Men gör du inte en tankevurpa här? Det är ju inte spetälsk du är direkt... Människor med AS är ju väldigt olika. Säga "Jag har AS!" tidigt kanske låter skrämmande i den andres hjärna?

AS eller inte är en bedömningsfråga om din personlighet och dess egenskaper samt eventuella svårigheter. Professionella (förhoppningsvis) anser att du uppfyller de kriterier som krävs för diagnos. Jag anser ändå att det är på en ganska godtycklig grund eftersom helt plötsligt många har AS. Jag säger inte att det är rätt eller fel, jag säger bara att många av oss säkert inte fått denna diagnos på 90-talet eller innan. Och autism tror jag inte de flesta av oss som diskuterar här hade kvalat in för heller.

Det jag vill säga är att om du är lite aspig eller inte, det behöver du väl inte berätta på dejt nummer ett? Det är inte oärlighet, det är vaksamhet och erfarenhet. Går jag och berättar allt för allt och alla så kommer det att kosta något, nämligen att jag sätter mig i ett underläge som jag inte förtjänar därför att jag ska uppskattas och upplevas för den jag är. Fördomar kan kosta dig en del, så håll på integriteten tills det är dags att bli intim eller det känns som riktig förälskelse. Då ser hon dig mer som den du är snarare än någon galning som kan bli fallet om du börjar rabbla psykdiagnoser på första dejten.

Det är inte att undanhålla sanningen, det är att respektera sig själv och tycka att jag är helt okej även med min funktionsnedsättning. Självacceptans och tillräcklighet är lösningen på mycket bedrövelse.

(Fan, vad jag babblar på - ursäkta!)

AAA skrev:Men gör du inte en tankevurpa här? Det är ju inte spetälsk du är direkt... Människor med AS är ju väldigt olika. Säga "Jag har AS!" tidigt kanske låter skrämmande i den andres hjärna?

AS eller inte är en bedömningsfråga om din personlighet och dess egenskaper samt eventuella svårigheter. Professionella (förhoppningsvis) anser att du uppfyller de kriterier som krävs för diagnos. Jag anser ändå att det är på en ganska godtycklig grund eftersom helt plötsligt många har AS. Jag säger inte att det är rätt eller fel, jag säger bara att många av oss säkert inte fått denna diagnos på 90-talet eller innan. Och autism tror jag inte de flesta av oss som diskuterar här hade kvalat in för heller.

Det jag vill säga är att om du är lite aspig eller inte, det behöver du väl inte berätta på dejt nummer ett? Det är inte oärlighet, det är vaksamhet och erfarenhet. Går jag och berättar allt för allt och alla så kommer det att kosta något, nämligen att jag sätter mig i ett underläge som jag inte förtjänar därför att jag ska uppskattas och upplevas för den jag är. Fördomar kan kosta dig en del, så håll på integriteten tills det är dags att bli intim eller det känns som riktig förälskelse. Då ser hon dig mer som den du är snarare än någon galning som kan bli fallet om du börjar rabbla psykdiagnoser på första dejten.

Det är inte att undanhålla sanningen, det är att respektera sig själv och tycka att jag är helt okej även med min funktionsnedsättning. Självacceptans och tillräcklighet är lösningen på mycket bedrövelse.

(Fan, vad jag babblar på - ursäkta!)

Förstår vad du säger, och det låter ju vettigt, men jag fungerar helt enkelt inte så. Det är just undanhållande av fakta jag ser det som, vilket jag själv inte accepterar från andra, då ska jag ju inte heller själv begå det "brottet".

