know myself?"

Aha; Matt Johnson.

Annars +1

Sjåre! Så är det med ett liv uppbyggd av lösryckta textrader

Tack, Banzai och atoms!
(Känns kaxigt att skriva: "Tack!")

Eddie88, du ska inte behöva ha det så här. Att träffa en psykolog 45 minuter varannan vecka låter väldigt lite. Det låter som att du skulle behöva träffa denne minst en gång i veckan, kanske mer. Går det att ordna tror du?

I vissa kommuner finns det också psykiatriska akutteam man kan ringa om man mår riktigt dåligt. De kan komma hem till en, antingen för att bara prata eller för att ge en någon medicin om man önskar det, typ ångestdämpande eller en sömntablett. De kan också slussa en vidare i vårdapparaten.
Dessa akutteam tror jag finns i de flesta kommuner i Stockholms län. Hur det är i övriga landet vet jag inte, men det kanske kan vara något att kolla upp?

Marabou skrev:Eddie88, du ska inte behöva ha det så här. Att träffa en psykolog 45 minuter varannan vecka låter väldigt lite. Det låter som att du skulle behöva träffa denne minst en gång i veckan, kanske mer. Går det att ordna tror du?

I vissa kommuner finns det också psykiatriska akutteam man kan ringa om man mår riktigt dåligt. De kan komma hem till en, antingen för att bara prata eller för att ge en någon medicin om man önskar det, typ ångestdämpande eller en sömntablett. De kan också slussa en vidare i vårdapparaten.
Dessa akutteam tror jag finns i de flesta kommuner i Stockholms län. Hur det är i övriga landet vet jag inte, men det kanske kan vara något att kolla upp?

Tack, NEJ jag ska inte behöva ha det så här. Min kurator har sagt att jag kan få utökade tider, men hon har ganska fullt i sin kalender och jag öppnar mig ogärna för någon annan. Förändringar vet du..Men jag skall ringa i morgon och se vad som kan föreslås. Samtidigt som jag vill öppna mig så kan jag inte det. Litar inte på att allt inte blir journalfört.

Och ang min blödighet och att jag har tappat allt hopp vet jag inte vad jag skall göra åt just nu.

Jag tror inte du är självmordsbenägen, utan det är ett rop på hjälp. Du har det svårt just nu.

Din kurator kan bara ge dig råd, hon kan inte leva livet åt dig.

Jag kan lova dig att det kommer bli bättre med tiden, just nu är det jobbigt men det blir bättre, motgångar är en del av livet. Svårare är dom om man har Asperger dock.

Tror många andra forumister redan tipsat om kuratorer osv, vilket också är min första tanke. Men tänkte ge några förslag som kanske hjälper lite för stunden.

Ett tips som min terapeut ger mig när jag mår väldigt dåligt är att ta hand om mig själv, rent fysiskt. Äta regelbundet, gå rundor, tillåta mig själv att vila, titta någon film jag tycker om. Jag personligen tycker det är jättesvårt, men det vore väl värt ett försök?

En annan sak jag tänkte på var väl att du kunde försöka umgås med din fru. Inte prata så mycket, utan ni njuter bara av varandras sällskap, något som kanske skulle kunna ge dig lite lugn och trygghet för stunden. Ni kanske skulle kunna titta på en film tillsammans, eller något i den stilen. Bara en liten fundering från min sida.

Jag har inga tips eller råd att komma med, men jag känner igen mig väldigt mycket i din situation, det här med att kämpa i sin bubbla som du så väl beskriver det.

Hoppas det blir bättre.

Detta tycks vara något som de flesta skribenter här har någon form av erfarenhet av. Jag har läst om detta fenomen på nätet bl.a. här; http://www.fass.se/LIF/lakarbok/artikel.jsp?articleID=5648 och kan få för mig att jag eventuellt kan uppfylla kriterierna, men ingen läkare har andats något av dessa ord. Är det helt enkelt så att jag missuppfattat kriterierna?

