Det finns 13 gemensamma grunddrag (problem) för vuxna som vuxit upp i dysfunktionella familjer (där föräldrarna varit missbrukare, psykiskt sjuka etc). Uppgifterna kommer från en organisation som heter ACoA - Adult Children of Alcoholics and other dysfunctional families.

Jag tycker att dessa grunddrag återkommer mycket hos personer med NPF. Själv tror jag att jag är vuxet barn med en släng av NPF (eller är det tvärtom)?

Här är grunddragen: Är det någon annan som känner igen sig i det här. Själv får jag 12 poäng av 13. Jag ljuger nästan aldrig men har en viss förmåga att överdriva saker och ting.

Ni som vuxit upp i dåligt fungerande familjer,känner ni igen er? Ni som vuxit upp i bra familjer, känner ni igen er?

Vuxna barn

1. gissar sig till vad som är normalt.
2. har svårt att fullfölja ett projekt.
3. ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning.
4. dömer sig själva utan förbarmande.
5. har svårt att ha roligt.
6. tar sig själva på mycket stort allvar.
7. har problem med nära relationer.
8. överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.
9. söker ständigt godkännande och bekräftelse.
10. uppfattar sig själva som annorlunda.
11. är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga.
12. är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det.
13. är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag.

m.a.o tror du att asperger kan vara resultatet av en dysfunktionell familj eller vad?

Alldeles för vagt och diffust beskrivet. Några problem med beskrivningen:

Vad är "dysfunktionell"? En familj med problem? I så fall: välkommen till det vanligaste tillståndet.

Blir en familj automatiskt "dysfunktionell" när en förälder har en psykisk sjukdom eller är missbrukare?

Vad är en "psykisk sjukdom"?

Vad är "etc"?

Vad är "normalt"? Inom vilka områden och i vilka situationer?

Har inte alla människor mer eller mindre problem med "nära relationer"? Det torde vara det svåraste som finns om man ser till antalet terapeuter, självhjälpsböcker, skilsmässor osv.

Var går gränsen för att "överreagera" jämfört med en adekvat reaktion? Och vem bestämmer det?

"Annorlunda" jämfört med vad och baserat på vilka iakttagelser/erfarenheter?

Vad betyder ordet "lojal"? Och hur vet man att det är lojalitet det är fråga om och inte något annat?

Beskrivningen av impulsivitet som en tendens att "ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser" torde inbegripa en stor majoritet av världens befolkning. Däremot är det inte vanligt att folk lägger ner "enormt mycket tid" (som är hur mycket exakt?) till att "försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag".

Min poäng är, att folk tror alltid att det är jättestor skillnad mellan dem och andra. Det är det inte. Skrapa lite på fasaderna till s.k. framgångsrika och/eller påstått normala människors liv, så får ni se att det finns stora svårigheter överallt.

Så är det nämligen att vara människa i den här världen.

Parvlon skrev:m.a.o tror du att asperger kan vara resultatet av en dysfunktionell familj eller vad?

Absolut inte! Jag tror tvärt om. Att många som sitter på ACOA möten har någon NPF i grunden. Gäller kanske mer ADHD än AS. Jag ställde samma fråga på Attention och fick några svar som tydde på det.

ACOA är en organisation för självhjälp. De använder sig av ett så kallat 12 stegsprogram samma som AA:s (Anonyma Alkolister).

lemur skrev:Vad är "dysfunktionell"? En familj med problem? I så fall: välkommen till det vanligaste tillståndet.

I wikipedia står följande kring dysfunktionell:

Den kognitiva teorin utgår från att psykologiska störningar härrör från ett dysfunktionellt tänkande eller arbetsmodell. En dysfunktionell arbetsmodell präglas ofta av negativa tankar och känslor.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_terapi

Blir en familj automatiskt "dysfunktionell" när en förälder har en psykisk sjukdom eller är missbrukare?

Nej inte automatiskt men alla barn blir nog negativt påverkade på ett eller annat sätt.

Vad är en "psykisk sjukdom"?
Vad är "etc"?

