identifiera känslor
22 inlägg
• Sida 1 av 1
identifiera känslor
nån mer än jag som kan känna kraftig ångest utan att kunna identifiera källan? häromdagen stängde jag (av en händelse) av tvn och datorn under ett ångestpåslag - och blev lugn! jag hade ingen aaaning om att ljuden besvärade mej så. men nu undrar jag såklart vilka andra yttre stimuli som skapar ångest hos mej. känns ju kasst att vara så dålig på att läsa sina egna signaler, att man kommer på vad som är ångestboven en slump. jag menar, hade jag bättre koll skulle jag kunna minimera min ångest. i alla fall när det gäller perceptionsbiten. nä, jag är chockad. trodde INTE att man kunde känna ångest av för mycket ljud.
Jo då, visst känner jag igen mig. Mycket värre som yngre dock. Aspergerdragen bristande inre koherens (sammanhållning) och kommunikationsproblem även invärtes, antar jag. Och genomgripande störning i utvecklingen om det visar sig att man ändå kan få till förnimmelseförmågan bättre med åren. Ungefär.
Förutom yttre förnimmelser kan det också gälla känslor och inre fysiska förnimmelser som att man är hungrig. Bör finnas gamla trådar om.
Förutom yttre förnimmelser kan det också gälla känslor och inre fysiska förnimmelser som att man är hungrig. Bör finnas gamla trådar om.
Senast redigerad av Zombie 2011-01-29 0:43:59, redigerad totalt 1 gång.
MsTibbs skrev:Jag fick sluta med KBT för att jag inte kunde visa vart min ångest kom ifrån, plötsligt står jag bara mitt i det utan att veta hur jag kom dit.
Är det inte sånt man rationellt och logiskt (om det nu alltid är möjligt?) ska försöka ta reda på i KBT?
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
barracuber skrev:MsTibbs skrev:Jag fick sluta med KBT för att jag inte kunde visa vart min ångest kom ifrån, plötsligt står jag bara mitt i det utan att veta hur jag kom dit.
Är det inte sånt man rationellt och logiskt (om det nu alltid är möjligt?) ska försöka ta reda på i KBT?
Jooo... och jag är nog inte vare sig rationell eller logisk...
Jag är rätt dålig på känslor öht. Inte förrän någongång efter 25 lärde jag mig att någotsånär skilja på olika negativa känslor och nu (vid 37) är jag fortfarande inte alls bra på det. Det går rätt så bra så länge tillvaron är förutsägbar för då kan jag ofta lista ut vad det är jag reagerar på. Men så fort det händer saker "utöver det vanliga" t.ex. att jag blir sjuk eller avbrott i rutinerna, så tappar jag nästan helt förmågan att uppfatta mina känslor. Då blir det för oförutsägbart och svårt.
MsTibbs skrev:barracuber skrev:MsTibbs skrev:Jag fick sluta med KBT för att jag inte kunde visa vart min ångest kom ifrån, plötsligt står jag bara mitt i det utan att veta hur jag kom dit.
Är det inte sånt man rationellt och logiskt (om det nu alltid är möjligt?) ska försöka ta reda på i KBT?
Jooo... och jag är nog inte vare sig rationell eller logisk...
Det ligger ju inte an på dig som patient att komma på idéer och lösningar, det är ju faktiskt terapeutens jobb. Ofta ska terapeuten locka fram idéerna inom dig.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Ja ångest , dels så kan man låta bli att bekämpa ångesten för ångest leder ofta till handling, handlingen i sig kan sedan ta bort det som skapade ångesten. Annars så har jag provat repetition, lyssna på samma låt för att bekämpa ångest, vila, gå promenad i skogen, göra tvärtom kan också vara ett sätt som jag lärde mig av någon som varit i slutna psykiatrin, om saker och ting inte fungerar när man gör på ett visst sätt så kan man göra tvärtom, mycket simpelt och effektivt. Självinsikt är också bra att ha om man drabbas av ångest. Göra ingenting är en annan metod. Göra absolut ingenting, för ångest kan vara kopplat till stress och stress till att man försöker vara effektiv etc. Visst kan ljud skapa ångest. Att isolera sig kan vara en lösning och kanske till och med släcka lampan. Att bo i ett litet hus som jag kan vara skönt. Inga som bor precis på andra sidan väggen eller under en etc. Gå i skogen kan vara bra mot ångest, dvs naturen och göra någonting, till exempel som jag gjorde en podradiokanal på engelska medan jag gick i skogen. Läsa böcker kanske, undersöka saker, analysera situationen, använda metoden: observe, analyze, conclude.
