Har själv turen att jobba på en arbetsplats där man tillåts vara den man är, trots att man kanske inte passar in i de gängse mallarna alla gånger.
Ser mig ändå som hyfsat normal, fast med lite större egenheter än många andra.
En diagnos hjälper en att förstå varför man är som man är och man får en fast hållpunkt att hålla sig till.
Man ska inte ha en diagnos om den inte är till gagn för en naturtligtvis.

Lime skrev:Har själv turen att jobba på en arbetsplats där man tillåts vara den man är, trots att man kanske inte passar in i de gängse mallarna alla gånger.

På min arbetsplats var nog snarast de flesta så konstiga att ingen märkte hur konstig jag var. Gissningvis fanns det en hel del Aspergare där, om än kanske inte diagnosticerade sådana.

Kvasir skrev:Fast problemen har man ju vare sig man har fått diagnos eller ej. Visst, så länge man inte har diagnos kanske man har en förhoppning om att man en dag ska börja må mycket bättre, men den illusionen dör ju ändå med åren.

Jo, men min var väl inte helt död...

En diagnos däremot gör ändå att man får något att förhålla sig till, och att man plötsligt inte är en ensam människa med en massa konstiga problem, utan en av väldigt många med likartade problem.

Ja, vilka likartade problem?
Jag är u inte obekant med förekomst av dåligt mine, psykisk sjukdom och intelligens....

Istället för att försöka passa in i samhället och inte förstå varför man inte lyckas, så kanske man kan acceptera att man avviker på vissa sätt och satsa krutet på att försöka passa in på de områden där det verkligen spelar roll.

Jo, precis, det är ju detta som jag måste få hjälp med nu, annars så tappar jag hoppet.

Mardröm skrev:

Istället för att försöka passa in i samhället och inte förstå varför man inte lyckas, så kanske man kan acceptera att man avviker på vissa sätt och satsa krutet på att försöka passa in på de områden där det verkligen spelar roll.

Jo, precis, det är ju detta som jag måste få hjälp med nu, annars så tappar jag hoppet.

Men hade det inte varit så, eller snart blivit så, ändå, utan diagnos? Jag upplever att det var mycket svårare att se något hopp när jag mådde dåligt och kände mig konstig utan att veta varför än nu när jag börjar förstå varför.

Först när man fick diagnos hade jag ett kort lyckorus som ganska snabbt blev ett mörker. Herregud...jag var stöööörd stod det ju...och på papper fanns det. Det tog nog ca 1-2 år innan jag helt förlikat mig med diagnoserna och kunde se vad som gått snett men framför allt varför. Med denna nya erfarenhet kunde jag börja kompensera bättre än innan. Det har gjort att jag idag lever ett betydligt bättre liv än innan diagnoserna. Så visst fanns det en vits med att få dessa. UTAN TVEKAN!
Men med dett sagt så måste jag dock också säga att jag inte alltid talar om det... inte riktigt för alla. Det har sina nackdelar också med diagnoser.
Men skulle jag göra en plus och minuslista så hamnar det nog flest plus på den iallafall

Kvasir skrev:Men hade det inte varit så, eller snart blivit så, ändå, utan diagnos? Jag upplever att det var mycket svårare att se något hopp när jag mådde dåligt och kände mig konstig utan att veta varför än nu när jag börjar förstå varför.

Vad förstår du Kvasir? Jag vet inte vad jag förstår ngt mer av än at jag ade rätt för 10 år sen när jag fortfarande rätt frisk sa "ngt är fel"..

Då hade det kunnat bli bra...nu gick jag ner mig helt.

Kvasir skrev:Fast problemen har man ju vare sig man har fått diagnos eller ej. Visst, så länge man inte har diagnos kanske man har en förhoppning om att man en dag ska börja må mycket bättre, men den illusionen dör ju ändå med åren. En diagnos däremot gör ändå att man får något att förhålla sig till, och att man plötsligt inte är en ensam människa med en massa konstiga problem, utan en av väldigt många med likartade problem. Istället för att försöka passa in i samhället och inte förstå varför man inte lyckas, så kanske man kan acceptera att man avviker på vissa sätt och satsa krutet på att försöka passa in på de områden där det verkligen spelar roll.

