Utreddes på eget initiativ för ett år sedan.
Under hela utredningen sa psykologen att det inte verkade handla om neuropsykiatriska problem, utan snarare psykosociala. Fick sista gången träffa en överläkare helt kort och han verkade vara av annan åsikt för diagnosen blev asperger.

Har inte förrän nu, ett år senare, börjat ta till mig/ifrågasätta diagnosen.

Men min fråga är: kan man verkligen vara helt säker på en diagnos? Misstag kan väl ske? Jag har förvisso problem men det sociala med det är så mycket jag inte känner igen mig i...

Förvirrad...
Tack för att detta forum finns!
/Magdalena

magdalena skrev:Utreddes på eget initiativ för ett år sedan.
Under hela utredningen sa psykologen att det inte verkade handla om neuropsykiatriska problem, utan snarare psykosociala. Fick sista gången träffa en överläkare helt kort och han verkade vara av annan åsikt för diagnosen blev asperger.

Har inte förrän nu, ett år senare, börjat ta till mig/ifrågasätta diagnosen.

Men min fråga är: kan man verkligen vara helt säker på en diagnos? Misstag kan väl ske? Jag har förvisso problem men det sociala med det är så mycket jag inte känner igen mig i...

Förvirrad...
Tack för att detta forum finns!
/Magdalena

Välkommen hit!

Känner igen mig i det du skrev. Jag fick 'autismliknande tillstånd' för att jag inte uppfyllde ett AS-villkor, nämligen det om extrema intressen. (Vilket jag iofs har ett o annat. Men de tyckte jag var rätt "normal" eftersom jag har familj och klarar det hyfsat. )

Trots att jag fick 'autismliknande tillstånd' tyckte de att jag kan säga utåt att jag har Asperger. (men jag är lite tveksam till det pga att det är ett ganska kontroversiellt begrepp...)

Psykosociala problem. Det stämmer in bra på hur jag har haft det på mina arbetsplatser.

Samtidigt känner jag igen mig i många av AS-kriterierna, om ändå inte så starkt. Men som vi vet, även mild Asperger kan ofta ge stora problem i samhället.

Tack för svar!

Jag har inga extrema intressen, konstigt att alternativa diagnoser inte alls nämndes. Det var jag som föreslog asperger (visste knappt vad det var) och det verkar vara det enda som utreddes?
Har i och för sig hör att asperger-diagnosen nu skall byta namn till autismspektumtillstånd...eller syndrom eller något liknande...? Ytterligare förvirring för mig.
Saknar även att man inte grundligt förklarade och gick igenom anledningarna till att diagnosen blev asperger.
(tester,tester,tester-du har asperger-tack o adjö)

Tack än en gång för ditt svar.
Magdalena

barracuber skrev:Jag fick 'autismliknande tillstånd' för att jag inte uppfyllde ett AS-villkor, nämligen det om extrema intressen.

O.O jag har inget extremt intresse. Och jag fick diagnosen Asperger. WHYYYYYYYY`````?`!!?!!`!`T___T

John skrev:

barracuber skrev:Jag fick 'autismliknande tillstånd' för att jag inte uppfyllde ett AS-villkor, nämligen det om extrema intressen.

O.O jag har inget extremt intresse. Och jag fick diagnosen Asperger. WHYYYYYYYY`````?`!!?!!`!`T___T

Din läkare var väl antagligen korkad! That's why!

s00nice skrev:

John skrev:

barracuber skrev:Jag fick 'autismliknande tillstånd' för att jag inte uppfyllde ett AS-villkor, nämligen det om extrema intressen.

O.O jag har inget extremt intresse. Och jag fick diagnosen Asperger. WHYYYYYYYY`````?`!!?!!`!`T___T

Din läkare var väl antagligen korkad! That's why!

På de här korta enpunktsbeskrivningarna låter det som att det var barracubers läkare som var korkad. "Extrema intressen", vad nu diagnosställaren menar med det, är inget krav för diagnos.

Även i den "praktik" vissa egocentriska läkare sätter över diagnoskriterierna (fast de då brukar mena bara sin egen slumpmässigt bestämda erfarenhet) finns det många mycket uppenbara aspergare som mycket uppenbart saknar "extrema intressen".

s00nice skrev:

John skrev:O.O jag har inget extremt intresse. Och jag fick diagnosen Asperger. WHYYYYYYYY`````?`!!?!!`!`T___T

Din läkare var väl antagligen korkad! That's why!

ja, så kan de nog vara

På de här korta enpunktsbeskrivningarna låter det som att det var barracubers läkare som var korkad. "Extrema intressen", vad nu diagnosställaren menar med det, är inget krav för diagnos.

