Vet inte vad jag ska ta mig till (diagnos, utbildning, etc)
10 inlägg
• Sida 1 av 1
Vet inte vad jag ska ta mig till (diagnos, utbildning, etc)
av kork » 2011-01-28 12:29:06
Hej.
Far borja med att be om ursakt for avsaknaden av svenska bokstaver, sitter utomlands.
Jag är 27 år gammal, man och ensamstående. Har ända sedan barndomen känt mig 'konstig' och utanför gemenskapen på något satt. Problemen började egentligen i samband med skolstarten. Passade inte in och betedde mig udda, ville helst bli lämnad ifred och kom inte överens med resten av klassen. Hade dock inga problem med studierna, hade det snarare ganska lätt for mig. Sarskilt lätt hade jag nog for språk. Delvis också for matematik, men bara sa länge jag fick räkna på mitt sätt. Hade oerhört svårt for 'räknesystem' av olika slag.
Så långt tillbaka jag kan minnas har jag gjort allt for att undvika gruppaktiviteter. Jag ljög ofta om magvärk, huvudvärk och annat för att slippa gå till min basketträning, vara med på gymnastiken, eller för att slippa gå till skolan.
Kunde aldrig första hur man skulle göra for att skaffa vänner, men till slut lyckades jag ändå på något sätt bli en del av någon slags gemenskap. Hade väl en 4-5 vänner genom låg- och mellanstadiet. Jag började också fungera ganska bra socialt i 11-12-årsåldern (med de vänner jag hade).
När det blev dags för högstadiet och jag (snarare mina föräldrar) valde en skola långt ifrån min stadsdel och utan mina vänner gick allt at h-vete igen dessvärre. Den här skolan var en "finare" friskola och tog emot elever från hela staden, men framfor allt från områden i närheten naturligtvis. Detta innebar att de flesta redan hade etablerade 'grupper' och jag kom som ensam elev från min stadsdel. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig for att tas upp i någon grupp eller lära kanna någon. Allt socialt självförtroende jag trodde mig ha haft var som bortblåst. Satt mest tyst och försökte väcka så lite uppseende som möjligt. Självklart drog jag på det sättet ännu mer uppmärksamhet till mig och blev mer eller mindre mobbad av några killar i min klass och andra klasser under nästan hela sjuan. På något vis lyckades jag efter mycket om och men lära känna lite annat folk i klassen och på grund av det blev jag också vän med mina tidigare 'plågoandar'. Resten av högstadiet flöt på utan större problem, jag hade fortsatt lätt for att lära mig (kunde läsa böcker och sedan 'bläddra' i dem mentalt?!) och gjorde bra ifrån mig på prov.
Jag umgicks nästan aldrig med klasskamrater på fritiden utan fortsatte umgås med mina tidigare vänner från min egen stadsdel. Det verkade dock som om folk i min klass accepterade detta och det var nog ingen som påpekade att det var konstigt. Jag hade väldiga problem med tjejer, förstod inte hur man skulle prata med dem och blev bara förvirrad av mina känslor. Jag var 'kär' i ett antal olika personer, men kunde aldrig riktigt uttrycka vad jag kände.
Utanför skolan var problemen större, jag bråkade mycket med mina föräldrar om fritidsaktiviteter och annat. Själv föredrog jag att sitta hemma framför datorn (var besatt av datorer från tidig ålder, började pyssla med datorer vid 10 års ålder) medans mina föräldrar desperat försökte tvinga mig att gå ut och aktivera mig med någon typ av sport eller dylikt. Vi bråkade dagligen.
Gymnasiet blev på något sätt spiken i kistan, kände redan i ettan att det har var ohållbart. Förstod inte längre hur man skulle vara for att vara normal, for att få kompisar. I tvåan bröt jag ihop totalt och började sova 14-15 timmar per dygn, ibland mer. Hade ständig huvudvärk och fick verkligen tvinga mig till skolan. Jag var inte mobbad under gymnasiet, blev aldrig retad eller hånad men kände mig andå aldrig lugn och alltid sönderstressad. I samma veva rymde min lillasyster hemifrån och min pappa fick problem (går inte in närmare på det här, lite personligt) vilket ökade stressen hemifrån.
