och det där med berätta diagnos. Kanske jag är knäpp och det bara fungerar för mig men jag brukar presentera det som en utmaning till min nya bekantskap.

"Du vill inte vara vän med mig, du kommer inte palla trycket."
Av nån konstig anledning verkar omvänd psykologi fungera nästan oumbärligt bättre än säga "Du... jag har något att berätta".
Oftast har människor sagt till mig att de irriterat sig över att jag erövrat dem deras rätt att tycka genom framställa dem en utmaning om huruvida de skulle klara av en vänskap med mig och just därför har de intresserat sig mer. Att de sen uppenbarligen inte funnits kvar och jag "vann" hör ju inte hit.

Det som är poängen här är, jag åtminstone, kör med öppna kort (talesätt) på en gång. Jag orkar inte dalta fram och tillbaka med några flummiga försiktighetsförsök att behaga min kommande partner/vän/bekantskap, nej.
Hellre de lämnar mig på plats på direkten än senare när jag spenderat min energi på dem (emotionell och annan form av energi) för att sedan upptäcka de inte kunde med för att jag har en diagnos.

Observera att just det sättet hade jag redan INNAN diagnos, jag visste jag var felfuntad och sa redan tidigt: "Grattis om du pallar med mig någon längre tid, jag tvivlar du kommer att göra".
Sen att människor är korkade och de ska envisas med vilja bevisa jag hade fel, det är en annan historia.

En sak jag märkt med den approachen är just att, elakt nog, så känner jag mig bättre. Jag har gjort mitt, tagit mitt ansvar och sagt som det är. Jag var/är ärlig från start, inga gissa lekar om varför jag kan verka eller vara annorlunda.
Det känns att även om chansen inte tas, har jag ändå från start gett personen en chans att dra sig ur, tänka efter före och inte minst inte plötsligt ändra uppfattning och börja skylla på diagnos eller påstå jag gömmer mig bakom en.

AAA skrev:Var dig själv, vara nån annan är själslig prostitution. Vet du inte vem du är så kan det vara en fördel att ta reda på det.

Är du dig själv kommer någon att upptäcka vilket kap du är som har integritet nog att stå på dig vid olika tillfällen Och plötsligt står din prinsessa där!

+1

det är nog samma utmaning för "vanliga människor" att umgås med oss, som det är för oss att umgås med dom!

men jag finner mer gemenskap med alla som har någon slags diagnos, så mkt är jag säker på =) dessa människor vet helt enkelt mer och bättre om mycket i min erfarenhet, och är dessutom betydligt mer logiska.

till skillnad från vanliga människor tycker jag aspies är mer äkta, de spelar sällan någon de inte är, och följer inte strömmen som hundar. något som är total motsats till alla diagnosfria jag träffat under en livstid. men man hamnar lätt utanför av att ha egna åsikter! jag anser dock att det är värt allt besvär.

Absolut skrev:Mord hade jag definitivt inte hållt käft om i början av en relation. Jag har inte sagt mig tro att folk är intresserade av min diagnos (i betydelsen underhållsvärde om mig som person), men det är en fakta jag själv hade velat veta från början.

Att berätta att man suttit fängslad för mord är garanterat socialt självmord. Det spelar ingen roll hur oskyldig man är, man lär bli tvungen att flytta några län därifrån för att ens få chansen att komma in på arbetsmarknaden och några sexuella relationer kan man få glömma om man inte träffar på en annan självmordsbenägen person som tar risken att ensam befinna sig i samma rum som en mördare. Det var dock bra att du skrev det så att vi ser hur tokigt du resonerar.

Angelic Fruitcake skrev:Absolut:

Nu har jag iofs AS själv så min träffsäkerhet socialt är ju begränsad, men såhär skulle jag tänka;

När du först träffar någon där tycke uppstår kan du flika in lite om hur du är som person och vilka problem du har utan att nämna diagnosen. Om du sen känner att det är något du vill satsa på, att det är värt risken, då skickar du henne en länk till en sida som talar om hur det är att vara aspie på ett sätt som du kan relatera till och bifogar ett mail eller sms som säger ungefär:

"Eftersom vi lärt känna varandra och jag tycker så mycket om dig vill jag berätta något om mig själv. Jag har Aspergers syndrom. Det innebär inte så mycket mer än att jag ofta tänker annorlunda än andra människor, att vissa saker som är lätta för andra är svåra för mig och att jag har svårt att passa in. Jag skickar en länk med lite mer information som du kan läsa och jag hoppas du hör av dig när du känner dig redo."