Även i den "praktik" vissa egocentriska läkare sätter över diagnoskriterierna (fast de då brukar mena bara sin egen slumpmässigt bestämda erfarenhet) finns det många mycket uppenbara aspergare som mycket uppenbart saknar "extrema intressen".

Syftade på Johns läkare.
Men du har väldigt rätt, finns många läkare som anser sig ha kunskap de egentligen inte besitter, vilket leder till misär för vissa.

magdalena: Jag kan inte se vad någon ska kunna säga på så litet, och det är ju du som bestämmer om du vill berätta mer.

Naturligtvis förekommer feldiagnosticeringar. Mest underdiagnosticering, vad många av oss själva har sett och erfarit, och då talar vi inte om några latmaskar som inte behöver hjälp utan tycker det är häftigt med Asperger. (Väldigt häftigt att uteslutas ur sociala sammanhang som "empatilös" mördare, som det framställs i media, att inte få jobb utom kanske oavlönat slavarbete, att få leva på nålpengar i utförsäkringarnas tidevarv, eller att tvingas inse att man kan behöva ta allt det för att få hjälp att klara jobb och annat ändå på litet sikt... )

Däremot är aspergerdiagnosen impopulär hos många läkare och psykologer. Många av dem är inte bekanta med diagnosen sedan de utbildades, utan då var det bara tal om psykosociala problem (som många av oss har genom åren behandlats för — enbart — utan att bli hjälpta). Andra klarar inte av att sätta sig in i hur mycket extra energi som går åt till att kompensera för saker andra klarar automatiskt, anser inte att diagnosticeringen kan ta hänsyn till den brist på energi som gör att många av oss bränner ut sig och så vidare. Den gruppen är högljudd och brukar ofta kalla oss latmaskar, fast i finare ord. Men en mindre överdiagnosticering förekommer säkert också, konstigt vore det annars.

Sedan finns det ju de som pekar på den sociala stigmatisering som följer med diagnos. Det ska ju inte vara relevant för om man uppfyller kriterierna eller inte, men tyvärr måste man väl säga att det är bra om man som patient sätter sig in i vad det kan innebära av sociala fördomar och mindre chanser till jobb och sjukvård kontra den hjälp man kan få.

magdalena skrev:Saknar även att man inte grundligt förklarade och gick igenom anledningarna till att diagnosen blev asperger.
(tester,tester,tester-du har asperger-tack o adjö)

Låter konstigt. Tidspress? Men det ska inte vara någon ursäkt. Ring och begär ordentligt samtal kanske, och förbered dina frågor till dess?

************

Åtminstone ur [WikiSve]DSM[/WikiSve] ska de ta bort aspergerdiagnosen, ja. Avhandlat bland annat här:

http://www.aspergerforum.se/forandring- ... 16314.html
http://www.aspergerforum.se/dsm-v-t6564.html

Läste någonstans att även [WikiSve]ICD[/WikiSve] var på väg att göra det.

Klockrent formulerat av Zombie!

Tack Zombie för ditt välformulerade o kloka svar.
/magdalena

En liten parentes om extrema intressen: för diagnosen räcker att man är extremt rutinbunden eller har andra fixeringar/ritualer.

Exakt. Jag har just i dagarna tragglat med en del utkast till eventuella svarskommentarer på min senaste Newsmill-artikel och med att försöka spela in ett första klipp på en ny videoblogg på Youtube, och formulerat mig mycket kring att det mest centrala i vad diagnosen faktiskt är kan sammanfattas mycket enkelt, utifrån de två huvudsakliga kriterierna:

Man ska ha en kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion parat med begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter.

Den förstnämnda sociala nedsättningen ska visa sig på minst två av fyra sätt som sedan räknas upp, de begränsade mönstren ska visa sig på minst ett av fyra uppräknade sätt. Att ha specialintressen är ett av dessa sistnämnda. Ett av de tre andra lyder: "Brist på social eller emotionell ömsesidighet", och är sålunda det närmaste man kan komma det utbredda svamlet om att aspergare ska "ha taskig empati".

Nästa punkt är att störningen ska orsaka kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden. Det är synnerligen väl belagt att det inte måste betyda att man inte ska kunna haft arbete alls, och/eller inte faktiskt både kunnat möta partners, ingått relationer och ha (haft) familj och barn.