Från början var ACOA enbart ett program för "vuxna barn" uppvuxna med alkolister. De har breddat sig och alla som känner igen sig i problemen (några eller alla) är välkomna. Jag tror inte de lägger så stor vikt vid definitionerna.

Vad är "normalt"? Inom vilka områden och i vilka situationer?

Bra fråga, har ingen aning.

1. Har inte alla människor mer eller mindre problem med "nära relationer"? Det torde vara det svåraste som finns om man ser till antalet terapeuter, självhjälpsböcker, skilsmässor osv.

2. Var går gränsen för att "överreagera" jämfört med en adekvat reaktion? Och vem bestämmer det?

3. "Annorlunda" jämfört med vad och baserat på vilka iakttagelser/erfarenheter?

4. Vad betyder ordet "lojal"? Och hur vet man att det är lojalitet det är fråga om och inte något annat?

1. Alla människor har nog problem med sina relationer, men långt ifrån alla skulle känna igen sig i de flesta problem tillsammans.

2. Bra fråga om vad gränsen går mellan överreagera och adekvat reaktion! Personligen kan jag överreagera på mycket stress. Jag kan bli lätt psykotisk då och får käka medicin.

3. Jag har ofta kännt mig annorlunda och utanför i många sammanhang. Men visst, det är en definitions fråga.

4. Kring lojalitet tänker jag har t.ex. uppfattat mig väldigt lojal till personer som sedan svikit mig. Troligtvis uppfattade de inte min lojalitet.

Slutligen: Bra och kloka synpunkter du kommit med!! Nu ska jag gå och äta min havregrynsgröt.

kia skrev:Det finns 13 gemensamma grunddrag (problem) för vuxna som vuxit upp i dysfunktionella familjer (där föräldrarna varit missbrukare, psykiskt sjuka etc). Uppgifterna kommer från en organisation som heter ACoA - Adult Children of Alcoholics and other dysfunctional families.

Jag tycker att dessa grunddrag återkommer mycket hos personer med NPF. Själv tror jag att jag är vuxet barn med en släng av NPF (eller är det tvärtom)?

Här är grunddragen: Är det någon annan som känner igen sig i det här. Själv får jag 12 poäng av 13. Jag ljuger nästan aldrig men har en viss förmåga att överdriva saker och ting.

Ni som vuxit upp i dåligt fungerande familjer,känner ni igen er? Ni som vuxit upp i bra familjer, känner ni igen er?

Jag har vuxit upp med en våldsam pappa (själv alkoholistbarn, men drack inte själv), som skrämde skiten ur mig, rent ut sagt, och en störd morsa, som var som ett barn själv, och inte hade en aning om vad som är normalt... (Henne är jag livrädd för att träffa än idag! Pappa har jag inget problem med, även om jag inte har nån kontakt med honom heller...)

Vuxna barn

1. gissar sig till vad som är normalt. Jag fick lära mig av min sjuka mor att gissa, för "det var ju risk att bli retad om jag gjorde fel" (och hon visste ju inte själv vad som var normalt...), och "du är ju så känslig..."
2. har svårt att fullfölja ett projekt. Dålig koncentrationsförmåga, svårt att komma igång igen efter ett avbrott. (Ser ingen koppling till min uppväxt.)
3. ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning. Tvärtom, har inte fattat att man inte borde vara för ärlig...
4. dömer sig själva utan förbarmande. Nej!
5. har svårt att ha roligt. Jag kan släppa loss och ha skitkul (nykter!), i miljöer jag klarar av... (Men andra gånger kan jag uppfattas som allvarlig, för jag gillar inte "barnslig" humor.)
6. tar sig själva på mycket stort allvar. Gjorde förr, men inte nu längre.
7. har problem med nära relationer. Kraftigt!!!
8. överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över. Får panik om jag inte kan förbereda mig och vet hur jag ska klara en ny situation.
9. söker ständigt godkännande och bekräftelse. Bara om jag är tveksam till nåt själv.
10. uppfattar sig själva som annorlunda. De flesta brukar snabbt inse att jag är annorlunda... (Men jag hade aldrig trott att jag var såå annorlunda, som jag nu börjar inse, när jag börjar få lite mer kunskap om hur andra fungerar...)
11. är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga. Jag tar ansvar, men jag kan skilja på vad som är mitt ansvar och vad som inte är det.
12. är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det. Definitivt nej!
13. är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag. Visst kan jag vara impulsiv, men jag gör inte vad som helst på impuls...