Varför inte avdramatisera det istället?

-"Varför har du problem med XXXX?"
-"För att jag har Asperger. Så vad ska du göra i helgen då?"

Nu överdrev jag naturligtvis lite men jag tror att mottagarens reaktion i hög grad påverkas av hur man själv lägger fram det.

barracuber skrev:EDIT: svarar på det som Parvlon och Fruktkakan skrev, dock osäker på om det är trådens topic(?).


För att undvika att den andre känner sig "förd bakom ljudet" ifall/när det kommer fram senare i relationen att man har nån diagnos, kan man ju redan i början prata om hur man fungerar och vilka styrkor och brister man har. Men utan att använda själva diagnosnamnet! Utan i stället vanliga enkla ordalag hur man fungerar. Vilket iofs kan vara nog så svårt pga saker som känsloblindhet, fobier, paranioa, missförstånd, m.m. I ett sådant läge får man nöja sig med att konstatera att något är fel men man vet inte vad.

Diagnosnamn och sådana begrepp är bedrägliga för direkt kommer folks rädslor och fördomar fram, precis som Parvlon skrev.

Visserligen kan de andre säga långt in i relationen:

Men varför sa du aldrig från början att du har asperger??

Hade jag hamnat i den situationen hade jag - helt sanningenligt - svarat:

Jag använde inte ordet asperger för jag har själv aldrig varit helt säker på att det är asperger utan bara någon mild variant eller någon annat som liknar asperger.

Jag hade också poängterat att jag inte hållit som någon hemlighet med hur jag fungerar - jag bara använder inte ordet asperger.

Dessutom hade jag sagt att aspeger/npf alltid varit ett svårt och luddigt område för mig - också helt sanningsenligt - där inte ens vården och forskningen har alla samband klara för sig. Hur ska då vi vanliga lekmän kunna ha det?

Om den andre inte köper detta svar skulle möjligen ett gräl kunna bryta ut. Kanske skulle hela relationen kunna vara i fara.

Jag skulle bara bli ännu mer förvirrad av en massa bortförklaringar. Jag skulle bli frustrerad, typ:
-"Har du Asperger, ja eller nej?".

Arkimedes skrev:Varför inte avdramatisera det istället?

-"Varför har du problem med XXXX?"
-"För att jag har Asperger. Så vad ska du göra i helgen då?"

Nu överdrev jag naturligtvis lite men jag tror att mottagarens reaktion i hög grad påverkas av hur man själv lägger fram det.

haha den tyckte jag om! så ska jag garanterat göra nästa gång jag behöver berätta för någon.

Fenren skrev:

Arkimedes skrev:Varför inte avdramatisera det istället?

-"Varför har du problem med XXXX?"
-"För att jag har Asperger. Så vad ska du göra i helgen då?"

Nu överdrev jag naturligtvis lite men jag tror att mottagarens reaktion i hög grad påverkas av hur man själv lägger fram det.

haha den tyckte jag om! så ska jag garanterat göra nästa gång jag behöver berätta för någon.

+1

Sam skrev:

AAA skrev:Jag känner mig inte dömd till ensamhet, däremot...

Det där kunde jag lika gärna ha skrivit. Kan bara instämma

Vad skönt med någon som känner lite lika, tack!

Arkimedes skrev:

AAA skrev:Var dig själv, vara nån annan är själslig prostitution. Vet du inte vem du är så kan det vara en fördel att ta reda på det.

Är du dig själv kommer någon att upptäcka vilket kap du är som har integritet nog att stå på dig vid olika tillfällen Och plötsligt står din prinsessa där!

+1

Ja, det är bra, vi romantiker håller ihop

Nu vet jag ju inte om du är det men det är inte alls otänkbart.