Det är ju hur pass man klarar av hela livet - med eller utan arbete och/eller eventuell familj - som avgör om man klarar av det bra nog att räknas som fullt frisk och "normal", eller om man får anses ha en kliniskt signifikant nedsättning.

Ändå sitter en massa rena lallare till diagnosställare med egna personliga tolkningar - av ren okunskap - att det inte ska kunna vara Asperger om man har - eller har haft!!! - familj...

Den utredde kan sitta där med hysteriska problem just av att ta hand om det liv man har, och blir nekad den mest korrekta diagnos som finns för den problembild man har just för att man en gång råkat möta någon och avla barn...

Det är oprofessionellt och oseriöst, och icke förty är det väl representativt för kunskaperna hos yrkeskårerna som ska "kunna" ställa vår diagnos...

Tack Pemer för ditt förtydligande av diagnoskriterier.

Jag har alltid känt mig annorlunda, haft ett annat sätt att tänka och se på världen, som en egen religion har jag tänkt...
Har upplevt mitt sätt att tänka som något i grunden positivt även om det skapat stora problem i mitt liv, och har känt det som att det inte går att förändra, det har jag inte heller velat eller försökt.
Nu med diagosen i handen vet jag inte vad jag ska ta mig till.

magdalena skrev:Tack Pemer för ditt förtydligande av diagnoskriterier.

Jag har alltid känt mig annorlunda, haft ett annat sätt att tänka och se på världen, som en egen religion har jag tänkt...
Har upplevt mitt sätt att tänka som något i grunden positivt även om det skapat stora problem i mitt liv, och har känt det som att det inte går att förändra, det har jag inte heller velat eller försökt.
Nu med diagosen i handen vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Först jag tror inte man ska tolka en diagnos som "ren fakta", utan istället se det som en hypotes som läkare/psykologer/m.fl kan arbeta utifrån- för att ge dig den hjälp just du behöver. Så diagnos i sig själv är väl egentligen sekundärt- det viktiga är ju att man kan få den hjälp man behöver för att lära leva med sin problematik och eller minska symptomen.
- Sen kan självklart en diagnos underlätta att förstå sig själv, t.ex varför man känner sig "annorlunda".

Tycker dock detta med psykosocialt höres lite konstigt ut, hur vet man vad som är biologisk och vad som är psykosocialt?- Är det inte med oss AS personer precis som med NT personer- att båda arv som miljö spelar roll??

- När allt detta är sagt, så har en AS diagnos för min egen del varit till det positiva. Efter åratal av självförakt pga "jag är inte normal/kan inte vara normal"- så har jag nu fått en förklaring på saker och ting, och kan därmed se att problemen ligger utanför mig själv, vilket också underlättar för mig att acceptera den jag är....bredvid att jag nu för första gång i mitt liv- upplever att jag har fått en fungerande rehabilitering/behandling, istället för att skickas "hit och dit" konstant inom vården- utan att något har fungerat.
Så även om det var hårt till en början att få en AS diagnos, och hela min identitets rubbades- så har det nu blivit en till en mycket positiv "grej" i mitt liv, äktenskapet har fått möjlighet att "räddas", vänner förstår mig bättre, jag förstår mig själv bättre och som sagt- har fått vård som hjälper mig. Nu- ser jag det ända som extremt tråkigt att jag inte fick rätt diagnos tidigare...men bättre sent än aldrig

Magdalena:
vad är det som har fått dig att tvivla på din diagnos?

SJälv uppfyller jag kriterierna för en diagnos till punkt och pricka men ändå kom diagnosen som en blixt från en klar himmel. Jag har ändå aldrig tvivlat utan då föll pusselbitarna på plats.

Pemer har flera gånger belyst hur olika kriterierna tolkas och tillämpas i utredningar. Och hur det varierar betydande över landet.

Där jag själv utreddes har man rutinen att man träffar läkaren mycket kortfattat men då var rekommendationerna redan klara från psykologen och arbetsterapeuten. Det var en mycket noggrann utredning och jag fick möjlighet att återkomma med frågor eftersom mitt arbetsminne är långsamt. Alla var överens om diagnosen från början. Läkaren är med fortsättningsvis om det visar sig att man har, t ex, ADHD som kan behöva medicinering.

Safek:
Jag känner det snarare så att man aldrig vetat vad som varit problemet och försökt hjälpa mig i många år - nu vet man och då är alla dörrar stängda.

Vad är det för rehabilitering/behandling du får (kanske för personlig fråga)?

