@A
Det du skriver i den andra delen av inlägget, att ordna tillvaron så att den skiljer sig så lite som möjligt mellan föräldrarna för att skapa stabilitet, ser jag (vi) också värdet på.

Däremot är jag väldigt skeptisk till din förklaring, både rent generellt och än mer i vårt fall. Jag tror inte att ett barn automatiskt knyter an starkare till modern utan att det beror på engagemang och förhållningssätt när barnet väl är fött.

Sammelsurium skrev:Jag tror inte att ett barn automatiskt knyter an starkare till modern utan att det beror på engagemang och förhållningssätt när barnet väl är fött.

Medhåll på det... Vill tillägga sjukdomar och andra svårigheter bara.

jorand skrev:

Sammelsurium skrev:Jag tror inte att ett barn automatiskt knyter an starkare till modern utan att det beror på engagemang och förhållningssätt när barnet väl är fött.

Medhåll på det... Vill tillägga sjukdomar och andra svårigheter bara.

Har läst att barnet alltid knyter an till den förälder som är bäst på att tillgodose barnets behov. Så det skulle lika gärna kunna knyta an till pappan, men det blir nog oftast mamman.

NoteToSelf skrev:Har läst att barnet alltid knyter an till den förälder som är bäst på att tillgodose barnets behov. Så det skulle lika gärna kunna knyta an till pappan, men det blir nog oftast mamman.

Oftast ja, vår dotter knyter bättre an till mig än till sin mor och jag har en kompis vars dotter hellre bor hos sin pappa än sin mamma.

Saker och ting är inte bara på ett sätt. Min son har inte knutit an till någon annan än mig, han är 11 och har autism.

Jag fick ta allt som min son inte mådde bra av och jag fick även lov att ändra på mig själv. Jag blev tvungen att bli mer som en man, än den flamsiga tramsiga kvinna jag är. Jag pratade för mycket onödigt, jag gestikulerade för mycket, jag hade svårt att vara enkel och tydlig.

När han då gick i skolan och kom hem, så orkade han inte med, att jag hade för mycket kvinnliga egenskaper. De behöver lugn och ro, även i relationen till sin förälder, man måste hela tiden utstråla det lugn, som många män automatiskt utstrålar.

Jag är ganska övertygad om att många mammor får ta allt det svåra, just för att vi råkar vara kvinnor, inte för att barnet inte vågar göra lika mot pappan. Pappor är oftast tystlåtna, säger inte mer än nödvändigt, viftar inte runt med armarna och annat som kan bli jobbigt för ett barn, som redan är uttröttad från dagens aktiviteter.

Sen kanske man ska se över om det finns orsaker till att barnet inte orkar med att fungera hemma också, men genom att vi tänker på hur vi agerar, så kan nog mycket frustration hos barnet undvikas, genom att lära oss, från männen