Jag undrar om det är fler här på forumet som har svårt att direkt uttrycka ilska och bli arg?

Jag vet nämligen inte själv om jag någonsin har fått något riktigt raseriutbrott eller visat att jag varit riktigt arg. Oftast är det är mest andra som blir arga på mig men i en sådan situation står jag helt mållös och kan inte med att säga emot även fast den andre har fel. Kan detta ha någonting med en antiagressiv karaktär att göra?

Jag är väldigt aggressionshämmad. Får i princip aldrig utbrott nuförtiden, höjer inte ens rösten. Är även otroligt rädd för att andra ska bli arga på mig.

Så ja, jag känner igen mig.

Jodå. Blir väldigt sällan arg, och de få gånger det händer oftast på mig själv.

Oskar skrev:Kan detta ha någonting med en antiagressiv karaktär att göra?

Antiaggressiv? Knappast, vi Aspergare är ju mordlystna galningar som borde in på psyket. De har jag läst i tidningen iaf.

Över till topic. Jag blir sällan arg, men visst har jag fått ordentliga raseriutbrott någon gång, men visar de sällan... Men de räcker att jag ser Maud Olofssons idiotnylle i en debatt och jag vill slänga ut TV:n.

Men det var länge sen jag blev riktigt skitförbannad på någon, hände mer i min ungdom. Har svårt att visa sånt, är en person som undviker konflikter oftast (utom politiska sådana)... Personen som backar istället för att besvara skit med skit osv.

Däremot var de så förut iaf. att jag blev sällan arg, men om jag blev det och besvarade skiten, då blev jag riktigt jävla fly förbannad. Hade liksom inte spärren förut vid lite lagom "småkäftig", utan de var antingen kolugn eller fly förbannad. Som tur var oftast kolugn.

Jag har svårt att uttrycka känslor överhuvudtaget, men särskilt ilska. Läser om många aspergare som har problem med raseriutbrott, därför har jag nästan tvivlat på min diagnos ibland, eftersom jag i stort sett inte kan bli riktigt arg. Men jag vet nu att alla inte har alla kriterier. Kanske är det mest de med både asperger och adhd som har kort stubin?

Det stämmer. Fast jag tycker det är bekvämt, för jag vet inte vad som är anledningen till att jag inte uttrycker iska eller aggression på ett känslomässigt plan. Det kan vara AS, men det går även hand i hand med min livsåskådning.

Visst kan jag bli arg och så, men sällan förbannad.

Jag känner igen mig, dock i min ungdom blev jag oftast arg för småsaker dock fick min mamma ta alla smällar, har aldrig skällt ut någon annan förutom en gång, (men det var för att jag inte blev lämnad ifred). Jag kan inte förstå varför människor kan bli så arga, och jag är rädd för konflikter, rädd för att de ska vara arga på mig. Iof kan jag inte uttrycka känslor överhuvdtaget så jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag känner igen mig.

Blir sällan arg. blir ganska sur när jag slår i tårna i tröskeln ^__^

men blir inte förbannad på folk

Jag är naturligt aggressiv och har därför lätt att nå de känsloregistren. Och att förstå dem.

Det är de som aldrig blir arga man ska akta sig för.

marxisten skrev:Däremot var de så förut iaf. att jag blev sällan arg, men om jag blev det och besvarade skiten, då blev jag riktigt jävla fly förbannad. Hade liksom inte spärren förut vid lite lagom "småkäftig", utan de var antingen kolugn eller fly förbannad. Som tur var oftast kolugn.

Känner igen mig i det där.
I min barndom så exploderade jag var och varannan dag, med dryga konsekvenser. Det är nämligen så att jag inte har några som helst spärrar när jag blir förbannad.
Antingen är jag superlugn eller så exploderar det i ilska, då kan jag göra vad som helst. Det ska dock krävas EXTREMT mycket för att få mig att bli förbannad.