Men om man nu har slagits med problemen i åratal (jag har inte slagits lika länge med det som vissa, men jag är 32 år gammal och sökte första gången professionell hjälp när jag var 21) så har man redan vissa insikter. Man inser i stort vilka problem man har och vilka problem man inte har. Om man insett att man ligger åt Aspergerhållet är det inte längre omöjligt att söka sig till tex sådana här forum och därigenom hitta människor med liknande problem.

Men det är ju helt frånskilt diagnosen. Frågan är vad DEN kan bidra med. Det enda mål jag har är ju att fungera åtminstone hjälpligt i samhället som det är. Alltså, vad jag behöver är att lära mig det jag försökt lära mig de senaste 15 åren: att klara av att åtminstone i någon mån göra sådant som gör mitt liv värt att leva. Det är där det inte verkar finnas mer hjälp att tillgå bara för att att man har diagnos. Och i sådana fall blir diagnosen meningslös. Om den inte öppnar upp möjligheter för mig att fungera bättre, vad är då poängen? Jag har redan satsat på de områden som "spelar roll" i 15 år utan att komma någon som helst vart. Om inte diagnosen öppnar upp för mer specifik hjälp, som faktiskt gör en skillnad, då är den ju inte ens värt pappret den är skriven på.

Jag förstår att många anser att det viktiga med diagnosen är att man vet "var man ska leta" och vilka områden man skall fokusera på. Men samtidigt tror jag många redan vet exakt vilka problem de har, och jag tror att jag i stort ligger i den gruppen. Att ha självinsikt är närmast en del av min personlighet (och detta har flera av de jag talat med bekräftat, så jag tror inte att det är inbillning), men det har aldrig hjälpt mig ett dugg. Ingenting just nu tyder på att diagnosen och utredningen ger mig mer självinsikt än jag redan hade (även om jag på förhand trodde att så skulle vara fallet), och då har jag ju inte heller mer att jobba med än förut.

Precis Peter, och frågan är om den gör det?

Mardröm skrev:Precis Peter, och frågan är om den gör det?

Nä, precis. Det är vad man kan fråga sig, och vad jag har börjat fråga mig, trots att min utredning inte ens är klar än...

Samtidigt vet jag en sak. Inställningen till problemen kan påverka ens möjlighet att lösa dem. Det är bara det att ändra inställningen till dem är närmast omöjligt och inte går att göra på kommando. Det här är ett område där man tycker det borde utvecklats fungerande metoder inom psykologi vid det här laget, men det verkar inte lätt att i sådana fall komma i kontakt med folk som känner till dem. Det blir lätt tröstlöst att harva vidare i samma spår och upptäcka att diagnosen inte öppnar upp nya spår.

Men jag är helt fel person att diskutera sånt här med just nu eftersom jag fungerade hyggligt förra året och har nu totalt kraschat in i mina vanliga problem, så det är rätt svårt för mig att se något positivt i nå't...

För mig har symptombilden varit alldeles för komplicerad för att jag skulle misstänka AS i första hand eller alls. Dessutom är det ju en förhållandevis modern diagnos i förhållande till mig och mina problem. Faktum är att jag dock tänkte tanken en gång och fråga min dåvarande läkare, som var specialist i psykiatri, om det skulle kunna handla om AS som i alla fall den del av problematiken, men hon sade ett ganska klart nej. Därmed avslog jag de tankarna och har gått och funderat och ältat alla möjliga andra tänkbara diagnoser fram och tillbaka och mått sämre och sämre bara av det skälet. Att då plötsligt få en AS-diagnos och sedan inse att den faktiskt verkar högst rimlig och förklarar så oerhört mycket bakåt i livet var vädligt värdefullt för mig. Men visst, har man av någon anledning redan trott att man har just AS och dessutom känner sig säker på den saken, så kanske det inte förändrar så mycket att få en diagnos. Å andra sidan kan jag inte riktigt se varför det skulle göra något sämre heller i det fallet. Om man redan är övertygad om att man har AS så har man ju redan de nackdelar man eventuellt tycker följer med vetskapen.