Sam skrev:

Fenren skrev:

Arkimedes skrev:Varför inte avdramatisera det istället?

-"Varför har du problem med XXXX?"
-"För att jag har Asperger. Så vad ska du göra i helgen då?"

Nu överdrev jag naturligtvis lite men jag tror att mottagarens reaktion i hög grad påverkas av hur man själv lägger fram det.

haha den tyckte jag om! så ska jag garanterat göra nästa gång jag behöver berätta för någon.

+1

Ha, ha - jag tror ingen skulle bli förvånad i mitt fall så det var ett praktiskt tips!

notch skrev:det är nog samma utmaning för "vanliga människor" att umgås med oss, som det är för oss att umgås med dom!

men jag finner mer gemenskap med alla som har någon slags diagnos, så mkt är jag säker på =) dessa människor vet helt enkelt mer och bättre om mycket i min erfarenhet, och är dessutom betydligt mer logiska.

till skillnad från vanliga människor tycker jag aspies är mer äkta, de spelar sällan någon de inte är, och följer inte strömmen som hundar. något som är total motsats till alla diagnosfria jag träffat under en livstid. men man hamnar lätt utanför av att ha egna åsikter! jag anser dock att det är värt allt besvär.

Jag skulle vilja samanfatta mina egna erfarenheter ungefär så här:

Umgänge med andra aspisar är ofta tröttsamt för en själv, när det blir i för stora doser, eftersom vi alla (aspianer) är NTs i vissa bemärkelser, som dock varierar mycket från aspier till aspier. I de aspekter där vi själva är entisar blir vi ofta störda på andras aspigheter.

Umgänge med NTs är ofta tröttsamt för dom (entisarna), men inte för en själv. Anledningen är att man själv av naturliga skäl är aspig i många bemärkelser, där de av lika naturliga skäl är 100% NTs.


-Så vad gör man?

Försöker ha ett visst överseende med sina medaspianers aspigheteter, samtidigt som man är väl medveten om att man själv kan vara aspig på sätt som kan vara ganska tröttsamt även för andra aspergier.

Vid umgänge med NTs gäller det istället att i viss mån både försöka anpassa sig till deras spelregler och samtidigt söka acceptans för en viss aspighet/udda personlighet.

Vilka människor som är mest givande att umgås med låter jag vara osagt, för det beror mer på individen än på as/NT diagnos. Vanligtvis är det dock lättare att få nära kontakt med andra aspergiter.

-Nån som känner igen sig?

Jag fattar ärligt talat inte varför jag ska berätta för någon i början att jag har fått diagnosen AS. Det är ju ett gäng karaktärsegenskaper som nån fått för sig kan passa in på mig.

Om jag nu har de egenskaperna och personen vill fortsätta dejta mig efter ett par initiala träffar så tycker den ju att jag har något att ge med de personlighetsdragen jag har. AS eller inte: What difference does it make? (En Smiths till Ms. Fruitcake)

Alltså, jag kan säga att jag är alkis på en middag när jag tackar nej till alkoholhaltiga drycker, men vad är poängen med det? Okej om nån annan med problem vill sluta, då kan jag kanske tala med den personen om det. Men att börja babbla om "Nej, jag vill inte ha något för jag är beroende" blir ju bara självupptaget och malplacerat i en sån situation.

Det är samma om någon gillar mig, varför ska jag då stoppa in den potentiella bromsklossen: "Jag har Aspergers syndrom" om hon/han hittills tyckt jag varit ett intressant hångelobjekt. Gillar den mig så gillar den mig - märks det inte mer att jag har AS än att de inte påpekat något så varför dra upp det i början? Jag menar inte att hemlighålla, mer att nämna det odramatiskt som Arkimedes skrev tidigare när tillfället kommer. Kanske hinner den andra säga det först?

Om någon vill fortsätta att träffa dig så har den säkert liknande drag själv om det nu inte är varningsklockor förklädda till bröllopsklockor det handlar om (men nu ska vi vara positiva!)

Jag har inga problem med att berätta hela mitt liv för alla möjliga och omöjliga (de lär somna snabbt), förstår bara inte poängen med att ta upp vissa saker som någon slags helgardering.

