Själv så tittar jag inte så mycket i ögonen, men om jag känner mig hotad eller liknande så stirrar jag dom i ögonen, eller så tittar jag snett åt sidan ner i backen .. det känns tyggast så :I

Har absolut inga problem att kolla folk i ögonen.

Alien skrev:"Ögonen är själens spegel" heter det ju, klart man inte vill att någon ska se in i ens själ! Fast själv brukar jag titta folk i ögonen, men inte kan jag se in i deras själar för det. Men man tittar ju bort el på andra delar av personen också. Ingen orkar med långvarig ögonkontakt.

Kommer att tänka på något Jerry säger i boken "Mozart och valen":

Att se in i någons ögon var som att stå på en avsats på en skyskrapa och kika ner i tomheten nedanför.

Men jag älskar att se in i själen hos andra! De som låter mig göra det... Så jag orkar med långvarig ögonkontakt. (Mest när man pratar om djupa saker, förstås.)

Jag har aldrig sett tomhet när jag sett så djupt in i andras ögon, däremot ett mer eller mindre stort djup. En person jag känner har ett djup som en ocean, de ögonen är härliga att få se djupt in i.

MsTibbs skrev:

cermit skrev:Har också svårt att titta för länge i ögonen och samtidigt hålla koll på vad någon säger samtidigt.

Tänk tresekundersregeln. Det är ungefär normalgränsen att se folk i ögonen som max, före man tittar undan en sväng. Att se folk i ögonen för länge utan avbrott kan uppfattas som förföriskt och/eller aggressivt beteende beroende på situation.

Betyder detta att jag uppfattas förförisk? (Aggressiv är nog inte aktuellt.)

Men jag har haft näs- och munperioder också i mitt liv. Och titta på omgivningen-när jag är nervös.
Munnen blev faktiskt till tänderna. Jag hade tandställning och blev helt fokuserad på folks tänder, så det var det enda jag tittade på när jag pratade med folk.

Häromdagen märkte jag följande:

Jag kan knappt prata om jag måste titta på motpartens ansikte.
Jag kan knappt förstå ordens innebörd om jag tittar på motpartens ansikte.

Tittar jag t. ex på golvet så uppfattas jag nog som totalt ointresserad. Men det är tydligen det enda jag kan göra för att ens ha en vettig chans att kunna hänga med i pratet.

Det är som om det fattas lite kopplingar mellan syn, hörsel och dessa delar som tolkar ansiktsuttryck i min hjärna.


Jag gillar ta ögonkontakt dock. Men kan tyvärr inte titta i någons ögon och lyssna/prata samtidigt.

Kritan skrev:

MsTibbs skrev:Tänk tresekundersregeln. Det är ungefär normalgränsen att se folk i ögonen som max, före man tittar undan en sväng. Att se folk i ögonen för länge utan avbrott kan uppfattas som förföriskt och/eller aggressivt beteende beroende på situation.

Betyder detta att jag uppfattas förförisk? (Aggressiv är nog inte aktuellt.)

Men jag har haft näs- och munperioder också i mitt liv. Och titta på omgivningen-när jag är nervös.
Munnen blev faktiskt till tänderna. Jag hade tandställning och blev helt fokuserad på folks tänder, så det var det enda jag tittade på när jag pratade med folk.

Jag tror det var psykologen som sa en gång att aspergare tenderar att titta på folks munnar när de talar, medan andra personer tittar på folks ögon; det är ögonen som ger information.

Du behöver inte uppfattas som aggressiv/förförisk, det är nog varierande mellan olika folk. Det jag skrev om tre sekunder, är ungefärligt vad som är vanligast i en ytlig trevlig konversation. Tänk scenario extrem åt andra hållet, om någon naglade fast dig onormalt länge med blicken ute på krogen! Då skulle åtminstone jag bli nervös eller åtminstone tycka att det var obehagligt/äckligt att de trampar för mycket in på mitt personliga revir utan tillåtelse...