Första gången jag "drabbades" var på mitt första arbete. Jag arbetade på Burger King i 1 1/2 år innan jag blev tvungen att sluta. Då hade jag gått ner 8 kg i vikt, jag blödde näsblod morgon och kväll, jag hade sömnsvårigheter och drömde mardrömmar om jobbet och jag var sjuk ofta. Jag uppsökte aldrig läkare för mina problem, utan slutade istället på Burger King och började studera.

Detta har varit ett återkommande problem, fast med olika symptom. Det längsta jag har lyckats arbeta heltid är i ca 2 1/2 år och det är som städare. Förra sommaren så tog jag dock tjänsteledigt just för att jag kände att jag inte orkade längre. Jag är under behandling av depressionen jag konstaterades ha drabbats av då.

Vad har ni för erfarenhet av utmattningsdepression/utbrändhet/utmattningssyndrom? Hur har det yttrat sig hos er eller hos någon i er omgivning?


Moderator mnordgren: Slog ihop med liknande tråd.

Jag har recidiverande depression, dvs återkommande depressioner i kombination med AS, så på en arbetsplats blir jag tvungen att sjukskriva mig varannan eller var tredje vecka då jag går in i väggen

Banzai skrev:Detta tycks vara något som de flesta skribenter här har någon form av erfarenhet av. Jag har läst om detta fenomen på nätet bl.a. här; http://www.fass.se/LIF/lakarbok/artikel.jsp?articleID=5648 och kan få för mig att jag eventuellt kan uppfylla kriterierna, men ingen läkare har andats något av dessa ord. Är det helt enkelt så att jag missuppfattat kriterierna?

Jag har missuppfattat det mesta då det gäller psykiska tillstånd. Jag har aldrig förstått vad det är som har hänt med mig då jag mått psykiskt dåligt eftersom jag har rätt usel kontakt med mitt känsloliv. Jag analyserar aldrig mina känslor, tänker knappt på dem, så det är kanske inte så underligt att jag aldrig förstått att jag haft ångest, depressioner eller utmattningstillstånd. Inte ens då jag mådde som sämst förstod jag vad det var som skedde med mig. Jag har haft depressioner genom hela mitt liv, likaså ångest, stress och utmattningsdepressioner, men jag insåg aldrig att det var just det förrän långt senare. Inte ens allmänläkare på vårdcentralen tog det på allvar, förmodligen för att jag rent känslomässigt inte visar något (få affektutryck som det står i min journal). Just då jag var inne i en depression eller ett utmattningstillstånd så intalade jag mig själv att ”det nog inte var så farlig”t, att ”livet har sina upp- och nedgångar” och ”om jag fortsätter lite till så kanske det blir bättre” osv. Och så fortsatte jag och försökte lägga tankarna åt sidan. Men fy fasiken vad tungt det var att leva. Eller leva, det var snarare att överleva nästa timme som gällde. Ta sig från A till B utan att kollapsa.

Om du har missuppfattat kriterierna vågar jag inte uttala mig om.

Banzai skrev:Detta har varit ett återkommande problem, fast med olika symptom. Det längsta jag har lyckats arbeta heltid är i ca 2 1/2 år och det är som städare. Förra sommaren så tog jag dock tjänsteledigt just för att jag kände att jag inte orkade längre. Jag är under behandling av depressionen jag konstaterades ha drabbats av då.

Jag har aldrig varit sjukskriven för depression. Jag har aldrig ens tagit mig till en läkare för att konstatera att jag drabbats av depression. Jag har heller aldrig sjukskrivit mig från något arbete för att jag inte orkat längre. Det finns inte hos mig att göra så. Det känns inte ”rätt” så att säga. Har jag ett arbete så ska jag infinna mig där. Jag har liksom aldrig insett att man faktiskt kan må så pass dåligt att man bör sjukskrivas en längre tid. Så jag gick (och har alltid gått) till arbetet oavsett hur jag har mått.