För min del tycker jag en viss urskiljning fungerat bättre än den allmänna policyn att berätta allt för alla. Integritet jag fått med tiden som funkar för mig.

ford skrev:-Nån som känner igen sig?

Sjåre, människor i icke små doser är påfrestande och bör undvikas. Psychos eller inte, konsekvensen av umgänge blir ändå utmattning

AAA skrev:...förstår bara inte poängen med att ta upp vissa saker som någon slags helgardering.

Just helgardering ligger tyvärr mig varmt om hjärtat. En annan faktor som spelar in är att jag varit med om många känslomässiga bakslag i livet, och vill därför på något sätt presentera all fakta direkt, för att bli ratad med en gång istället för längre in i en relation när känslor eventuellt växt sig starkare.

Lite förvånad över att jag verkar förhållandevis ensam om dessa egenheter här inne, kontrollbehov kanske mer tillhör någon av mina övriga diagnoser.

Absolut, jag förstår mycket väl hur du menar. Är lik dig på många sätt och handlar ofta likadant. Så på ett sätt resonerar jag med mig själv och dig

Jag tror fakorn som du skriver med negativa erfarenheter är det som gör att vi vill berätta precis allt så snabbt som möjligt för vi vill bli älskade precis som vi är i hela vår skapelse. Vi gör det för att inte hamna i en situation igen som gör själsligt ont och om vi redan sagt det mesta riskerar vi åtminstone inte att folk avfärdar oss på grund av detta hemlighållande. Tror det beror på låg självkänsla och rädsla för att inte duga eller ha något värde alls.

Fast jag tror vi hamnar i ett underläge ibland när vi gör så. För vi ser det som en defekt att vi har dessa egenskaper och därför måste vi informera om dem. Men det kanske går att se det så här: Det är ingen defekt och därmed ingen falsk varudeklaration att inte direkt berätta allt. AS är som insprutningen (eeeeh) på en Volvo-bil, du köper bilen för att du gillar den och bryr dig inte om den så länge den är funktionell. Eller kärnan i Linux, jag gillar egenskaperna och fortsätter att använda det systemet. Du har kanske blå ögon, vad vet jag? Eller sexton katter och 42 hundar. Det gör mig ingenting, jag tycker det är kul att diskutera med dig och gör det oavsett dessa attribut.

Skriv ned alla positiva egenskaper hos dig och även de som du inte tycker är lika angenäma. Sedan kan du posta dem här så ska vi se hur du egentligen är Det är inte lätt att beskriva en AS-människa. Hur är en sån? Vi kan ha liknande svårigheter och styrkor eller vara mer olika som individer än vad de fleata neurotypiska är. Vi kan gilla varandra och avsky varandra.

Jag tror inte själva AS:en är det som kan ställa till det hos den andre, utan snarare hur vi berättar att vi fått det kvittot från någonstans. Vi tar upp det och väntar på att bli avfärdade. Har vi tur blir vi det inte... Blir vi det så tänker vi: "Jaha, det var det jag visste!" Lika bra jag blir eremit...

Men, en del kvinnor tycker det är fascinerande med personligheter - det är min erfarenhet. Inte nödvändigtvis de jag är fascinerad av - fast ett visst mått på attraktion kan det ju ändå räknas som.

Jag tror det kommer att gå jättebra - ta det lugnt och var som du är så kommer du att få en fin relation. Du är ärlig och öppen för förslag, det är egenskaper du som är mycket värda i positiv bemärkelse.

Kanske kan du gå på forumträff och få kontakt med något intressant? Eller på någon ADHD-drabbning? Eller på något annat ställe med sköna lirare?

***GO4IT***

Forumsidan med träffar: AS-FORUM: TRAFFAR

Om du nu skulle missat sidan av någon outgrundlig anledning.