Men diagnosen ger ju också en del rättigheter och möjligheter till hjälp som man inte kan få utan vidare annars. Fast det är förstås individuellt i vilken utsträckning man vill utnyttja sådant.

Dock så förstår jag och respekterar att somliga av er upplever det annorlunda. Jag har ju aldrig påstått att diagnosen skulle vara något positivt för alla som får den som vuxna, utan bara att det förefaller att vara så i de flesta fall. Mardröm och Peter kanske hör till undantagen, som inte borde ha fått diagnos för att den upplevs negativ snarare än positiv.

Jag var en bit över 40 när jag fick min diagnos förra sommaren. Diagnosen i själv gav mig stärkt självförtroende. Nu visste jag vad som "felades" mig. Att något var fel/annorlunda har jag vetat sen jag började skolan. Stärkt av den kunskapen så har jag nu börjat ställa andra (inte fler) krav på mig själv och den hjälp jag anser mig behöva från vården i mitt fall. För mig personligen så har det varit så uppenbart att jag har kämpat i motvind mot mig själv innan jag fick diagnosen. Jag sökte ofta efter olika förklaringar till varför jag inte klarade av vissa saker. Anklagade mig själv för att vara överkänslig och för att sakna tillräckligt med stärkelse i skortan. Så min diagnos var en riktig skön uppgörelse med mig själv. Jag kämpar fortfarande på med heltidsarbete, men nu efter diagnosen så har jag fått justerad en del arbetsuppgifter så att dom skall passa mig. Så för mig, personligen har resan efter diagnosen varit i stort sett positiv

Kvasir skrev:För mig har symptombilden varit alldeles för komplicerad för att jag skulle misstänka AS i första hand eller alls. Dessutom är det ju en förhållandevis modern diagnos i förhållande till mig och mina problem. Faktum är att jag dock tänkte tanken en gång och fråga min dåvarande läkare, som var specialist i psykiatri, om det skulle kunna handla om AS som i alla fall den del av problematiken, men hon sade ett ganska klart nej. Därmed avslog jag de tankarna och har gått och funderat och ältat alla möjliga andra tänkbara diagnoser fram och tillbaka och mått sämre och sämre bara av det skälet. Att då plötsligt få en AS-diagnos och sedan inse att den faktiskt verkar högst rimlig och förklarar så oerhört mycket bakåt i livet var vädligt värdefullt för mig.

Jag inser förstås att det finns folk som verkligen kan hjälpas av en diagnos och en utredning. Jag är bara inte säker på att jag är en av dem.

Däremot skall sägas att jag nog fått en del hjälp av själva processen jag genomgått före utredningen, men det är ändå insikter som inte har direkt med diagnos eller utredning att göra.

Men visst, har man av någon anledning redan trott att man har just AS och dessutom känner sig säker på den saken, så kanske det inte förändrar så mycket att få en diagnos. Å andra sidan kan jag inte riktigt se varför det skulle göra något sämre heller i det fallet. Om man redan är övertygad om att man har AS så har man ju redan de nackdelar man eventuellt tycker följer med vetskapen.

Mitt fall ser inte riktigt ut så. Asperger är en fullt möjlig diagnos men långt ifrån självklar. Vilket är en del av problemet. Den ger inte så mycket extra insikt eftersom den endast passar vad gäller vissa specifika områden. Om jag gör internettester (och även på en del av utredningstesterna) eller dylikt får jag normalt högre poäng på ADD än på Asperger (ganska stor skillnad faktiskt), men på grund av mitt utmärkta arbetsminne är en sådan diagnos inte aktuell. I grunden ligger fortfarande endast de problem jag faktiskt har, och dessa pekar inte utredningen ut bättre än vad jag kan själv.

Det är inte så att diagnosen nödvändigtvis är något negativt, men det var inte heller frågan. Poängen med diagnosen måste ju vara att den skall leda någon vart, inte att den inte skall vara negativt.