Nu i efterhand när jag lärt mig att söka runt på nätet så har jag ju fått ovärderlig kunskap i form av olika regelverk, diagnoser och framförallt vad man BÖR göra i diverse situationer som uppkommer. För 10 år sedan så visste jag inte ens att det fanns något som hette närpsykiatrisk mottagning. Jag trodde man gick till vårdcentralen för allt.

Banzai skrev:Vad har ni för erfarenhet av utmattningsdepression/utbrändhet/utmattningssyndrom? Hur har det yttrat sig hos er eller hos någon i er omgivning?

Jag har erfarenhet av utmattningsdepression. Jag har varit ”utbränd” många gånger i mitt liv. Det ”känns” faktiskt, om man ska gå efter kriterierna, som jag alltid har haft en utmattningsdepression som jag aldrig blivit av med.
När jag blev sjukskriven för utmattningsdepression 2006 (enda gången jag varit sjukskriven) så hade den säkerligen pågått runt 5-6 år innan jag totalhavererade. Och det var också därför jag tog kontakt med vårdcentralen – för min man blev livrädd.

Jag studerade på den tiden. Det programmet jag läste innebar heltidsstudier varje dag samt obligatorisk närvaro alla dagar. Jag hade en kroniskt sjuk 4-åring att ta hand om också, samt mina egna sjukdomar och syndrom. Tiden det tog att pendla var ca 4 timmar per dag, sen hem och ta hand om barn och allt vad det innebär, sedan sitta uppe om nätterna och läsa samt skriva PM, rapporter, tentor och diverse inlämningsuppgifter.

Jag hade varit sjuk en längre tid. Influensa, olika inflammationer, samt förkylningar tog över efter varandra hela hösten och vintern. Jag kände mig helt oförmögen att ta mig upp ur sängen på morgonen, men ändå gick jag upp varje dag. Jag var så slut i hela kroppen att det tog mig 20 minuter att ta mig till bussen som låg endast 500 meter bort. Kroppen kändes sååå tung. Jag hade ont i varenda muskel och huvudet värkte trots värktabletter. Jag hade svårt att andas och var ofta illamående med kramper i magen.
Jag skrek på allt och alla. Grät hysteriskt om jag bara tappade nycklarna på golvet, jag fick helknäppa reaktioner på små skitsaker, men jag fortsatte ändå eftersom jag hela tiden tänkte att ”det är nog inte så farligt”.

En dag när jag var på väg hem från Universitetet så fick jag en black-out. Jag stod mitt i Uppsala och visste inte var jag befann mig. Jag visste inte var jag var påväg någonstans. Jag visste inte ens om det var morgon eller eftermiddag. Huvudet kändes helt tomt och jag kunde inte ens lista ut hur jag skulle börja för att ta reda på något av ovanstående. Det var som om jag var helt förlamad i mina kognitiva funktioner. Jag bara stod där och tittade tomt ut i folkmassan.

Nu råkade en studiekamrat se mig och på det sättet tog jag mig också hem. Jag gjorde det hon gjorde – satte mig på samma buss – och kom således hem till min hemort.
Väl hemma började vissa funktioner återkomma. Men jag var så slut att jag somnade på sängen med ytterkläderna på mig. Jag vaknade flera timmar senare av att telefonen ringde. Det var min man som undrade varför jag inte hade hämtat dottern hos dagmamman. Dagmamman hade tydligen ringt ett antal gånger men inte fått svar. Jag svarade min man något som tydligen var helt uppåt väggarna - en massa rappakalja.

Ja, det fortsatte en tid till efter det här, men det var därför jag sökte hjälp hos vårdcentralen. Väl där blev jag sjukskriven i 2 veckor...hehe...


Hursomhaver...

Jämför dig för guds skull inte med mig och mina upplevelser Banzai . Jag verkar inte vara korrekt sammanfogad på en enda punkt.

