Jag har ju ingen diagnos utan är mitt uppe i utredning. Men om jag tittar på diagnoskriterierna för Aspergers syndrom så känns det inte som om jag uppfyller dem, det tror jag åtminstone inte själv. Det som jag själv ser som mina huvudproblem är att jag har så svårt att motivera mig och komma igång med saker, och att inte ge upp vid minsta motstånd utan att hitta strategier att komma vidare. Och att hantera ostrukturerad tid.

Visst, jag har en lätt tendens till att inte uppfatta skämt eller ironi men det är bara när jag är ouppmärksam. Det är inte så att det påverkar min tillvaro negativt egentligen. Och jag är inte superbra på ögonkontakt heller utan får jobba med det. Det vore synd att påstå att jag är bra på socialt umgänge men jag är inte helkass heller. För att man ska uppfylla diagnoskriterierna måste man väl ha såpass svåra problem att det är handikappande?

Jag har inga direkta specialintressen (visst kan jag "snöa in" på saker men det känns mest som att det berikar mitt liv), jag är hyfsat bra på att läsa av andra och uppfatta hur de känner sig och jag är riktigt bra på att småprata, och jag har definitivt inget tvingande behov av att införa rutiner - tvärtom, jag är DÅLIG på att skapa de rutiner som jag skulle behöva. Jag är väl lite klumpig motoriskt, men inte så farligt.

Så hur blir det då, då? Kan man ha Aspergers syndrom UTAN allvarliga problem när det gäller socialt samspel och kommunikation? Eller finns det någon annan diagnos som kan tänkas vara aktuell? För oavsett vad man kallar det så har jag ju uppenbara problem att göra mitt jobb på ett bra sätt, så någon form av handikapp är det ju.

Sammanfattningsvis tycker jag själv att jag nog har en del klara drag av Asperger, men det enda som är handikappande är mina svårigheter att uppfatta sammanhang och komma igång med saker och skapa struktur i tillvaron. Och det är väl kanske inte tillräckligt för en diagnos även om det har en jäkligt negativ inverkan på mitt liv på alla områden.

Som barn uppfyllde jag nog de flesta av diagnoskriterierna men det gör jag inte nu som vuxen. Jag har fått höra flera gånger att "du som är så intelligent kan säkert kompensera för dina svårigheter" men vad betyder det egentligen? Kan man ställa diagnosen Aspergers syndrom (eller något annat autismspektratillstånd) på någon som ursprungligen uppfyllt diagnoskriterierna men lärt sig att bete sig på "rätt" sätt i olika situationer och därmed inte uppfyller diagnoskriterierna längre?

En sak du ska ha i åtanke när du jämför dig med diagnoskriterier är att de främst är formulerade utifrån pojkars/mäns problematik. Detta gäller kanske speciellt Gillbergs kriterier som är från sent 80-tal, då man inte ens visste att flickor/kvinnor kunde ha autism utan utvecklingsstörning.

Nej, jag tror inte att man kan ha AS utan allvarliga problem med socialt samspel. Detta är det enda av Gillbergs sex övergripande kriterier som måste vara uppfyllt för diagnos, tillsammans med fyra av de andra. Men jag förstår att det är tillräckligt jobbigt att ha de svårigheter du beskriver.

Jag tror att det kan vara möjligt att ställa diagnosen på någon som lärt sig kompensera för en del aspergerdrag, såvida hon fortfarande har märkbara svårigheter. Det är väl bland annat därför utredarna vill veta hur det var i barndomen.

Andra diagnoser kan ju vara ADHD. Det är ganska likt Asperger förutom just att man inte har de sociala problemen i samma utsträckning. Men igångssättningssvårigheter och bristande struktur är väldigt vanligt.

Angelic Fruitcake skrev:Andra diagnoser kan ju vara ADHD. Det är ganska likt Asperger förutom just att man inte har de sociala problemen i samma utsträckning. Men igångssättningssvårigheter och bristande struktur är väldigt vanligt.