Det slutade med att jag tog studenten med ofullständiga betyg och 40% frånvaro. Tvingade senare mig själv att läsa in betyg på komvux (vid 19-20), men det blev ända halvdant eftersom jag blev lika nervös och konstig där.
När jag var 21 suiciderade min pappa och efter det bestämde jag mig för att jag behöver hjälp. Min mor hjälpte mig att få kontakt med psykiatrin och jag fick träffa en terapeut. Terapin kändes helt meningslös men jag vågade inte säga nåt, eller kunde kanske inte. Hur som helst rullade det på, flyttade hemifrån (på min mors initiativ) vid 23 års ålder och försökte börja läsa lite kurser på universitetet. Det gick inget vidare. Så fort det blev tal om grupparbete och dylikt sa vågade jag inte komma dit. Jag levde på pengar jag fatt i arv efter släktingar och fördrev tiden med att spela datorspel. Mådde sämre och sämre.
Under den har perioden hade jag egentligen en vän som jag umgicks med. Klagar inte, jag trivdes bra med en vän och hade ingen önskan om att skaffa fler. Livet blev mer och mer förvirrat och jobbigt, provade en mängd olika mediciner som inte hjälpte ett dugg (SSRI, bensodiazepiner, osv). Fick med tiden mer och mer självmordstankar och blev mer och mer ångestfylld och deprimerad. Diagnosen var under den har tiden depression eller dystymi (minns inte riktigt) och senare lades ångeststörning eller nåt liknande till, samt social fobi. Min psykiater föreslog vid ett par tillfällen att jag kanske har asperger eller adhd eller båda två, men jag vägrade acceptera det för jag såg det lite som att bli dömd till en livstid av motgångar, nåt i den stilen.
När jag var 23 eller 24 träffade jag också en tjej som jag tyckte mycket om, men jag gjorde slut på eget initiativ när jag tröttnade på att aldrig kunna vara som man ska vara. Hon undrade ofta varför jag inte sa att jag älskade henne och varför jag inte ville hitta på nåt med henne, gå på bio eller gå ut och äta och sådant. Hade aldrig någon bra förklaring.
Vid 25 sökte jag in på läkarprogrammet och kom in. Min mor fick köra mig till första föreläsningen, jag satt i passagerarsätet och hyperventilerade. Försokte så gott jag kunde under ungefär 1.5 terminer, sedan tog det stopp. Ska tillägga att jag redan vid 24 års ålder eller något i den stilen hade försökt få till stånd en neuropsykiatrisk utredning, efter över ett år var det nu dags för den. Resultatet blev att de inte hittade något neuropsykiatriskt funktionshinder.
Sa här sitter jag nu, 27 år. Ingen utbildning, ingen egentlig jobberfarenhet, hopplöst förvirrad och bortkommen. Just nu befinner jag mig på Island, min syster har förbarmat sig över mig och erbjudit mig att jobba åt hennes sambo i några månader. Jag försöker verkligen så gott jag kan men det ar inte lätt.
Mitt största problem är ångesten, och oförmågan att klara sociala situationer. Jag fattar tamejfan inte vad jag ska säga eller göra helt enkelt.
Vad tror ni? Kan asperger vara mitt problem eller är jag bara 'konstig' och deprimerad? Ska jag sluta 'jaga diagnos' och bara försöka ta mig igenom mina svårigheter på egen hand?
Ber om ursäkt för att det blev så mycket och så långt, har försökt banta ner det så mkt som möjligt.
Moderator mnordgren:
en hjälpsam forummedlem lade till å, ä och ö i texten. Kopierade in det.