Jag var själv med i ACoA för ca 10 år sen, men kände mig aldrig hemma där. Nu förstår jag ju varför...

I övrigt har jag svårt att förstå hur 12-stegsprogrammet kan fungera på andra än "rena missbrukare". I ursprungsprogrammet, AA, skiljer de på "riktiga" alkoholister och s.k. "storkonsumenter". "Riktiga" alkoholister, som antas ha en speciell "alkoholistgen", reagerar annorlunda på alkohol/droger (mer positiv känsla + starkare begär efter mer) än andra. Det står till och med i orginaltexten att "erfarenheten har visat att ickealkoholisten aldrig finner sig väl tillrätta i AA:s gemenskap". Så om det inte ens fungerar på alla missbrukare, hur ska det då kunna fungera på andra problem?

Jag höll själv på att fara rätt illa i "programmet". (Jag var ändå en av dem som supit mest i ungdomsgruppen, men det var mest "självmedicinering" det handlade om. Jag tillhörde alltså gruppen "storkonsumenter".) Jag borde ha lämnat långt tidigare... (Jag vill absolut inte kritisera själva 12-stegsprogrammet i sig själv; många nyktra alkoholister är vid liv, och lever ett bra liv, tack vare det programmet. Men det passar inte för alla! Nåt som många har svårt att förstå...)

Det var när jag lämnade AA som jag försökte gå över till ACoA - och tyckte det var rena vansinnet att använda samma lösning till ett helt annat problem!!! Och särskilt personer med ett NPF-handikapp bör nog hålla sig så långt borta från det programmet som möjligt! (Eftersom det förutsätter att man har förmåga att kunna lära sig fungera "normalt" (läs NT!))

Rättelse: (Jag läste lite slarvigt när jag svarade på "frågorna".)

7. har problem med nära relationer.

Nära relationer har jag inga problem med! Tvärtom, jag är extremt beroende av att ha någon att "ty mig till", nån som "står för tryggheten" osv. Det är för att jag inte haft nån sån person (och den här gången vägrat gå tillbaka till mamma!), som mitt liv har varit en sån katastrof det senaste året, sen jag förlorade min närmsta vän...

Det är de ytliga relationerna jag har jättesvårt för!

Hej ensamtjej,

Du har lite samma erfarenheter som jag har av AA och ACOA. Jag har varit med i AA och är numera helnykterist. Jag har aldrig upplevt gemenskapen som så många pratar om. Under de här tre åren har jag kontakt med två personer därifrån. Bägge är väl ungefär lika olika som jag...

Men tiden där har givit mig lite insikt om mig själv. Det viktigaste var att jag började se min egen del i konflikter jag haft, mestadels på arbetspatser som jag tyckte var oproffesionella och oförnuftiga. Jag tyckte att jag sa sanningen och kunde inte förstå varför jag blev överkörd och marginaliserad.

Jag kan nog hålla med dig om att 12-stegsprogrammet inte är så mycket för kamrater med NPF. Att gå på möten skapade dock en struktur för mig när allt runt mig rasade. (mammas död, Skilsmässa, arbetslöshet, min bror och far ställde inte upp för fem öre) under en kort period. Där kunde jag sitta bland folk, dricka kaffe utan att någon pratade med mig. Det var skönt.

Föresten är jag inte säker på om jag är en riktig "aspie"... Men jag känner igen mig i väldigt mycket.

Impulsstörd som jag är så skulle jag bara vilja säga några kommentarer till er Kia och Ensamflickan...

Alla som delar med sig av sina erfarenheter och tankar är heder värda här på forumet, att sen bemöta kritik så fint som du gör nu Kia är härligt att se! Den här stingsligheten som förekommer på forumet gör mig lite illa berörd då den är så onödig.