ADHD har jag inte, enligt psykologen... det var det jag ursprungligen själv trodde att det kunde vara frågan om och utreddes för, men nu är den delen av utredningen avslutad.

Det jag är mest rädd för är att trilla mellan stolarna när det gäller diagnoser. Att inte uppfylla kriterierna för någonting. För då misstänker jag att det kan bli svårare att få hjälp med de problem som jag trots allt har. Det är faktiskt enklare här i livet om man passar in i de "fack" som finns....

Musicus skrev:Jag tror att det kan vara möjligt att ställa diagnosen på någon som lärt sig kompensera för en del aspergerdrag, såvida hon fortfarande har märkbara svårigheter. Det är väl bland annat därför utredarna vill veta hur det var i barndomen.

Vilket är en svag punkt i hela systemet. Det tar inte hänsyn till vad det kostar att kompensera för en som de facto har Asperger, även om den just på grund av kompensationen inte är diagnosticerbar utifrån nuet. Så länge den orkar fortsätta kompensera, alltså — fast det kanske är just det den borde dra ner på för att inte bränna ut sig fullständigt litet längre fram.

Har man då inte heller sannfärdiga vittnen från barndomen tillgängliga — som det självfallet kan vara — så kan det vara kört.

En del utredare vet de sakerna och kan då försöka tänja reglerna efter verkligheten så gott de kan, men många gör det inte och "så gott de kan" kanske inte heller räcker.
Kanske kan vara bra att litet diskret lufta funderingar åt det hållet om det skulle bli aktuellt.

Gillbergs gamla kriterier, för övrigt — är inte de rätt överspelade?
Fast både könsobalansen och diverse andra yxigheter finns mer än nog av i DSM och ICD.

Zombie skrev:

Musicus skrev:Jag tror att det kan vara möjligt att ställa diagnosen på någon som lärt sig kompensera för en del aspergerdrag, såvida hon fortfarande har märkbara svårigheter. Det är väl bland annat därför utredarna vill veta hur det var i barndomen.

Vilket är en svag punkt i hela systemet. Det tar inte hänsyn till vad det kostar att kompensera för en som de facto har Asperger, även om den just på grund av kompensationen inte är diagnosticerbar utifrån nuet. Så länge den orkar fortsätta kompensera, alltså — fast det kanske är just det den borde dra ner på för att inte bränna ut sig fullständigt litet längre fram.

Har man då inte heller sannfärdiga vittnen från barndomen tillgängliga — som det självfallet kan vara — så kan det vara kört.

Det här är jag lite orolig över. Den utredande psykologen har intervjuat mina föräldrar och jag är rejält orolig över vad min mamma har svarat. Enligt henne är jag så fantastisk och perfekt och det är ju kul men den inställningen får henne nog att bortse från de problem jag faktiskt har haft. Enligt henne har jag alltid haft så bra fantasi och lekt så bra, men det stämmer ju inte alls med hur jag minns det. Som jag minns det kunde jag inte leka alls utan "stöd" från min lillasyster. Enda hoppet är väl att min pappa kunnat ge mera verklighetsbaserade svar.

Eller, att utredaren uppfattar mig som avsevärt mindre socialt kompetent än vad jag själv inbillar mig att jag är

En del utredare vet de sakerna och kan då försöka tänja reglerna efter verkligheten så gott de kan, men många gör det inte och "så gott de kan" kanske inte heller räcker.
Kanske kan vara bra att litet diskret lufta funderingar åt det hållet om det skulle bli aktuellt.

Tack för tipset! Jag ska hålla det i minnet.

Musicus skrev:Nej, jag tror inte att man kan ha AS utan allvarliga problem med socialt samspel. Detta är det enda av Gillbergs sex övergripande kriterier som måste vara uppfyllt för diagnos, tillsammans med fyra av de andra. Men jag förstår att det är tillräckligt jobbigt att ha de svårigheter du beskriver.

Vad menas med "allvarliga problem med socialt samspel"? Eller snarare; hur definerar du uttrycket? Jag vill hemskt gärna ha ett grepp om vilka sorts problem det ska röra sig om.