Far borja med att be om ursakt for avsaknaden av svenska bokstaver, sitter utomlands.
Jag är 27 år gammal, man och ensamstående. Har ända sedan barndomen känt mig 'konstig' och utanför gemenskapen på något satt. Problemen började egentligen i samband med skolstarten. Passade inte in och betedde mig udda, ville helst bli lämnad ifred och kom inte överens med resten av klassen. Hade dock inga problem med studierna, hade det snarare ganska lätt for mig. Sarskilt lätt hade jag nog for språk. Delvis också for matematik, men bara sa länge jag fick räkna på mitt sätt. Hade oerhört svårt for 'räknesystem' av olika slag.
Så långt tillbaka jag kan minnas har jag gjort allt for att undvika gruppaktiviteter. Jag ljög ofta om magvärk, huvudvärk och annat för att slippa gå till min basketträning, vara med på gymnastiken, eller för att slippa gå till skolan.
Kunde aldrig första hur man skulle göra for att skaffa vänner, men till slut lyckades jag ändå på något sätt bli en del av någon slags gemenskap. Hade väl en 4-5 vänner genom låg- och mellanstadiet. Jag började också fungera ganska bra socialt i 11-12-årsåldern (med de vänner jag hade).
När det blev dags för högstadiet och jag (snarare mina föräldrar) valde en skola långt ifrån min stadsdel och utan mina vänner gick allt at h-vete igen dessvärre. Den här skolan var en "finare" friskola och tog emot elever från hela staden, men framfor allt från områden i närheten naturligtvis. Detta innebar att de flesta redan hade etablerade 'grupper' och jag kom som ensam elev från min stadsdel. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig for att tas upp i någon grupp eller lära kanna någon. Allt socialt självförtroende jag trodde mig ha haft var som bortblåst. Satt mest tyst och försökte väcka så lite uppseende som möjligt. Självklart drog jag på det sättet ännu mer uppmärksamhet till mig och blev mer eller mindre mobbad av några killar i min klass och andra klasser under nästan hela sjuan. På något vis lyckades jag efter mycket om och men lära känna lite annat folk i klassen och på grund av det blev jag också vän med mina tidigare 'plågoandar'. Resten av högstadiet flöt på utan större problem, jag hade fortsatt lätt for att lära mig (kunde läsa böcker och sedan 'bläddra' i dem mentalt?!) och gjorde bra ifrån mig på prov.
Jag umgicks nästan aldrig med klasskamrater på fritiden utan fortsatte umgås med mina tidigare vänner från min egen stadsdel. Det verkade dock som om folk i min klass accepterade detta och det var nog ingen som påpekade att det var konstigt. Jag hade väldiga problem med tjejer, förstod inte hur man skulle prata med dem och blev bara förvirrad av mina känslor. Jag var 'kär' i ett antal olika personer, men kunde aldrig riktigt uttrycka vad jag kände.
Utanför skolan var problemen större, jag bråkade mycket med mina föräldrar om fritidsaktiviteter och annat. Själv föredrog jag att sitta hemma framför datorn (var besatt av datorer från tidig ålder, började pyssla med datorer vid 10 års ålder) medans mina föräldrar desperat försökte tvinga mig att gå ut och aktivera mig med någon typ av sport eller dylikt. Vi bråkade dagligen.
Gymnasiet blev på något sätt spiken i kistan, kände redan i ettan att det har var ohållbart. Förstod inte längre hur man skulle vara for att vara normal, for att få kompisar. I tvåan bröt jag ihop totalt och började sova 14-15 timmar per dygn, ibland mer. Hade ständig huvudvärk och fick verkligen tvinga mig till skolan. Jag var inte mobbad under gymnasiet, blev aldrig retad eller hånad men kände mig andå aldrig lugn och alltid sönderstressad. I samma veva rymde min lillasyster hemifrån och min pappa fick problem (går inte in närmare på det här, lite personligt) vilket ökade stressen hemifrån.