Ensamflickan, jag har velat säga det många gånger att du är klok och delar generöst med dig, alltid intressant att läsa dina inlägg!

den första var ju helt galen.. "gissar sig till vad som är normalt.." till skillnad från vad egentligen? de som VET precis ALLT om vad som är normalt? uppenbarligen har de som skrev det där inte läst en enda skvallerblaska med "hjälp och stöd sida" hur många undrar inte om deras beteende är normalt?

en sak jag funderar på när det gäller såntdär.. är vad exakt de räknar som dysfunktionell.. jag kan anse att en bimbo är dysfunktionell på vissa sätt.. "överblond" liksom.. ? men det e tydligen normalt att inte kunna föra en vettig normal konversation...

Förstår ni hur jag menar? en Korkad bimbomorsa kan nog vara väldigt pinsam och sådär.. dessutom utvecklingshämmande, pådyvlar döttrarna smink, klackskor, kortkort och såntdär redan i 8års åldern. DET är också dysfunktionellt i mina ögon.

tror inte de barnen blir missanpassade på samma vis..

kanske våran familj räknas till de dysfunktionella? vi har as båda två.. ingen av oss har arbete, iaf inte nu och vi är ganska "udda" ibland.. så blir våra barn sådär eller är det bara om vi börjar knarka?

gäller det om edn ena föräldern är alkoholist men föräldrarna är separerade? jag är inte mycket för att dra alla över en kam.. jag tror snarare det skiljer avsevärt mycket hur "dysfunktionella" situationer påverkar människor..

Jag tror att min väldigt varierande profil speglar sig även i mitt beteende i huruvida jag är vuxen elelr inte. Jag ligger långt före min tid på vissa saker och långt efter på andra.

1. gissar sig till vad som är normalt.
JA, ELLER MER RESONERAR FRAM ELLER FRÅGAR NÅN SOM VET
2. har svårt att fullfölja ett projekt.
JA (ADHD)
3. ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning.
NEJ, JAG LJUGER "ALDRIG" (MYCKET SÄLLAN)
4. dömer sig själva utan förbarmande.
JA, PERFEKTIONIST
5. har svårt att ha roligt.
NEJ, JAG ÄR LÄTTROAD =)
6. tar sig själva på mycket stort allvar.
NEJ, TVÄRTOM
7. har problem med nära relationer.
NEJ, MEN ÄR ENSAMVARG
8. överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.
JA, IBLAND
9. söker ständigt godkännande och bekräftelse.
NEJ, INTE ALLS
10. uppfattar sig själva som annorlunda.
JA, PÅ BÅDE BRA OCH DÅLIGA SÄTT, BEROENDE PÅ VILKEN SAK SOM MENAS
11. är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga.
NEJ, MITT I
12. är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det.
NEJ, MEN JAG BRYTER INTE LÖFTEN, HAR JAG LOVAT GÖRA NÅGOT STÄLLER JAG UPP
13. är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag.
JA (ADHD)

Jag tycker att jag stämmer in på det mesta av det där trots att jag vare sig har NPF eller är uppväxt i någon dysfunktionell familj utan tvärtom har haft en ganska bra och stabil uppväxt. Så det är nog för flummigt formulerat.

kia skrev:

Parvlon skrev:m.a.o tror du att asperger kan vara resultatet av en dysfunktionell familj eller vad?

Absolut inte! Jag tror tvärt om. Att många som sitter på ACOA möten har någon NPF i grunden. Gäller kanske mer ADHD än AS. Jag ställde samma fråga på Attention och fick några svar som tydde på det.

Jag missförstod pga att du hade lagt tråden i underforumet "Allt om Asperger".
Jag tror att vissa former av ADHD/ADD förväxlas med Aspergers o andra former av Autism när de kommit från en "problemfamilj", alltså problem från ett byråkratiskt synsätt.