För övrigt skulle man kunna säga att den ÄR negativ eftersom den faktisk innebär en oerhörd mental stress. Utredningen har tagit lång tid och har åtminstone för mig varit tidvis vidrig att gå igenom. Så om den då inte har något positivt i andra ändan, går det definitivt att ifrågasätta om den var värd det.

Men diagnosen ger ju också en del rättigheter och möjligheter till hjälp som man inte kan få utan vidare annars. Fast det är förstås individuellt i vilken utsträckning man vill utnyttja sådant.

Vilket är nog så viktigt och vilket jag säkerligen kommer försöka utnyttja. Men det är åtminstone i mitt fall en perifer fråga. Om jag inte klarar av att fungera när det gäller sådant jag värdesätter är de livsuppehållande funktionerna, som dessa rättigheter och möjligheter öppnar upp för, ganska meningslösa i alla fall.

Dock så förstår jag och respekterar att somliga av er upplever det annorlunda. Jag har ju aldrig påstått att diagnosen skulle vara något positivt för alla som får den som vuxna, utan bara att det förefaller att vara så i de flesta fall. Mardröm och Peter kanske hör till undantagen, som inte borde ha fått diagnos för att den upplevs negativ snarare än positiv.

Det är väl kanske det jag har missuppfattat. Är det verkligen så att diagnosen är positiv i de flesta fall? Jag hade snarare uppfattat att den var varken från eller till i de flesta fall, positiv i en del, och negativ i en något större del. Om den mestadels är positiv är det ju definitivt värt det generellt.

Det finns väl ingenting som säger att man behöver berätta om sin diagnos eller ens använda sig av den....

...om man nu anser att den är för negativ att få. Personligen tycker jag det var bra med en diagnos sett nu i perspektiv.
Framför allt för att förstå mig själv.

Peter skrev:Jag inser förstås att det finns folk som verkligen kan hjälpas av en diagnos och en utredning. Jag är bara inte säker på att jag är en av dem.

Jag vet inte om det är en allmän syn inom sjukvården i hela landet, men här har man inställningen att man bara ska ställa en AS-diagnos om det är till hjälp för patienten. Om den upplevs som stigmatiserande så ställer man den inte, även om kriterierna är uppfyllda. Problemet är väl då förstås att veta i förväg hur patienten kommer uppfatta diagnosen, och det måste väl bygga på individuell bedömning, som naturligtvis kan bli fel.

Mitt fall ser inte riktigt ut så. Asperger är en fullt möjlig diagnos men långt ifrån självklar. Vilket är en del av problemet. Den ger inte så mycket extra insikt eftersom den endast passar vad gäller vissa specifika områden. Om jag gör internettester (och även på en del av utredningstesterna) eller dylikt får jag normalt högre poäng på ADD än på Asperger (ganska stor skillnad faktiskt), men på grund av mitt utmärkta arbetsminne är en sådan diagnos inte aktuell. I grunden ligger fortfarande endast de problem jag faktiskt har, och dessa pekar inte utredningen ut bättre än vad jag kan själv.

Men då kanske AS egentligen inte är rätt diagnos i ditt fall, och i om det är så så kommer du förstås inte tycka att den förklarar så mycket och är till någon hjälp. Kanske har du något som faller mellan olika diagnoser? Tyvärr är väl dagens olika diagnoser bara ett försök till grov kategorisering i brist på bättre förståelse, och i framtiden kommer man förmodligen kunna ställa mera precisa och passande diagnoser. Samtidigt är dagens diagnoser betydligt bättre än de totalt två st. psykiatriska diagnoser som fanns för hundra år sedan. Vi är tyvärr fortfarande bara i början av att förstå den mänskliga hjärnan.

Det är inte så att diagnosen nödvändigtvis är något negativt, men det var inte heller frågan. Poängen med diagnosen måste ju vara att den skall leda någon vart, inte att den inte skall vara negativt.

Jo, det är ju önskvärt att den upplevs positivt, men det viktigaste är kanske ändå att den inte upplevs negativt, men så verkar det ju vara för Mardröm, varför den frågan är relevant.