Det slutade med att jag tog studenten med ofullständiga betyg och 40% frånvaro. Tvingade senare mig själv att läsa in betyg på komvux (vid 19-20), men det blev ända halvdant eftersom jag blev lika nervös och konstig där.
När jag var 21 suiciderade min pappa och efter det bestämde jag mig för att jag behöver hjälp. Min mor hjälpte mig att få kontakt med psykiatrin och jag fick träffa en terapeut. Terapin kändes helt meningslös men jag vågade inte säga nåt, eller kunde kanske inte. Hur som helst rullade det på, flyttade hemifrån (på min mors initiativ) vid 23 års ålder och försökte börja läsa lite kurser på universitetet. Det gick inget vidare. Så fort det blev tal om grupparbete och dylikt sa vågade jag inte komma dit. Jag levde på pengar jag fatt i arv efter släktingar och fördrev tiden med att spela datorspel. Mådde sämre och sämre.
Under den har perioden hade jag egentligen en vän som jag umgicks med. Klagar inte, jag trivdes bra med en vän och hade ingen önskan om att skaffa fler. Livet blev mer och mer förvirrat och jobbigt, provade en mängd olika mediciner som inte hjälpte ett dugg (SSRI, bensodiazepiner, osv). Fick med tiden mer och mer självmordstankar och blev mer och mer ångestfylld och deprimerad. Diagnosen var under den har tiden depression eller dystymi (minns inte riktigt) och senare lades ångeststörning eller nåt liknande till, samt social fobi. Min psykiater föreslog vid ett par tillfällen att jag kanske har asperger eller adhd eller båda två, men jag vägrade acceptera det för jag såg det lite som att bli dömd till en livstid av motgångar, nåt i den stilen.
När jag var 23 eller 24 träffade jag också en tjej som jag tyckte mycket om, men jag gjorde slut på eget initiativ när jag tröttnade på att aldrig kunna vara som man ska vara. Hon undrade ofta varför jag inte sa att jag älskade henne och varför jag inte ville hitta på nåt med henne, gå på bio eller gå ut och äta och sådant. Hade aldrig någon bra förklaring.
Vid 25 sökte jag in på läkarprogrammet och kom in. Min mor fick köra mig till första föreläsningen, jag satt i passagerarsätet och hyperventilerade. Försokte så gott jag kunde under ungefär 1.5 terminer, sedan tog det stopp. Ska tillägga att jag redan vid 24 års ålder eller något i den stilen hade försökt få till stånd en neuropsykiatrisk utredning, efter över ett år var det nu dags för den. Resultatet blev att de inte hittade något neuropsykiatriskt funktionshinder.
Sa här sitter jag nu, 27 år. Ingen utbildning, ingen egentlig jobberfarenhet, hopplöst förvirrad och bortkommen. Just nu befinner jag mig på Island, min syster har förbarmat sig över mig och erbjudit mig att jobba åt hennes sambo i några månader. Jag försöker verkligen så gott jag kan men det ar inte lätt.
Mitt största problem är ångesten, och oförmågan att klara sociala situationer. Jag fattar tamejfan inte vad jag ska säga eller göra helt enkelt.
Vad tror ni? Kan asperger vara mitt problem eller är jag bara 'konstig' och deprimerad? Ska jag sluta 'jaga diagnos' och bara försöka ta mig igenom mina svårigheter på egen hand?
Ber om ursäkt för att det blev så mycket och så långt, har försökt banta ner det så mkt som möjligt.
Moderator mnordgren:
en hjälpsam forummedlem lade till å, ä och ö i texten. Kopierade in det.
av barracuber » 2011-01-28 12:47:50
Välkommen hit!
Du låter inte alls ovanlig! Du har kommit till rätt ställe här!
Vi är många här med samma typ av utanförproblem. Hoppas du stannar här och kanske hittar nya vänner och kontakter!
Du låter inte alls ovanlig! Du har kommit till rätt ställe här!