Eller kanske prata igenom sina känslor med någon, kanske en kurator.
Eller kanske prata igenom sina känslor med någon, kanske en kurator.
Jag är dålig på känslor. Ofta känner jag andras känslor också, men fattar det inte förrän senare. Mindfulness hjälper, men är svårt när man är rastlös.
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
barracuber skrev:MsTibbs skrev:barracuber skrev:MsTibbs skrev:Jag fick sluta med KBT för att jag inte kunde visa vart min ångest kom ifrån, plötsligt står jag bara mitt i det utan att veta hur jag kom dit.
Är det inte sånt man rationellt och logiskt (om det nu alltid är möjligt?) ska försöka ta reda på i KBT?
Jooo... och jag är nog inte vare sig rationell eller logisk...
Det ligger ju inte an på dig som patient att komma på idéer och lösningar, det är ju faktiskt terapeutens jobb. Ofta ska terapeuten locka fram idéerna inom dig.
Jag fick fortsätta gå där fast med annan vinkling.
Gafsan skrev:Jag är rätt dålig på känslor öht. Inte förrän någongång efter 25 lärde jag mig att någotsånär skilja på olika negativa känslor och nu (vid 37) är jag fortfarande inte alls bra på det. Det går rätt så bra så länge tillvaron är förutsägbar för då kan jag ofta lista ut vad det är jag reagerar på. Men så fort det händer saker "utöver det vanliga" t.ex. att jag blir sjuk eller avbrott i rutinerna, så tappar jag nästan helt förmågan att uppfatta mina känslor. Då blir det för oförutsägbart och svårt.
exakt så blir det för mej också. minsta lilla förändring leder till förvirring och ångest (i mitt fall). och vi är dessutom lika gamla
tack alla ni som svarat. efter att ha hört att många har liknande erfarenheter känns det ännu viktigare att ta itu med problemet. om det är något som hör aspergerproblematiken till så borde det väl finnas beprövade knep att använda sej av. vill ha kbt-terapi, vill, vill!
men tack igen, ni är underbara som delar med er
matterik skrev:Eller kanske prata igenom sina känslor med någon, kanske en kurator.
Prata med någon som känner liknande och ej är dömande, tycker jag hjälper. Gärna någon med samma erfarenheter.
Våga säga hur det känns, hur det är och har varit utan att bli förorättad. "Vi är inte sjukare än våra hemligheter." Har jag inte modet att tala om mina tankar och känslor anser jag att det är nåt fel på mig relativt andra. Det kanske jag gör också, men det är bra att försöka ta bort den känslan. Känns ofta rätt okej efteråt, som jag vuxit nån centimeter. (Kanske är självkänslan som blivit aningen större av ärligheten?)
Jag känner igen mig. Jag har ofta svårt att identifiera mina känslor, att sätta ord på dem. Senast jag gick i terapi var det en psykolog som la märke till just detta. Han försökte få mig att känna efter var i kroppen olika känslor kändes men det hade jag svårt att känna. Psykologen sa då att jag hade dålig kontakt med mina känslor och det stämmer säkert. På sistone har jag t.ex. nästan helt slutat gråta, även fast jag kan känna att jag skulle behöva. Men det går inte. Jag antar att jag biter ihop till tusen, för att jag haft det så jobbigt med sysselsättning och försörjning att bita ihop är enda sättet att stå ut fram tills dess att utredningen kommer igång.
Angelic Fruitcake skrev:Jag är dålig på känslor. Ofta känner jag andras känslor också, men fattar det inte förrän senare. Mindfulness hjälper, men är svårt när man är rastlös.
Jag känner igen mig, i just det att jag känner andras känslor också, mycket förvirrande.
Jag har insett att fester med alkoholpåverkade främlingar, nya människor överhuvudtaget, gör mig jättestressad. Men det märker jag oftast inte förrän efteråt, då jag behöver isolera mig i en till flera dagar för att ladda ur upplevelsen.
Alla platser där jag inte kan vara som jag är och få tillåtelse (av mig själv eller andra) att hitta hur det känns, alla platser som lockar till anpassnig och krav på att spela roller och le falska leenden, gör att kontakten med mina känslor försämras avsevärt.