Gafsan skrev:

En del utredare vet de sakerna och kan då försöka tänja reglerna efter verkligheten så gott de kan, men många gör det inte och "så gott de kan" kanske inte heller räcker.
Kanske kan vara bra att litet diskret lufta funderingar åt det hållet om det skulle bli aktuellt.

Tack för tipset! Jag ska hålla det i minnet.

Ta det inte alltför bokstavligt bara. Rätt aspigt, men kanske inte så populärt, att andas om att "tänja på reglerna" eller så. Med "funderingar åt det hållet" menade jag funderingar om det jag skrev i de båda översta styckena. Kanske du redan förstod, vill bara inte riskera att göra mig medansvarig för någon sådan aspig groda som jag själv kunde kläcka ur mig som yngre.

Jag tycker inte heller att jag har sociala problem men jag har aspergerdiagnos. Fast jag tycker att det är svårt att veta vilka problem man har när man inte har något att jämföra med. Jag har ju aldrig varit NT så jag har ingen aning om hur de uppfattar världen. De kanske ser massor som jag inte ens är medveten om, och eftersom jag inte är medveten om det vet jag inte att jag är blind för det.

Hursomhelst blir jag helt utmattad av att träffa folk irl och till viss del av röstkommunikation och måste dra mig tillbaka i ensamhet för att återhämta mig. Psykologen säger att det är för att jag får kompensera så mycket med intellektet.

Zombie skrev:Ta det inte alltför bokstavligt bara. Rätt aspigt, men kanske inte så populärt, att andas om att "tänja på reglerna" eller så. Med "funderingar åt det hållet" menade jag funderingar om det jag skrev i de båda översta styckena. Kanske du redan förstod, vill bara inte riskera att göra mig medansvarig för någon sådan aspig groda som jag själv kunde kläcka ur mig som yngre.

Haha, det är ju nästan en win-win-situation, då? Antingen lyckas jag hinta på ett snyggt NT-vis och lyckas således få fram det budskap jag ville.... eller så beter jag mig typiskt aspigt och det borde ju i sig innebära ökade chanser till en diagnos....

(usch, det känns lite som att det framstår som om jag är ute efter att fejka mig till en diagnos som jag inte "förtjänar" ...men det är ju inte så att jag försöker få några fördelar här utöver hjälp med de problem som jag faktiskt har... oavsett vilken diagnos som kan vara aktuell)

Jag förstår dina tankegångar. Jag har heller inga stora sociala problem nu i vuxen ålder (jag är 23). De sociala svårigheter som finns är att jag får socialfobiska besvär i vissa situationer, t.ex. om jag ska umgås i stora grupper. Det beror dock på vad det är för människor i gruppen.

Jag har även svårt med "konstlade"/arrangerade situationer som debatter eller intervjusammanhang. I intervjusammanhangen är det dock bara jobbigt om det är jag som ska intervjua någon. Egentligen gillar jag att intervjua, men jag är så spontan och känner inte av när jag borde byta ämne eller stoppa personen.

Annars ser jag mig själv som utåtriktad och tror att andra gör detsamma.

När jag var barn var det dock annorlunda. Då var jag tyst som en mussla, stod bakom mammas rygg och lekte inte med andra barn. Delvis berodde det på dålig motorik (att t.ex. spela basket var en skräckupplevelse) men också på att jag inte förstod reglerna för de olika lekarna. Som barn tyckte jag även att det var obehagligt att leka fler än två och två. Jag vågade heller inte ta initiativ till att ringa vänner eller spontant delta i aktiviteter på skolgården.

Jag ska göra en NPF-utredning eftersom jag misstänker ADHD/ADD men min tanke är att jag kanske som liten var mer åt AS-hållet, men att ADHD:n tagit överhanden mer och mer och att jag därför är mer ADHD:ig nu och att just de sociala svårigheterna lagt sig i bakgrunden. Jag har dock andra egenheter som jag tycker tyder på AS.

Kanske är det samma för dig? Du kanske har både AS och ADHD och är mer ADHD:ig vad det gäller det sociala men mer aspig vad det gäller annat? Bara en teori.