Absolut:

Nu har jag iofs AS själv så min träffsäkerhet socialt är ju begränsad, men såhär skulle jag tänka;

När du först träffar någon där tycke uppstår kan du flika in lite om hur du är som person och vilka problem du har utan att nämna diagnosen. Om du sen känner att det är något du vill satsa på, att det är värt risken, då skickar du henne en länk till en sida som talar om hur det är att vara aspie på ett sätt som du kan relatera till och bifogar ett mail eller sms som säger ungefär:

"Eftersom vi lärt känna varandra och jag tycker så mycket om dig vill jag berätta något om mig själv. Jag har Aspergers syndrom. Det innebär inte så mycket mer än att jag ofta tänker annorlunda än andra människor, att vissa saker som är lätta för andra är svåra för mig och att jag har svårt att passa in. Jag skickar en länk med lite mer information som du kan läsa och jag hoppas du hör av dig när du känner dig redo."

Tänkte bara flika in alternativet att man behöver ju inte berätta om eventuella diagnoser osv. Beror kanske lite på hur mycket påverkan det har i kontakten med en annan. Jag brukar säga att jag är blyg i början av ett förhållande,tills jag blir bekväm med människan. Visst har jag fått höra att jag är udda ibland men aldrig i negativ bemärkelse. När jag frågats om psykologbesök säger jag bara att jag har sömnproblem.

Känns som risken är för stor att när någon får se vilka stämplar man har så börjar de se dessa stämplar som bakgrund till alla beslut och handlingar,rätt eller fel,som görs.

Absolut, jag tycker du formulerar dig väl och verkar ha goda avsikter i relationer både med och utan kärlek Det kommer du långt med!

Jag hade en relation (tror jag att det var, all ledig och arbetande tid tillbringades med henne). Jobbade jag på tåget var hon med, jobbade hon på buss var jag med och däremellan var vi tillsammans... jag berättade om min diagnos när vi hade en liten kris och det var helt okej för henne. Hon kände till vad AS var, troligen då hennes mor jobbade med personer med olika funktionshinder.
Vi gjorde slut senare, men inte pga diagnosen. Självklart ringde jag henne hela tiden för jag ville prata men hon svarade inte. Men till slut beslöt vi träffas och blev vänner men inte i relation. Ville inte att det hela skulle sluta med en smäll i ytterdörren.

Absolut skrev:Förstår vad du säger, och det låter ju vettigt, men jag fungerar helt enkelt inte så. Det är just undanhållande av fakta jag ser det som, vilket jag själv inte accepterar från andra, då ska jag ju inte heller själv begå det "brottet".

Så du skulle börja med att säga till personer du precis börjat känna att du suttit inne för mord (om du nu hade gjort det - skyldig/oskyldig)? Tror du att du får reda på det de vill av andra om du inte frågar? Varför tar du för givet att folk är intresserade av vad du har för diagnos?

Det finns en massa fakta som inte är så enkla och när det gäller psykiska diagnoser så verkar det som att du kommer få lära dig det den hårda vägen att folk har en massa fördomar som inte spricker så lätt. Det kommer säkerligen att ta en massa onödig energi som du annars hade kunnat låta tiden sköta om själv, men har du inget roligare att prata om så varsågod.

Parvlon skrev:

Absolut skrev:Förstår vad du säger, och det låter ju vettigt, men jag fungerar helt enkelt inte så. Det är just undanhållande av fakta jag ser det som, vilket jag själv inte accepterar från andra, då ska jag ju inte heller själv begå det "brottet".

Så du skulle börja med att säga till personer du precis börjat känna att du suttit inne för mord (om du nu hade gjort det - skyldig/oskyldig)?

Det finns en massa fakta som inte är så enkla och när det gäller psykiska diagnoser så verkar det som att du kommer få lära dig det den hårda vägen att folk har en massa fördomar som inte spricker så lätt. Det kommer säkerligen att ta en massa onödig energi som du annars hade kunnat låta tiden sköta om själv, men har du inget roligare att prata om så varsågod.