Det finns däremot stunder då jag faktiskt kan hitta känslor och begripa vad de är och känna dem. Jag har gått och går i kbt och är dessutom med på grupper som Iris Johansson håller i där hon gör primärarbete. (Iris är 60 år, autist och värd att kolla upp för hon har mycket att dela. Skrivit bl.a boken "En annorlunda barndom" är en av de som fick till "hemma hos-are" hos socialen, har arbetat på skolor och med ungdomar och vuxna. För mig är hon Sveriges svar på alla indiska gurus jag har vänner som åker och besöker. Hon talar vårt språk helt enkelt. Jag har i alla fall henne att tacka för mycket vad det gäller förståelsen för mina egna känslor och hur att hantera dem.
Känner igen det med att ljud, dator och film kan skapa ångest efteråt.
- Trollslända
- Inlägg: 20
- Anslöt: 2010-11-29
Re: identifiera känslor
prick skrev:nån mer än jag som kan känna kraftig ångest utan att kunna identifiera källan? häromdagen stängde jag (av en händelse) av tvn och datorn under ett ångestpåslag - och blev lugn! jag hade ingen aaaning om att ljuden besvärade mej så.
Jag känner ofta som du och har svårt att veta vad jag känner och vad som är fel. Jag besväras väldigt mycket av ljud och sover ofta med öronproppar och "ögonbindel" för att jag besväras av det lilla ljus som kommer in i rummet, trots att jag täckt för fönstret helt. Jag avskyr ljud som upprepar sig, att höra grannarnas prat, deras dåliga musik osv.
Dock har jag aldrig tänkt på att det kan vara ljudet från datorn osv. som stör mig, men det är fullt möjligt att det är så under dagtid. När jag lyssnar på musik som jag gillar i hörlurar känns det faktiskt mycket bättre och jag blir gladare Ska försöka tänka på vilka ljud som finns runt omrking mig när jag har negativa känslor inom mig som jag inte kan identifiera
Jag känner också igen mig massor. Och även, som ett par av er har nämnt, att känna andras känslor. Jag har lätt för att liksom bli "invaderad". För något år sedan märkte jag av en slump att min svåra kroniskt återkommande magkatarr nästan helt uteslutande är ett symptom på påtvingad social samvaro, och att den släpper när jag lämnar situationen. Jag lider också av en svårartad Claes Olsson-ångest och andra liknande väldigt situations-specifika ångestar som jag på sistone har hittat källan till. Jag blir f ö också 37 i år. Eller är det 36...? Ja, 36 är det.
Vissa affärer klarar jag inte av för att uppställningen av varor inte harmonierar färgmässigt - färgerna skriker av alla kontraster överallt. Jag antar att belysningen spelar in där också. Det känns jättefånigt att drabbas av ångest av en sådan anledning, men det blir väl för mycket att processa helt enkelt. Elektronikaffärer med en massa TV-skärmar överallt, där det hela tiden rör sig bilder omkring en, skall vi bara inte tala om. Jag läste i en annan tråd igår om hypersensitive persons, HSP, och insåg att jag är en sådan. Plussidan lär vara att man är väldigt kreativ.
Vissa affärer klarar jag inte av för att uppställningen av varor inte harmonierar färgmässigt - färgerna skriker av alla kontraster överallt. Jag antar att belysningen spelar in där också. Det känns jättefånigt att drabbas av ångest av en sådan anledning, men det blir väl för mycket att processa helt enkelt. Elektronikaffärer med en massa TV-skärmar överallt, där det hela tiden rör sig bilder omkring en, skall vi bara inte tala om. Jag läste i en annan tråd igår om hypersensitive persons, HSP, och insåg att jag är en sådan. Plussidan lär vara att man är väldigt kreativ.
Senast redigerad av Tintomara Ariadne 2011-03-02 19:33:33, redigerad totalt 1 gång.
- Tintomara Ariadne
- Inlägg: 2195
- Anslöt: 2009-03-04
- Ort: Östergötland
Ja så är det för mig större delen av tiden. Jag känner saker men jag vet inte varför. Det 'är jobbigt och frustrerande.
- KaosPrinsessa
- Inlägg: 3153
- Anslöt: 2010-10-10
- Ort: Cardiff, Wales
Återgå till Att leva som Aspergare