Vi är många här med samma typ av utanförproblem. Hoppas du stannar här och kanske hittar nya vänner och kontakter!
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
av Miche » 2011-01-28 13:05:22
Jag har läst ditt inlägg (tyckte det var så fruktansvärt jobbigt utan å, ä och ö se jag har just bett en moderator att lägga dit dom, jag hoppas att du kan hitta något sätt att få dit dom själv i fortsättningen).
Jag tycker att hela din beskrivning låter som om du borde ha en Asperger-diagnos. Det är ingen tvekan om att du är intelligent (vilket inte är ovanligt bland aspisar) men att du inte förstår hur andra människor fungerar (vilket är väldigt typiskt för nästan alla aspisar).
Lycka till i fortsättningen och varmt välkommen hit.
Jag tycker att hela din beskrivning låter som om du borde ha en Asperger-diagnos. Det är ingen tvekan om att du är intelligent (vilket inte är ovanligt bland aspisar) men att du inte förstår hur andra människor fungerar (vilket är väldigt typiskt för nästan alla aspisar).
Lycka till i fortsättningen och varmt välkommen hit.
av kork » 2011-01-28 16:00:52
Miche skrev:Jag tycker att hela din beskrivning låter som om du borde ha en Asperger-diagnos. Det är ingen tvekan om att du är intelligent (vilket inte är ovanligt bland aspisar) men att du inte förstår hur andra människor fungerar (vilket är väldigt typiskt för nästan alla aspisar).
Stort tack till er bada for att ni orkade traggla er igenom texten, ser nastan olasligt ut. Sitter som sagt pa laptop utan svenska bokstaver, ska forsoka ordna det snarast.
Ville bara kommentera Miches inlagg:
Jag har fatt hora av bade vardpersonal och anhoriga/vanner, nar jag sjalv borjat fundera kring autism/asperger, att det ar en omojlighet da jag ar "for intelligent". Vad ska det betyda?! Som om asperger skulle ha nagonting med intellekt (mojligen "socialt intellekt") att gora? Trottsamt.
Hur som helst. Tack for det varma mottagandet
av Joakoni » 2011-01-28 22:08:56
Hej och välkommen!
O helvete va det låter bekant! - din livshistoria.
Allt med utbildning och jobb, att inte orka genomföra och/eller slutföra någonting, att backa ur det mesta i livet, att känna sig fullständigt misslyckad... Skillnad i vissa detaljer, men slående likheter i det mesta.
Känner verkligen med dig!
Har inte heller någon AS diagnos, försöker komplettera gymnasiet på 50% på Komvux, det är knappt att det går.
Är inte dum!
Inget jobb. 35 år.
O helvete va det låter bekant! - din livshistoria.
Allt med utbildning och jobb, att inte orka genomföra och/eller slutföra någonting, att backa ur det mesta i livet, att känna sig fullständigt misslyckad... Skillnad i vissa detaljer, men slående likheter i det mesta.
Känner verkligen med dig!
Har inte heller någon AS diagnos, försöker komplettera gymnasiet på 50% på Komvux, det är knappt att det går.
Är inte dum!
Inget jobb. 35 år.
av AAA » 2011-01-28 23:31:24
Miche skrev:Jag har läst ditt inlägg (tyckte det var så fruktansvärt jobbigt utan å, ä och ö så jag har just bett en moderator att lägga dit dom, jag hoppas att du kan hitta något sätt att få dit dom själv i fortsättningen).