Gafsan skrev:Haha, det är ju nästan en win-win-situation, då? Antingen lyckas jag hinta på ett snyggt NT-vis och lyckas således få fram det budskap jag ville.... eller så beter jag mig typiskt aspigt och det borde ju i sig innebära ökade chanser till en diagnos....

Ja, det borde ju faktiskt vara så. Är det en riktigt bra utredare så väger den förstås in patientens aspighet även när den drabbar den själv.

Å andra sidan går det där med hur man ska bete sig så ohjälpligt automatiskt för "NT", enligt min erfarenhet — och stora delar av det till och med för mig, efter livslång hård träning, med bara indirekta symptom som uttröttbarhet, utanförkänsla och social fobi på att mycket av det ändå är inlärt — att man i praktiken får räkna med vanliga NT-regler även hos fackfolket. Tyvärr.

Gafsan skrev:(usch, det känns lite som att det framstår som om jag är ute efter att fejka mig till en diagnos som jag inte "förtjänar" ...men det är ju inte så att jag försöker få några fördelar här utöver hjälp med de problem som jag faktiskt har... oavsett vilken diagnos som kan vara aktuell)

Jag vet, och det gör vi nog nästan alla. Inte som om vi inte har varit där eller i samma kvarter själva, liksom.

Marabou skrev:Jag ska göra en NPF-utredning eftersom jag misstänker ADHD/ADD men min tanke är att jag kanske som liten var mer åt AS-hållet, men att ADHD:n tagit överhanden mer och mer och att jag därför är mer ADHD:ig nu och att just de sociala svårigheterna lagt sig i bakgrunden. Jag har dock andra egenheter som jag tycker tyder på AS.

Kanske är det samma för dig? Du kanske har både AS och ADHD och är mer ADHD:ig vad det gäller det sociala men mer aspig vad det gäller annat? Bara en teori.

Jag tror helt klart att du kan ha rätt. Och eftersom jag har flera diagnosticerade ADHD/ADD-fall i den närmaste släkten och även en odiagnosticerad men "klockren" AS, så vore det väl inte så underligt om jag hade "lite av varje". Men psykologen som utreder mig tyckte inte att det fanns något som pekade på ADHD, vilket gjorde mig väldigt förvånad. Fast ju mer jag tar reda på om autismspektrum desto mer känns det som att det nog är här någonstans jag hör mest hemma. Så jag hoppas att psykologen också kommer fram till det även om jag kanske inte är något "skolboksexempel" på Asperger. Men, som det har konstaterats så är ju diagnoskriterierna fortfarande kanske mest tillämpbara på små pojkar och inte "halvtanter" som jag

Banzai skrev:

Musicus skrev:Nej, jag tror inte att man kan ha AS utan allvarliga problem med socialt samspel. Detta är det enda av Gillbergs sex övergripande kriterier som måste vara uppfyllt för diagnos, tillsammans med fyra av de andra. Men jag förstår att det är tillräckligt jobbigt att ha de svårigheter du beskriver.

Vad menas med "allvarliga problem med socialt samspel"? Eller snarare; hur definerar du uttrycket? Jag vill hemskt gärna ha ett grepp om vilka sorts problem det ska röra sig om.

För mig handlar det främst om att ha svårt att umgås på ett naturligt och förväntat sätt med jämnåriga. Formuleringen du citerar var inte väl övervägd, ser jag nu. Jag menade bara att man inte kan få diagnosen AS utan att uppfylla tillräckligt många av de kriterier som rör socialt samspel.

Under min utredning fokuserades det mycket på inre beteende, dvs hur gör jag när jag tänker mig fram i sociala situationer, hur lätt eller svårt jag tycker att det är att dechiffrera folk etc och inte bara på hur jag beter mig. Det hjälper nog om man är verbal och kan beskriva det som finns inne i huvudet.

ADHD är min nuvarande fixering sen det kom upp hos psykiatern sist. Jag trodde det var omöjligt, men det verkar vara för att jag har en ganska stereotyp bild av ADHD, framför allt som den kan te sig hos flickor.