För övrigt skulle man kunna säga att den ÄR negativ eftersom den faktisk innebär en oerhörd mental stress. Utredningen har tagit lång tid och har åtminstone för mig varit tidvis vidrig att gå igenom. Så om den då inte har något positivt i andra ändan, går det definitivt att ifrågasätta om den var värd det.

Visst, om du inte får ut något positivt i slutändan så. I mitt fall tog utredningen lång tid, och jag mådde också väldigt dåligt av väntetiden, men framförallt mådde jag dåligt av rädslan att det inte skulle mynna ut i någon diagnos alls så att jag skulle vara tillbaka på ruta 1 igen. Om jag förstod det rätt så är din utredning inte klar ännu, och då vet du väl egentligen inte vilken diagnos den eventuellt kommer mynna ut i och hur det kommer påverka dig.

Vilket är nog så viktigt och vilket jag säkerligen kommer försöka utnyttja. Men det är åtminstone i mitt fall en perifer fråga. Om jag inte klarar av att fungera när det gäller sådant jag värdesätter är de livsuppehållande funktionerna, som dessa rättigheter och möjligheter öppnar upp för, ganska meningslösa i alla fall.

Om man kan få hjälp att klara de sakerna lite bättre så är det väl bra. Om den hjälpen sedan inte är tillräcklig så kan det väl tänkas att det kan kännas som den kvittar. Det viktiga tror jag ändå är att om man får en konkret diagnos som man själv tycker verkar stämma så vet man ändå själv vad man har att utgå från på ett annat sätt än när man bara mår dåligt och har en komplex diffus grå massa av konstiga symptom. Likaså kan man få en hjälp som är specifikt riktad mot personer med den diagnosen. Jag har nyligen haft min första kontakt med psykolog på LSS, och hon verkar ha hand enbart om Aspergare och verkar kunna oss och våra problem väldigt bra. Men så är det ju kanske inte överallt.

Det är väl kanske det jag har missuppfattat. Är det verkligen så att diagnosen är positiv i de flesta fall? Jag hade snarare uppfattat att den var varken från eller till i de flesta fall, positiv i en del, och negativ i en något större del. Om den mestadels är positiv är det ju definitivt värt det generellt.

Jag kan givetvis bara svara för hur jag själv har uppfattat det, men det har ju diskuterats ett antal gånger på forumet. Mitt intryck är att vi som fått diagnos i vuxen ålder, med något enstaka undantag, brukar tycka att det har varit positivt. Jag har uppfattat det som att det har rått en tämligen stor enighet på den punkten i de tidigare trådarna.

Kvasir skrev:

Peter skrev:Jag inser förstås att det finns folk som verkligen kan hjälpas av en diagnos och en utredning. Jag är bara inte säker på att jag är en av dem.

Jag vet inte om det är en allmän syn inom sjukvården i hela landet, men här har man inställningen att man bara ska ställa en AS-diagnos om det är till hjälp för patienten. Om den upplevs som stigmatiserande så ställer man den inte, även om kriterierna är uppfyllda. Problemet är väl då förstås att veta i förväg hur patienten kommer uppfatta diagnosen, och det måste väl bygga på individuell bedömning, som naturligtvis kan bli fel.

Jag trodde det var så att man endast ställer diagnos om problemen utgör ett tydligt funktionshinder. Att det faktiskt går att påverka detta funktionshinder är snarare ett antagande än något som utreds innan diagnosen ställs.

Vad gäller stigmatisering ser jag personligen inga som helst problem. Jag är ju konstig oavsett om jag har diagnos eller inte. Det är mitt sätt att fungera som inte går att få in i det sätt samhället är konstruerat, inte huruvida detta funktionssätt namngetts eller inte.

Peter skrev:Jag trodde det var så att man endast ställer diagnos om problemen utgör ett tydligt funktionshinder. Att det faktiskt går att påverka detta funktionshinder är snarare ett antagande än något som utreds innan diagnosen ställs.