Men iallafall ska försöka svara
1. gissar sig till vad som är normalt.
aldrig!, jag analyserar till mig det onormala o ser om jag passar in där ist. Följer inte sociala normer för jag måste isf analysera sönder dem, då blir det så löjligt korrekt o poängen går förlorad. Alltså kan jag egentligen inte svara på den här frågan, då normalt i det här fallet verkar vara något som de flesta gör. Känner iaf inget behov av att vara normal i andras ögon.
2. har svårt att fullfölja ett projekt.
Beror på projektet, ska det vara ett test av något slag verkar det mer bero på slumpen eller inte om jag klarar det eller om jag ens lägger ner energi på det. Handlar det om något viktigt dock så lägger jag hellre ner för mycket tid på det, än för lite. Beror oxå mycket på hur mycket av projektet jag får ta ansvar för själv. Prioriterar lite annorlunda.
3. ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning.
är väldigt dålig på att ljuga, sk "vita" lögner är jag extremt dålig på, o jag vet det, eftersom man saknar känslan alla andra har när de märker att man ljuger, eller känslan att de vet att man tror att de tror ja vet osv. men ljuga om större saker är lättare, då eftersom ja kan tänka igenom det innan. Inte mer än vad jag själv anser nödvändigt dock.
4. dömer sig själva utan förbarmande.
Förlåter mig rätt sällan
5. har svårt att ha roligt.
Behöver inte ha roligt :)
6. tar sig själva på mycket stort allvar.
händer
7. har problem med nära relationer.
folk har nog mer problem med mig tyvärr
8. överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.
spontant, ja
9. söker ständigt godkännande och bekräftelse.
ej
10. uppfattar sig själva som annorlunda.
jo
11. är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga.
har alltid stökigt runt om kring mig, bryr mig inte om sociala 'koder',projektet kommer i första hand. Ett projekt om dagen är det ultimata för mig.
12. är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det.
svårt att säga
13. är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag.
Så har det aldrig varit för mig, jag har lättare att skita i att ordna småsaker som ja missat, om det är smågrejjer o att det är något som är viktigare som är orsaken. Saker som tex, programmering kan jag bli helt insatt i de mindre delarna, men jag ser det inte som ett problem för jag blir oftare nöjd än missnöjd då jag alltid är minst en erfarenhet äldre, o förhoppningsvis lärt mig en massa mer. Tex så händer det att jag glömmer av maten på spisen, om jag inte glömt av att sätta på den, när jag sitter vid datorn, en gång kom brandkåren.
Det är ju såklart ett problem i sig. Men jag slapp betala.

Hur mina familjeförhållanden ser ut, vill jag inte ta öppet. Men man kan nog räkna som att jag kommer från en familj som haft problem.

kia skrev:1. gissar sig till vad som är normalt.

I yngre år försökte jag härma andra och göra sådant som förväntades av mig. Det gick åt helvete!

Nu försöker jag istället lära mig mer genom att läsa om människorna, men jag orkar inte agera längre. Det fungerar helt klart bättre.

2. har svårt att fullfölja ett projekt.

Jo tack! Om det ska gå måste jag ha väldigt mycket motivation och ständig återkoppling. De projekt som jag har påbörjat är långt fler än de jag har slutfört.

3. ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning.

Jag har nog snarare problem med motsatsen att jag är för ärlig och lämnar ut personliga detaljer, eller så har jag problem att ta saker på allvar och skämtar bort allt istället eller hittar på bisarra historier.

4. dömer sig själva utan förbarmande.

Ja.

5. har svårt att ha roligt.

Både ja och nej: Jag har svårt att ha roligt på sätt som andra har roligt på (festa, träffa folk, umgås, utföra spasmiska rörelser (= discodans)), men jag kan ha väldigt roligt på mitt eget sätt (beundra solen som filtreras grönt genom löv, kolla in bortglömda detaljer, skapa på olika sätt).

6. tar sig själva på mycket stort allvar.

Nej. Däremot gjorde jag det för inte så länge sedan. Självdistansen har kommit med åren och såren. Nu skulle jag säga att jag är ganska avslappnad.

7. har problem med nära relationer.

Ja. Det blir antingen för nära eller för långt bort, mest för långt bort.

8. överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.

Jo, men egentligen bara saker som jag är beroende av att de fungerar som de gjort tidigare. Då kan det bli kaos i huvudet. Annars gillar jag förändring om det sker på mina villkor.

9. söker ständigt godkännande och bekräftelse.

Nej.

10. uppfattar sig själva som annorlunda.

Ja.

11. är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga.

Ja.

12. är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det.