Några exempel som kanske stämmer på dig:

Mindre "extrem" än pojkar i sin impulsivitet.
Behöver inte springa omkring i klassrummet eller klättra upp och ned utan sitter och pillar på saker, eller tvinnar håret.

Jag kom att tänka på en sak med kriterierna där jag tror det tas upp huruvida man avbryter eller inte. Aspergare avbryter ju också en hel del för att de feltolkar när det är deras tur. Men om man inte kan låta bli att vara tyst, fastän man intellektuellt gör bedömningen att man borde, då är det väl bristande impulskontroll?

Och hyperfokusering, jag trodde det var vad aspergare gjorde, men det är tydligen ett symptom på ADHD också. Min psykiater sa att problemet för folk med ADHD är egentligen inte att de inte kan koncentrera sig, utan att de inte kan koncentrera sig på saker som är ointressanta.

Angelic Fruitcake skrev:Och hyperfokusering, jag trodde det var vad aspergare gjorde, men det är tydligen ett symptom på ADHD också. Min psykiater sa att problemet för folk med ADHD är egentligen inte att de inte kan koncentrera sig, utan att de inte kan koncentrera sig på saker som är ointressanta.

Exakt! Fy, vad det är svårt att koncentrera sig på något som inte är intressant.

Gafsan skrev:Det jag är mest rädd för är att trilla mellan stolarna när det gäller diagnoser. Att inte uppfylla kriterierna för någonting. För då misstänker jag att det kan bli svårare att få hjälp med de problem som jag trots allt har. Det är faktiskt enklare här i livet om man passar in i de "fack" som finns....

Jag läste nån bok - minns inte vilken - där det skrevs om "8+8 barn", dvs de som hade drag av olika diagnoser, men inte tillräckligt mycket av någon för att få diagnos. Ett förenklat exempel, där två olika diagnoser krävde 10 "poäng" för att kunna ställas. Så om nån då har 8 "poäng" av den ena och 8 av den andra, så har ju den personen sammanlagt 16 "poäng", och alltså större problem än den som bara har 10 "poäng" och får en diagnos ställd. Men trots det så får den ingen diagnos, och heller ingen hjälp.

Jag har själv både AS och ADHD, mest AS, men ADHDn gör att vissa AS-drag inte märks så tydligt. Som en här på forumet skrev nån gång, att "de som har både AS och ADHD ofta har större problem (än de som bara har en av diagnoserna), men verkar utåt sett mer normala, och därför är det svårare för omgivningen att förstå hur stora problem de faktiskt har." (Citerat ur minnet.) Det stämmer klockrent på mig.

Det viktiga borde väl vara att se vilka svårigheter en person har, och inte stirra sig blind på diagnoser. Nåt fel med systemet...

Angelic Fruitcake skrev:Och hyperfokusering, jag trodde det var vad aspergare gjorde, men det är tydligen ett symptom på ADHD också. Min psykiater sa att problemet för folk med ADHD är egentligen inte att de inte kan koncentrera sig, utan att de inte kan koncentrera sig på saker som är ointressanta.

Aha, jag trodde samma som du... intressant. Men, som sagt, psykologen har ju vad jag förstår helt avskrivit misstankarna om ADHD.

OT: din avatar är grymt snygg ...men läskig! Jag får halvt om halvt hjärtklappning av skräck varje gång den dyker upp på skärmen... klar mardrömsvarning

Kimmelie skrev:

Gafsan skrev:Det jag är mest rädd för är att trilla mellan stolarna när det gäller diagnoser. Att inte uppfylla kriterierna för någonting. För då misstänker jag att det kan bli svårare att få hjälp med de problem som jag trots allt har. Det är faktiskt enklare här i livet om man passar in i de "fack" som finns....