Absolut, jag förstår hur du känner inför det där med ärlighet, jag har väldigt svårt att hålla något ifrån den jag älskar eller har blivit förälskad i. Det känns bara fel i hela kroppen. Men man måste inkludera i sin moral att mottagaren ska vara redo att ta emot informationen också. Det är fel att dölja saker från sin partner, men det är inte fel att välja när och hur man berättar. Annars blir det mer tvångsmässigt än snällt.

EDIT: svarar på det som Parvlon och Fruktkakan skrev, dock osäker på om det är trådens topic(?).


För att undvika att den andre känner sig "förd bakom ljudet" ifall/när det kommer fram senare i relationen att man har nån diagnos, kan man ju redan i början prata om hur man fungerar och vilka styrkor och brister man har. Men utan att använda själva diagnosnamnet! Utan i stället vanliga enkla ordalag hur man fungerar. Vilket iofs kan vara nog så svårt pga saker som känsloblindhet, fobier, paranioa, missförstånd, m.m. I ett sådant läge får man nöja sig med att konstatera att något är fel men man vet inte vad.

Diagnosnamn och sådana begrepp är bedrägliga för direkt kommer folks rädslor och fördomar fram, precis som Parvlon skrev.

Visserligen kan de andre säga långt in i relationen:

Men varför sa du aldrig från början att du har asperger??

Hade jag hamnat i den situationen hade jag - helt sanningenligt - svarat:

Jag använde inte ordet asperger för jag har själv aldrig varit helt säker på att det är asperger utan bara någon mild variant eller någon annat som liknar asperger.

Jag hade också poängterat att jag inte hållit som någon hemlighet med hur jag fungerar - jag bara använder inte ordet asperger.

Dessutom hade jag sagt att aspeger/npf alltid varit ett svårt och luddigt område för mig - också helt sanningsenligt - där inte ens vården och forskningen har alla samband klara för sig. Hur ska då vi vanliga lekmän kunna ha det?

Om den andre inte köper detta svar skulle möjligen ett gräl kunna bryta ut. Kanske skulle hela relationen kunna vara i fara.

Jag tror dock det är viktigare att man kan prata med varandra om hur man fungerar. Inte vilka etiketter man sätter på saker och ting.

Inför min fru sa jag för fyra år sedan att jag misstänkte att jag kanske har något aspergerliknande. Först vägrade hon tro på det. Hon menade att hon kunde se aspergerdrag i varenda människa - vilket hon antagligen har rätt i. Med åren, och slutligen med min utredning i höstas, har hon fått acceptera att jag har något autismliknande, även om jag inte uppfyllde alla kriterier för asperger. Men jag var i början noga med att beskriva mina problem och brister (vilka var högst uppenbara även för henne) snarare än att direkt börja sätta etiketter.

Parvlon skrev:Så du skulle börja med att säga till personer du precis börjat känna att du suttit inne för mord (om du nu hade gjort det - skyldig/oskyldig)? Tror du att du får reda på det de vill av andra om du inte frågar? Varför tar du för givet att folk är intresserade av vad du har för diagnos?

Det finns en massa fakta som inte är så enkla och när det gäller psykiska diagnoser så verkar det som att du kommer få lära dig det den hårda vägen att folk har en massa fördomar som inte spricker så lätt. Det kommer säkerligen att ta en massa onödig energi som du annars hade kunnat låta tiden sköta om själv, men har du inget roligare att prata om så varsågod.

Mord hade jag definitivt inte hållt käft om i början av en relation. Jag har inte sagt mig tro att folk är intresserade av min diagnos (i betydelsen underhållsvärde om mig som person), men det är en fakta jag själv hade velat veta från början. Då känns det ju fel att inte delge en eventuell partner detta, men jag kan samtidigt förstå de skäl ni alla anger för att "mörka" ett tag. Jag ser AS som en så pass relationskomplicerande faktor att det är högst väsentligt att veta om ens tilltänkta partner har detta eller inte. Kontrollbehov? Ja.