Alltså, Truly, jag blir litet orolig när jag läser hur du har haft det. Jag vet vad utmattning kan vara, och att vara nedstämd, vilja dö och så vidare, och att kämpa som ett djur utan att inse att det är det man gör; men att utsätta sig för det du har gjort — det har jag svårt att fatta att man ens går i land med. Tror inte många skulle göra det.

Jag hoppas du åtminstone övar dig i att vara räddare om dig. (Vet alltför väl att det kan vara så gott som omöjligt av praktiska skäl när man sitter där med ansvar för ditten, datten och fan och hans moster — men små små myrsteg inte minst just därför... )

Och att Banzai inte börjar jämföra sig med Truly nu också.

FASS-sidan orkar jag inte smälla i mig för tillfället.

Allt jag har att säga om ditt inlägg Truly är;

Att du har orkat! Jag är glad att du har kommit till insikt och jag hoppas innerligt att du tar bättre hand om dig hädanefter.

Jag har heller aldrig varit sjukskriven för depression, blev erbjuden att bli det i våras, men jag vägrade. Jag vill inte bli sjukskriven för något som inte är så allvarligt, plus att jag endast skulle bli ännu mer deprimerad av att gå hemma.

Anledningen till att jag aldrig har ansett mig kvala in på just utmattningssyndrom eller liknande är för att de fall jag har hört talas om, har varit som ditt (folk som har tappat synen, sovit i flera dygn tapat minnet, minnet etc). Detta är då saker jag har hört om folk i min omgivning, hur dåligt de har mått alltså, vilket innebär att jag inte har något att komma med i vare sig min omgivnings ögon, eller mina egna (egentligen).

Det kanske är återkommande depressioner jag drabbas av och dessa är inte så "allvarliga" heller. Jag får fortsätta fundera. Jag vill nog mest bara veta varför jag är så trött hela tiden.

Fråga; hur känns det att ha ångest egentligen? Det är något som jag har funderat på men inte har någon riktig uppfattning om. Jag har även frågat förut, men inte fått något svar.

Ångest kan väl kännas på olika sätt. Jag brukar skilja mellan min mag-ångest som har oklara orsaker och min huvud-ångest som beror på något mer specifikt. Förenklat förstås.

Magmusklerna känns spända eller jobbiga tankar snurrar.

Dagobert skrev:Ångest kan väl kännas på olika sätt. Jag brukar skilja mellan min mag-ångest som har oklara orsaker och min huvud-ångest som beror på något mer specifikt. Förenklat förstås.

Magmusklerna känns spända eller jobbiga tankar snurrar.

Nu har jag mag-ångest efter att ha varit på ett trevligt födelsedagskalas med närmaste släkten och god mat. Det sociala blev jobbigt och jag åkte hem först av alla. Äntligen hemma igen, men det tar några timmar innan det släpper. Klump i halsen.

Tre trådar om ångest jag händelsevis kom ihåg; finns fler:

http://www.aspergerforum.se/diffus-angest-och-annat-langt-t18060.html
http://www.aspergerforum.se/angest-av-vad-och-vilken-typ-t17893.html
http://www.aspergerforum.se/hur-ofta-har-du-angest-t14737.html (med omröstning)

Banzai skrev:Anledningen till att jag aldrig har ansett mig kvala in på just utmattningssyndrom eller liknande är för att de fall jag har hört talas om, har varit som ditt (folk som har tappat synen, sovit i flera dygn tapat minnet, minnet etc). Detta är då saker jag har hört om folk i min omgivning, hur dåligt de har mått alltså, vilket innebär att jag inte har något att komma med i vare sig min omgivnings ögon, eller mina egna (egentligen).

Det kanske är återkommande depressioner jag drabbas av och dessa är inte så "allvarliga" heller. Jag får fortsätta fundera. Jag vill nog mest bara veta varför jag är så trött hela tiden.

Ja, det finns säkert olika grader av utmattning också. MEN de "svåra" fallen du har läst om de ska du inte ha som mall för att chacka av ditt mående. Har man hmanat så långt bort i skitträsket då HAR det gått för långt! Man ska söka hjälp långt innan man hamnar där.