Jag tittar sällan folk i ögonen så ofta som man ska, då kan man uppfattas som oärlig, ljuga eller se ointresserad ut, även om så inte är fallet.

jag brukar kolla ner i marken och ibland kolla lite snabbt i ögonen men, jag tycker inte om det... Och om jag pratar med folk jag inte känner tittar jag ner i marken hela tiden eller tittar på något annat .

Jag brukar komma på mig själv med att kolla på folks munnar när de pratar. Blicken hamnar där...

hmm oftast ogillar jag när folk tittar på mig.
Brukar ofta känna att jag vill vara osynlig, det vore skönt.

När jag är uppriktigt intresserad av ngt och vill diskutera och framföra mina tankar till ngn; då kan jag inte titta på personen utan jag tittar alltid någon annanstans, men eg tittar jag inte på nånting utan jag liksom går in i mig själv, i mina egna tankar och försöker hitta de bästa uttrycken - och jag tycker att det går jättebra.

Men jag har förstått nu att det förmodligen är pga detta som andra alltid har slutat prata med mig helt plötsligt och aldrig väntat på vad jag eg skulle säga..... Har alltid blivit så ledsen och besviken och arg på att ingen nånsin lyssnar ordentligt på mig!!! Jag vill ju bara få sagt allt som är viktigt och visa att jag faktiskt är insatt i ämnet och kan komma med kloka ord... Jag hinner ju aldrig komma med POÄNGEN.
Om de ngn j-a gågn tog sig den lilla x-tra tiden att lyssna klart på vad jag sa, så skulle de kanske rentav tycka att det jag sa var ngting väldigt bra....? För jag pratar ju eg bara när det är ngt relevant och då har jag i regel bra kunskaper och insikt att komma med.
Men men.... allt ska ju gå så snabbt å struntprat om idiotgrejer är ju det viktigaste i världen - ?

Jag har inga större problem med ögonkontakt. Mitt problem är att jag måste medvetet "hålla igång mimiken" medans jag pratar, och jag är dålig på multitasking. Det är svårt att t.ex. fyra av ett leende som inte ser falskt ut och har rätt timing medans man samtidigt känner av personen i fråga och håller tråden i vad man nu pratar om. Om jag pratar djupa saker med någon så har jag nog väldigt, väldigt flat affekt.

Ett tips för att hantera småprat: de flesta människor älskar att prata om sig själva. En enkel fråga kan ge flera minuter av småprat. Det här har ochså fördelen att du kan undvika att prata om dig själv om du vill, men om du råkar ställa en personlig fråga som personen reagerar negativt på så kan det vara värt att (är i princip standardetikett att) bjuda på sig själv en smula för att släta över situationen även om du måste framställa dig själv i falsk negativ dager. Ironi kan hjälpa. Om personen har ett tråkigt liv eller helt enkelt ger intryck av att inte vilja prata om sig själv kan man prata om andra istället, eg. skvallra.

Om personen inte vill prata om varken sig själv eller andra men inte är direkt ovänlig, så är det antagligen en person som du inte behöver "småprata" med. Eller så sitter du i ett polisförhör. I vilket fall den enda fråga du ska ställa är "var är min advokat?".

Normalt visar ögonen intresse, när det är den andres tur att prata etc. Följer man inte reglerna blir det monolog.

Ojdå, det verkar komplicerat att dels hålla koll på motpartens ögon och se det, dels visa med sina egna ögon...

Kan du beskriva hur "signalen" ser ut?

Själv har jag alltid försökt hitta en naturlig paus i motpartens prat för att veta när jag ska svara, respektive försökt lämna en sådan paus, å andra sidan har jag väldigt svårt att veta när jag får möjlighet att få ordet då det är fler än två som pratar, känner mig ofta ohörd och blir avbruten (hände senast vid forumträffen...)

Jag känner mig också ofta ohörd och avbruten, fast de jag talar med tycker ofta detsamma fast åt andra hållet

"Det är bara att känna av när man ska flika in" brukar mamma säga. Hon brukar kunna förklara allt rätt schematiskt, men inte detta.
Jag vet inte hur man gör, bara om det blir riktigt tydliga pauser eller frågor.