Jag har nu berättat diagnosen för min pojkvän och det har bara varit negativt; senast i går sa han "du är ju för fan inte riktigt normal!".
Känns som att det han tidigare uppskattade (mina små knäppheter) numera är onormalt beteende. Jag tycker han ser på mig och behandlar mig på ett annat sätt sedan jag berättade... Vet ärligt talat inte om förhållandet kommer att hålla nu.

Detta gör att jag bävar för att berätta om diagnosen för mina vänner (har två barndomsvänner).

Var hemma hos den ena i helgen, hennes son hade en kompis hemma, han verkade lite blyg, jag frågade henne vem det var.
"Adam, han har asperger vet du. Går i specialskola, fem elever, två lärare." Och så berättade hon lite mer.
.....så absurd situation...... jag kände så för den lilla pojken..... och ville berätta om mig...

Juddy:
Bra fråga.
"vad är det som har fått dig att tvivla på din diagnos?".
I mina värsta stunder är det som jag är oskyldigt dömd. Det som stör mig så är att jag inte kan vara säker på diagnosen, under hela utredningen sa psykologen att det inte verkade vara asperger... Känns som om det blev diagnos bara av en slump.
Men som Safek skriver, att se det som en hypotes, det skulle jag vilja kunna. Men jag vill vara hundra procent säker, tål inte gråzoner! Ha, ha kanske har asperger iallafall!

Så synd med din pojkvän och hans reaktion!! Ingenting har ju förändrats i sak, det är egentligen mest ord på ett papper. Asperger är en del av en från födseln oavsett om man vill eller inte. Jag har fått bra hjälp från vuxenhab. Man söker dit, du vill kanske fundera över den saken.
Man kan lära sig hantera kast mellan ena ytterligheten till den andra för att slipa av sina skarpaste sociala svagheter.
Och gråzoner, det gillar inte jag heller.

Jag har haft mina stunder, trots att jag vet att diagnosen stämmer, då jag bara vill lämna tillbaka alltihop till nån som bestämmer. Dessvärre går ju inte det. Asperger har gett mig styrkor men också svagheter. Att ha namn på både och hjälper men innebär i sig inte att man reduceras till att vara inget mer än just Asperger. Du är fortfarande du.

@magdalena

Håller med Juddy om din pojkväns reaktion! Så intolerant och enkelspårigt.

Kan det vara så att han bara vet för lite om det? Du behöver kanske "utbilda" honom lite? Eller be honom läsa på själv? Okunskap föder rädslor och fördomar.

Eller kanske han blev rädd? Kanske rentav för egen del (kaka söker ju lätt maka)? Nåja, spekulationer. Men sådant kan vara både knivigt och individuellt. Var inte för oegoistisk och lycka till.

Och glöm inte hur olika vi kan vara.

Tack alla! Betyder mycket att få läsa era insiktfulla kommentarer.

Jag har inte diagnos ännu....
Men för mig betyder ordet "Asperger" att mitt liv kan förklaras, och ilska över allt som hänt har försvunnit.

Vem ska man vara arg på?
Föräldrarna som alldeles säkert också hade AS? Skolan på 60- och 70-talet, när ingen visste?

Ordet ger mig verktyg att hitta strategier - jag vet mer exakt vad det är jag har svårt för.
Det ger mig också rätt att vara den jag är, utan att behöva be om ursäkt.

Det var också ordet som tog mig hit, och som gjorde att jag för första gången suttit och pratat med folk från samma planet som jag (en otrolig upplevelse första gången).

Jag svarar bara på grundfrågan. Tror inte det finns nåt sätt att bli hundraprocentigt säker på en diagnos vare sig den går åt det håll att man skulle ha nåt man inte själv tror man har eller tvärtom.

Tror att såna som ställer diagnos, om så i den somatiska som i den psykiatriska vården, har för snäva horisonter och inte räknar in tillräckligt mycket faktorer och inte heller förstår att de inte förstår. Ofta. Men ofta nog måste det bli rätt, hoppas jag i alla fall.

Tycker man att en diagnos inte stämmer eller inte stämmer längre, man är hyfsat sansad, inte lever i förnekelse eller är rätt och slätt okunnig, så tycker jag man ska jobba för att få ett andra omdöme från nån annan.

alfapetsmamma skrev:Tror att såna som ställer diagnos, om så i den somatiska som i den psykiatriska vården, har för snäva horisonter och inte räknar in tillräckligt mycket faktorer och inte heller förstår att de inte förstår. Ofta.

Ord jag har letat men inte hittat.