Borde väl gå att fixa virtuellt svenskt tangentbord på nåt sätt?
av AAA » 2011-01-28 23:58:38
Verkar finnas olika alternativ att testa, några av dem:
1). Verkar lättast:
Håll ner ALT knappen och slå med nummertangenterna, inte dom över bokstäverna, följande nummer:
Alt+134=å
Alt+132=ä
Alt+148=ö
Alt+143=Å
Alt+142=Ä
Alt+153=Ö
Från http://eforum.idg.se/topic/172554-hjalp ... kt-office/
2). En annan lösning:
http://www.usabloggen.se/2006/02/03/sve ... utomlands/
3). Samma som 1). - men detta kanske förutsätter ej laptop?
http://www.reseforum.se/forum/allmaen-r ... lands.html
4). Loggar jag in nånstans där vissa tecken inte funkar brukar jag kopiera dem och sedan klistara in dem vid behov. Det är inte alltid det funkar att ändra till det svenska tangentbordet. Men Ctrl-C över en symbol funkar och sedan Ctrl-V för att klistra in.
5). http://en.wikipedia.org/wiki/Keyboard_layout#Swedish
1). Verkar lättast:
Håll ner ALT knappen och slå med nummertangenterna, inte dom över bokstäverna, följande nummer:
Alt+134=å
Alt+132=ä
Alt+148=ö
Alt+143=Å
Alt+142=Ä
Alt+153=Ö
Från http://eforum.idg.se/topic/172554-hjalp ... kt-office/
2). En annan lösning:
http://www.usabloggen.se/2006/02/03/sve ... utomlands/
3). Samma som 1). - men detta kanske förutsätter ej laptop?
http://www.reseforum.se/forum/allmaen-r ... lands.html
4). Loggar jag in nånstans där vissa tecken inte funkar brukar jag kopiera dem och sedan klistara in dem vid behov. Det är inte alltid det funkar att ändra till det svenska tangentbordet. Men Ctrl-C över en symbol funkar och sedan Ctrl-V för att klistra in.
5). http://en.wikipedia.org/wiki/Keyboard_layout#Swedish
av A » 2011-02-02 1:14:23
Vad vill du när Islands-sejouren är över o du är hemma i Sverige igen?
Utredning? Diagnos? Eller vad?
AS är inte relaterat till intelligensnivå men kan ibland vara lättare att handskas med om man är intelligent. Ibland alltså.
Var bor du när du bor i Sverige? Vilken ände av landet om du inte vill skriva var. Eller skicka mig ett pm om du vill.
Så kanske du kan få tips om vad du kan göra när du är tebaks här, beroende på vad du vill förstås.
Utredning? Diagnos? Eller vad?
AS är inte relaterat till intelligensnivå men kan ibland vara lättare att handskas med om man är intelligent. Ibland alltså.
Var bor du när du bor i Sverige? Vilken ände av landet om du inte vill skriva var. Eller skicka mig ett pm om du vill.
Så kanske du kan få tips om vad du kan göra när du är tebaks här, beroende på vad du vill förstås.
av kork » 2011-02-04 2:25:55
Bor i Linköping. Problemet är att jag får motsägelsefulla besked hela tiden. Först var det depression, vidare till ångeststörning, social fobi, add och slutligen asperger och dystymi. Dessvärre (eller dessbättre) gjordes en npu som var utan anmärkning, vilket spär på förvirringen och frustrationen ytterligare.
Jag förstår verkligen inte socialt samspel överhuvudtaget, måste lägga mig och vila när jag har träffat folk. Får brutal ångest om jag måste ringa någon, till och med om det är en familjemedlem. Listan fortsätter i all oändlighet.
Så vad vill jag? Vad kan jag göra? Jag vill självklart ha någon sorts hjälp innan jag sätter en kula i pannan, men vart vänder man sig när man har alla symtom men ingen diagnos..
Jag förstår verkligen inte socialt samspel överhuvudtaget, måste lägga mig och vila när jag har träffat folk. Får brutal ångest om jag måste ringa någon, till och med om det är en familjemedlem. Listan fortsätter i all oändlighet.
Så vad vill jag? Vad kan jag göra? Jag vill självklart ha någon sorts hjälp innan jag sätter en kula i pannan, men vart vänder man sig när man har alla symtom men ingen diagnos..
Återgå till Att leva som Aspergare