Visst, folk har massa fördomar, och redan nu anses jag vara konstig och udda i en mängd sammanhang. Skulle jag nu gå ut med att jag har AS, t ex på jobbet, skulle troligen den allmänna tysta tanken hos folk bli "Har anat hela tiden att det var nåt allvarligt fel på den jäveln". Alltså de skulle troligen se mig som gravt handikappad (psykiskt) då jag tror att den allmänna okunskapen om AS är väldigt stor. Men eftersom jag redan nu får friskt med kommentarer om mitt agerande, humör, uppträdande osv så vet jag inte om det skulle innebära en så stor förändring. Skulle nog bara anses vara ännu mer "störd", dock marginellt.

För att kommentera din fyndiga slutpoäng så är det faktist så att jag har väldigt svårt att finna samtalsämnen vid verbal kommunikation. Att diskutera min ev. diagnos skulle nog därför vara ett tänkbart samtalsämne ja, tragiskt nog.

Jag anser att själva diagnosen är både för mycket och för litet information i början av en bekantskap. Det är för mycket, eftersom det kan ge helt fel information beroende på vad den andra vet om AS. Det är för litet, eftersom det inte säger något om hur just din AS är. Vi som har AS-diagnosen skiljer oss nämligen åt i hög grad. Alltså måste du ändå berätta om hur AS yttrar sig hos just dig, vad du har problem med, vad du är bra på etc. Alltså onödigt att öht nämna AS, gå direkt på det som handlar om dig i stället.

Det diagnosen säger är att ens problem är medfödda och livslånga. Men man kan lära sig hantera dem. Vissa saker kan man undvika, andra kan man träna på och bli bättre på.

När du träffar någon du är intresserad av tycker jag förresten inte du ska prata så mycket om dig och dina problem i början, det verkar självcentrerat. Ställ frågor till henne i stället och prata om det.

Alien skrev:När du träffar någon du är intresserad av tycker jag förresten inte du ska prata så mycket om dig och dina problem i början, det verkar självcentrerat. Ställ frågor till henne i stället och prata om det.

För att förtydliga lite så är jag absolut inte först med att prata om mig själv, brukar anses som väldigt hemlighetsfull/mystisk. Delger väldigt ogärna saker om mig själv/mitt liv, men just saker som jag själv hade velat veta om den andra känner jag ett tvång att berätta. Får nog försöka spärra det tvånget på något vis.

Jag har också funderat på om jag är dömd att leva i ensamhet, iallafall vad det gäller kärleksrelationer. Jag har massor av vänner och har lätt för att få nya. Jag är utåtriktad och är inte rädd att visa framfötterna, men ändå ligger mitt kärleksliv helt och hållet på is.

Jag är 23 år och har aldrig varit tillsammans med någon, inte ens varit i närheten. Kanske beror det i mitt fall mer på att jag är lesbisk och alltid lyckas förälska mig i heterotjejer, plus att jag känner mig som ett ufo i den jämrans homonormen. Men jag vet inte. Det kan lika gärna bero på en eventuell diagnos, att folk "ser" denna.

Socialt känner jag mig inte annorlunda än andra, men jag har alltid tyckt att det varit något avvikande med mitt utseende. Jag har alltid tyckt att mitt utseende utstrålat att det "är något" med mig.

Jaha, detta blev ganska dystert, men som avslutning kan jag passa på att berätta att jag har en kompis med AS och hon har en toppenrelation med en tjej som är NT. De har varit tillsammans i snart två år och allt har fungerat bra för det mesta, så AS är absolut inte ett kvitto på att man är dömd att leva i ensamhet!