Jag brukar säga det ganska fort. Jag presenterar mig inte med: Hej jag heter ... och jag är diagnostiserad med.. Men det brukar komma krypandes, speciellt sen jag på något vis måste förklara varför jag inte tar på min partner i onödan och inte vill hålla handen etc. Att jag sen inte förstår och ifrågasätter många beteenden jag finner ologiska e ju inte heller något jag velat hålla inom mig. Jag vill veta, med en gång vad som menas.
Passar det inte, så får det vara känner jag. Min idealpartner är likväl lyhörd och tydlig i sina signaler, och ska jag behöva förställa mig är jag faktiskt hellre ensam.

Absolut skrev:Lite förvånad över att jag verkar förhållandevis ensam om dessa egenheter här inne, kontrollbehov kanske mer tillhör någon av mina övriga diagnoser.

Den egenskapen delar vi isf. Jag är t.o.m ganska övertygad om att jag är det värsta fallet på det här forumet.
Vilket beror på att de "bakslag" som jag har varit med om, har varit mer än bara emotionellt ödeläggande. De har i princip nollställt mitt liv ur nästan alla perspektiv.
Jag har därför ingen tillit för någon alls och utesluter människor ur mitt liv, om de så bara antyder anlag för en minimal brist.
Att jag vill att människor ska veta allt om mig, är främst för att jag behandlar dem som jag själv vill bli behandlad och inte slösar på min/deras tid.
Jag vet inte om det här har med diagnosen att göra, men den här egenskapen innebär iaf för mig, att jag kommer vara ensam under resten av livet. Det är absolut inget jag vill. Men jag lever hellre med en saknad i livet än att förlora allt. Vilket man gör om man litar på fel människor.

Absolut skrev:Just helgardering ligger tyvärr mig varmt om hjärtat. En annan faktor som spelar in är att jag varit med om många känslomässiga bakslag i livet, och vill därför på något sätt presentera all fakta direkt, för att bli ratad med en gång istället för längre in i en relation när känslor eventuellt växt sig starkare.

Lite förvånad över att jag verkar förhållandevis ensam om dessa egenheter här inne, kontrollbehov kanske mer tillhör någon av mina övriga diagnoser.

Jag förstår vad du menar här. Jag har haft en ganska jobbig uppväxt och det känns bra att påpeka det ganska tidigt, oavsett om det gäller en partner eller nya vänner. Då kan personen sticka direkt om hen inte kan hantera det. Jag brukar inte tänka så mycket på detta; förr eller senare kommer ett samtalsämne där det känns helt naturligt att nämna det. Jag brukar säga att jag gärna pratar mer om det vid ett senare tillfälle, och de flesta brukar ha förståelse för att man inte vill berätta allt på en gång. Samtidigt får ju den andra personen tid att smälta det och kommer att vara beredd på att jag kommer att prata om det någon gång.

AAA skrev:Absolut, jag förstår mycket väl hur du menar. Är lik dig på många sätt och handlar ofta likadant. Så på ett sätt resonerar jag med mig själv och dig

Håller med här också! Bara för att jag kan ge goda råd betyder inte att jag kan följa dom.

AAA skrev:Jag tror fakorn som du skriver med negativa erfarenheter är det som gör att vi vill berätta precis allt så snabbt som möjligt för vi vill bli älskade precis som vi är i hela vår skapelse. Vi gör det för att inte hamna i en situation igen som gör själsligt ont och om vi redan sagt det mesta riskerar vi åtminstone inte att folk avfärdar oss på grund av detta hemlighållande. Tror det beror på låg självkänsla och rädsla för att inte duga eller ha något värde alls.

Jag gör det delvis för att även kolla av den andra personen. Jag tror inte att jag skulle bli intresserad av någon vars liv varit en dans på rosor. Vi skulle ha för olika syn på livet.

AAA skrev:Fast jag tror vi hamnar i ett underläge ibland när vi gör så. För vi ser det som en defekt att vi har dessa egenskaper och därför måste vi informera om dem.

Jag brukar vara noga med att påpeka att jag inte vill ha en partner som tar hand om mig.

Absolut skrev:Jag genomgår för tillfället en neuroutredning och kommer troligen få diagnosen AS. En av mina största farhågor med diagnosen är att jag för evigt kommer få leva ett liv i ensamhet.