Hejsan! Jo jag undrar om ni har några tips för mig när det gäller ögonkontakt, för det är svårt för mig att kolla någon i ögonen, speciellt de jag inte känner. Jag bara kollar bort då för det mesta. När det gäller för dem jag känner så kan jag kolla dem i ögonen med lite ansträngning. Har det varit så här för er med? Isåfall hur gjorde ni för att bli bättre på det. När jag ska kolla någon jag inte känner i ögonen så känns det obekvämt. Så finns det några övningar som gör att man kan bli bättre på det? Om ni har så skulle jag bli tacksam. Tack.


Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om ögonkontakt

Captivestraw skrev:Hejsan! Jo jag undrar om ni har några tips för mig när det gäller ögonkontakt, för det är svårt för mig att kolla någon i ögonen, speciellt de jag inte känner. Jag bara kollar bort då för det mesta. När det gäller för dem jag känner så kan jag kolla dem i ögonen med lite ansträngning. Har det varit så här för er med? Isåfall hur gjorde ni för att bli bättre på det. När jag ska kolla någon jag inte känner i ögonen så känns det obekvämt. Så finns det några övningar som gör att man kan bli bättre på det? Om ni har så skulle jag bli tacksam. Tack.

Hej själv.

Jag har problem med ögonkontakt. Prova att titta mellan ögonen på personen i fråga för de kommer inte märka någon skillnad ändå. Avskyr att se folk i ögonen så det blir antingen att jag stirrar eller inte tittar alls.

Okej, tack Får nog försöka testa det isåfall

Du kan även pröva att kolla "igenom" personens huvud, dvs att koncentrerade dig på att se igenom personen. Brukar funka för mig.

Menar du typ att jag ska concentrera mig på personens panna typ?

Jag tittar bara i ögonen när jag pratar till den andra personen, för just när man säger nåt så känns det inte jobbigt men när jag pratat klart så vilar jag blicken någon stans bredvid och låtsas "ser" koncentrerad ut och lyssnar, tar in vad den andra personen säger men flackar ibland fram och tillbaks med blicken lite, och tränar man in detta så brukar det komma automatiskt sen. har märkt att "icke As" människor gör på detta sättet också för ingen stirrar ju varandra i ögonen hela tiden under ett samtal för det blir ju fel det med.

Captivestraw skrev:Menar du typ att jag ska concentrera mig på personens panna typ?

Menar att du ska kolla på ögonen och samtidigt försöka föreställa dig hur det ser ut på andra sidan huvudet.

okej. Det har jag aldrig testat:D tack för tipset.

Captivestraw skrev:Menar du typ att jag ska concentrera mig på personens panna typ?

Tror h*n menar att man ska föreställa sig att man ser igenom huvudet, som om att huvudet är genomskinligt Titta på ögonen men föreställ dig vad som är bakom personens huvud, kanske ett träd, en vägg eller vad som helst.

Går inte det att bota med kognitiv betende terapi? för det verkar ju vara något mentalt som lätt kan fixas. Om det är rädsla ni känner när ni ser folk i ögonen så är mitt tips: fortsätt titta även om det är jobbigt, rädslan avtar med tiden. det kan ta olika lång tid (dagar) för olika personer. det gäller bara att möta rädslan.

Okej tack för tipset!

Jag brukar inte försöka tvinga mig själv att se någon i ögonen. Det blir bara stelt.

När jag var 18 år (21 nu) ungefär så ändrade jag mitt beteénde drastiskt för att försöka passa in och lyckas bättre. Något jag kom på var att ögonkontakt är viktigt, vilket jag knappt haft med någon under hela mitt liv. Så jag började träna och tvinga mig själv till det och efter någon månad så gick det och blev en vana. Jag tycker fortfarande att det är obehagligt och eftersom jag börjat acceptera mig själv mer det senaste så har jag slutat att göra det hela tiden. I alla fall med mina närmaste.