Vet ej.

13. är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser.

Ja. Jag kan vara väldigt impulsiv, men också väldigt rigid (mycket sällan (aldrig?) mittemellan). Ibland har jag blivit utnyttjad på grund av det, ibland inte.

Bjäbbmonstret skrev:Jag tycker att jag stämmer in på det mesta av det där trots att jag vare sig har NPF eller är uppväxt i någon dysfunktionell familj utan tvärtom har haft en ganska bra och stabil uppväxt. Så det är nog för flummigt formulerat.

Exakt, precis vad jag menade.

Psykologiprat brukar framstå som seriöst och vetenskapligt, men gräver man lite så märker man att det finns väldigt lite substans i det.

Det är alltså detta jag är kritisk mot: att låna ord och begrepp från psykologivärlden. Använd era egna ord för att beskriva vad som hänt och hur det påverkat er. Var konkret och tydlig. Alla upplevelser är individuella och förtjänar bättre än att dumpas under en förutbestämd, generaliserande och kvasivetenskaplig mall.

"1. gissar sig till vad som är normalt." - AS drag
"2. har svårt att fullfölja ett projekt." - AS drag
"3. ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning." - jag undrar om inte även detta är ett AS-drag.
"4. dömer sig själva utan förbarmande." - säkert ett AS-drag
"5. har svårt att ha roligt." - AS-drag efter att ha blivit uppvuxen bland NT
"6. tar sig själva på mycket stort allvar." - AS-drag
"7. har problem med nära relationer." - AS-drag
"8. överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över." - AS-drag
"9. söker ständigt godkännande och bekräftelse." - det är nog inte ett AS-drag, men vem vet?
"10. uppfattar sig själva som annorlunda." - AS-drag
"11. är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga." - AS-drag
"12. är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det." - AS-drag
"13. är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser." - ADHD-drag

Alla dragen utom möjligen några få är AS-drag. Nu kanske ni förstår varför autistiska barn blir omhändertagna utan grund av socialtjänsten?

Det är samma visa när det gäller utredningsmetodik på HVB-hem. Vissa HVB-hem använder samma metodik som man en gång använde för att identifiera "kylskåpsmödrar", trots att detta vederlagts som båg för länge sedan.

Jag tror fan i mig att jag ska köra denna lista i Aspie-quiz bara för att visa hur fel ute de är.

11 av 13 stämmer på mig.

Läste i DN om att Din mentala hälsa avgörs i barndomen. (Givetvis en journalistisk överdrift.)

Det gäller en dansk enkätstudie med över 11 000 personer, som utförts av danska folkhälsoinstitutet och med Anne Illum Christensen som projektledare.

Kvinnor har sämre psykisk hälsa än män och allra sämst mår unga kvinnor mellan 16 och 24 år. Ungefär var sjätte ung kvinna har enligt rapporten en dålig mental hälsa, att jämföra med var tionde person i befolkningen som helhet.
Anne Illum Christensen tycker att undersökningen bekräftar att kvinnor överlag är mer psykiskt sårbara. Både mäns och kvinnors psykiska hälsa påverkas starkt av negativa upplevelser i barndomen. Ju fler sådana, desto större är risken för psykisk ohälsa.
Deltagarna har fått frågor om långvarig sjukdom eller arbetslöshet hos en förälder, långvariga ekonomiska problem, långvariga familjekonflikter eller omplacering till boende utanför familjen. Bland kvinnor som upplevt tre eller flera sådana omständigheter i barndomen lider 28 procent av dålig mental hälsa som vuxna. Motsvarande andel bland män är 15 procent.

http://www.expressen.se/halsa/1.1887460/svar-barndom-ger-dalig-psykisk-halsa
(Hittar inte DN:s artikel på internet men Expressens är ungefär samma.)

Bra ekonomi och goda relationer är bra för hälsan (så what else is new), men BMI betyder inget för den psykiska hälsan (men däremot för den fysiska):

Att vara gift, välutbildad och ha en bra inkomst är faktorer som ökar sannolikheten för god psykisk hälsa, att ha bra familjerelationer och goda vänner likaså. Däremot finns inget tydligt samband mellan psykiskt välbefinnande och BMI (body mass index).
Föga förvånande påverkar kroppsliga sjukdomar hur man mår psykiskt, men det finns stora skillnader mellan olika sjukdomar. Till exempel har tinnitus, artros och kronisk värk ett starkare samband med psykisk ohälsa än diabetes och allergi.