Angelic Fruitcake skrev:Absolut:

Nu har jag iofs AS själv så min träffsäkerhet socialt är ju begränsad, men såhär skulle jag tänka;

När du först träffar någon där tycke uppstår kan du flika in lite om hur du är som person och vilka problem du har utan att nämna diagnosen. Om du sen känner att det är något du vill satsa på, att det är värt risken, då skickar du henne en länk till en sida som talar om hur det är att vara aspie på ett sätt som du kan relatera till och bifogar ett mail eller sms som säger ungefär:

"Eftersom vi lärt känna varandra och jag tycker så mycket om dig vill jag berätta något om mig själv. Jag har Aspergers syndrom. Det innebär inte så mycket mer än att jag ofta tänker annorlunda än andra människor, att vissa saker som är lätta för andra är svåra för mig och att jag har svårt att passa in. Jag skickar en länk med lite mer information som du kan läsa och jag hoppas du hör av dig när du känner dig redo."

Tyckte det var ett väldigt smart och bra förslag! Bra formulerat och allt

Jag känner mig dömd till ensamhet, oavsett som jag får diagons eller inte.. (Håller på att utredas)

Jag känner mig inte dömd till ensamhet, däremot har jag svårt att behålla alla slags relationer (kärleksrelationer eller vänskapsrelationer) för jag missar viktiga delmoment som tydligen ska ingå enligt de normer som gäller i vår tid. Jag utbyter inte det som antas utbytas i relationer till fullo. Dessutom tror jag mig ha svårt att känna in den andres behov och vad som förväntas av mig implicit* i relationer.

Jag tror ändå jag kan ha en del att ge andra, tycker mig ha fått bevis för det senaste tiden och det är jag glad för Framförallt kan jag ge min erfarenhet och berätta om vad som funkat och inte funkat för mig till andra, så kan de använda det om de vill.

*Det som inte uttrycks tydligt i ord, rak kommunikation

Såsom många redan har indikerat; hitta dig själv först, resten brukar falla på plats.
Och det tar tid att hitta sig själv, väldigt lång tid.

AAA skrev:Jag känner mig inte dömd till ensamhet, däremot har jag svårt att behålla alla slags relationer (kärleksrelationer eller vänskapsrelationer) för jag missar viktiga delmoment som tydligen ska ingå enligt de normer som gäller i vår tid. Jag utbyter inte det som antas utbytas i relationer till fullo. Dessutom tror jag mig ha svårt att känna in den andres behov och vad som förväntas av mig implicit* i relationer.

Jag tror ändå jag kan ha en del att ge andra, tycker mig ha fått bevis för det senaste tiden och det är jag glad för Framförallt kan jag ge min erfarenhet och berätta om vad som funkat och inte funkat för mig till andra, så kan de använda det om de vill.

*Det som inte uttrycks tydligt i ord, rak kommunikation

Det där kunde jag lika gärna ha skrivit. Kan bara instämma

Absolut skrev:

Gafsan skrev:Alltså... jag menar inte att man ska gå runt med en stor skylt där det står "JAG HAR ASPERGER" eller att det ska vara det första man berättar för killen/tjejen man är intresserad av. Men om man har tänkt sig en allvarligare relation så tror jag att ärlighet varar längst. Om ens handikapp är så lindrigt att man framgångsrikt kan dölja det i en nära relation, då tror jag inte att man får någon diagnos.

Sen beror det förstås på vad man har för problem, det är såklart jätteindividuellt. Men om man t.ex. har väldigt svårt att känna igen ansikten så kan det ju vara bra att berätta det på ett tidigt stadium för annars kan tjejen/killen bli rätt sur om man inte hejar på stan.... för att ta ett exempel.

Själv har jag ingen diagnos ännu men det lutar väl åt att jag får en. Och om jag träffade en kille med ett handikapp så skulle jag definitivt ogilla om han mörkade det någon längre tid, oavsett om det handlade om AS eller något annat. Jag gillar helt enkelt information och ogillar att bli förd bakom ljuset.

Jag är alldeles för ärlig för att kunna undanhålla något sådant i början av en relation, jag skulle nämligen absolut inte vilja komma dragandes med det en bit in i relationen, skulle kännas fruktansvärt oärligt.