Jo, det spelar väl in också eftersom man dels kanske inte ens söker vård om man inte har problem, samt att resurserna för NPF-utredning brukar vara begränsade så att sjukvården kanske inte vill ställa onödiga diagnoser. Det är nog riktigt att det är ett antagande att det går att påverka, men vad är alternativet? Ge upp patienten helt? Eftersom det förefaller gå att hjälpa många eller de flesta, så är det nog rimligt att utgår från ett sådant antagande även om inte alla kan bli hjälpta. Man kan ju inte veta i förväg om man kommer lyckas bota en viss cancerpatient heller, men eftersom man ofta eller ibland kan det så försöker man.

Vad gäller stigmatisering ser jag personligen inga som helst problem. Jag är ju konstig oavsett om jag har diagnos eller inte. Det är mitt sätt att fungera som inte går att få in i det sätt samhället är konstruerat, inte huruvida detta funktionssätt namngetts eller inte.

Nej, men somliga verkar ju tycka att det är stigmatiserande att få en AS-stämpel, och i de fallen är det förstås inte mycket nytta med diagnosen, utan snarare motsatsen.

Att det är vårt sätt att fungera som inte går ihop med samhället är nog en helt riktig observation, och det är väl just därför det betraktas som ett funktionshinder snarare än en sjukdom. Det är inget fel på oss i sig, men vi har svårigheter att fungera ihop med omvärlden.

Jag fick AS-diagnos förra året efter fyllda 40..

Diagnosen var positiv på det sättet att jag slapp ha AF klängande på min rygg med blåslampa. Något som höll på att stressa mig till döds.

Istället fick jag sjukersättning på 75% medans jag arbetar 25% inom en nisch som sammanfaller med mina intressen.

Vad som gjort mig besviken var att jag trodde diagnosen skulle betyda att jag hade rätt till extra stöd från AF. Dom som i flera år försökt tvinga mig att finna andra jobb istället för att försöka utveckla möjligheterna att jobba inom mina intresseområden.

Trodde att dom nu skulle kunna hjälpa mig med det som jag helst av allt vill. Nämligen utveckla mig och bredda mig inom min nisch.

Men nej.. Dom verkade bara glada över att kunna släppa mig till FK på sjukersättning. En jobbig människa bara som man kan stryka i statistiken..

Jag har lagt ner mkt tid och väntan, det var mt jobbigt att göra utredningen, jag var också mer och mer tvingad att få "den officiella 100% stämpeln (allså att ett team går igenom dig, träffar under flera månader.)

Jag är inte klar ännu, sjukgymnast och arbetsteraput ska nu komma, samt kurator och psykolog, för att utvärdera åt kommunen/(ev F-kassa/A-förmedling)....
Jag ska nog börja studera lite om jag får för f-kassan till att börja med, typ 1-2 komvuxkurser.

Det är min "plan" men en flytt börjar hägra alltmer.
Den känns nödvändig.

Jag fick diagnosen DAMP när jag var väldigt liten. 1994 tror jag det var. Sen gick tiden en stund, jag flyttade till fosterfamilj och allting var lugnt.
En stund. I nionde klass fick skolan uppta en kontakt med en läkare från mina yngre dagar: Björn Kadesjö.

Vad som sades då minns jag inte riktigt.. Mer än att mina lärare var oroliga, "ovanligt...." tänkte jag nog.

Efter det så glömde jag bort allting, tänkte inte på diagnosen förens jag var mellan 18-20 år när jag helt plötsligt fullständigt förändrades.
Jag fick en ny diagnos i Januari detta år.

ADHD samt Aspergers syndrom.

Det var också i samband med diagnosen som neuropsykologen tipsade om detta forum.

Välkommen earlydayminer. Hoppas du komme att trivas här, och att du kommer att ha nytta av oss och forumet.

Ganesh skrev:Välkommen earlydayminer. Hoppas du komme att trivas här, och att du kommer att ha nytta av oss och forumet.

Tack så hemskt mycket!

Påbörjade min utredning 2010-11-22 och kämpar "tappert" vidare med detta slitgöra.

Vad det hela senare kommer att utmynna i, tja, det återstår att se det.

Nej.