(För att inte skapa en ny tråd i onödan bumpar jag denna tråd.)

Alkoholiserad samt knarkande mor som försvann långa perioder och lämnade mig (4-6 år) ensam med småbröder, ibland i dagar. Bröder med allehanda bokstavskombinationer, ingen av dem speciellt stillsam. Far som var underbar (något våldsam kanske) när han var hemma, när han inte var hemma så "jobbade" han eller satt inne. Det borde kvalificera mig.

1. gissar sig till vad som är normalt.
Gissar gör jag nog inte.. Studerar och gör välgrundade antaganden snarare..
2. har svårt att fullfölja ett projekt.
Nej, snarare svårt att göra något annat tills projektet är avslutat.
3. ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning.
Ljuger aldrig någonsin. Med undantag för pyttesmå vita lögner.
4. dömer sig själva utan förbarmande.
Ja, verkligen sant.
5. har svårt att ha roligt.
Nej, jag har jätteskoj. =)
6. tar sig själva på mycket stort allvar.
Nog sant, tyvärr.
7. har problem med nära relationer.
Ja, alla relationer utom en.
8. överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.
Ja, var tjurig i en vecka för att dom byggde om mitt ICA helt utan anledning.
9. söker ständigt godkännande och bekräftelse.
Usch. Men ja. =)
10. uppfattar sig själva som annorlunda.
Pah, jag ÄR annorlunda. (jaa, antar jag)
11. är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga.
Extremt ansvarstagande.
12. är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det.
Usch, ja.
13. är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag.
Nja. Min impulsivitet sträcker sig till "oh, kitkat finns i ny smak, den måste jag köpa nu!" Men inte längre.

Men jag föredrar att tro att det är så på grund av min Aspergers, och inte på grund av min uppväxt. Jag vill se mig själv som "starkare" än att jag blivit så påverkad av den. Själv anser jag inte att min uppväxt gett mig några men i vuxen ålder, snarare fördelar. De enda jag kan komma på är viss avsmak för alkohol samt lite förståelse för folk "utanför lagen". Om dessa är för- eller nackdelar vet jag inte riktigt.. =)

10'ish rätt

Min familj var nog inte heller särskilt dysfunktionell (förutom att pappa var alkoholist när jag var liten, men det var inte något jag märkte av) men jag kan svara ändå, som "kontrollgrupp" med halvnormal barndom.

1. gissar sig till vad som är normalt.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av vad som är normalt.

2. har svårt att fullfölja ett projekt.
Ja. Vilket beror på bristande ork, stresskänslighet, eller på att jag inte vet hur man går vidare.

3. ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning.
Nej.

4. dömer sig själva utan förbarmande.
Tja, om jag gjort något dumt kan jag banka på mig själv rätt länge efteråt.

5. har svårt att ha roligt.
Nej, jag är rätt bra på att ha kul. Däremot har jag min egen uppfattning om vad som är roligt. Det som roar de flesta brukar inte intressera mig.

6. tar sig själva på mycket stort allvar.
Får väl andra avgöra. Tror inte det.

7. har problem med nära relationer.
Kanske det.

8. överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.
Jag tycker inte det är att överreagera.

9. söker ständigt godkännande och bekräftelse.
Nej.

10. uppfattar sig själva som annorlunda.
Ja.

11. är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga.
Är nog lite av varje. Skyr ansvar för att jag vet att jag inte klarar det i längden men har svårt att låta bli att ta på mig saker ändå.

12. är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det.
Nej. Har varit, men inte extremt.

13. är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser.
Ja, ibland.

Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag.
Nej, så allvarligt brukar det inte bli.

1. gissar sig till vad som är normalt.

nej, de har slutat försöka att vara normala ens.

2. har svårt att fullfölja ett projekt.

helt klart.

3. ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning.

alltid

4. dömer sig själva utan förbarmande.

näpp, självinsikt saknas. brist på ödmjukhet och empati.

5. har svårt att ha roligt.

Morsan, ja. Brorsan hade dock alltid skoj med vänner utanför huset.

6. tar sig själva på mycket stort allvar.

helt klart.

7. har problem med nära relationer.

har inga.

8. överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.

raseriutbrotten duggade tätt.

9. söker ständigt godkännande och bekräftelse.

ja, på det sättet att om man inte godkände deras lösningar så blev det bråk.

10. uppfattar sig själva som annorlunda.

nix, de tror sig vara helt normala.

11. är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga.

extremt oansvariga.

12. är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det.

Lojala mot sig själva.

13. är impulsiva.

är bara förnamnet.

Tycker den här listan stämmer in alldeles för bra på alldeles för mycket. Oavsett vad man varit med om förutsätts det dessutom att man reagerar på samma sätt. De olika tolvstegsrörelser jag har kommit i kontakt med har iofs varit rätt så reduktionistiska, till den grad att allas problem till slut blir likadana.

Har själv varit på ett ACoA-möte. För min del kändes det som ett ack-vad-synd-det-är-om-oss-möte, eller som en någon-annan-(gud)-löser-alla-problem-kurs. Och däri ligger väl min personliga stötesten vad gäller allt med tolvstegsrörelsen - de stegen förutsätter att jag inte kan komma på en bättre lösning, att jag ska lämna över min självkontroll till "något större än mig själv" (gissa om man kan bli utnyttjad och/eller insnärjd!) och att detta större-än kommer att lösa alla mina besvär bara jag lyssnar på den lilla viskande rösten i baksidan av mitt huvud, och ber snällt om hjälp.

Inget ont mot dem som anser sig vara hjälpta av stegen, men jag har verkligen sett jättemånga som trots att de verkligen säger sig bli hjälpta (och förmodligen alltså verkligen tror det) ändå må otroligt dåligt och inte verka komma vidare i livet. Hoppet ligger liksom till nästa möte, till nästa bön, till nästa gång man gör stegen, till... "Keep coming back - it works! Gå inte fem minuter före miraklet!" har jag fått höra. Och jag stannade kvar ända tills jag glömde bort helt vem jag egentligen var. Vadå "lojal trots att motparten inte förtjänar det?"

Detta har alltså blivit min samlade bild av tolvstegsrörelserna, alltså även ACoA, fast det värsta var väl ändå NA, särskilt en viss grupp. "Hellre vara beroende av möten än av [fyll i din "grej"], och visst är detta en sekt. Men min (underförstått smutsiga) hjärna kan faktiskt behöva en hjärntvätt." (Ja, detta sades rätt ut upprepade gånger, kanske inte inte exakt med den ordföljden men med samma ord.)

Jag tror helt enkelt inte att tolvsteg funkar om man har minsta bekymmer utanför ett eventuellt missbruk.

Tillägg: Sedan förstår jag inte hur ACoA, om man köper konceptet, skulle kunna hjälpa ens traumatiserade själ genom att be en lista allt man själv har gjort mot andra - dock inte vad andra gjort mot en - och därefter gottgöra samtliga "skadade parter" (steg fyra och fem). Vem var det som var dysfunktionell mot vem, nu igen?

7 av 13 kriterier stämmer in på mig. Kan till viss del bero på att jag har AS. Jag har absolut inte växt upp under problematiska förhållanden, tvärtom har jag haft en underbar barndom med kloka vuxna omkring mig.

Stämmer kanske att barn från dysfunktionella familjer kan ha liknande svårigheter som personer med neuro-nedsättning...

9 av 13 där.

Min morsa behandlade mig som ett "objekt" och jag henne som ett.

Farsan ignorerade mig förutom när jag började spela ishockey vid 7 års ålder. Då började vi prata för första gången. Så ju råare/brutalare jag var på hockeyrinken och tacklade som en galning desto mer gillade farsan mig.
Recept på dysfunktionellt beteende det där... men jag är "över" det nu.

Uppfostrade mig själv och tog hand om mina småsyskon tills de klarade sig själva och hade kompisar.