Tänk dig saken så här istället: om du skall sälja ett hus så berättar du ju inte om alla fel och brister när du visar upp det för presumptiva köpare, eller hur?

Hade du gjort det hade köparna dragit öronen åt sig från första början.

Däremot så kanske ni går igenom de kända felen innan det är dags att skriva på kontraktet, eftersom det är din skyldighet som säljare. I det läget har kanske köparen redan blivit så förtjust i huset att han har överseende med de skavanker som redovisas och skriver på kontraktet i alla fall.

-Lite på det viset funkar det även med relationer.

Angelic Fruitcake skrev:Absolut:

Nu har jag iofs AS själv så min träffsäkerhet socialt är ju begränsad, men såhär skulle jag tänka;

När du först träffar någon där tycke uppstår kan du flika in lite om hur du är som person och vilka problem du har utan att nämna diagnosen. Om du sen känner att det är något du vill satsa på, att det är värt risken, då skickar du henne en länk till en sida som talar om hur det är att vara aspie på ett sätt som du kan relatera till och bifogar ett mail eller sms som säger ungefär:

"Eftersom vi lärt känna varandra och jag tycker så mycket om dig vill jag berätta något om mig själv. Jag har Aspergers syndrom. Det innebär inte så mycket mer än att jag ofta tänker annorlunda än andra människor, att vissa saker som är lätta för andra är svåra för mig och att jag har svårt att passa in. Jag skickar en länk med lite mer information som du kan läsa och jag hoppas du hör av dig när du känner dig redo."

Nej, nej och för jäveln: åter nej,

Så där går det inte till i NT världen, såna saker måste sägas öga mot öga och vid rätt tillfälle. Slickar du en länk och ett mail på detta vis kommer hon att sticka direkt.

ford skrev:...
Nej, nej och för jäveln: åter nej,

Så där går det inte till i NT världen, såna saker måste sägas öga mot öga och vid rätt tillfälle. Slickar du en länk och ett mail på detta vis kommer hon att sticka direkt.

Håller helt med.

Jag tycker, som jag skrev innan, att man ska hålla det i vanliga ordalag, inte blanda in en massa psykiatriska begrepp vilket bara blir totalfel.

Vi ligger under psykiatrin trots att vi inte är psykiskt sjuka. Hur lätt är det att förklara??

Vi vet alla att psykiatrin har svikit oss genom att göra problem av alla våra drag och konsekvent ignorerat alla fördelarna. Varför då spela psykiatrin i händerna genom att använda deras egna begrepp? Hellre beskriva vad man har problem med. Om den andre säger Men vad heter det då?? säg bara Ingen aning och det skiter jag i, det viktiga är hur det yttrar sig.

barracuber skrev:

ford skrev:...
Nej, nej och för jäveln: åter nej,

Så där går det inte till i NT världen, såna saker måste sägas öga mot öga och vid rätt tillfälle. Slickar du en länk och ett mail på detta vis kommer hon att sticka direkt.

Håller helt med.

Jag tycker, som jag skrev innan, att man ska hålla det i vanliga ordalag, inte blanda in en massa psykiatriska begrepp vilket bara blir totalfel.

Vi ligger under psykiatrin trots att vi inte är psykiskt sjuka. Hur lätt är det att förklara??

Vi vet alla att psykiatrin har svikit oss genom att göra problem av alla våra drag och konsekvent ignorerat alla fördelarna. Varför då spela psykiatrin i händerna genom att använda deras egna begrepp? Hellre beskriva vad man har problem med. Om den andre säger Men vad heter det då?? säg bara Ingen aning och det skiter jag i, det viktiga är hur det yttrar sig.

Det också, men det jag reagerade allra kraftigast mot var idén om att berätta det via mail, istället för öga mot öga. Ett sånt beteende hade fått 99,99999999% av alla NT:s att vända på klacken och dra.