Moderator mnordgren: fixade citatet så det framgår vem som citeras.

chibibotto skrev:Jag känner igen mig, dock i min ungdom blev jag oftast arg för småsaker dock fick min mamma ta alla smällar, har aldrig skällt ut någon annan förutom en gång, (men det var för att jag inte blev lämnad ifred). Jag kan inte förstå varför människor kan bli så arga, och jag är rädd för konflikter, rädd för att de ska vara arga på mig. Iof kan jag inte uttrycka känslor överhuvdtaget så jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag känner igen mig.

Precis samma här. Om jag tänker tillbaka tror jag bara att det är två tillfällen som jag blivit "arg" utanför hemmet.

Jag har haft jättesvårt att uttrycka ilska så länge jag kan minnas. (Fast tydligen fick jag raseriutbrott som barn när andra barn inte gjorde som jag sa...) Jag har blivit stel och tyst när andra blivit arga, och när jag någon gång blivit arg och inte kunnat dölja det har ilskan varit så uppblandad med ångest att ångesten nog tagit överhanden. Fast den här veckan har jag varit arg flera gånger och till och med höjt rösten, UTAN att få ångest! Det känns rätt fantastiskt.

Jag har inte problem med att uttrycka ilska. Däremot frågar ofta folk mig om jag är arg, när jag i själva verket är i mitt normala sinnelag. Jag brukar få förklara att det är mina ord de ska lyssna på och inte hur jag uttrycker det. Verkar inte funka så bra för NT att ta in den informationen.

jag blir ofta arg. och väldigt arg.

arg är nog den känsla jag har närmast till. argast av allt blir jag på folk.

en annan grej är att om jag blir ledsen för nåt, blir sårad etc, så slår det över till ilska direkt. jag känner inte ledsenheten, jag blir förbannad direkt.

Identitet skrev:jag blir ofta arg. och väldigt arg.

arg är nog den känsla jag har närmast till. argast av allt blir jag på folk.

en annan grej är att om jag blir ledsen för nåt, blir sårad etc, så slår det över till ilska direkt. jag känner inte ledsenheten, jag blir förbannad direkt.

Känner igen mig i detta. Alltid bara irriterad.

Arkimedes skrev:

Identitet skrev:jag blir ofta arg. och väldigt arg.

arg är nog den känsla jag har närmast till. argast av allt blir jag på folk.

en annan grej är att om jag blir ledsen för nåt, blir sårad etc, så slår det över till ilska direkt. jag känner inte ledsenheten, jag blir förbannad direkt.

Känner igen mig i detta. Alltid bara irriterad.

Alltid?

Inga svårigheter, färdigheter att hantera frustrationer på har jag däremot.

Arga människor är inte sällan naiva och blir då missnöjda med hur verkligheten presenteras för dem.

jag stör mig helt enkelt på hur korkade folk är.
ställa sig med kundvagnen mitt i gången så man inte kommer förbi? sätta sig PÅ min väska på bussen istället för att be mig flytta den? smälla igen dörrar så det vibrerar i min lägenhet istället för att stänga dem på precis samma sätt som man öppnar dem?
och så vidare och så vidare.
jag är inte naiv, jag har helt enkelt väldigt låg tolerans mot folk

prodge64 skrev:

Arkimedes skrev:

Identitet skrev:jag blir ofta arg. och väldigt arg.

arg är nog den känsla jag har närmast till. argast av allt blir jag på folk.

en annan grej är att om jag blir ledsen för nåt, blir sårad etc, så slår det över till ilska direkt. jag känner inte ledsenheten, jag blir förbannad direkt.

Känner igen mig i detta. Alltid bara irriterad.

Alltid?

Jag menade, att istället för ledsen, sårad, besviken etc, så blir jag för det mesta bara irriterad.

jag blir nästan aldrig arg. jag kan bli irriterad eller störd, men arg är en känsla som jag inte vet om jag någonsin upplevt... det finns iochförsig många känslor jag inte vet om jag upplevt