Jag undrar lite hur ni som Aspergare bor? Bor ni hemma utan hjälp, eller med LSS-hjälp, eller bor ni i någon form av speciellt boende? På vilket sätt får ni hjälp o.s.v. med era problem?

Jag ska få LSS på hembesök på fredag, för dom vill kolla lite vad jag behöver för hjälp. Jag har relativt nygligen fått diagnos..

Jag har stora problem i att jag fastnar i saker och ting, samt bristande tidsuppfattning, så jag får ju inte så mycket gjort i hemmet då.. Även om jag får LSS-hjälp, så känns det ju som att mina problem i grunden kommer att finnas kvar..

Även om jag får hjälp med att hålla koll på ekonomi och att få lite ordning och reda på tillvaron så undrar jag hur det ska bli med just betéendet att man fastnar, har svårt att hitta på saker och aktiviteter. Det är just det som jag tycker är tråkigt, jag VILL hitta på saker, fast jag har svårt att komma igång! Ibland funderar jag på om jag ens borde bo i egen lägenhet..

Jag bor med min far, han tar hand om det vardagliga åt mig. Han lagar mat, röjer undan och håller ordning på mig. Det är suveränt. Min ekonomi sköter min syster så jag inte kan slarva bort mina pengar, jag är helt inkompetent när det gäller att räkna och planera.

Hej!

Jag bor i en lägenhet, är gift och har tre katter. Vi har varken boendestöd eller hemtjänst. Däremot har vi en kontaktperson, en stödkompis.

Jag har en Handifon som en arbetsterapeut på Habiliteringen har förskrivit. Annars har vi inga hjälpmedel.

Hälsningar

Lilla Gumman

Fajjer skrev:Jag undrar lite hur ni som Aspergare bor?

Äldre tråd:

http://www.aspergerforum.se/post189477.html

Jag bor i hus med min underbara man och fyra ungar. Min man hjälper mig med mycket, när jag stressar upp mig, inte orkar eller när det ska "tokstädas", kan inte städa, nämligen, bara hålla efter på ytan.

Fajjer skrev:Jag har stora problem i att jag fastnar i saker och ting, samt bristande tidsuppfattning, så jag får ju inte så mycket gjort i hemmet då.. Även om jag får LSS-hjälp, så känns det ju som att mina problem i grunden kommer att finnas kvar..

Det där känner jag igen.


Moderator mnordgren: fixade citatet så det framgår vem som citeras.

Oj vad jag känner igen mig Anna. Jag vet inte heller hur man städar "på riktigt" jag lyckas bara hålla efter saker, typ dammsuga, bädda, diska och plocka leksaker. Mina garderober är kaos, mina pappershögar på ständig tillväxt och allt ligger huller om buller. Som tur är lever jag med en man som har tagit struktur och organisation till maximala nivåer och drar igång mig på saker som förrådsrensning där han helt enkelt tar kommandot och styr upp alltihop, samt sätter upp hyllor för alla plottriga saker och mer krokar för alla kläder.

Men för att svara TS så är jag ensamstående med två små barn. LSS erbjöd mig städundervisning men jag tackade nej för jag blir så arg när folk säger åt mig hur jag ska göra saker och räkningarna blir i alla fall betalda och barnens saker är relativt organiserade. Mycket flyter tack vare mina rutiner. Jag kan inte äta om köket är stökigt, inte gå hemifrån innan sängen är bäddad och inte vara i vardagsrummet om det är leksaker på golvet, t ex. Och så bor jag ihop med animal större delen av tiden, även om han har sin studentlya också. Vi har båda exekutiva problem och igångssättningssvårigheter men annars så hjälper mina rutiner honom och hans ordningssinne mig.

Jag bor i en etta, andra våningen med balkong. Jag har boendestöd två gånger i veckan, främst för socialt plus att sätta igång mig att städa vilket inte blir av annars.

Hyresrätt, ingen LSS-hjälp. (Bevare mig väl.)

Jag är 51, bor i egen stuga på landet sen 22 år, och har haft boendestöd 2 tim/vecka i 2 år.
För att jag ska betala räkningar i tid, diska, dammsuga nån gång ibland, få lite impulser att få ordning på grejer som bara skulle bli liggande annars osv.

Hon ringer en halvtimme innan så jag kommer upp och duschar och fixar frukost tills hon kommer. Sen sitter vi och pratar och har trevligt medan jag äter, och vi planerar lite, lägger till eller prickar av på min göra-lista osv.
Ibland gör vi bara det, och det gör sin nytta. Men oftast gör vi praktisk nytta också.
Ibland om jag inte vill ha besök av nån orsak så ringer jag och ställer in en stund innan. Det bör förstås inte bli för ofta.
Mina psykologtider ligger strax efter boendestödet så jag inte missar dem.
Nästa vecka ska hon försöka släpa med mig ut och köpa lite kläder, vilket jag avskyr...
Jag är helnöjd med henne, bättre kunde jag inte ha fått.

kom och tänka på att jag aldrig bott själv.
Just nu bor jag hos en familj (så jag slipper betala räkningar, endast CSN lån återbetalningar att oroa mig för) det handlar även mat till mig och betalar min telefonräkning osv, (i och för sig tar jag hand om deras barn så det kanske väger upp där), innan dess bodde jag på internat i 3 år och innan dess hos mina föräldrar.
Egentligen vill jag gärna bo själv, men jag känner en viss komfort med att ha folk runt omkring mig som tar hand om alla viktiga saker, som räkningar och sådant, det jobbigast är nog dock att man måste ta hänsyn till dem, man kan inte komma hem när som helst, inte spela hög musik, osv. Fast att någon hjälper en med det viktiga kanske väger upp en del.