Haha, jag är visst aspigare än jag trodde, jag var övertygad om att det var en bra ide, alla mina relationer har inneburit känslor förmedlade via mail (men inte enbart förstås).

ford skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Absolut:

Nu har jag iofs AS själv så min träffsäkerhet socialt är ju begränsad, men såhär skulle jag tänka;

När du först träffar någon där tycke uppstår kan du flika in lite om hur du är som person och vilka problem du har utan att nämna diagnosen. Om du sen känner att det är något du vill satsa på, att det är värt risken, då skickar du henne en länk till en sida som talar om hur det är att vara aspie på ett sätt som du kan relatera till och bifogar ett mail eller sms som säger ungefär:

"Eftersom vi lärt känna varandra och jag tycker så mycket om dig vill jag berätta något om mig själv. Jag har Aspergers syndrom. Det innebär inte så mycket mer än att jag ofta tänker annorlunda än andra människor, att vissa saker som är lätta för andra är svåra för mig och att jag har svårt att passa in. Jag skickar en länk med lite mer information som du kan läsa och jag hoppas du hör av dig när du känner dig redo."

Nej, nej och för jäveln: åter nej,

Så där går det inte till i NT världen, såna saker måste sägas öga mot öga och vid rätt tillfälle. Slickar du en länk och ett mail på detta vis kommer hon att sticka direkt.

Håller med. Jag tycker att formuleringen är jättebra och att det är bra att vänta med att berätta tills man lärt känna varandra, men att berätta om sin diagnos via mejl eller sms är ingen bra idé. De flesta vill nog få det berättat öga mot öga, inte minst eftersom det kan uppstå en del följdfrågor och att personen i fråga kan vilja prata om det, om han eller hon inte känner till så mycket om AS.

Får man veta via mejl eller sms så skulle iallafall jag tänka att "jaha, betyder det här att personen inte vill prata om det men ändå vill att jag ska veta?" Plus att man då sitter där själv med alla frågor som kan dyka upp.

Nej, berätta det IRL istället. Då är det dessutom mycket lättare att reda ut eventuella missförstånd.

OK nu är jag kanske dum men att säga "jag kan inte få partner för jag har XXX diagnos" är lite som att säga "jag kan inte få partner för jag är Kines".

Personligen har jag på senare tid mer och mer börjat se AS inte alls som diagnos utan mer som folkgrupp/typ/ras. Inte mycket annorlunda än att vara från något speciellt land.
Precis som skillnader mellan någon från Afrika och en svensk har problem med kommunikation, sociala aspekter och diverse annat, så har vi.
Det finns inte mycket sanning i att säga att men om de lär sig språket så är barriären borttagen.

Även bland aspisar förekommer stora kontraster och skillnader.
Bara här i forumet ser vi just det dagligen. Vissa är talföra andra mer tysta.
Vissa är hur funktionella som helst andra inte.
Var och en har sina problematik som är såpass stora som är enkla/svåra att hantera just för deras liv.

Visst är det ett problem om man är mer av den tillbakadragna karaktären, men det problemet har NT's med.
Jag ser på tillbakadragna Aspisar lite med skeptism tyvärr för det blir alltför lätt lite offer-klassificering.
Det finns inget som säger att någon blir automatisk ett miffo-offer av vara blyg eller ha svårt med kontakt.
Det ÄR handikappande men om en person utan ben och armar kan tävla i något olympiskt varför i hela världen skulle det vara så omöjligt för en tillbakadragen person hittat sig en partner?


Nej, partners kommer inte på fat serverat, kanske ibland om man har tur.
Alltför ofta kommer det av sig självt, när man minst anar, oftast när man kanske gett upp och inte är så desperat eller ängslig över just det.
Jag tror det hör till människans natur med eller utan diagnos att sniffa till sig desperation, vi flyr bort helt enkelt.


Ensamhet är ett helvete om det är ofrivillig, ja, men du är aldrig ensam.
VI FINNS.