Redan nu är jag väldigt ensam och har kopiösa problem med att skaffa en livspartner. En AS-diagnos lär knappast underlätta detta, och jag undrar nu över andras erfarenheter i ämnet? Om ni fått en potentiell livspartner på kroken och sedan kommer dragandes med faktumet att ni har AS, hur har detta tagits emot? Ses man som ett måndagsexemplar som ingen vill ta i med tång?

En annan fråga.. Hur fungerar förhållanden där båda parter har AS? Är det en destruktiv väg att gå som leder till avgrunden, eller kan det faktist fungera?

Nu tror jag visserligen inte att jag skulle lyckas med konststycket att finna en AS-kvinna (jag är man) som dessutom faller för mig, men drömma kan man ju alltid.

Jag tror inte alls att du ska utesluta att en NT kvinna kan falla för dig, oavsett diagnos. Jag vet själv att jag kan dras till aspergerpersonligheter.

Var tydlig med hur du funkar. Berätta tidigt om konstiga saker med dig som du inte tror att du kan ändra på, då vet hon vad hon kan vänta sig och kan ta ställning till det. Att säga just att du har en diagnos tycker jag dock att du ska vänta lite med, tills hon tycker om dig. Och då menar jag mest för att hon faktiskt inte har med det att göra innan dess.

Jag tror att den största tillgången en aspergerkille kan ha för en NT tjej är rak, ärlig och öppen kommunikation. Det kan attrahera henne mycket att kunna spela med öppna kort. Slippa gissningslekar. Kunna fråga om hon undrar något och kunna lita på att svaret saknar dolda innebörder. Och även att kunna vara ärlig och öppen själv utan att riskera att bli dömd eller så.

Första inlägg här på forumet. Fick nyligen diagnosen atypisk autism och känner igen problematiken. Har själv varit singel i 8 år nu och det känns tyvärr svårare och svårare att ändra på saken

/Krillo

Absolut skrev:Jag genomgår för tillfället en neuroutredning och kommer troligen få diagnosen AS. En av mina största farhågor med diagnosen är att jag för evigt kommer få leva ett liv i ensamhet.

Redan nu är jag väldigt ensam och har kopiösa problem med att skaffa en livspartner. En AS-diagnos lär knappast underlätta detta, och jag undrar nu över andras erfarenheter i ämnet? Om ni fått en potentiell livspartner på kroken och sedan kommer dragandes med faktumet att ni har AS, hur har detta tagits emot? Ses man som ett måndagsexemplar som ingen vill ta i med tång?

En annan fråga.. Hur fungerar förhållanden där båda parter har AS? Är det en destruktiv väg att gå som leder till avgrunden, eller kan det faktist fungera?

Nu tror jag visserligen inte att jag skulle lyckas med konststycket att finna en AS-kvinna (jag är man) som dessutom faller för mig, men drömma kan man ju alltid.

Jag är 47år och har nyligen lämnat ett 20 årigt förhållande. Vi var alltid öppna och kunde prata om allt. För ett par år sen började hon kommentera mer och mer att jag var "lite" annorlunda. Jag flöt runt, Varken glad eller ledsen, Visade lite känslor, frånvarande, jag var inte uppmärksam osv.

Jag hade inte diagnosen när hon började nämna att vi kanske ska dela på oss. Vi levde i vad jag tror ett ganska normalt förhållande.

Av en slump började hon läsa om AS eftersom en gemensam bekant har en dotter som har diagnosen AS.

Vi pratade om det och jag började också läsa om AS och kriterierna för att få diagnosen och det mesta stämde på mej. Hon har trott i alla år att det var något fel på henne, att jag inte tyckte om henne.

Idag har vi separerat men är fortfarande goda vänner, vi chattar dagligen och träffas även ibland och umgås.

Vad jag vill komma fram till är att det inte är lätt för en "normal" person att leva med en som har ett funktionshinder.
Det krävs en mycket stor dos av empati från partnern att orka putta på och "styra" den andra i allt som har med det dagliga livet att göra.

Jag har blivit mer inåtvänd på senare år och möjligheterna för mej idag att hitta en partner att leva med ser jag som mycket små.