Jag bor i en etta som jag hyr på långtid i andrahand, tillsammans med mina katter. Jag har inget boendestöd eller något sånt, men när jag känner att jag behöver hjälp med något så frågar jag min mamma om råd. Det jag behöver hjälp med brukar främst vara att planera matinköp och hur ofta jag ska dammsuga och sånt.

Hyresrätt med mina tre barn. Ett av barnen har en kontaktperson hon träffar ca 1 g per månad. I övrigt ingen hjälp.

Inackorderingshem. Vilket innebär att jag har ett eget rum i en vanlig lägenhet som jag delar med andra och jag betalar hyra till kommunen. Personal kommer hit då och då för att kolla så att allt är som det ska, det är även de som köper toapapper, diskmedel och liknande.

Här hamnade jag efter att ha blivit bostadslös då villan som jag var inneboende i blev översvämmad och skadad av allt det där regnet i somras. Jag trivs rätt bra, trivs bättre här än jag gjorde som inneboende ärligt talat. Fast det har varit helt fruktansvärt här tidigare, då det bodde helt utflippade personer här som var i behov av mycket mer vård än de fick. Men nu har det löst sig och vi som bor här nu är lugna och ordentliga.

Och så har jag boendestöd två gånger i veckan och får hjälp att ta tag i och planera saker som man inte måste göra varje dag, men då och då - som att boka tvättstugan, panta flaskor, slänga glas.

Vanlig hyreslägenhet, som standardmässigt var vanlig på 40-talet, sedan exakt 20 år idag. Det första jag släpade hit var en 100W Ampeg rörförstärkare och gitarren - det var härligt att plöja i det omöblerade rummet. Jag är i färd med att börja leta efter en större och modernare lägenhet; typ, toalett och badrum direkt i lägenheten.

Jag hade en arbetsterapeut från habiliteringen som kom hit under ett års tid innan jag insåg att h*n inte fick hjälpa mig på det sätt som jag hade önskat och att jag inte behövde någon som hjälpte mig att städa eller möblera. Någon annan vårdgivare har jag inte haft i mitt boende.

Bor i en helt vanlig lägenhet - en etta - med min pojkvän. Har inget boendestöd eller någon hjälp i övrigt. Städar och diskar när jag känner för det men ibland svämmar det över med disk. Fast oftast ser det hyffsat bra ut här...

Hade jag inte bott med min pojkvän hade jag nog aldrig lämnat lägenheten eller ens brytt mig om att städa. Så det är skönt att slippa vara själv.

Jag bor i egen lägenhet, en 1:a, och klarar vardagen helt självständigt.

Sen har jag två kontaktpersoner som jag träffar ca två ggr i veckan men det är endast för sällskaps skull. Har inte så mycket socialt umgänge med folk annars men skulle vilja ha det...

Hade mycket större problem förut t ex med att gå och handla, prata i telefon, träffa myndighetspersoner mm. Idag går det jättebra och jag skulle egentligen kunna vara utan kontaktpersoner nu.

Bor i hyreslägenhet och jag hyr i min tur ut ett rum. Har sen en tid tillbaka LSS (3*1h)/dag samt tekniskt hjälpmedel i form av handifon.

jag bor med min sambo i lägenhet.
det går väl ganska bra förutom att städningen lätt blir lidande då vi ofta blir orkeslösa efter att ha varit ute bland folk. dessutom så blir jag väldigt stressad av alla papper som kommer hem som jag ska läsa/skriva på osv. jag försöker få så mycket som möjligt via mail så jag i alla fall inte måste ha dem liggande så jag ser dem hela tiden.

vi kanske ska få lite boendestöd tills vi har fått i ordning ett schema och kommit in i rutinerna.

jag slår in allt i mobilen så att den ringer när det är nåt jag ska göra. sätter ofta flera ringningar för samma sak så jag inte ska glömma eller strunta i det.

lycka till hur du än gör

Bostadsrätt, en liten tvåa. Har inga hjälpmedel/insatser från LSS.

Bor hemma hos föräldrarna fortfarande, men vill flytta till stuga eller mindre lägenhet. Fick stöd från LSS men inte längre.

Hyreslägenhet på två rum och kök. Städfirma som sköter grundjobbet.

ragnevi skrev:Städfirma som sköter grundjobbet.

Intressant. Har du lust att berätta hur mycket "grundjobbet" är, hur lång tid det tar dem hur ofta och ungefär vad det kostar?

Är inneboende hos min farsa tillsammans med min bror.
Det blev så eftersom jag fick praktik här i Stockholm.
Drygt att sluta bo själv efter 5 år bara för att flytta hit - men det handlade om "drömjobbet" trots allt.

Jag trodde det skulle vara temporärt men det är ju fan omöjligt att hitta lägenhet här i Sthlm - och jag har stått snart 3 år i bostadskö ändå.
Nu är det iof inga problem för mig att umgås med familj men jo, det är jobbigt iaf. Stör mig så jävla mycket på ja, allt med denna situation egentligen. Jag kan inte alls koppla av på samma sätt.

Lyckligtvis är min AS-utredning över nu (har sista mötet om en vecka) - så då ska jag fan ha en lägenhet enligt LSS. Jag orkar inte bo såhär helt enkelt för det tär på mig. Känns dock lite fel att ta VIP-kön in till klubben om ni förstår min metafor - men LSS ska ju vara till för dom med handikapp eller hur?

Tidigare bodde jag i en etta på 45 kvadrat som var riktigt nice på alla sätt och vis...