Så här i efterhand så förstår ju jag det också. Men DÅ så fanns det inte i mitt medvetande. Att söka hjälp är ingen lätt grej för mig och som sagt, jag tänkte hela tiden att "det är nog inte så farligt", eller som du skriver - det är nog inte så allvarligt. Det ringer lite illavarslande i mina öron när någon tar de orden i sin mun för det innebär att du kanske redan nu är inne på samma bana som jag tog. Så förminska inte dina problem Banzai.

Banzai skrev:Fråga; hur känns det att ha ångest egentligen? Det är något som jag har funderat på men inte har någon riktig uppfattning om. Jag har även frågat förut, men inte fått något svar.

Samma här. Jag har skrivit många förvirrade inlägg här på forumet angående ångest. Men jag har aldrig riktigt förstått det. Min läkare hävdar att jag har ångest och till viss del kan jag hålla med honom, jag använder i varje fall ordet frekvent. Men jag tycker ju ångest och stress är ungefär samma sak. Det är så det känns.
Nu har jag ju taskig koll på mitt känsloliv och jag har svårt att tala om mitt psykiska mående, men så såg jag ett gammalt inlägg som Fruktkakan skrev förra året (ur länkarna zombie la upp här ovanför). Och det är nästintill exakt så som jag upplever ångest. Och det var så skönt att få det såpass bra beskrivet som hon gjorde för söker man på ångest för att få en förklaring så får man ju en radda kriterier/symtom. Och de beskriver ju inte ångesten lika bra.

Problemet är väl att det kan ta tid innan man hittar en beskrivning som passar in på ens egna ångest-mående, för det kan ju variera från person till person.Jag hoppas att vi får lite fler ångestbeskrivningar. Kanske en ny tråd?

Zombie skrev:Alltså, Truly, jag blir litet orolig när jag läser hur du har haft det. Jag vet vad utmattning kan vara, och att vara nedstämd, vilja dö och så vidare, och att kämpa som ett djur utan att inse att det är det man gör; men att utsätta sig för det du har gjort — det har jag svårt att fatta att man ens går i land med. Tror inte många skulle göra det.

Går i land med? Med det menar du då att jag kunde ha dött? För det tror jag inte. Däremot har det förmodligen satt sina spår i andra avseenden. Det känns som att utmattningen har blivit kronisk. Jag är ständigt slut i skallen. Jag hittar inte ord och språk var något jag tidigare var mycket bra på. Nu skriver jag som jag talar och har fått acceptera att jag skriver som en kratta, för inte orkar jag rätta alla fel heller.
När jag tittar på mina gamla skolarbeten från gymnasie- och universitetstiden så kan man tro att det är en annan människa som skrivit texterna. Och det känns riktigt hjärtslitande eftersom det var lite av mitt gebit. Idag är jag glad över att i varje fall kunna skriva så någon förstår mig även om texten är svamlig, grammatiskt inkorrekt, felstavad och består mest utav talspåk.

Zombie skrev:Jag hoppas du åtminstone övar dig i att vara räddare om dig. (Vet alltför väl att det kan vara så gott som omöjligt av praktiska skäl när man sitter där med ansvar för ditten, datten och fan och hans moster — men små små myrsteg inte minst just därför... )

Jodå. Idag vet jag ju bättre, men tyvärr är jag fortfarande dålig på att se tecknen på utmattning. Jag blir så uppvarvad av alla krav, tvång, rutiner och ritualer och allt går igång så snabbt att jag aldrig riktigt är närvarande.

Men i och med NPF-diagnoserna så har jag faktiskt redan börjat ta små myrsteg. Bara det att jag SJÄLV är medveten om att jag faktiskt har rätt att säga NEJ, det är en stor insikt. Det kanske låter lite löjligt, men tidigare så fanns inte nej i mitt vokabulär.