Jag läste nån bok - minns inte vilken - där det skrevs om "8+8 barn", dvs de som hade drag av olika diagnoser, men inte tillräckligt mycket av någon för att få diagnos. Ett förenklat exempel, där två olika diagnoser krävde 10 "poäng" för att kunna ställas. Så om nån då har 8 "poäng" av den ena och 8 av den andra, så har ju den personen sammanlagt 16 "poäng", och alltså större problem än den som bara har 10 "poäng" och får en diagnos ställd. Men trots det så får den ingen diagnos, och heller ingen hjälp.

Gafsan, jag delar din rädsla.

Kimmelie, det är precis det jag är rädd ska hända mig. Jag känner igen mig i flera saker både vad det gäller AS och ADHD, men jag känner inte att någon av diagnoserna stämmer till punkt och pricka. Ändå har jag så stora problem att jag haft ett helvete många gånger, framför allt i arbetslivet.

Jag väntar på utredning och hoppas att den ska öppna några dörrar så att jag får den hjälp och det stöd jag behöver, men jag är livrädd att den kommer att visa att jag "bara" har drag av det ena eller det andra, men ingen diagnos. Att gå därifrån utan vare sig diagnos eller löfte om hjälp skulle antagligen knäcka mig totalt.

OT @ Gafsan

Min avatar är The Queen of Blades från spelet StarCraft 2.

/OT

Gafsan skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Och hyperfokusering, jag trodde det var vad aspergare gjorde, men det är tydligen ett symptom på ADHD också. Min psykiater sa att problemet för folk med ADHD är egentligen inte att de inte kan koncentrera sig, utan att de inte kan koncentrera sig på saker som är ointressanta.

Aha, jag trodde samma som du... intressant. Men, som sagt, psykologen har ju vad jag förstår helt avskrivit misstankarna om ADHD.

Om något är oklart eller några trådändar lösa så fråga psykologen om det. Det ska de vara till för.

Det är inte heller säkert att en annan psykolog skulle göra samma bedömning. Skillnaderna mellan olika NPF-utredare är dessvärre enorma i både påläsning, insikter och godtycke. Så tappa inte tilliten till dig själv. Men läs gärna på.


Kimmelie: instämmer och viktigt.

Kimmelie skrev:Jag läste nån bok - minns inte vilken - där det skrevs om "8+8 barn", dvs de som hade drag av olika diagnoser, men inte tillräckligt mycket av någon för att få diagnos.

Om jag inte minns fel är det i nedanstående bok det stod.

The Adhd Autism Connection av Diane Kennedy
https://www.bokus.com/bok/9781578564989 ... onnection/

Musicus skrev:

Banzai skrev:

Musicus skrev:Nej, jag tror inte att man kan ha AS utan allvarliga problem med socialt samspel. Detta är det enda av Gillbergs sex övergripande kriterier som måste vara uppfyllt för diagnos, tillsammans med fyra av de andra. Men jag förstår att det är tillräckligt jobbigt att ha de svårigheter du beskriver.

Vad menas med "allvarliga problem med socialt samspel"? Eller snarare; hur definerar du uttrycket? Jag vill hemskt gärna ha ett grepp om vilka sorts problem det ska röra sig om.

För mig handlar det främst om att ha svårt att umgås på ett naturligt och förväntat sätt med jämnåriga. Formuleringen du citerar var inte väl övervägd, ser jag nu. Jag menade bara att man inte kan få diagnosen AS utan att uppfylla tillräckligt många av de kriterier som rör socialt samspel.

Nu måste jag då genast fråga vad som räknas som att "umgås på ett naturligt och förväntat sätt med jämnåriga"? Enligt ST läkaren som jag pratade med så är det tydligen fullkomligt nomalt att ha en vän och inte veta hur man ska bibehålla kontakten med fler än så. "Socialt samspel" är det att kunna "läsa mellan raderna" och sådant?

Zombie skrev: Gillbergs gamla kriterier, för övrigt — är inte de rätt överspelade?
Fast både könsobalansen och diverse andra yxigheter finns mer än nog av i DSM och ICD.

HA! Nu har jag läst igenom diagnoskriterierna enligt ICD-10 istället, och jag tror faktiskt att jag uppfyller dem! Nu känns det som det finns lite mera hopp iaf.

TACK Zombie!